Fushigi Yûgi 1: Priestess - Yuu Watase

Priestess heter första delen i Yuu Watases mangaserie Fushigi Yûgi. Trots att Genbu Kaiden, som jag läste först, handlar om händelser innan handlingen i den här serien, är det de här böckerna som är skrivna först.

Historien handlar om unga Miaka Yûki som är en glad och vänlig tjej som gillar att äta... Hon gillar inte så mycket att plugga men hennes ensamstående mamma ("en demon när det gäller betyg") är fast besluten att hon ska gå på den mest prestigefyllda skolan (ungefär motsvarande gymnasiet?). Miaka måste därför plugga, plugga och plugga mer, både genom att läsa läxor och gå på kvällskola, för att kunna klara de svåra inträdesproven. Dötrist, förstås. Så när hon och hennes kompis hittar en underlig bok i biblioteket som visar sig öppna en port till en annan värld, är hon redo för äventyr.

Efter ett stort bråk med sin mamma är hon redo att stanna där ett bra tag. Det visar sig att Miaka är den enligt legenden väntade prästinnan som ska rädda landet genom att samla ihop de himmelska krigarna... Låter det bekant? Ja, grunstoryn är likadan i den båda serierna men det finns flera olikheter.

Om jag inte tar fel är huvudpersonen i Genbu Kaiden lite äldre. Persongalleriet är inte heller likadant (men två snygga killar finns det...). I mitt tycke märks det att den här historien är äldre. Det känns som att personerna i Genbu Kaiden är mognare och historien är djupare och mer utvecklad. En aning lugnare/stillsammare på något vis. Även när det gäller författarens sidanmärkningar (ganska kul att läsa) så känns det också att de är skrivna av en ganska ung person.

Slutsats: Det här var ganska underhållande, men egentligen inget för mig. Jag känner inget större sug att läsa vidare. Däremot kan jag tänka mig att fortsätta med Genbu Kaiden.

Snygg - Joyce Carol Oates

Den här boken råkade jag se av en slump på bibliotekets barn/ungdomsavdelning när jag var på väg mot mangan. Jag gick förbi en hylla och min blick föll på bokryggen där det stod "Oates". Ibland behövs inte mer än så för att jag ska rycka åt mig en bok. Jag är glad att jag såg just den här.

Darren Flynn heter den sextonårigen huvudpersonen i Snygg. (Originaltiteln är Sexy.) Han är med i skolans simmarlag, har rätt många kompisar och är väldigt populär bland tjejer. Han tänker mycket på sex men är blyg och anstränger sig inte för att vara eftertraktad men det bara händer ändå. Flickor tittar efter honom, till och med äldre tjejer i tjugoårsåldern, och, ja - killar och män också.

Han tycker att det är mer än bara lite obehagligt att bli föremål för mäns blickar och i detta är han inte ensam. I hans familj så väl som i den lilla staden där han bor är homofobin stark och många gör självklart kopplingen bög = pedofil. Att någon han känner skulle kunna vara bög är förstås uteslutet.

Och så är det mr. Tracy, engelskläraren. Mr. Tracy är en man i trettioårsåldern, entusiastisk, krävande, och ganska populär bland det stora flertalet. Darren tycker också att han är rätt okej, inte för att han är särskilt intresserad av skolan. Mr. Tracy ger honom ändå rätt bra betyg eftersom han ser potential i Darrens skrivande. Så en dag erbjuder mr. Tracy Darren skjuts hem.

"Ingenting hände", intalar sig Darren efteråt och det gjorde det inte heller, mer än att läraren försökte prata, bli lite kompis... men efteråt är Darren starkt obehagligt berörd. När sedan några av Darrens kompisar känner att de fått orättvist låga betyg i engelska drar de igång en hatkampanj med utgångspunkten att läraren är gay, orättvis och förtjänar att knäckas. De skickar anonyma brev till polisen och rektorn där mr. Tracy utpekas som peodfil.

Ja, mr. Tracy blir knäckt, men Darren mår inte mycket bättre han. Han vet ju vilka som skickat breven och varför men han kan ändå inte säga något. Man tjallar inte, så är det bara. Och mr. Tracy stötte ju på honom, eller, gjorde han inte? Situationen blir bara värre och snart - för det här är ju Oates - är katastrofen ett faktum.

Det här är ganska obehaglig läsning, men på det här oatska sättet man ändå tycker om... J.C. Oates fångar Darrens inre demoner på ett sätt som lämnar en hel del outsagt, och hon beskriver skickligt hur rykten kan spridas och förstöra ett liv och hur obehagliga homofobiska resonemang är. Ungdomarna i boken får lära sig att handlingar har sina konsekvenser.

Eller åtminstone vill man anta att det är vad de lär sig, åtminstone Darren. Boken har även vissa svagheter. Slutet är till exempel lite väl öppet och kan tolkas åt flera olika håll. Berättelsen känns stundtals lite väl enkel, både när det gäller språket och innehållet, vilket förvånade mig lite. Det är helt klart en bok i Oates stil, men lite väl nedtonad -- jag tror att många ungdomar klarar av mer. Karaktärerna hade kunnat fördjupas en aning och jag hade velat få följa Darren lite längre; det avslutande leendet känns lite väl Mona-Lisa-aktigt.

Jag för min del läser in i allt detta att Darren inte är så helt straight som han försöker intala sig. Jag tror också att boken kan läsas som en bekräftelse på det motsatta.

Någonstans läste jag en önskan om att boken hade handlat om Mr. Tracy istället. Jag tror också att det hade varit mycket intressant!

Lästa böcker

Böcker som jag har läst på sistone men inte bloggat om:

Le Mariage de Figaro -- franska; dramatik. Figaro och Suzanne ska gifta sig men greven tycker att det är han som har rätt till bröllopsnatten. De ska försöka stoppa honom, med grevinnans hjälp. Under tiden är greven vansinnigt svartjuk på grevinnans icke existerande älskare, fast den unge Cherubin är vansinnigt kär i henne. Ja, och så är det lite mer intriger också. Jag tyckte att texten var ganska svårläst, tyvärr. Fast den är berömd och förebådar revolutionen och allt det där.

Demon Diary 3&4 -- manga. Eclipse kämpar fortfarande för att göra Raenef till demonherre och Raenef kämpar (ganska så) för att lära sig. Under tiden samlas allt fler figurer i demonslottet och man får veta mer om demonvärlden. Underhållande och gulligt. (En sak som stör mig lite med manga är att det är svårt att åldersbestämma personerna...)

La fille aux yeux d'or, Balzac -- franska, sista delen i en trilogi. Jag vill inte säga så mycket om den utom att jag tyckte att boken var mycket svårläst, historien bisarr och den lesbiska galningen bara sååå mycket 1800-talskliché. (Även om Balzac, enligt Wikipedia, var den förste som skrev om "passion mellan kvinnor" [uttrycket är illa valt här] så det kanske inte var en kliché då, men...)

Måste man verkligen finna sig i allt? -- roman, Karin Jarl Nydén. En fin och välskriven släkthistoria om systerskap, musik och skapande, sjukdom och längtan efter tillhörighet. Min riktiga recension finns här: http://www.dt.se/nojekultur/bocker/1.3947487-flerstammigt-pa-samma-tema

Samt ytterligare tre recensionsböcker.

Supplement au voyage de Bougainville - Diderot

Ett kort verk av en av de stora franska upplysningsförfattarna. Diderot kritiserar här både kyrkan, religionen och samhällets alla regler, liksom även kolonialismen. En stor del av den korta texten går åt till ett samtal mellan en fransk munk och en man vid namn Ouro, boende på Tahiti. "Infödingarna" talar knappast på ett realistiskt sätt, men budskapen går fram.

Samtalet handlar mest om tahitiernas samhälle utan särskilt många lagar och regler och framför allt deras frigjorda sexualitet - i stort sett allt är tillåtet, vilket blir oerhört märkligt för munken. Frågan som ställs är om det är bättre för den västerländska civilisationen att så att säga "återvända till naturen"?

I denna föreställning om paradiset Tahiti skulle Phèdre ha mått bra; äktenskapsbrott är nämligen omöjligt där eftersom inga äktenskap finns, och inte heller några gudar som kan straffa.

La Princesse de Clèves - Madame de Lafayette

La Princesse de Clèves hör till den stora klassiska franska litteraturen. I min kurs följde den på Fedra, och trots att dessa två verk är mycket olika (inte bara med avseende på genre) har de även vissa likheter.

Madame Lafayette målar upp en färgstark bild av det franska hovet vid den tid då Maria Stuart var gift med den franske kronprinsen och François I (1494-1547) var kung. Samtliga personer i boken är om inte adliga eller kungliga så näst intill, och den ena är vackrare, ädlare, intelligentare och fantastiskare än den andra. Början av romanen känns faktiskt precis som att läsa en saga där alla är fulländade och strålande fantasigestalter.

Sedan blir det mer dramatiskt och levande, då bokens intrig kommer igång, och kanske är inte alla så fläckfria ändå. Vid detta hov lever man av skvaller och nöjen. Affärer och kärlek blandas samman till snåriga intriger, för det är detta som livet går ut på. Man måste synas, omtalas, vara beundrad - men nåde den som går för långt och får sitt rykte släpat i smutsen. Tänk på valfri nutida skvallertidning. Detta flyttat till franskt femtonhundratal. Att balansera sitt liv i allt detta - vara en intressant och spännande person men ändå ha ett fläckfritt rykte - är minst sagt svårt om man inte är van.

Mademoiselle de Chartres får erfara detta då hon vid blott sexton års ålder utsätts för denna miljö för första gången i sällskap med sin mor. Modern, som är änka, vet dock vilken riskabel plats hovet är, så hon tänker att det bästa hon kan göra är att se till så att flickan blir gift med en bra man. En sådan är inte svår att hitta; den unga damen är en strålande skönhet av en sort som får hela det ytliga och fåfänga hovet att häpna! De goda vännerna Monsieur de Guise och Monsieur de Clèves blir båda djupt förälskade i henne, och det är den senare som blir den lycklige utvalde.

Eller lycklig, förresten. Det är just här det börjar bli besvärligt. Han är nämligen passionerat förälskad, men hon - inte alls. Hon förstår nämligen inte vad det är för slags känslor han söker hos henne eftersom hon aldrig har varit kär och man kan ju inte direkt bli det på kommando. Den unga Madame de Clèves förstår honom inte alls förrän hon själv blir kär, vid en bal då hon för första gången möter Monsieur de Nemours.

Känslorna svallar åt alla håll. De båda är dock diskreta och inleder ingalunda ett förhållande; nej, men det är brinnande och intensivt ändå. Nemours, notorisk kvinnokarl, förändras helt till sättet (han är inte längre intresserad av att jaga efter andra) och Madame de Clèves kämpar med sitt samvete. Riktigt besvärligt blir det inte förrän hon följer samvetets röst och bekänner för sin make att hon är kär i en annan, dock utan att avslöja hans namn.

Det här är romantiskt och dramatiskt. Precis som med Phèdre är det en kamp mellan känslorna och samvetet/plikten, men upplägget är ett annat. Här får man följa alla de inblandades känslor, och trots att de beter sig bakvänt ibland är deras reaktioner ändå rimliga och förståeliga. Problematiken - att bli kär i en annan än den man är gift med - behandlas trovärdigare, och kanske inte på ett helt modernt sätt, men ändå kan nog de flesta relatera till åtminstone någon av personernas känslor en eller annan gång.

Fushigi Yûgi: Genbu Kaiden 2 - Yuu Watase

Oj, nu är bloggen sorgligt o-uppdaterad igen. Ska försöka komma ifatt och börjar med en manga.

Takiko börjar finna sig i tanken på att vara prästinnan som folket i världen hon hamnat i har väntat på - somliga med förhoppningar, andra med skräck. Ja, faktum är att de flesta verkar ganska fentligt inställda till henne och de Himmelska Krigarna. Hittills är det bara Chamka och Limdo som hon har funnit, men sökandet fortsätter... Dramatiken växer och här får man även veta mer om Limdos bakgrund. Jag ser fram emot att läsa mer!

Demon Diary 2 - Kara/Yun-Hee Lee

I första delen av Demon Diary lämnades många trådar hängande lösa. Här börjar ytterligare några, men en del börjar också flätas ihop.

Nu börjar Raenef känna att livet som demonherre faktiskt är mycket svårt. Han kan inte leva upp till Eclipses förväntningar, och dessutom har han ställt till det genom att släppa in en människa i slottet. Han bestämmer sig därför för att ge sig iväg - och inte komma tillbaka förrän han har lyckats bli en stor demonherre på egen hand, utan att fresta på sin lärares tålamod.

Jag ska inte avslöja hur det lilla äventyret slutar, men det är fyllt av riktigt roliga scener, `och även lite "ååååh, gulligt!" Även ett par nya karaktärer introduceras här.

Annars tas en stor del av berättelsen upp av Raenefs bakgrundshistoria. Man får veta att han var medlem i en tjuvliga då Eclipse, som sänts ut för att hitta den nye demonherren, fann honom och först inte kunde tro sina ögon. En sådan vänlig och naiv pojke, en demonherre?! Ja, tydligen... Exakt hur allt gick till får man inte veta förrän i, förmodligen, nästa del.

Här fördjupas karaktärerna, och det är särskilt intressant att se hur Eclipse var innan mötet med pojken -- fruktad, känd och ökänd, mörk och grubblande. Aldrig ett leende. Men någonting börjar tydligen hända...

Phèdre - Jean Racine

Phèdre (på svenska Fedra) är en av den franska litteraturens största klassiker, skriven av en av de främsta representanterna för 1600-talets klassicism, Jean Racine. Racine fick en strängt religiös uppfostran enligt jansenismen, en strömning inom katolicismen som utgår från Augustinus predestinationslära. Något annat som var strängt på den tiden var reglerna för hur ett bra drama borde vara. Helst skulle handlingen utspela sig inom några timmar eller en enda dag, på en och samma plats och inte ha för många avvikelser från huvudhandlingen. Därav följde att man inte kunde ha för många personer. Dessutom borde man undvika överdrifter av alla slag och hålla sig till det som är troligt, och dessutom moraliskt rätt och riktigt. Detta i kontrast till tidigare epoker, då handligen kunde sväva ut och bli hur svindlande som helst med blandningar av olika genrer. Dessutom skrev de stora författarna för en kunglig eller adlig publik, och de ville läsa och höra om sina likar...

Racines tragedi uppfyller alla krav. Historien utspelar sig vid ett hov i antikens Grekland: kungen, Thesée (välkänd genom de grekiska myterna), är ute på en resa. Hans son Hippolyte från första äktenskapet vill också ge sig av -- för att bli en hjälte han också, men även för att han drabbats av kärlek till prinsessan Aricie, den enda levande ättlingen till hans fars fiender. Under tiden lider drottningen, Phèdre, svåra kval och hennes tjänarinna Oenone tjatar på att hon ska berätta vad som är fel.

Phèdre avslöjar då det oerhörda, att hon är förälskad i sin styvson. Detta är dubbelt förbjudet: hon är redan gift sedan några år tillbaka, och dessutom räknas Hippolyte som hennes son och incest är naturligtvis något oerhört.

Tragedin byggs upp av Phèdres lidande. För att dölja sina känslor låtsas hon inför alla att hon hatar honom, men nu när de befinner sig på samma plats är det svårare att uthärda passionen. Så nås hovet av nyheten att Thesée är död -- nu, säger Oenone, kan du ju bekänna allt och bli lycklig.

Fast Hippolyte är ju kär i Aricie (vilket faderns död gör honom fri att bekänna) och han vill inte alls veta av Phèdres känslor. När det sedan visar sig att kungen lever blir allt ännu värre. För att rädda sin härskarinnas ära påstår Oenone inför honom att det är Hippolyte som närmat sig Phèdre på ett otillbörligt sätt. Hippolyte förskjuts och dör innan Phèdre tar gift och bekänner hur det egentligen ligger till. Thesée blir förtvivlad men bestämmer sig för att adoptera Aricie.

Phèdres lidande består av mer än olycklig kärlek. Dels får detta ses i ljuset av den allra strängaste synen på äktenskapsbrott -- det spelar ingen roll att hon i dramats början aldrig har visat sina känslor, bara det att hon alls älskar Hippolyte betyder att hon redan har begått äktenskapsbrott i sitt hjärta (jfr vad Jesus säger i Bergspredikan). Dessutom är det inte bara hennes fel. Hon har förgäves åkallat Venus, kärleksgudinnan, för att få slippa undan, men det hjälps inte eftersom hela Phèdres släkt är förföljd av gudinnans vrede. Känslorna kan dock få komma var som helst ifrån, det är människan som måste bära dem. Oenone försöker trösta henne genom att säga att ju även gudarna brunnit ibland av förbjuden eld, men för Phèdre betyder det ingenting. Hon kan inte låta bli att älska Hippolyte och hennes skuldkänslor är enorma. Enligt jansenismen som Racine influerats av är människans frälsning eller fördömelse förutbestämd och människan kan inte påverka genom varken tankar eller gärningar. Alla goda gärningar kommer genom Guds nåd, och är man oförmögen att göra gott kan man knappast våga tro att man hör till de utvalda frälsta. Att Phèdre ändå känner sig så skyldig beror väl på att hon vet att man ju ska följa Guds bud... Det kan kanske kallas paradoxalt... men i och med att hon försöker krångla sig undan, det vill säga att hon inte hindrar Oenone från att ljuga för kungen (hon tror att Hippolyte annars ska avslöja henne) drar hon olycka över dem alla. (Även Oenone tar livet av sig då Phèdre blir arg på henne.)

Åskådarna må darra av fruktan -- vem vet vem som härnäst kommer att drabbas av den fruktansvärda och oundvikliga kärleken? Det man kan lära sig (och lära sig något, det ska man alltid) är att kärleken är något man bör akta sig för. Att Thesée i slutet bestämmer sig för att Aricie ska bli hans dotter är inte något som motiveras av kärlek; snarare inser han nog att blint hat är lika farligt som blind kärlek, och bäst är om ordning och förnuft får råda och skapa motvikt till det hotande kaoset.

Om man anser att kärleken är något vackert och värdefullt även när den smärtar, om man tycker att man får ta det mörka med det ljusa och ibland kanske man måste trotsa samhällets regler och gå sin egen väg -- ja, då får man kanske söka sig ett drama från någon annan epok...

xxxHolic 1 - CLAMP

CLAMP är en grupp av författare som har skrivit flera populära serier. Det här är den första jag läser. Berättelsen handlar om Kimhira Watanuki som till sin stora förtret förföljs av spöksyner och andar. En dag finner han sig gå in i ett mystiskt hus, som visar sig vara en "affär."

Han möter en häxa som kallar sig Yûko (det här med namn är viktigt) och hon förklarar för honom att hon ägnar sig åt att hjälpa människor genom att låta deras högsta önskan slå in. I gengäld vill hon alltid ha någonting tillbaka. Kimihiro säger först att han inte har några speciella önskningar, men... nog skulle det väl vara skönt om spökena försvann! Så, utan att han riktigt begriper hur det har gått till har Yûko lovat att hjälpa honom, men innan så sker måste han stanna kvar som hennes medhjälpare.

Kimihiro knorrar och protesterar, inte minst irriterar han sig på de alltid leende små flickorna Maru och Moro som också finns där, men han har inget val. Undan för undan får han lära sig hur Yûko bedriver sin märkliga verksamhet, och det blir inte alltid som han förväntat sig.

Den här historien är riktigt underhållande och ger definitivt mersmak, dessutom gillar jag hur den är tecknad.

Mumintävling

Jag läste hos Tekoppen alldeles nyss att det finns en tävling där man kan vinna Muminmuggar. Allt man behöver göra är att skriva ett blogginlägg om varför man vill vinna. :)

Jag har alltid gillat Muminvärlden, från min barndom har jag starka minnen av berättelsen om det osynliga barnet. Jag minns även ett kassettband vi hade med någon eller några berättelser inlästa. Starkast minns jag alla sånger! Först i tjugoårsåldern läste jag Sent i november... och tyckte att det var en helt fantastisk bok.

Jag ska villigt erkänna att min relation till muminvärlden inte är den allra djupaste, men min första tanke då jag läste om tävlingen var att jag i alla fall ville delta. För jag har vänner som är mer än passionerat hängivna muminfantaster, och om jag nu skulle vinna med en sådan motivering, så går muggarna till dem. :)

Fushigi Yûgi: Genbu Kaiden 1 - Yuu Watase

Jag blev nyligen rekommenderad att läsa Fushigi Yûgi, som är en populär fantasy-manga av Yuu Watase. Dock råkade det bli så att jag istället fick tag på Genbu Kaiden, som är en "prequel"till serien, det vill säga att händelserna utspelar sig innan och ger en bakgrund till Fushigi Yûgi, trots att den är skriven efteråt.

Det känns dock i nuläget, utan att ha läst originalet, inte som något problem. Genbu Kaiden 1 är ganska underhållande och intressant. Medan originalserien utspelar sig i modern tid är handlingen här förlagd till tidigt 1900-tal (Taisho år 12 enligt den japanska tideräkningen). Sjuttonåriga Takiko Okuda råkar i ett vredesutbrott mot sin far efter att mamman dött försvinna in i en bok. Pappan är en berömd författare som ägnar all sin tid åt att antingen skriva eller resa för att samla material till sina böcker, och har alltså inte mycket tid för sin lilla familj. Boken som Takiko öppnar är hans nyaste besatthet, den har sitt ursprung i Kina och han har översatt den till japanska.

Takiko hamnar i en omgivning där hon inte känner igen sig och där ingen har hört talas om Japan. En ung kvinna står kedjad vid en klippa men tar sig loss då några monster-lika varelser anfaller, bara för att falla ihop i feber i den djupa snödrivorna. Takiko tar hand om kvinnan, som dock snart visar sig vara någon annan, eller i alla fall någon mer, än vad det först verkade som.

Snart träffar Takiko andra människor, och det visar sig att det är möjligt, till och med troligt, att Takiko är Prästinnan av Genbu, som enligt legenden ska komma för att rädda landet vid en tid då det befinner sig i nöd. Till sin hjälp ska hon ha de sju Himmelska Krigarna. Det är dock inte så enkelt som att hon bara behöver acceptera sin nya identitet; uppdraget är förenat med stor fara. Frågan är väl om hon har något val... Och hur ska hon kunna komma hem igen?

Historien är faktiskt ganska spännande. Nu är jag ju väldigt ovan vid att läsa manga och har inte så mycket att jämföra med, men av de två första delarna i varsin serie som jag nu har läst tycker jag att Genbu Kaiden, i jämförelse med Demon Diary, känns djupare och mer genomtänkt när det gäller handlingen. Jag för förståelse för och känner med Takiko som person, och jag tror att det kan finnas flera bottnar i den här berättelsen. Enligt omslaget är den förstnämnda tänkt för läsare från sexton år, medan Demon Diary, som dock är rätt charmig, är lämplig från tolv år -- och det märks faktiskt. Men jag ska läsa vidare i båda serierna...

Så, när det gäller vad man kan vänta sig av den här bloggens innehåll under hösten tror jag det blir en blandning av fransk litteratur från 1600-talet och ett par århundraden framåt (kurslitteratur) och manga... Kan hända att något annat sticks emellan (till exempel en viss bok om vampyrer och en om Marguerite Duras), och har jag tur, även en och annan recensionsbok...

Colleen McCullough - Miss Mary Bennets självständighet

Ja, den person vars självständighet äntligen får blomma ut är Mary Bennet, syster till Jane, Elizabeth, Kitty och Lydia. När den här romanen tar sin början har alla systrarna varit gifta i ungefär tjugo år, utom då Mary som blivit satt att vakta modern, Mrs. Bennet, som Fitzwilliam Darcy stuvat undan på bekvämt avstånd så att hon kan skada hans anseende så lite som möjligt.

Darcys omdöme om familjen Bennet står nämligen fast och för Mary, den ogifta, hyser han varken någon större respekt eller tillgivenhet. Men Mary har i alla fall läst många böcker och tidningar för huset Darcy installerat dem i har ett rätt bra bibliotek, så när modern dör - vissa frestas att säga "äntligen" - har hon en hel del idéer om vad hon vill göra med sitt liv. Hon tänker skriva en bok om de fattigas förhållanden i England, inspirerad som hon är av den eldige och anonyme debattören Argus. Hon tar alla sina sparpengar och beger sig ut på resa, helt ovetande om vad det kommer att innebära för både henne själv och hela familjen.

Delvis kan man kalla det här en melodramatisk äventyrsberättelse/skröna (det går inte att ta det som händer på allt för stort allvar - ändå saknas förstås Austens ironi och humor!). Till viss del också kärleksroman. Det är förstås en historisk roman - och det är även fanfiction. Karaktärerna är till största delen Jane Austens - eftersom romanen utspelar sig ca 20 år efter Stolthet och fördom finns förstås en hel del nya, som till exempel den mystiske Argus och barnen i familjen Darcy. Det är en fortsättning och vidareutveckling, precis som den mesta fanfiction är motorn en ovilja att acceptera att en bra historia tog slut, och en önskan om att hitta på vad som hände sedan. (Jane Austens romaner har gett upphov till ett flertal sådana "uppföljare", av vilka jag tidigare läst en som handlar om Emma.) Det är inte någonting nytt eller unikt för internet som en del tycks tro (då McCulloughs egen Törnfåglarna är mäkta populär torde den också ha gett upphov till en del fanfic) och kan ibland vara mycket underhållande, rent av en stor läsupplevelse i sin egen rätt som t ex Jean Rhys Sargassohavet...

Men genren är lite knepig. Visst måste man alltid hitta en ny infallsvinkel - i det här fallet flera år senare - kanske berätta historien ur någon annans perspektiv och göra en total omskrivning, kanske lägga till zombier eller flytta handlingen till modern tid... Man vill naturligtvis inte verka som om man kopierar eller härmar originalet, utan man måste ha något nytt att säga. Men som läsare vill man väl ändå att karaktärerna ska upplevas som "in character" (för att låna en vanlig term från fanfic-diskussioner på internet), dvs man ska känna igen dem och det hela ska kunna kännas trovärdigt på någon nivå (vilket är anledningen till att Sargassohavet, trots att den "sticker hål" på och problematiserar ett bärande inslag i Jane Eyre är så drabbande).

Jag är inte säker på att McCullough lyckas hela vägen. Mary Bennet... ja, det har gått tjugo år, och hon hade inte direkt någon bärande roll i Stolthet och fördom men detta som förvisso gör henne till en rätt bra karaktär ur fanfic-synpunkt, på ett sätt, gör också att hon i hög grad blir McCulloughs egen skapelse. Är hennes förvandling till eldig om än naiv feminist egentligen trovärdig? I den här romanen är hon en av huvudfigurerna, men det finns fler personer som är viktiga (i förbigående sagt nästan för många, det förekommer nästan allt för många och hastiga pov-växlingar, varav vissa inte fyller någon stor funktion för berättelsen egentligen) och som läsare har man kanske från början en starkare relation till Lizzie och Darcy.

En stor del av utrymmet ägnas deras inte allt för lyckliga äktenskap. Här river författaren upp en stor del av Jane Austens slutsatser och de förutfattade meningar om varandra som Lizzie och Darcy från början hade visar sig i stort sett stämma. Istället för att närma sig och lära sig förstå varandra har de glidit längre ifrån varandra än någonsin. Lizzie är en retsticka och hennes man är uppblåst, stel och högfärdig. Och visst; det står fanfic-författaren fritt att hitta på vad hon vill, men alla Lizzie/Darcy-shippers gnisslar nog tänder... Hm, men även om jag skulle ha föredragit att se det på ett annat sätt skulle jag, när nu missämjan är ett faktum, ännu hellre se att McCullough vågade löpa linan ut på det spåret (vad som verkligen sker - ursäkta, spoiler - är egentligen snarast en upprepning av det förra slutet, ett slags hopp i tiden). Det finns en karaktär kallad Ned Skinner som de flesta är en mystifikation - vem är han och vad gör han på Pemberly, denne svartmuskige gentleman som ändå helt uppenbart inte egentligen är någon gentleman? Det avslöjas först i slutet av romanen, fram till dess antyds det bara, och medan det bara antyds kan man ju dra sina egna slutsatser. Men McCullough luras! Om det bara hade visat sig vara så som jag trodde... Det hade kunnat förklara mycket och ursäkta en hel del...

Trots allt gillar jag ändå en del av originalkaraktärerna, som Charlie Darcy (skildringen av systrarna är däremot ytlig och rätt poänglös!), hans vän Owen och Angus Sinclair. En liten detalj som jag inte gillar så värst mycket är omgivningens fasa för (eller i vissa fall skadeglada förhoppning om) att Charlie skulle vara så kallat sokratiskt lagd för att han är så vacker och så väldigt bokligt lagd och så lite karlakarl -- och så sucken av lättnad när han visar sig vara så modig, ansvarstagande och manlig att han omöjligt kan vara åt det hållet, tror föräldrarna... Detta är ju helt i enlighet med tidens tankesätt men ändå irriterande. Det hade varit rätt trevligt om Charlie visade sig visst vara en "värdig Darcy" (han både rider och skjuter mycket bra, rusar gärna ut efter en dam i nöd, har auktoritet inför "lägre" personer, osv) trots "sokratiska" böjelser. Nåja, man kan inte få allt, tydligen, inte ens i fanfic med så många personer inblandade.

Av originalkaraktärerna är det främst Caroline Bingley som känns bekant från förr. Trots att man kanske i och för sig kunde ha hoppats på att hon med tiden skulle ha blivit mindre bitter och gått vidare. Alla karaktärerna har trots allt växt i någon mån sedan ungdomstiden, utom Lydia och Caroline. Jane har kanske till och med förändrats till det sämre. Men slutet är till största delen idylliskt; kanske allt för idylliskt.

Tja. Miss Mary Bennets självständighet är ändå ganska underhållande läsning om man kan avhålla sig från att bli allt för irriterad på de många bifiguerna, Marys plötsliga skönhet (Mary-Sue-varning, någon?), greppet att backa bandet till Lizzies och Darcys första känslor för varandra, och de många överflödiga förklaringarna (varför personerna gör som de gör, vad de vill och inte vill, osv - sådant som man mycket väl begriper ändå). Jag får nästan lust att leta på någon mer S&F-uppföljare för att jämföra. Men mest känner jag för att läsa om originalet, eller kanske se TV-serien från 90-talet. Under läsningen såg jag faktiskt ofta tex Colin Firths och Anna Chancellors ansikten för min inre blick... ibland svävade tankarna också iväg till Bridget Jones och hennes Mr. Darcy -- vilket genom sin totala-men-ändå-inte-alls-omstöpning av Stolthet och fördom kanske trots allt är bäst hittills, bland fanfiction, alltså.

Några andra recensioner: Kristianstadsbladet, Östersundsposten, Dagens bok.

Kara/Chihyung Lee - Demon Diary 1

Demon Diary är en manga-serie i sju delar. Som titeln antyder handlar det om demoner, men på ett (hittills) ganska gulligt sätt.

Raenef är en ung kille som tydligen "tagit jobbet" som ny demonherre för att få mat och husrum - och hans nya bostad är ett stort palats. Berättelsen börjar så, och man får inte veta något mer. Han ska tränas i svart magi för att bli demonherre då hans föregångare gått ur tiden, och till sin hjälp har han Eclipse som fungerar som handledare.

Eclipse är en mäktig och ansedd demon, stolt över sin rang och sin kunskap (dessutom lång, slank och mörk; riktigt elegant) och går verkligen in för att kalla Raenef "min herre" och sådant. Raenef däremot har svårt att förstå varför de inte bara kan vara kompisar. Han är fnissig och munter och tar allting som en lek, varpå Eclipse blir irriterad och frustrerad innan slutligen skrattar och konstaterar att han inte kan vara arg. Det hela är helt uppåt väggarna - en demonherre som är älskvärd och låter sig bli tillrättavisad - men nu ska Raenef bli demonherre och Eclipse ska vägleda honom och så är det bara.

Det låter ju inte särskilt vettigt varför en kille som Raenef förväntas kunna bli (och för den delen vill bli) en person som inte bara hotar folk med den mest fruktansvärda död utan även verkställer hoten utan att blinka. Så långt har han definitivt inte kommit när första boken är slut men det verkar vara ambitionen. Jag antar att senare delar av historien ger någon förklaring på hur scenariot kan vara möjligt och hur han har hamnat där han är. Som det nu är tycks idén om "gott och ont" ställas på ända. Ofta när Raenef pratar syns små blommor ritade omkring honom, han tycker att det är rätt tråkigt att studera men gör ändå sitt bästa, och är helt enkelt en snäll och glad kille som inte vill någon något ont, vilket framgår då en riddare kommer till palatset. (Riddare dödar demonherrar, det är liksom deras jobb, men den här killen är inte direkt vad riddaren förväntat sig.) Eclipse däremot är otvivelaktigt en äkta demon men han är ändå snäll mot Raenef, skrattar både åt och med honom, och tänker på honom när de är skilda åt - han ska moderera ett viktigt möte, men dagdrömmer och frågar sig själv om det är Raenef som "smittat av sig" på honom, för hans beteende tycks inte särskilt "demonaktigt"...

Att de båda tycker om varandra efter en tid tillsammans är uppenbart, och riktigt gulligt. En sak som jag har lite svårt för när det gäller manga är att få en uppfattning om hur gamla personerna är (i mina ögon ser ungefär åtta av tio karaktärer ut som mycket unga tjejer...), men såvida inte Raenef är allt för ung, så tror jag att detta är upplagt för något mer än vänskap, åtminstone så att man med lätthet kan se det mellan raderna.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om det här. Det går så fort att läsa... Raenefs väg till att bli en demonherre känns egentligen inte jätteintressant men ändå är berättelsen så pass gulligt underhållande att jag faktiskt vill läsa vidare. Jag gillar också Eclipse; så uppenbart mörk och demonisk med potential att vara riktigt hotfull, men full av ömhet och beskyddariver inför sin unge adept.

Mer uppenbar är i så fall den ena av de två bonusberättelser om följer i volym 1, Crystal Heart. [spoiler följer]

Det är en kort berättelse som handlar om en kille som då tjejen han gillar blivit kidnappad lovar kidnapparen att göra vad som helst för att befria henne. Skurken ber om att få ett "kristallhjärta" i utbyte mot flickan. Killens kompis Mano blir upprörd över att han riskerar så mycket för en tjej som kanske inte ens gillar honom men lovar sedan att hjälpa till. Deras vänskap började tre år tidigare då Mano räddade honom, en föräldralös ung kille, från att bli våldtagen. Sedan dess har de varit varandras familj. Med en kyss avslöjar Mano vad kristallhjärtat är: han sliter hjärtat bokstavligen ur sitt bröst; det är en kristall som ger den som får det till skänks evig lycka.

Mano älskar alltså sin vän så mycket att han offrar sitt liv för honom. Det är verkligen brutalt, och riktigt tragiskt - vad gör man om kärleken är besvarad? Då kan det ju knappast vara en bra idé att uttrycka den genom att dö. Och om den inte är besvarad, hur hanterar man ett så stort offer? Sedan slutar det med att skurken går iväg med hjärtat... i så fall, har offret ens avsedd verkan? Hm. Romantiskt? Eller inte?!

Den sista berättelsen heter Terra och den har jag inte läst än.

Patricia Cornwell - De dödas bok

De dödas bok är Patricia Cornwells femtonde bok om rättsläkaren Kay Scarpetta. Den femtonde av (hittills) totalt arton. Patricia Cornwell tröttnar inte men som läsare måste jag säga att jag, ja, jag tror nog att jag börjar tröttna.

Vad är problemet? Jag har inte ens läst hela serien, den första jag läste var Eldens öga - och då var jag fast, förtjust, fascinerad. Alla personerna och deras relationer tycktes mig intressanta, men kanske är det så att det nu känns som att samma saker tuggas om och det sker ingen intressant utveckling. Jag är ändå rätt förtjust i Scarpetta, det är personerna runt omkring jag mest stör mig på. Jag menar, okej att mördaren är en komplett vettvilling men alla andra runt omkring är också spritt språngande galna och jag vet inte, kanske det kan vara så i verkligheten också men det känns inte äkta. Dessutom går Marino här fullständigt överstyr.

Historien börjar med att en världsberömd ung tennisstjärna hittas mördad och brutalt stympad i Rom. En dryg italiensk polis involveras i fallet, som är vän med en av Bentons kollegor på sjukhuset där psykiatern och TV-personligheten Marilyn Self tar in för att komma undan en hotande fara. Dr Self är maniskt besatt av att förstöra livet för Kay Scarpetta och alla som har något med henne att göra; nästan samtliga personer i boken utsätts på ett eller annat sätt. Faktiskt tror jag att det är denna veritabla galning som gör att jag har svårt för historien. Visst, en deckare behöver en snårig intrig, och visst är jag bitvis rätt intresserad, men någonstans i denna röriga soppa finns en mur rest som jag har svårt att ta mig över.

Är de följande böckerna i serien likadana? Det kan hända att jag inte ens tar reda på det.

Fais-moi oublier - Brigitte Kernel

Fais-moi oublier (Få mig att glömma) av Brigitte Kernel handlar om hur livet kan förändras av döden och hur kärleken kan uppstå trots allt och skapa olösliga konflikter.

"Léa est tombée de ce pont. Comment tout cela a-t-il commencé?" (Léa föll från den här bron. Hur började allt detta?) är bokens första mening. Resten av boken är en återblick, men det är inte Léas död det fokuseras på utan Louises, hennes flickvän.

Berättelsen börjar med att Léa och Louise, nykära, är på middag hos berättaren och hennes make Olivier. Léa är deras mycket goda vän sedan ett antal år tillbaka, hon är yngre än de, livlig och diskussionslysten, och de känner sig ibland som hennes föräldrar. Hennes förhållanden är alltid korta och de träffar inte hennes flickvänner, men Louise är annorlunda. Kvällen då berättelsen börjar träffar paret henne för fjärde gången. Dagen efter reser hon, i egenskap av journalist, till ett land i krig.

De får reda på att hon blivit dödad en dag som skulle ha blivit speciell och märkvärdig av ett helt annat skäl: Det är total solförmörkelse. Huvudpersonen har fyllt år, och Olivier och Léa har köpt en hundvalp åt henne som får namnet Eclipse. Sedan bryter förtvivlan ut.

Léa vet inte hur hon ska kunna fortsätta leva utan sitt livs kärlek. Berättaren och hennes make lovar att stå vid hennes sida och stötta henne vad som händer, och det gör de också. Hon får bo hos dem, de tar hand om henne, oroar sig, gråter med henne, försöker finnas till, och banden mellan dem växer sig allt starkare. Attraktionen mellan Léa och berättaren växer också. Hon som aldrig tidigare varit dragen till kvinnor undrar plötsligt hur det skulle kännas att kyssa Léa, och skuldkänslorna växer i takt med att Léas sorg tar sig allt extremare uttryck.

För berättaren väcks också minnen av andra förluster: den älskade hunden, några år tidigare den bästa vännen, och i barndomen lillasyster Anne. Hon tänker sig att alla dessa döda finns någonstans och har tagit emot Louise hos sig, och hon ber dem alla att vaka över Léa.

Ämnet är tungt: Förlust, sorg, och kärlek i dödens skugga, men texten flyter fram lätt och man är alltid närvarande i känslorna. Medan Léa går djupare in i sitt inre mörker börjar livet ändå gå vidare för de andra... men kanske stannar det ändå upp där på bron.

Simple - Marie-Aude Murail

Marie-Aude Murail har skrivit många böcker för barn och ungdomar och hon väljer ofta ämnen som är, för en fransk läsekrets, lite ovanliga för åldersgruppen. I Simple handlar det om att skapa förståelse för funktionshinder.

Huvudperson är sjuttonårige Kléber som kommer till Paris med sin äldre bror. Till hösten ska han börja en ny skola och han ska bo tillsammans med sin bror. Det är bara det att brodern, som kallas Simple (enkel), är som ett stort barn i en ung mans kropp. Han säger alltid rakt ut vad han tänker, han kan inte räkna, han har ingen klocka eftersom han alltid tar sönder sådant för att se om det finns en liten gubbe inuti, och hans bästa vän är tygkaninen Monsieur Pinpin. Han försätter ofta sig själv och sin bror i knepiga situationer (inte sällan på grund av Monsieur Pinpin).

Pojkarnas mamma är död sedan ett antal år tillbaka och pappan är omgift med en ung kvinna som helst vill ha så lite med Simple att göra som möjligt. Simple har tillbringat en hel del tid på Malicrox, ett hem för personer med vårdbehov, men Kléber gillar inte hur stället har kuvat och kväst hans bror och har därför fått pappans tillstånd att ta Simple där ifrån. Simple leker ofta Malicroix med sina leksaksfigurer: "Vi säger att det här är pappan och det här är barnet. Barnet är en idiot så pappan skickar honom till Malicrox"... Men nu är de i Paris, hos en gammal släkting som verkar vara lite rädd för Simple, som inte tycker om henne, och Kléber letar därför efter ett eget boende.

Han finner ett kollektiv i en lägenhet, där det finns två små lediga rum. Där bor Enzo med sin vän Corentin, dennes syster Aria samt Arias pojkvän Emmanuel. Alla dessa är i tjugoårsåldern. Enzo är den som figurerar mest i handlingen, en butter ung man med författarambitioner och en het kärlek till Aria som mest verkar tycka att han är ganska dryg. Delvis kan jag hålla med henne, särskilt när han tar hjälp av en granne, den gamle Monsieur Villededieu, som ger råd av typen: "Var stark och visa att du är en man!"

I början vet inte ungdomarna vad de ska tänka om Simple. Som alla andra som möter honom blir de ställda, generade och vet inte hur de ska behandla honom. Gradvis inser de dock att de kanske ändå har något att lära av honom ändå och både han och hans bror finner sin plats hos dem. Malicroix hotar dock fortfarande i bakgrunden, allt medan Kléber slits mellan två olika tjejer i sin klass.

På det stora hela är det här en underhållande och tänkvärd bok om att växa upp, om kärlek och att acceptera varandras olikheter. Kléber hamnar ofta i kläm mellan viljan att leva sitt eget liv och att alltid sätta sin bror i första rummet, något som säkert kan kännas igen av andra som har anhöriga med funktionshinder. Något som störde mig lite var att vissa av relationerna mellan tjejer och killar är lite väl stereotypiskt skildrade (man får hoppas på att läsarna ser det komiska i M. Villededieu istället för att ta honom på allvar), särskilt när det gäller de två flickor som Kléber tycker om. Den ena är krävande, högljudd, utmanande och drivande, den andra är stillsam, vänlig, blyg och mjuk... Vem av dem som Simple gillar bäst, och vem som Kléber slutligen väljer, tja...

En sak som jag i början förvånades mycket över var hur Simple blir bemött av sin omgivning. Alla som möter honom första gången blir chockade och nästan arga, som om personer som Simple borde hållas bakom lås och bom. Detta är dock realistiskt skrivet enligt min lärare; även om det börjar bli bättre nu med öppenheten och toleransen i det franska samhället. Det är attityden att Simple måste hållas undangömd som Kléber protesterar mot och som är bokens viktigaste budskap: Simple kanske inte är som alla andra, men han är ändå värdefull som människa och vän till alla oavsett deras ålder och bakgrund.

Något annat jag funderar på är vilken åldersgrupp boken riktar sig till. Tydligen ska det vara 11-12-åringar, vilket jag tycker känns lite märkligt med tanke på huvudpersonernas ålder (mellan 17 och 25) och den stora vikt som läggs vid deras sexuella relationer. (I sammanhanget kan dock noteras ett litet plus för hintarna om Corentins eventuella känslor för vännen Enzo -- det är dock mycket subtilt och kan säkert helt missas om man inte har ögonen öppna.) Simples historia kan dock vara intressant och viktig att ta del av för alla åldrar. Temat är allvarligt men tonen humoristisk och innerlig. Man både upprörs, berörs och skrattar, även om inte allt alltid känns helt trovärdigt.

Simple har fått flera franska och även tyska utmärkelser. På svenska heter boken Pucko och kategoriseras på flera sajter som passande för 12-15-åringar.

Chronicles of the Cursed Sword - Yeo Beop-Ryong & Park Hui-Jin

Chronicles of the Cursed Sword är del 7 i en serie mest tänkt för yngre tonåringar. Den handlar om föräldralöse Rey som tillsammans med en jämnårig flicka uppfostrats av en gammal mästare i stidsteknik (vissa av teknikerna inkluderar magi). Mannen dödas av en demon och Rey måste ge sig ut i världen. Han har ett mäktigt demonsvärd med sig, och träffar på diverse figurer som hjälper -- eller stjälper -- honom på hans väg. bland karaktärerna finns kungar, kejsare och diverse varelser av alla möjliga slag. I den här boken börjar det visa sig att det finns många som vill honom väldigt illa.

Så pass mycket går att förstå, men eftersom det här är del 7 är det ganska svårt att egentligen begripa historien och hålla isär karaktärerna och deras olika relationer till varandra. Det mesta går mig nog förbi; det beror säkert delvis på att jag kom in just vid denna punkt i serien, men kanske är inte demoner och mystiska krigare riktigt min grej, åtminstone inte i den här formen...

Anledningen till att jag läste del sju var att det var det lägsta nummer i serien bokhandeln hade, och de andra två eller tre serierna var det likadant med, förutom någon som jag inte tyckte verkade intressant... Jag ville ändå försöka läsa någon manga för att prova på det... (Det här, blev jag dock upplyst om, är inte ens Japansk manga utan manhwa från Korea...) Jag tror säkert att det finns annat där ute som passar mig bättre.

Par le feu - Tahar Ben Jelloun

Par le feu (Genom elden, 2011) handlar om Mohammed, tunisisk arbetslös akademiker. Han är förälskad i Zineb men de kan inte gifta sig innan han får ett jobb. När fadern dör blir Mohammed familjeförsörjare (han har flera yngre syskon och modern har diabetes) och tar över dennes ambulerande fruktaffär.

Konkurrensen är stor och det går inget vidare, men han håller sig i alla fall flytande tills polisen börjar lägga sig i. Polisen måste man hålla sig väl med, annars vet man hur det går. Men Mohammed har inte gjort något fel, han vill inte krypa och fjäska för överheten. Han går så långt som till att klippa ut en bild på presidenten ur en tidning, för att ha något till hands om han blir tillfrågad. Till sin mamma säger han att poliserna ju också har folk över sig och familjer att försörja, och "fattiga tycker aldrig om varandra." Men till slut utsätts han för rena trakasserier.

När Mohammed inte får någon hjälp någonstans utan bara blir hånad och trakasserad gör han något drastiskt. Han sätter eld på sig själv och blir en fackla som lyser upp hela världen.

Denna korta text -- knappt femtio sidor i pocketformat -- är enkelt och fint skriven. Själva berättelsen är fiktiv med händelserna som beskrivs har inträffat; det är en skildring av dagarna som föregick Tunisiens Jasminrevolution. Det är verklighetsnära, gripande och tankeväckande om vad förtryck och korruption kan göra med ett land och hur det kan förstöra människors liv. Vid ett tillfälle, då Mohammed och Zineb går till polisen för att försöka reda ut situationen för Mohammed blir de bemötta med ett hånfullt: "Tror ni att ni är i Sverige eller?"

Club Dead - Charlaine Harris

Den tredje boken om den tankeläsande servitrisen Sookie Stackhouse och hennes vänner och fiender bland vampyrerna är ganska lik föregångarna. I den här berättelsen blir hennes pojkvän Bill kidnappad på grund av ett hemligt projekt han arbetat med -- så hemligt att inte ens Sookie fått veta några detaljer -- och det hänger nu på henne att rädda honom. Hon är rätt sur på honom eftersom han även tycks ha varit otrogen mot henne men ger sig ändå av tillsammans med Alcide, en varulv, för att finna honom. De hamnar bland annat på Club Dead, en klubb för nattens varelser som är råare och mer exklusiv än Erics Fangtasia, och långt farligare än Merlotte's.

I den här boken figurerar varulvar mer än tidigare. Det uppstår vissa gnistor mellan Sookie och Alcide, och spänningen mellan henne och Eric bara växer. Bubba, det vill säga vampyr-Elvis, drar även han sitt strå till stacken. Det är lätt att hänga med, texten är medryckande, och trots att det blir lite drygt ibland (och inte direkt olidligt spännande -- man tvivlar aldrig på om de flesta ska överleva, men undrar kanske om Sookie ska falla för Erics förförelseförsök till slut) är det ändå ganska underhållande. Nu var det ju också ett år sedan jag läste den förra boken...

Jag har inte sett tredje säsongen av True Blood, så jag vet inte hur boken förhåller sig till den.

Ni d'Adam, ni d'Eve - Amélie Nothomb

Ni d'Adam, ni d'Eve handlar om när belgiska Amélie i tjugoårsåldern återvänder till Japan, det land där hon tillbringade sin tidigaste barndom. Skildringen börjar några månader innan tiden som beskrivs i Stupeur et tremblements och handlar om Amélies privatliv; mindre kaotiskt än arbetslivet men inte mindre upplevelserikt.

Fylld av entusiasm och kärlek inför landet som hon tänker på som sitt eget bestämmer hon sig, nyanländ, för att ge privatlektioner i franska för att också själv lära sig bättre japanska. Den ende som svarar på hennes annons är den unge studenten Rinri. Hans franska är hemskt dålig men eftersom Amélies japanska befinner sig på en femårings nivå går de bra ihop. De blir vänner och så småningom ett par. Tillsammans går de igenom språk- och kulturkrockar, festligheter och äventyr som bestigning av Fuji. Vid ett tillfälle går Amélie även vilse i en snöstorm.

Berättelsen är enkel och underhållande, om vänskap och kärlek och att finna sin identitet. Nothomb skriver ganska humoristiskt och språket är inte allt för avancerat. Den är bra, men inte lika stark som föregångaren.

L'exil selon Julia - Gisèle Pineau

Gisèle Pineau är en författare från Guadeloupe som har levt många år i Frankrike. Hennes böcker behandlar ofta teman som immigration. L'exil selon Julia ("Exil enligt Julia") är inget undantag. Romanen handlar om en familj från Guadeloupe som under 1960-talet flyttar till Frankrike.

Berättare är den lilla flickan Gisèle, i mitten av en syskonskara, och genom hennes ögon får man ta del av hemlandet, färden där ifrån, och försöken att skapa sig ett nytt liv i det kalla Europa - något som inte alls är lätt. I början av historien är hon en liten flicka men hon ska växa upp i Frankrike och i slutet är hon en tonåring mellan barndom och vuxenliv. Hon är en drömmare med stor fantasi men hon betraktar livet omkring sig med öppna ögon. Hon tänker mycket på sin mammas och sin farmors liv och är mycket intresserad av familjens historia. Hennes bröder och systrar är också viktiga för henne men spelar mindre roll i historien. Huvudpersonen som allting kretsar kring är dock farmodern Julia, som kallas Man Ya.

Man Ya har i hela sitt vuxna liv levt tillsammans med sin make Asdrubal, som hon kallar le Bourreau (bödeln) för att hon aldrig går fri från hans brutalitet. Han inte bara misshandlar henne, han ger henne en stark känsla av att hon bara är "en tjock och ful negress" som inte är värd något bättre. Hennes liv är hårt men hon finner sin tröst i trädgården och i kyrkan, dit hon går varje söndagsmorgon trots att det är mycket långt dit. Hon är mycket from och gör alltid sitt bästa för att förlåta sin makes brister. I det nya landet ägnar hon sig åt att ta hand om barnbarnen.

Ett av de viktigaste teman i romanen är exilen. Exil är att vara långt borta från sitt eget land, antingen av tvång eller nödvändighet, utan att egentligen vilja det. Familjen har valt att flytta till Frankrike och de har tagit Man Ya med sig för att få henne bort från Asdrubal. Men för Man Ya blir detta mycket svårt, hon känner sig som i påtvingad exil och blir till sist mycket olycklig. Hon tycker inte om Frankrike där allt, verkligen allt, är annorlunda.

För berättaren är det också svårt. Hon lyssnar till Man Yas historier och för henne blir Guadeloupe ett mytiskt paradisland. Samtidigt vill hon känna sig hemma i Frankrike men det är svårt på grund av rasismen som finns över allt. I skolan finns ingen som liknar henne och hon har inga vänner, och även om inte de andra barnen alltid mobbar henne så finns det vissa lärare som gör det. Men för Man Ya innebär exilen något ännu värre. Hon saknar inte bara landet utan även sin make. Hennes son menade väl när han tog henne med sig men hon blev olycklig av det.

Det har aldrig funnits någon kärlek mellan de två, förutom kanske under kriget, då Asdrubal också levde i exil. Då skrev han vackra kärleksbrev som en grannflicka läste upp, men efter hans hemkomst började misshandeln igen. Trots detta önskar Man Ya bara en enda sak: att få återförenas med sin make. Eftersom de är gifta är det hans rättighet att behandla henne precis som han vill, tänker hon. Hon är mycket kuvad och det hon känner för Asdrubal är en kärlek mot allt förnuft: långt borta i fjärran land oroar hon sig för att han inte får tillräckligt med mat, att han känner sig ensam och övergiven. Det är Gud som har givit henne denne make och alltså kan hon aldrig lämna honom. Men hon har lämnat honom. Detta är för henne den största exilen. Hon lider utan honom och som läsare blir det nästa plågsamt att bevittna det. Att kunna uthärda svårigheter och att kunna förlåta sin bödel när man inte har möjlighet att lämna honom är mycket bra, men på samma gång har man ju bara ett liv och man måste tycka att Julias son gjorde rätt i princip när han tog henne med sig från Guadeloupe. Men exilen enligt Julia, det är att vara långt borta från Asdrubal. Det går som en klagosång genom hela boken.

