En dubbelvolym med två berättelser av nobelpristagaren, lästa på franska.
Av endast två korta noveller kan ju inte jag uttala mig om huruvida han har gjort sig förtjänt av sitt pris, men jag ser heller ingenting som talar för motsatsen. Med reservation för att jag missar saker på grund av språket - jag gillar det jag läser väldigt mycket.
"Villa Aurore" handlar om en kille som minns en trädgård och ett hus där en sällan sedd dam bodde. Där lekte barnen, där bodde vildkatter... det var ett närmast magiskt paradis. Åratal senare återvänder han dit och ser att staden är förändrad; man bygger och har sig (jag får lite Birgitta Trotzig-känsla av det... lite "Stadens själ" över det hela...) och allt är förändrat. Villa Aurore finns kvar, men trädgården har krympt. Äntligen träffar han kvinnan som bor där; hon är gammal. Det visar sig att man vill riva hennes hus, men hon har ingenstans att ta vägen. Hon förstår inte att alla beslut redan är fattade, att ingenting kan göras, hon tror att onda människor stryker omkring för att skrämma bort henne... Huvudpersonen förstår att Villa Aurore inte kan räddas; han går där ifrån.
"Orlamonde" handlar också om förlust av ett barndomsparadis; en flicka med sin mamma på sjukhus har sin tillflykt i en gammal romersk ruin. Det är lätt att förstå varför de båda texterna står tillsammans. Det handlar om tidens oundvikliga gång och förstörelse av barnets paradis. Om att man inte kan gå tillbaka till mystiken annat än i sina minnen - man måste inse (eller måste man?) att modernitet, städer, stora maskiner, hårdhet, vinner över grönskan, det långsamt växande, det omsorgsfullt uppbyggda. Början av "Villa Aurore" handlade i flera sidor bara om trädgården, känslan inför den, och det var vackert. Jag kände mig som om jag var där. Och sedan - förändringen i miljön. Och till sist insikten om att allt är hopplöst förbi; mycket sorgligt.
Jag fascineras av sättet att bygga upp en miljö som man förstår att huvudpersonen älskar, som man själv vill vara i, läsaren invaggas i trygghet, och sedan - pang! en grävskopa... enkelt och brutalt.
Så jag gillar nog Le Clézio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar