Snabbt bloggat innan tåget...
Blogginlägg som väntar på att skrivas:
* Murakamis Kafka på stranden
* De besatta av A.S. Byatt; en ofta läst bok som jag nyligen hittade en rätt gammal recension av, som jag skulle kunna lägga in här för den händelse att någon läser och blir intresserad...
I Paris köpte jag följande böcker:
* Nos baisers sont des adieux (helt ny!) och Poing mort av Nina Bouraoui
* Passerelles av Julie Lezzie
* Pour l'amour de Marie Salat av Régine Deforges
(Dessa i gaybokhandeln Violette & Company)
* Jane Eyre lu par Fanny Ardant (!!!!)
Jag hittade även en film- och litteraturtidskrift med NB på framsidan, som jag dock inte har läst än. Nu på tåget ska jag fortsätta läsa hennes Appelez-moi par mon prénom.
För övrigt frustrerar det mig något gränslöst att jag kan läsa böcker men har så svårt att prata språket!
En annan sak som kan vara värd att nämna är att efter Paris tog jag tåget till Tyskland (lyckligt ovetande om hur smart det var av mig att ha planerat tåg istället för flyg...) och såg-hörde-träffade Mireille Mathieu!
lördag 24 april 2010
måndag 5 april 2010
Nedstörtad ängel - Per Olov Enquist
P. O. Enquists roman Nedstörtad ängel är en välkomponerad men i mitt tycke oengagerande betraktelse över de svårförståeliga sambanden mellan kärlek och hat, att bli sedd av andra men också sig själv, och därmed vinna någon slags insikt om varför man lever.
Ett av romanens teman uttalas tidigt: det är viktigt att bli sedd av en annan, men kärleken förvanskas då den övergår till att bli ett beroende. Författaren upprepar ofta att han inte alls förstår hur eller varför detta händer. Han är medveten om att kärlek inte går att förklara, men att det ändå är någon slags definition på mänsklighet att man vill försöka. Det handlar även om människovärde, frågor om ont och gott och förlåtelse.
Enquist undersöker kärleken i sådana fall där den för den utomstående betraktaren ser absurd ut, tycks närma sig någon slags gräns men ändå består. Detta gör han genom berättelser ur sitt eget och andras liv. Hans ena huvudexempel utgörs av berättelsen om Pasqual Pinon, en man med två huvuden som på 1920-talet fördes till USA från en gruva i Mexico av en tivoliägare. Berättelsen handlar om förhållandet mellan de två individerna Pasqual och Maria, deras obönhörliga fångenskap i varandra. Maria, det övre huvudet, kan inte kommunicera med omvärlden (vilket är märkligt; varför inte försöka med tex blinkningar?) annat än genom Pasquals förmedling av hennes sinnesstämning: ”nu sjunger hon elakt” eller ”ont”, förklarar han då hon är missnöjd. Pasqual och Maria betraktas som ett äkta par. Berättelsen går från att deras förhållande präglas av ömsesidigt missnöje (de lever i mörker och kan inte se varandra, de betraktas som ett monster) till att de accepterar sin situation och finner ro i att de helt enkelt älskar varandra utan ord, utan förklaring, utan ”orsak”. I slutet av livet vill han alltid somna med handen mot hennes kind och det sägs upprepade gånger att han bär henne ”som en pannlampa”.
Det går att förstå tanken på dem som ett äkta par på sätt och vis, fast jag tycker ändå att det är lite underligt - syskonskap vore verkligen närmare till hands. Både på grund av att de delar samma kropp som alla siamesiska tvillingar, men också på grund av de oupplösliga banden mellan dem. Ett kärleksförhållande kan man ju (vanligtvis) bryta upp ifrån, medan man aldrig kan förändra blodsband. Men, så är nu inte Enquists syn på saken. Pasqual och Maria Pinon är bara ett exempel på ett par som bokstavligt talat sitter ihop. Enquist tar även upp andra oupplösliga parrelationer som han tycker är bortom det begripligas gräns.
Exemplet K. och hans hustru har varit berättarens vänner i tjugo år men han har aldrig förstått deras kärlek. K är läkare vid Ulleråkers psykiatriska klinik i Uppsala, han och hans hustru är skilda, och hon blev så småningom hans patient. Paret bryter aldrig kontakten även om den är ordlös; sexuella möten i ett skjul, och tystnad i telefonluren, som om frun likt Maria sjöng inuti makens huvud, en sång som är ”[s]mutsig ibland, ren ibland”. K förklarar att ”De hatar varandra mycket”, men kan inte hålla sig ifrån varandra.
Doktorsfrun bröt samman efter att dottern dödats. Mördaren är en ung man, benämnd ”pojken”, som tidigare dömts för mord på en liten flicka. Fru K inleder en relation med pojken – ytterligare ett exempel på obegriplig attraktion – och det går överstyr. K börjar så småningom besöka pojken. Först sitter de tysta, men så småningom för de något slags samtal. K ger pojken glass, tar ut honom på promenad, håller hans hand. Berättaren redogör för detta och sina drömmar om deras möten för att försöka förstå något av ”det obegripliga i hans kärlek”, som om K. älskade pojken mer än sin eget barn.
Ett annat exempel är Brecht och hans hustru, Ruth. Hon är hustrun till en stor författare, hennes kärlek blir till beroende, hon hamnar på sinnessjukhus. Men efter hans död låter hon tillverka ett gipshuvud som hon alltid bär med sig i en hattask, och hon talar med honom. Det berättas även om Mrs. Portitz, sjuksköterskan som vårdade Pinon under hans sista tid, berättaren talar om sin katt som alltid följer efter men aldrig låter sig klappas. ”Enklare än så är det inte” med denna kattkärlek, och alla övriga förhållanden som mer eller mindre utförligt målas upp i romanen.
Den tjugotvååriga pojken som mördat två små flickor är ett exempel på oförklarlig ondska. Å andra sidan sägs det på ett ställe att ”det är möjligt att han var svårare sjuk än han verkade”. Han avsänder små meddelanden till K som ingen förstår. Kanske det är ett rop på hjälp, en slags insikt om ett plågsamt sjukdomstillstånd – handlade det om ondska skulle han väl inte må så dåligt att han tar sitt liv.
Vad är då ondska? I berättelsens början hålls Pinon inspärrad i en koppargruva som ett slags gisslan, man tror att han är Satans barn – djävulen kommer inte att låta någon olycka drabba gruvan om hans eget barn finns där, ”[l]ikt en från himlen nedfallen ängel”. Gruvarbetarna är rädda för honom. Men det är ju så att det är Pasqual och Maria som utsätts för de onda handlingarna, som lider. Senare i livet går Pinon med i en satanistisk sekt, som avvisar Gud och bekänner sig till humanism. Detta är dock inte samma tro på djävulen som de mexikanska gruvarbetarna omfattar. Djävulen för dem är ondska, medan den amerikanska sekten vänder på begreppen. Om motsatsen till kärlek är likgiltighet och kärlekslöshet, så är det de kristna bekännarna som står för detta. Pinon upptäcker att det finns ”en himmel också för de förskjutna”, i sekten kan de uttrycka sitt människovärde och därmed se en mening i sitt av lidande fyllda liv.
”Jag är väl ändå fortfarande en slags människa” lyder ett av pojkens små meddelanden.
När man blir sedd når man försoning. Maria börjar existera först då hon namnges och blir synlig i en spegel, och deras kärlek befästs då de genom sekten får en känsla av att bli sedda som människor. ”Vad är det vi ser, när vi får syn på oss själva?” frågar sig författaren. Under en gastroskopi får författaren syn på sig själv; denna utförligt beskrivna upplevelse får religiösa dimensioner.
Det handlar om kärleken i form av agape och den villkorslösa (därför obegripliga) nåden och barmhärtigheten. K och hans hustru flyttar till sist ihop igen. De har inte funnit några svar om vare sig ondska eller kärlek men har ändå försonats; deras kärlek har överlevt från hatbesläktad eros till villkorslös agape. K’s förhållande till pojken beskrivs också i termer av förlåtelse.
Enquist redogör genom hela boken för en rad drömmar, ofta samma drömmar med variationer. Det handlar om en man i en isgrav, en albatross, om pojken och om K och om Pasqual och Maria, som ”levde och dog infångade i varandra”. I den sista drömmen är både berättaren, pojken, paret Pinon, paret K och Ruth med sitt gipshuvud närvarande, och även albatrossen och mannen i isgraven. Då de kommer fram är alla lyckliga och harmoniska, och den som berättarjaget ser i graven är han själv.
I romanen berättas om småflickors död, Pinons död, Brechts och pojkens, berättarens far, mannen i isgraven och mannen i skogen… Så kanhända romanens huvudbudskap är en insikt om att vår existens, nedstörtad i mänsklighet, en gång ska ta slut, och i detta är vi alla lika, ”monster” eller inte, och endast genom kärleken når vi nåd och frid.
Enquists roman innehåller mycket; ämnesmässigt är den verkligen intressant. Men jag måste konstatera att jag gillar den faktisktinte något vidare. Det är något med själva tonen, rytmen i berättelsen och hur det hela läggs fram som jag har svårt att förlika mig med. För något år sedan läste jag Enquists roman om Marie Curie, och jag hade även där samma känsla av ett motstånd mot berättelsen.
Nedstörtad ängel utgörs av upprepade frågor och funderingar, som om romanen består av privata dagboksfragment, och sedan har han samlat ihop det till en roman. Denna enkelhet är naturligtvis skenbar. De tillsynes lösryckta delarna belyser varandra och samspelar till en helhet. Ändå är det något med den här blandningen som alltså inte tilltalar mig. Helheten ger kanske inget svar på vad kärlek är, men den ger en bild av någonting och man förstår att Enquist i slutet har uppnått det mål han hela tiden haft i sikte. Vilket förstås är vad varje författare vill göra. Men genom allt detta finns en ton av pompös självbelåtenhet, fast han en smula sokratiskt upprepade gånger försäkrar att han ingenting vet, inte begriper så mycket av vad han skriver om.
Ett av romanens teman uttalas tidigt: det är viktigt att bli sedd av en annan, men kärleken förvanskas då den övergår till att bli ett beroende. Författaren upprepar ofta att han inte alls förstår hur eller varför detta händer. Han är medveten om att kärlek inte går att förklara, men att det ändå är någon slags definition på mänsklighet att man vill försöka. Det handlar även om människovärde, frågor om ont och gott och förlåtelse.
Enquist undersöker kärleken i sådana fall där den för den utomstående betraktaren ser absurd ut, tycks närma sig någon slags gräns men ändå består. Detta gör han genom berättelser ur sitt eget och andras liv. Hans ena huvudexempel utgörs av berättelsen om Pasqual Pinon, en man med två huvuden som på 1920-talet fördes till USA från en gruva i Mexico av en tivoliägare. Berättelsen handlar om förhållandet mellan de två individerna Pasqual och Maria, deras obönhörliga fångenskap i varandra. Maria, det övre huvudet, kan inte kommunicera med omvärlden (vilket är märkligt; varför inte försöka med tex blinkningar?) annat än genom Pasquals förmedling av hennes sinnesstämning: ”nu sjunger hon elakt” eller ”ont”, förklarar han då hon är missnöjd. Pasqual och Maria betraktas som ett äkta par. Berättelsen går från att deras förhållande präglas av ömsesidigt missnöje (de lever i mörker och kan inte se varandra, de betraktas som ett monster) till att de accepterar sin situation och finner ro i att de helt enkelt älskar varandra utan ord, utan förklaring, utan ”orsak”. I slutet av livet vill han alltid somna med handen mot hennes kind och det sägs upprepade gånger att han bär henne ”som en pannlampa”.
Det går att förstå tanken på dem som ett äkta par på sätt och vis, fast jag tycker ändå att det är lite underligt - syskonskap vore verkligen närmare till hands. Både på grund av att de delar samma kropp som alla siamesiska tvillingar, men också på grund av de oupplösliga banden mellan dem. Ett kärleksförhållande kan man ju (vanligtvis) bryta upp ifrån, medan man aldrig kan förändra blodsband. Men, så är nu inte Enquists syn på saken. Pasqual och Maria Pinon är bara ett exempel på ett par som bokstavligt talat sitter ihop. Enquist tar även upp andra oupplösliga parrelationer som han tycker är bortom det begripligas gräns.
Exemplet K. och hans hustru har varit berättarens vänner i tjugo år men han har aldrig förstått deras kärlek. K är läkare vid Ulleråkers psykiatriska klinik i Uppsala, han och hans hustru är skilda, och hon blev så småningom hans patient. Paret bryter aldrig kontakten även om den är ordlös; sexuella möten i ett skjul, och tystnad i telefonluren, som om frun likt Maria sjöng inuti makens huvud, en sång som är ”[s]mutsig ibland, ren ibland”. K förklarar att ”De hatar varandra mycket”, men kan inte hålla sig ifrån varandra.
Doktorsfrun bröt samman efter att dottern dödats. Mördaren är en ung man, benämnd ”pojken”, som tidigare dömts för mord på en liten flicka. Fru K inleder en relation med pojken – ytterligare ett exempel på obegriplig attraktion – och det går överstyr. K börjar så småningom besöka pojken. Först sitter de tysta, men så småningom för de något slags samtal. K ger pojken glass, tar ut honom på promenad, håller hans hand. Berättaren redogör för detta och sina drömmar om deras möten för att försöka förstå något av ”det obegripliga i hans kärlek”, som om K. älskade pojken mer än sin eget barn.
Ett annat exempel är Brecht och hans hustru, Ruth. Hon är hustrun till en stor författare, hennes kärlek blir till beroende, hon hamnar på sinnessjukhus. Men efter hans död låter hon tillverka ett gipshuvud som hon alltid bär med sig i en hattask, och hon talar med honom. Det berättas även om Mrs. Portitz, sjuksköterskan som vårdade Pinon under hans sista tid, berättaren talar om sin katt som alltid följer efter men aldrig låter sig klappas. ”Enklare än så är det inte” med denna kattkärlek, och alla övriga förhållanden som mer eller mindre utförligt målas upp i romanen.
Den tjugotvååriga pojken som mördat två små flickor är ett exempel på oförklarlig ondska. Å andra sidan sägs det på ett ställe att ”det är möjligt att han var svårare sjuk än han verkade”. Han avsänder små meddelanden till K som ingen förstår. Kanske det är ett rop på hjälp, en slags insikt om ett plågsamt sjukdomstillstånd – handlade det om ondska skulle han väl inte må så dåligt att han tar sitt liv.
Vad är då ondska? I berättelsens början hålls Pinon inspärrad i en koppargruva som ett slags gisslan, man tror att han är Satans barn – djävulen kommer inte att låta någon olycka drabba gruvan om hans eget barn finns där, ”[l]ikt en från himlen nedfallen ängel”. Gruvarbetarna är rädda för honom. Men det är ju så att det är Pasqual och Maria som utsätts för de onda handlingarna, som lider. Senare i livet går Pinon med i en satanistisk sekt, som avvisar Gud och bekänner sig till humanism. Detta är dock inte samma tro på djävulen som de mexikanska gruvarbetarna omfattar. Djävulen för dem är ondska, medan den amerikanska sekten vänder på begreppen. Om motsatsen till kärlek är likgiltighet och kärlekslöshet, så är det de kristna bekännarna som står för detta. Pinon upptäcker att det finns ”en himmel också för de förskjutna”, i sekten kan de uttrycka sitt människovärde och därmed se en mening i sitt av lidande fyllda liv.
”Jag är väl ändå fortfarande en slags människa” lyder ett av pojkens små meddelanden.
När man blir sedd når man försoning. Maria börjar existera först då hon namnges och blir synlig i en spegel, och deras kärlek befästs då de genom sekten får en känsla av att bli sedda som människor. ”Vad är det vi ser, när vi får syn på oss själva?” frågar sig författaren. Under en gastroskopi får författaren syn på sig själv; denna utförligt beskrivna upplevelse får religiösa dimensioner.
Det handlar om kärleken i form av agape och den villkorslösa (därför obegripliga) nåden och barmhärtigheten. K och hans hustru flyttar till sist ihop igen. De har inte funnit några svar om vare sig ondska eller kärlek men har ändå försonats; deras kärlek har överlevt från hatbesläktad eros till villkorslös agape. K’s förhållande till pojken beskrivs också i termer av förlåtelse.
Enquist redogör genom hela boken för en rad drömmar, ofta samma drömmar med variationer. Det handlar om en man i en isgrav, en albatross, om pojken och om K och om Pasqual och Maria, som ”levde och dog infångade i varandra”. I den sista drömmen är både berättaren, pojken, paret Pinon, paret K och Ruth med sitt gipshuvud närvarande, och även albatrossen och mannen i isgraven. Då de kommer fram är alla lyckliga och harmoniska, och den som berättarjaget ser i graven är han själv.
I romanen berättas om småflickors död, Pinons död, Brechts och pojkens, berättarens far, mannen i isgraven och mannen i skogen… Så kanhända romanens huvudbudskap är en insikt om att vår existens, nedstörtad i mänsklighet, en gång ska ta slut, och i detta är vi alla lika, ”monster” eller inte, och endast genom kärleken når vi nåd och frid.
Enquists roman innehåller mycket; ämnesmässigt är den verkligen intressant. Men jag måste konstatera att jag gillar den faktisktinte något vidare. Det är något med själva tonen, rytmen i berättelsen och hur det hela läggs fram som jag har svårt att förlika mig med. För något år sedan läste jag Enquists roman om Marie Curie, och jag hade även där samma känsla av ett motstånd mot berättelsen.
Nedstörtad ängel utgörs av upprepade frågor och funderingar, som om romanen består av privata dagboksfragment, och sedan har han samlat ihop det till en roman. Denna enkelhet är naturligtvis skenbar. De tillsynes lösryckta delarna belyser varandra och samspelar till en helhet. Ändå är det något med den här blandningen som alltså inte tilltalar mig. Helheten ger kanske inget svar på vad kärlek är, men den ger en bild av någonting och man förstår att Enquist i slutet har uppnått det mål han hela tiden haft i sikte. Vilket förstås är vad varje författare vill göra. Men genom allt detta finns en ton av pompös självbelåtenhet, fast han en smula sokratiskt upprepade gånger försäkrar att han ingenting vet, inte begriper så mycket av vad han skriver om.
lördag 3 april 2010
Aliocha - Henri Troyat
Egentligen läste jag ut den här boken redan för bortåt två veckor sedan, men den här bloggen har försummats, liksom kanske min läsning i allmänhet...
Aliocha är en kortroman av den mycket produktive Henri Troyat (i gymnasiet läste jag hans biografi över Peter den Store, och förutom biografier har han skrivit nära sjuttio romaner). Troyat har i likhet med sin huvudperson rysk bakgrund.
Huvudperson är den fjorton-och-ett-halvtåriga Alexis (Aliocha), som bor i Paris efter att ha flytt den ryska revolutionen tillsammans med sina föräldrar. I likhet med de flesta andra ryska immigranter har föräldrarna förlorat så gott som alla sina tillgångar; från att ha tillhört samhällets övre skikt tillhör de nu det lägre, och de tillbringar sin mesta tid med att drömma om hur det var förr. Alexis är på sätt och vis också en drömmare, men han drömmer om att bli betraktad som en äkta fransman.
Alexis älskar böcker, men är långt ifrån något ljus i skolan - romanen börjar med att han överlycklig springer hem på lunchrasten för att berätta att han fått näst högsta betyg i uppsatsskrivning. Men hans föräldrar lyssnar knappt på vad han säger, så uppfyllda är de av nyheten om att Lenin är död - nu, tror de, kommer ordningen snart att vara återställd i deras hemland.
Så sker naturligtvis inte, men föräldrarna får i alla fall nytt bränsle för sina förhoppningar, och de önskar mest av allt att även sonen ska dela deras ömma känslor för Ryssland. Men Alexis kan inte uppbåda några varmare känslor för ett land han knappt minns; han ser framåt och vill skapa sig en framtid just där han befinner sig, och det innebär att ta avstånd av allt ryskt så mycket han bara kan, utan att därmed såra föräldrarna allt för djupt.
Så blir Alexis vän med Thierry Gozelin, en puckelryggig klasskompis som inte har just några kompisar men är klassens ljus inom alla ämnen. Alexis vet att han aldrig kommer att kunna mäta sig med Thierrys intellekt, men kärleken till litteratur för dem samman och båda deras liv börjar förändras. De tillbringar mycket tid ihop och pratar om allt från böcker och konst till flickor (Thierry har en mycket cynisk syn på kärlek, på grund av sitt handikapp) och de gör upp lysande framtidsplaner tillsammans. Familjen Gozelin är mycket välbärgad och Alexis känner sig till en början generad hemma hos dem, men Thierrys föräldrar tar emot sonens vän med öppna armar. På samma sätt blir Alexis föräldrar förtjusta i Thierry, och denne i sin tur är nyfiken på Alexis ryska bakgrund och avundas honom för att han har förmånen att kunna läsa de stora ryska romanerna i original.
Det här är en kortroman, men innehåller väldigt mycket; smärta, glädje, mognad och frigörelse. Världen som skildras - parisiska skolpojkar år 1924 - är långt ifrån min verklighet, men ändå känns Aliocha väldigt nära. Ofta får hans och Thierrys sätt att resonera mig att minnas mig själv som femtonåring, trots att mina referensramar vid den åldern var helt annorlunda. Romanen utstrålar en något bitterljuv och oemotståndlig charm.
Aliocha är en kortroman av den mycket produktive Henri Troyat (i gymnasiet läste jag hans biografi över Peter den Store, och förutom biografier har han skrivit nära sjuttio romaner). Troyat har i likhet med sin huvudperson rysk bakgrund.
Huvudperson är den fjorton-och-ett-halvtåriga Alexis (Aliocha), som bor i Paris efter att ha flytt den ryska revolutionen tillsammans med sina föräldrar. I likhet med de flesta andra ryska immigranter har föräldrarna förlorat så gott som alla sina tillgångar; från att ha tillhört samhällets övre skikt tillhör de nu det lägre, och de tillbringar sin mesta tid med att drömma om hur det var förr. Alexis är på sätt och vis också en drömmare, men han drömmer om att bli betraktad som en äkta fransman.
Alexis älskar böcker, men är långt ifrån något ljus i skolan - romanen börjar med att han överlycklig springer hem på lunchrasten för att berätta att han fått näst högsta betyg i uppsatsskrivning. Men hans föräldrar lyssnar knappt på vad han säger, så uppfyllda är de av nyheten om att Lenin är död - nu, tror de, kommer ordningen snart att vara återställd i deras hemland.
Så sker naturligtvis inte, men föräldrarna får i alla fall nytt bränsle för sina förhoppningar, och de önskar mest av allt att även sonen ska dela deras ömma känslor för Ryssland. Men Alexis kan inte uppbåda några varmare känslor för ett land han knappt minns; han ser framåt och vill skapa sig en framtid just där han befinner sig, och det innebär att ta avstånd av allt ryskt så mycket han bara kan, utan att därmed såra föräldrarna allt för djupt.
Så blir Alexis vän med Thierry Gozelin, en puckelryggig klasskompis som inte har just några kompisar men är klassens ljus inom alla ämnen. Alexis vet att han aldrig kommer att kunna mäta sig med Thierrys intellekt, men kärleken till litteratur för dem samman och båda deras liv börjar förändras. De tillbringar mycket tid ihop och pratar om allt från böcker och konst till flickor (Thierry har en mycket cynisk syn på kärlek, på grund av sitt handikapp) och de gör upp lysande framtidsplaner tillsammans. Familjen Gozelin är mycket välbärgad och Alexis känner sig till en början generad hemma hos dem, men Thierrys föräldrar tar emot sonens vän med öppna armar. På samma sätt blir Alexis föräldrar förtjusta i Thierry, och denne i sin tur är nyfiken på Alexis ryska bakgrund och avundas honom för att han har förmånen att kunna läsa de stora ryska romanerna i original.
Det här är en kortroman, men innehåller väldigt mycket; smärta, glädje, mognad och frigörelse. Världen som skildras - parisiska skolpojkar år 1924 - är långt ifrån min verklighet, men ändå känns Aliocha väldigt nära. Ofta får hans och Thierrys sätt att resonera mig att minnas mig själv som femtonåring, trots att mina referensramar vid den åldern var helt annorlunda. Romanen utstrålar en något bitterljuv och oemotståndlig charm.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)