Andra viktiga teman är rasismen och svårigheten att leva i ett land som bara har fientlighet att erbjuda både barn och vuxna. Men det handlar också om hoppet om att skapa sig ett bättre liv, och om kärleken till böcker och till skrivandet.

Romanen kan kallas "autofiction" - den är inte en självbiografi (i en sådan kan man ju inte beskriva saker man inte sett och andra människors tankar och känslor in i minsta detalj) men Gisèle Pineau har använt många av sina egna erfarenheter och sin egen familjs historia i skrivandet. Pineau har sagt att "skrivandet är en kamp, genom den konstruerar jag mig." (L'écriture est un combat, à travers elle je me construis.) Jag vet inte om alla författare ser sitt yrke som ett sätt att konstruera sig själva, men för den här bokens berättare är skrivandet ett fantastiskt äventyr. Det är ett sätt att förstå livet, det franska språket och även den franska identiteten, så väl som Man Yas och sin egen identitet. Hon skriver inte bara för att uppfinna utan för att upptäcka.

Pineaus stil är ganska komplex och svår. Visserligen är historien i sig lätt att förstå, till och med när man följer flera personer på olika platser (kvinnan och barnet, Frankrike, Landet, drömmarna, m.m.) men resan genom texten är ändå bitvis ansträngande. Detta kan jämföras med Marguerite Duras, där jag kan uppleva det motsatta: scenerna är korta och enkla på ytan och orden går lätt att förstå, men själva historien är ändå mycket mer komplex än vad ytan visar. Detta kan i och för sig delvis ha sin förklaring i att min franska är bristfällig, dvs problemet kan ligga hos mig själv snarare än hos Pineau... Hur som helst var boken ändå rätt intressant.

Ekologisk resa - Håkan Hedin

En ung man som tillbringat sina tonår med att supa och utföra småstölder och andra mindre bra gärningar vaknar upp och börjar omvärdera sitt liv. Han läser mycket, och han grips av idén att leva nära naturen. Full av brinnande iver ger han sig en tidig sommarmorgon av för att utforska delar av Sverige, Dalarna bland annat, på cykel. Han träffar en annan ung man som vill följa med för att ha något att göra medan han tar en paus i sitt ständiga drickande. De två är ganska olika men mellan dem utveckals en vänskap som hade kunnat utgöra en ännu starkare drivkraft i romanen, även om de homoerotiska underströmmarna rinner ut i sanden.

Romanen har som undertitel Roman om 70-talet, och genom huvudpersonen filtreras många av tidens tankar. Detta är ganska intressant, men texten får ibland en lite väl föreläsande karaktär (även vissa gånger då miljöerna beskrivs, med historiska bakgrunder) då romankänslan bryts och författarperspektivet blir lite väl tydligt.

Det är lite synd, för historien har potential att bli ännu mer fängslande. Om fakta och fiktion hade vävts samman lite mer (kort sagt mer gestaltning och mindre dramadokumentär om 70-talet), med fler och mer realistiska dialoger och en fördjupning av personerna och deras relationer, hade det kunnat bli mycket bättre. Som det nu är, är Ekologisk resa en ganska intressant och bitvis underhållande historia som är ganska fort glömd. Jag hade velat ha något mer... För cyklande naturentusiaster som själva var med på 70-talet fyller den dock kanske en viss nostalgisk funktion.

Av mig får boken godkänt. Värre finns det, som föregående recension visat. Här är jag ändå hela tiden intresserad av vad som ska hända härnäst, vilket måste ses som ett plus...

Min tidningsrecension.

Ljusets dotter - Elisabet Nemert

Elisabet Nemert är en produktiv författare som har skrivit flera romaner i historisk miljö. Den senaste, Ljusets dotter, utspelar sig på 1700-talet, under Gustav III:s sista tid i livet.

Berättelsen handlar om den unga Maria Wessman, mobbad av sina jämnåriga och hunsad av sin brutale far. Dock har hon en sällsynt musikalisk begåvning. Denna, tillsammans med den gode och driftige äldre brodern, hjälper henne att lyckas i livet.

Ja, det är egentligen inga fel på grundingredienserna. Problemet är hur författaren hanterar stoffet. För att vara den sjätte romanen i ordningen är denna förbluffande dåligt skriven. Inte nog med att bildspråket består av idel slitna klyschor, gestaltningen är ytterst bristfällig. Personbeskrivningarna är enkla och saknar djup, ingenstans finns utrymme för läsaren att tänka själv. Mindre adjektiv, mindre förklaringar, mer tillit till läsaren... Som det är nu kan man glida igenom texten utan att behöva tänka ett dugg på varför personerna gör som de gör eftersom allt redan serveras. Dessutom är miljöbeskrivningarna oftast torftiga och den historiska bakgrunden känns påklistrad. För många bifigurer kommer in i handlingen och gör historien plottrig, istället hade författaren kunnat fördjupa huvudpersonerna.

Titeln och omslagsbilden liknar en fantasyroman men en sådan är det inte. Inte riktigt. Romanen har vissa vagt övernaturliga, mystiska inslag som skvalpar runt någonstans i bakgrunden. Detta hade egentligen kunnat uteslutas, eftersom det inte blir något av det hela. Ingenstans blir man överraskad, utgången är redan given, och till och med i de partier då författaren försöker skapa spänning blir det konstigt eftersom händelserna berättas i en konstig ordning. Till exempel när Maria och Tobias rusar hem, på var sitt håll, med andan i halsen, eftersom de tror att modern är i fara. Det är bara det att läsaren redan vet att faran är över.

Sammanfattningsvis kan man säga att det här möjligtvis är bättre än en Harlequinroman, men det är marginellt. Det liknar mest en veckotidningsnovell i romanform för läsare som inte har högre krav än att få en lättsmält historia om en kuvad vacker flicka som får revanch, utan att lämna något bestående intryck.

Moderato cantabile - Marguerite Duras

Titeln på denna roman av Marguerite Duras kommer från inledningen. En pianolärarinna frågar en liten pojke vad "moderato cantabile" betyder. Han spelar duktigt, men tycker att det är tråkigt, och han vägrar att svara. Han tiger envist, eller säger att han inte vet, medan lärarinnan blir allt mer frustrerad eftersom hon har talat om för honom massor av gånger vad orden betyder.

Så hörs ljud utifrån gatan. Pojkens mamma, Anne Desbaresdes, går nyfiket fram till fönstret... men de får lov att vänta tills lektionen är slut innan de får veta vad som hänt. Ett mord har skett inne på en bar; en kvinna är död och en man klänger sig fast vid hennes kropp, medan nyfikna människor står runt omkring och ser på.

Anne promenerar alltid runt i staden med sin son varje dag. Nästa dag går hon tillbaka till baren och beställer ett glas vin. Hon är ovan vid att dricka vin, och det är även ovanligt att se en ensam kvinnan på ett sådant ställe. Men baren är nästan tom, sånär som på Chauvin, en man som är främmande för henne men som känner Mme Desbaresdes väl till utseendet. De båda börjar samtala med varandra.

Det är dessa samtal som utgör ramen för handlingen. Anne är nyfiken på mordet som skett och vill att Chauvin ska berätta saker för henne. Han vet inte så mycket men han börjar hitta på i alla fall, och han ställer frågor om henne själv, tillslut börjar han berätta om henne också och det är som om de inte längre vet om de pratar om varandra, om mannen som dödat sin fru, eller om helt fiktiva människor. Hur det än är så kommer Anne tillbaka dag efter dag.

Moderato cantabile kan beskrivas som en historia om kärlek över klassgränserna; förbjuden kärlek och ord som inte får sägas ut, en man och en kvinna som balanserar på skandalens rand. Men det behöver inte vara så. Det kan vara en studie i maktbalansen i ett förhållande, mannens vilja att kontrollera kvinnan och återskapa henne på ett sätt som gör henne mindre hotfull för honom själv. Det kan också vara någonting annat. Det kan vara så att Anne är en olycklig kvinna som inte känner sig levande längre. Genom att försöka förstå passion och våldsamma känslor - genom att lyssna på Chauvins historier - och genom att berusa sig på vin försöker hon komma bort från sitt livs snäva gränser. Chauvin och allt han säger är mycket långt från hennes vanliga liv men han skulle kunna vara vem som helst för henne. Det kan vara så att han försöker förföra henne, han kanske blir förälskad i henne eller så är han bara attraherad av henne - denna vanligtvis så oåtkomliga gifta kvinna som enligt samhällets regler inte borde slå sig i slang med en vanlig arbetare - men han kan aldrig riktigt komma åt henne. Jag får uppfattningen att i allt han berättar finns en underliggande fråga om vad hon egentligen vill att han ska säga, vad hon är ute efter. Jag tror inte att hon vet det. Hon kommer till baren i sökandet efter någonting som saknas i henne liv. Hon kan inte prata med sin son - han är för ung - uppenbarligen inte med sin man, och inte med pianoläraren för det passar sig inte... men Chauvin är en främling. Han kan hjälpa henne mot sanningen genom orden. I slutändan förstår hon att hon på ett sätt redan är död. Eller så förstår hon att hon faktiskt inte alls vill dö...

(Det kan hända att jag är alldeles ute och cyklar, men jag tycker mig se någon form av parallell mellan Moderato cantabile och filmen Nathalie... [Anne Fontaine, 2003]. Mest i strukturen - samtalet, sökandet efter någonting som är outsagt, den ovissa maktbalansen och osäkerheten, spänningen mellan de två som talar och den något tvetydiga upplösningen - men redan för länge sedan tyckte jag att det fanns något "durasiskt" över Nathalie... på något vis... Det vore intressant att veta om någon annan någon gång gjort samma iakttagelse...)

Det faktum att man kan tolka romanen på olika sätt betyder inte att den är obegriplig, men att man måste läsa mellan raderna. Allt är inte helt klart vid första ögonkastet - men när är det någonsin det när det gäller Duras? Det är en kort roman, luftig och lättläst, men ändå i allra högsta grad substantiell. Vartenda ord är viktigt och ingenting är obetydligt. Det finns allt för många böcker överallt där allting är övertydligt och förenklat, vilket är oerhört tröttsamt och irriterande. Av Duras får man däremot någonting äkta. Det finns en kraft i skrivandet som säger att orden är det viktigaste som finns i livet.

I köket - Monika Ali

Vidare med försöken att komma ifatt med den här bloggen... Idag tar vi en recensionsbok: I köket av Monica Ali.

Monica Ali är en brittisk författare som slog igenom vid debuten med Brick Lane för ett antal år sedan (ungefär vid samma tid som Zadie Smith och Vita tänder). Debutromanen har jag inte läst, denna hennes tredje är min första, men jag visste ändå tillräckligt för att ha vissa förväntningar. Förväntningarna infriades faktiskt.

