André Gides Den trånga porten (La porte étroite, 1909) handlar om kärleken mellan Jérôme och Alissa, kusiner som har älskat varandra sedan barndomen. De är båda två starkt religiösa och delar föreställningen om att deras kärlek fullkomnas i att de delar samma hängivenhet för Gud. Genom att älska Gud högst av allt kan de mötas på ett högre plan.
Men det blir bekymmer. Alissa oroas av att Jérômes strävan av att nå högre på dygdens väg kanske motiveras mer av att han vill imponera på henne än att han älskar Gud. Alltså; även om hon älskar honom också, så kan hon inte stå ut med tanken på att någonting går före Gud. Dessutom är hon rädd att han gör sig en idealbild av henne och att hon inte är värd hans dyrkan. Snart anser hon att de nöjen de har tillsammans - till exempel att läsa samma böcker och diskutera dem - blir att stå ivägen för deras kärlek de blir för upptagna av det jordiska. Och det är inte meningen att de ska tacka Gud för den lycka de får av varandra, utan de ska bli lyckliga tillsammans genom Gud...
Tanken är att den enda sanna glädjen kommer från Gud. Något sådant som att till exempel läsa och då finna glädje i själva språkets rytm och skönhet blir till slut syndfullt för Alissa. Hennes resonemang går allt längre. Hon anser även att deras kärlek kan komma att krossas om de gifter sig (deras förhållande är naturligtvis helt platoniskt), eftersom det är troligt att de inte kan leva upp till idealen. Om de träffas blir de bara besvikna - bättre då att bara brevväxla och låta känslorna förädlas den vägen. Men de driver det hela för långt. Alissa betonar att deras själsliga gemenskap bara blir större av att de är ifrån varandra, men egentligen är hon väl mest rädd. Dels för att verkligheten riskerar att göra dem besvikna, men också för att hon fruktar att de ska bli så lyckliga tillsammans att de glömmer Gud.
Sedan försöker hon få Jérôme att sluta älska henne. Hon tycker att han är ämnad till "något större" och att hon står i vägen för honom - genom sin kärlek. Hon försöker få honom att tro att hon är förändrad, att hon inte älskar honom som förr och att kärleken är en dröm.
Det är ett offer. Hon intalar sig att hon offrar sin lycka för hans skull, för att det är vad kärleken till Gud kräver av dem båda. Just för att hon älskar honom måste hon avstå... Ja, det kan finnas omständigheter - i Alissas fall hennes religiösa tro - som leder till försök att förneka sin egen vilja, att utplåna den. Hur kan min vilja vara så viktig, jämfört med (en motstridig) uppfattning om "det Rätta"? Alissa funderar: "Hur lycklig skulle inte den själ vara, för vilken dygd vore detsamma som kärlek". Hon intalar sig att om hon skulle kunna underkasta sig med glädje, så blir hon lugn - och kanske lycklig. Egentligen finns ingen anledning, utom föreställningen om Guds krav - men resultatet blir bara plåga. De försöker båda gå askesesn väg, men de offrar inte jordisk kärlek med lätthet och självklarhet, utan av självpåtaget tvång. Syftet är att nå högre mot Gud.
Fast den tanken uppfattas också som syndig! Det Alissa vill är helt enkelt (?) att offret inte ska uppfattas som offer, utan att hon ska bli likgiltig... att allt utom Gud ska utplånas i henne. Det lyckas inte: "Jag känner det väl, jag känner det på min sorg, att offret inte är fullbordat i mitt hjärta". Nej, för när offret/underkastelsen är ett tvång nås ingen fullbordan, ingen fullkomning, bara jagutplåning.
Man kan verkligen undra hur det går till att man når till detta. Även Jacques i La symphonie pastorale förespråkade underkastelse som vägen till Gud, medan hans far hade en annan syn på kärlek som det väsentliga. Varför är det så lätt att fastna i det negativa, att tro på det hårda och misstro det vackra? Misstro sin längtan? Det kan man fundera på. André Gide är fascinerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar