En av 2009 års absolut största läsupplevelser dök upp först i december, och det var Mot ännu en sommar av Janet Frame - men eftersom det faktiskt står "2010" i den tänkte jag att jag inte skulle blogga om dem förrän recensionen stått i tidningen och går att länka till. Det visade sig dröja ett tag, och av någon anledning dröjde det visst ytterligare en tid innan jag kom mig för med att börja skriva det här...
Janet Frame (1924 - 2004) räknas som Nya Zeelands främsta författare, har jag hört - jag har då och då hört hennes namn och tänkt att hon förmodligen är någon som borde läsas (hennes verk har även filmats) men som så ofta när det gäller sådana tankar (tyvärr) blev det aldrig av.
Därför var jag helt oförberedd när jag fick recensionsboken; hade inga förväntningar, bara en vag tanke om att det nog kunde vara en "viktig" bok. Jag började läsa den och blev snart - åtminstone efter ett par sidor - helt fast. Som flera av Frames verk är denna roman självbiografisk, och den är det i så hög grad att hon inte ville att den skulle ges ut under hennes livstid.
Men detta faktum är inte det egentligt intressanta. Det intressanta är först och främst temat. Det handlar om författaren Grace Cleave som är ganska framgångsrik och därför intressant för allehanda journalister och litteraturintresserade. Själv är hon dock bara intresserad av skrivandet. Människor... människor är bara störande; obegripliga, skrämmande. De har förväntningar, krav, uppförandekoder... Hur man ska umgås och hur man ska bete sig i sällskap med andra är för Grace något så mystiskt och obegripligt att hon helst låter bli att försöka. Samtidigt som hon ändå har en längtan efter gemenskap, men den sitter långt in under ångestfyllda prestationskrav. Boken är helt enkelt en fullkomligt briljant skildring av ett konstnärskap märkt av skärande ensamhet och ett plågsamt utanförskap. Briljant, både för att det är så äkta och "på pricken", och för den underbara språkbehandlingen. Bildspråket är ofta svindlande och något i prosans rytm får mig att tänka på Virginia Woolf. (Med reservation för att jag faktiskt inte har läst Woolf på länge; det kan också vara så att den här typen av kommentarer är det sätt på vilket jag uttrycker beundran för en författares språk?) Som läsare kan jag inte värja mig, särskilt inte i de stycken där jag kan känna en viss identifikation... och jag måste helt enkelt konstatera att det är en helt fantastisk roman.
Ibland bara älskar jag att vara recensent! Här är recensionen: http://www.dt.se/kultur/article577908.ece
Janet Frame (1924 - 2004) räknas som Nya Zeelands främsta författare, har jag hört - jag har då och då hört hennes namn och tänkt att hon förmodligen är någon som borde läsas (hennes verk har även filmats) men som så ofta när det gäller sådana tankar (tyvärr) blev det aldrig av.
Därför var jag helt oförberedd när jag fick recensionsboken; hade inga förväntningar, bara en vag tanke om att det nog kunde vara en "viktig" bok. Jag började läsa den och blev snart - åtminstone efter ett par sidor - helt fast. Som flera av Frames verk är denna roman självbiografisk, och den är det i så hög grad att hon inte ville att den skulle ges ut under hennes livstid.
Men detta faktum är inte det egentligt intressanta. Det intressanta är först och främst temat. Det handlar om författaren Grace Cleave som är ganska framgångsrik och därför intressant för allehanda journalister och litteraturintresserade. Själv är hon dock bara intresserad av skrivandet. Människor... människor är bara störande; obegripliga, skrämmande. De har förväntningar, krav, uppförandekoder... Hur man ska umgås och hur man ska bete sig i sällskap med andra är för Grace något så mystiskt och obegripligt att hon helst låter bli att försöka. Samtidigt som hon ändå har en längtan efter gemenskap, men den sitter långt in under ångestfyllda prestationskrav. Boken är helt enkelt en fullkomligt briljant skildring av ett konstnärskap märkt av skärande ensamhet och ett plågsamt utanförskap. Briljant, både för att det är så äkta och "på pricken", och för den underbara språkbehandlingen. Bildspråket är ofta svindlande och något i prosans rytm får mig att tänka på Virginia Woolf. (Med reservation för att jag faktiskt inte har läst Woolf på länge; det kan också vara så att den här typen av kommentarer är det sätt på vilket jag uttrycker beundran för en författares språk?) Som läsare kan jag inte värja mig, särskilt inte i de stycken där jag kan känna en viss identifikation... och jag måste helt enkelt konstatera att det är en helt fantastisk roman.
Ibland bara älskar jag att vara recensent! Här är recensionen: http://www.dt.se/kultur/article577908.ece