Romanen handlar om Gabriel Lightfoot, kock i en hotellrestaurang. I hans kök samlas människor från nästan hela världen, med sina olikheter och konflikter, men också vänskapsband uppstår här. Gabriel är på väg uppåt i karriären, han har en flickvän som han planerar att fria till och skaffa barn med, och han planerar även i hemlighet att, tillsammans med två kumpaner, öppna eget. Sedan händer något. En ukrainsk diskare hittas död i källaren, en ung flicka kommer till honom för att få hjälp, och människor högre upp i hotellhierarkin tycks ha något fuffens för sig. Det här är ingen deckare. Det handlar om Gabes försök att balansera sitt liv med en sjuk far, ett stressigt yrkesliv och planer som kanske eller kanske inte går vägen, människor som kanske inte är att lita på, den unga Lena som plötsligt befinner sig i hans lägenhet, pengar, underligheter... Snabbare och snabbare börjar Gabes tillvaro att rulla utför.

Boken tog mig lång tid att läsa -- inte för att den på något sätt var tråkig eller svårläst, tvärt om var den mycket fängslande med alla sina människor och miljöer, och även om Gabriel Lightfoot ibland fattade en del felaktiga beslut befann jag mig hela tiden på hans sida och hoppades på det bästa. I Köket var kort sagt en läsupplevelse som gjorde mig nöjd, och glad åt mitt uppdrag som recencent. (Hittar inte recensionen på internet, därav denna korttext utan länk.)

La cantatrice chauve - Eugène Ionesco

La cantatrice chauve (1950, Den skalliga primadonnan, på svenska 1982) av Eugène Ionesco har undertiteln "anti-pièce". Jag läste den efter Sartre, som ett exempel på nästa strömning inom litteraturen: den absurda teatern, och nog kan man säga att det här är absurt så det förslår. Samtidigt är det mycket underhållande (om detta rådde det dock delade meningar under seminariet) och bakom det hela kan man även ana en hel del mening.

Ionesco leker med och bryter med de flesta av teaterns "regler", vilket man kan redan vid dramats första repliker. En man och en kvinna sitter i varsin fåtölj och kvinnan berättar för mannen vad klockan är, vad de har ätit, vad de har sagt till varandra... Mannen bara läser sin tidning och klickar med tungan, medan hustrun pratar på. Man tycker ju att i ett "normalt" samtal (vilket naturligtvis var vad den samtida publiken förväntade sig) bör det inte förekomma repliker av typen: "Du tog också om tre gånger. Fast den tredje gången tog du mindre än de två första gångerna, meda najg tog mycket mer. Jag åt bättre än du ikväll. Hur kommer det sig?" Det fortsätter i samma stil. De har t ex ett långt samtal om en familj där precis alla heter Bobby Watson. Samtalen verkar inte ha någon mening, de pratar förbi varandra, och berättar långa historier som i slutändan inte har någon som helst poäng fastän de får alla att skratta. Ett par kommer på besök. De är främlingar för varandra, men tycker sig ändå ha setts någon gång förrut - kan det vara möjligt? De börjar jämföra minnen och erfarenheter och upptäcker fler och fler detaljer som stämmer, till exempel att de kommer från samma stad, har åkt med samma tåg, suttit bredvid varandra, bor på samma gata...

M. Martin: Jag bor på femte våningen, i lägenhet nr 8, kära fru.

Mme Martin: Men så märkligt! gud så bisarrt! och vilket sammanträffande! Jag bor också på femte våningen i lägenhet nr 8, käre herre!

M. Martin: Men så märkligt, men så märkligt, men så märkligt, och vilket sammanträffande! Ni förstår, i mitt sovrum har jag en säng med grönt överkast.Detta rum, med sin säng och sitt gröna överkast, befinner sig i slutet av korridoren mellan badrummet och biblioteket, kära fru!

Mme Martin: Vilket sammanträffande, Gud, vilket sammanträffande! Mitt sovrum har också en säng med ett grönt överkast och befinner sig i slutet av korridoren mellan badrummet, min käre herre, och biblioteket!

M. Martin: Så bisarrt, märkligt, konstigt! Alltså, madame, vi bor i samma hus och sover i samma säng, kära madame. Det kanske är där vi har träffats!

Mme Martin: Så märkigt, och vilket sammanträffande! Det är mycket möjligt att det är där vi har träffats, och kanske till och med förra natten. Men jag minns det inte, käre herre!

Så har hela dialogen varit, och fortsätter, ända tills de till sist enas om att de nog i alla fall är gifta och har varit det ett bra tag, även om det är mycket märkligt att de inte kände igen varandra. Men när detta väl klarats upp blir de glada... Sedan kommer dock pigan in och berättar för publike natt de glömt bort en liten men viktig detalj som visar att de inte alls är gifta. Detta var alltså bara en hel rad sammanträffanden! Men kanske livet kan vara så ibland... att de mest egendomliga händelser kan sammanfalla trots att de inte alls har något med varandra att göra... En annan tanke man kan få av denna scen är ett par som håller på att skilja sig och har blivit som främlingar för varandra, men kanske kan det ändå vara möjligt att hitta tillbaka till varandra...

Man kan också se ett stråk av något realistiskt även i de allra mest meningslösa av repliker. Till exempel i den första scenen. Ofta pratar man ju i vardagslag om saker man redan känner till, man har inget nytt att komma med utan upprepar sig och berättar samma sak som man redan har sagt massor av gånger förut. Det är ändå normalt -- absurt, ja, men det tillhör ändå grundtryggheten i livet att ha vissa vanor och rutiner, att veta att vissa saker återkommer, till och med samtalsämnen. Om alla konversationer vore intelligenta och meningsfulla hela tiden så skulle man nog inte orka med dem... Här dras naturligtvis saken till sin spets -- och påminner kanske om att ibland kanske man vill bryta sina vanor, det kanske till och med finns situationer i livet där man borde se absurditeten för vad den är och göra upp med den. På så vis kan man förstå att detta drama av Ionesco har blivit en klassiker som fortfarande sätts upp mycket ofta (varje dag i Paris!). Även om världen förändras förblir den grundläggande absurditeten i mänskligt liv densamma.

Huis clos - Jean-Paul Sartre

Dramat Huis clos ("Inför lyckta dörrar") är det första jag har läst av Sartre (eventuellt att jag har läst något kortare utdrag från något verk i någon kurs någonstans, men inte i något litteraturvetenskapligt sammanhang i alla fall). Huis clos lär vara ett av Sartres mer lättillgängliga verk. Utan att kunna jämföra med något kan jag i alla fall säga att jag inte hade några större problem med att ta det till mig; det är intressant och ganska fascinerande.

Det är ett drama i en akt, tre personer som förs samman i ett tillstängt rum. De är främlingar för varandra och snart förstår man att de alla tre är döda och befinner sig i helvetet. Frågan är varför? I början ljuger de och vill inte erkänna att det kan vara något annat än ett misstag att de befinner sig i detta rum som inte har någon större likhet med den traditionella föreställningen om "helvetet". Garcin, pacifisten som skjutits som desertör och mer än allt annat är rädd för att bli betraktad som feg, har under hela sitt äktenskap plågat sin hustru genom att vara öppet otrogen. Estelle gifte sig med en äldre man för pengar och dog i lunginflammation. Hon dödade sitt nyfödda barn för att kunna fortsätta ett bekymmerslöst och utsvävande liv tillsammans med unga älskare. Inès har blivit ihjälgasad av sin älskarinna, vars make tog livet av sig, sedan hon gjort denna olycklig genom sin ständiga elakhet. Alla dessa är självupptagna typer, men Inès kanske den mest ärliga då hon erkänner att hon "har behov av andra slidande för att kunna existera."

I detta rum är de tre utlämnade åt varandra. Det går inte att släcka ljuset. Ingenting kan döljas, det finns ingen vila och inte längre något som är privat. Det finns inga speglar; ingen kontroll över vad de andra ser. Estelle blir förtvivlad då hon inte kan se om hennes sminkning är som den ska, varpå Inès erbjuder sig att agera spegel, men hur kan Estelle veta att hon inte ljuger då hon säger att allt ser bra ut? Estelle vill bli beundrad och åtrådd; det är i bekräftelsen från män som hon känner att hon lever upp, dock är hon inte intresserad av att älska någon för hans egen skull. Garcin är inte intresserad av att smickra och flirta med henne, han vill att hon ska älska och avguda honom och bekräfta att han inte är feg. Inès kan avslöja dem för varandra, men hon har inte heller någon verklig makt eftersom Estelle i motsats till den döda älskarinnan är totalt ointresserad av all slags uppmärksamhet från en annan kvinna, och istället måste Inès åse hur Estelle kastar sig över Garcin.

Slutsatsen blir att de hade sin chans när de levde men nu är det för sent att göra något åt situationen. De är utlämnade åt varandra för evigt, och var och en av dem har till uppgift att agera bödel för de andra två.

Huis clos lär säga en hel del om Sartres existentialism för den som är insatt i hans filosofi. Känner man sig lite osäker på den punkten är dramat ändå intressant och mycket läsvärt.

Le petit prince - Antoine de Saint-Exupéry

Le petit prince (1943) av Antoine de Saint-Exupéry är en klassiker för både barn och vuxna som jag inte har läst förrän nu. Jag undrar vad jag skulle ha tyckt om den som barn. Till formen riktar den sig till unga läsare på så vis att jag-berättaren hela tiden vänder sig till barn i det han säger och skapar ett band av förtroende och samförstånd. Berättaren vänder sig till barnen, eftersom det inte är att räkna med att vuxna ska förstå. Säkert är dock att boken är fylld av budskap som "stora personer" inte har några problem med att uppfatta.

Det finns ett visst mått av sentimentalitet i den här boken (eller det som med fanfiction-jargong kallas "fluff"), mycket idealism, men det är en roande, intressant och mångbottnad berättelse. Lille prinsen är som figur ungefär lika stor som Tintin i Frankrike.

Den lille prinsen är en pojke som bor ensam på en mycket liten planet, som han sköter om mycket noga. Han sotar sina små vulkaner, rensar bort ogräs - för om man inte gör det kan det ta över hela planeten, och det är mycket viktigt att inte skjuta upp till imorgon det som man enkelt kan göra idag - och tittar på solnedgången. Han är ganska nöjd med sitt liv, men har behov av en vän. Genom resan som han ger sig ut på möter han olika människotyper (och det handlar just om typer, inte individer - det viktiga är själva idéerna), olika "stora personer". Dessa tycker att frågorna han ställer är ganska löjliga, men genom detta visar han för läsaren att det är de vuxnas värld som på många sätt är tom och absurd.

Berättelsens "jag" förblir namnlöst. Han är en flygare som har kraschat i öknen (något som Saint-Exupéry var med om själv vid flera tillfällen) och det är där han möter Lille prinsen. Flygaren är en man som lite sorgset resignerat konstaterar att alla andra vuxna är stela och fantasilösa. Berättelsen börjar med att han som barn bara mötte oförståelse inför teckningarna han ritade (därför slutade han med det, fram tills Prinsen ber honom rita ett får), och redan där grundläggs motsättningen mellan barnens och de vuxnas perspektiv som genomsyrar hela berättelsen. Flygaren är en man som aldrig har glömt barnet han en gång var, och han har nästan trappat hoppet om att möta någon som kan förstå honom.

I mötet med Lille prinsen får han sig alltså en överraskning. Förståelsen dem emellan är ändå inte total; han konstaterar att han nog har blivit lite vuxen i alla fall. De liknar varandra lite, men Lille prinsen är en varelse som aldrig har blivit kuvad och kväst av vuxenvärlden. Han står helt främmande inför den. Flygaren förstår att det inte tjänar någonting till att ställa några frågor, det är bäst att bara lyssna på vad han säger, eftersom han vet att barn är klokare än vuxna.

Detta på grund av att vuxna har glömt det som är viktigt i livet. De gör en massa saker utan att egentligen veta varför, och därför är de löjliga och tråkiga, som mannen som dricker för att glömma att han skäms för att han dricker. Barnet förstår saker intuitivt; ser det enkla och det vackra, det glädjefyllda. För barnet är det vänskapen som är det viktiga, och resan, inte målet och framtiden. (Se tex det mycket korta kapitel 23, där Lille Prinsen möter en köpman som säljer törstsläckande piller för att man på det viset kan tjäna in ganska många minuter varje dag då man kan göra vad man vill. Om den lille prinsen var törstig och hade dessa minuter till sitt förfogande, säger han, skulle han "gå mycket långsamt mot en fontän...").

Lille prinsens färd är inte bara kantad av konstiga typer (det är hans omdöme om dem). Han möter även en räv, som ber honom om att bli tämjd. Detta för att de ska kunna bli något för varandra. Om Lille prinsen med det gyllene håret tämjer honom, så kommer plötsligt världen att bli fylld av mening. Vetefälten är tomma och meningslösa för honom, men från och med nu kommer räven alltid att tänka på sin vän när han ser ett gyllene vetefält. Räven förklarar att man riskerar att få gråta lite om man låter sig tämjas. De kan skiljas åt, men de har en gång skapat ett band. Han förklarar att man bara ser ordentligt med hjärtat, "det viktigaste är osynligt för ögonen." Räven ser kärlekens skönhet; han förstår att även en obesvarad kärlek kan vara lycklig - man kan bära ett minne inom sig för evigt. Det är enkelt och mystiskt. Slutsatsen måste bli att om man älskar med sitt hjärta behöver kärleken inte några förklaringar och den behöver inte vara förnuftig i andras ögon. Det är detta med att se med hjärtat som gör att en annan person - som för omvärlden bara en en bland tusen andra - kan bli helt unik och den enda i världen man ser och bryr sig om. För prinsen är den som har tämjt honom - även om han inte förstod det när det hände - en ros som en dag växte upp på planeten där han bor. Men hon var fåfäng och jobbig, riktigt dryg mot honom, så han gav sig av... bara för att senare inse att han kanske missbedömt henne. Jag tyckte mycket om kapitlet om räven.

I öknen finns även en orm, som säger att "Den som jag rör vid återför jag till jorden som han har kommit ifrån [...] Men du är ren och du kommer från en stjärna..." Det hela slutar både fint och sorgligt med att Lille prinsen låter sig bitas av ormen (som ju sa att han kan föra människor tillbaka till deras ursprung), eftersom han vill hem till sin ros igen. Att dö, kan man tänka, är alltså att återgå till sitt ursprung. Man är på Jorden för att lära sig något. Lille prinsen lär sig om kärlek och vänskap, och genom sin berättelse han han även delat med sig av något till flygaren, som en ängel kanske. (Det finns säkert någon någonstans som gjort en ordentlig utredning av all den kristna symbolik som finns den här berättelsen; att ta emot Guds rike som ett barn, kärleken söker inte sitt, etc, etc). Han tröstar flygaren med att säga att det är bara att titta upp mot stjärnorna, så ska han minnas att den Lille prinsen finns där uppe, och då kommer han att tycka att stjärnorna skrattar, och det kommer att göra honom lycklig att höra deras skratt.

Un certain sourire - Françoise Sagan

I väntan på att vårterminens 7,5-kurs om fransk litteratur (på franska) skulle sätta igång, tänkte jag att jag skulle värma upp med att läsa en bok jag har valt själv. Eftersom jag gillade Bonjour tristesse valde jag en bok av Françoise Sagan, nämligen Un certain sourire (jag kan ha fel men jag tror att den heter Något av ett leende på svenska).

Denna eleganta lilla kortroman (utmärkt format när man läser på franska!) från 1956 handlar om hur svår, mystisk och oberäknelig kärleken kan vara; hur oskyddad man är då man ger sig in i en lek med känslor i tron att man rent förnuftsmässigt kan hantera situationen. Det handlar om olika attityder till kärlek och förhållanden, vad man är beredd att offra och hur långt man kan gå utan att riskera för mycket, och om hur vissa saker kan vara ens eget val, eller samtidigt helt ofrivilliga, beroende på vilket perspektiv på känslor man har. Och hur går man vidare då vissa av ens illusioner har krossats? Man kan också säga att det är en illustration av talesättet "tre är en för mycket"...

Dominique, ung studentska i Paris, lever ett ganska bekymmerslöst liv med studier, vänner, nöjen och en pojkvän hon tycker bra om. Men hon känner sig ofta uttråkad och oengagerad tillsammans med andra människor, det finns ett tomrum fyllt av leda. Så möter hon sin pojkväns morbror, Luc.

Luc är lättsam och världsvan, och tillsammans med honom känner sig Dominique glad och väl till mods. Hon känner att hon för första gången kan vara sig själv - samtidigt som det genast uppstår en spänning mellan dem, som hon inte riktigt vill kännas vid. Luc är gift med Françoise, en moderlig och välvillig kvinna som tar Dominique under sina vingars skugga. Det sista Dominique vill är att såra henne, men Luc döljer inte sitt intresse, och snart kan hon inte längre stå emot passionen.

Ändå vet hon att det inte kan bli tal om kärlek mellan dem. Luc gör från början klart att han aldrig tänker lämna sin fru, men att inget hindrar dem från att ha ett litet äventyr för skojs skull, helt enkelt för att de är av samma skrot och korn och förstår varandra så bra. Dominique har väl inte direkt några skäl att tro att det inte kan bli precis som han säger - lättsamt, enkelt och konfliktfritt utan några krav och starka band. Dock inser hon att känslor inte låter sig kontrolleras så enkelt; det som inte får hända händer...

Romanen rymmer inga stora överraskningar, men den är tilltalande i sin bitterljuva enkelhet. Dominique är en uppriktig och ärlig huvudperson (som ibland försöker föra sig själv bakom ljuset) och det är lätt att följa med i och identifiera sig med hennes tankar. Historien påminner lite på något sätt om en enklare fast elegantare version av Sex And the City; kanske för att Luc i sin attityd liknar Mr. Big...

Sammanfattningsvis kan sägas att om man gillar Bonjour, tristesse så tycker man nog också om Un certain sourire (stilen och tonen känns igen), i alla fall om man vill ta del av ett utforskande av vissa aspekter av "kärlekens smärtsamma mysterium".

Nytt år, gamla böcker

Den här bloggen har visst blivit försummad en längre tid... Nu tänkte jag, i ett försök att komma igång igen, skriva om tre böcker på en gång, det vill säga tre som faktiskt lästes under 2010 även om jag aldrig tog mig för att skriva något här om dem.

Först De där somrarna av Robert Kangas, en recensionbok som jag läste i början av hösten någon gång. Av höstens fyra recensionsböcker hör den faktiskt till de två bättre (den där Facebook-boken var ju rätt okej), därmed inte sagt att den var så där fantastisk... Det är en uppväxtskildring under 60-talet; det handlar om Gert som i bokens början går i sexan. Intriger både i byn och i familjelivet sätts i rullning under de där somrarna, och allt som tiden går betraktar han med allt mer skräckblandad förtjusning flickor och vuxenvärldens alla hemligheter. Jag tyckte att det var rätt svårt att komma in i boken; Kangas stil kändes till en början inte lättillgänglig, men bitvis flöt jag igenom historien med stor lätthet. Andra gånger blev jag dock lite uttråkad... Min fullständiga recension av boken hittas på Dalarnas Tidningars kultursida.

Sedan Nos baisers sont des adieux av Nina Bouraoui, som jag också började läsa någon gång under tidiga hösten, även om den tog mig ett tag att läsa ut... Den är ännu inte översatt till svenska, men det kanske händer någon gång. Boken består av korta stycken (från några rader till som mest kanske fem sidor) som alla har en rubrik av formatet "Namn, plats, årtal". Flera namn, platser och år återkommer, men inte alls i kronologisk ordning. Det handlar om relationer, kärlek (ibland platonisk, ibland högst fysisk), uppbrott, avslut, inledningar och upptäckter (människor, platser, konstverk). Ofta finns sexualiteten under ytan, liksom rädslan, och hängivenheten... På grund av formen var det lätt att bara läsa en bit i taget utan att tappa tråden. Vissa stycken var också sådana att jag verkligen ville ta en paus och begrunda det lästa. Jag tyckte mycket om boken, även om den kanske inte är min absoluta favorit hittills, men den är i stort sett vad jag lärt mig förvänta mig av Nina Bouraoui.

Här är en intervju med henne, i videoformat. Jag upptäckte den alldeles nyss, så fråga mig inte vad hon säger; jag måste lyssna några gånger till för att förstå mer än att hon pratar om sitt skrivande... Här är även en intervju från en tidning, Elle. (Jag tyckte först att första frågan var mycket märklig; "Sover du mycket?", innan jag insåg att intervjun handlar om hälsa och att hålla sig i form...) Hm, nu mindes jag plötsligt att jag inte läst den där tidningen än som jag köpte i Paris i våras, med en intervju med henne i!

Så är vi plötsligt framme vid december, då jag läste Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo. Det handlar om en ung kinesiska som skickas till London av sina föräldrar för att lära sig engelska, för att kunna få en bättre framtid. Vid sin ankomst kan hon inte mycket av språket, som hon ska studera under ett läsår, men hon har alltid sin ordbok redo. Samtidigt med språket kommer också kulturen; hon konfronteras med nya sätt att tänka, inte minst sedan hon möter en äldre man som hon inleder ett förhållande med. Ingenstans tycks språket bli så viktigt som i kärleksrelationen, men det är också där som det är allra svårast att kommunicera och förstå varandra. Det kinesiska ställs mot det västerländska på fler sätt än språkliga, och det är inte alltid självklart vad som egentligen är rätt och bäst. Det är humoristiskt och varmt, bitterljuvt, och smärtsamt. När huvudpersonen så återvänder hem har hon lärt sig mer än bara ett språk.