1222 över havet - Anne Holt

1222 över havet är den senaste boken om Hanne Wilhelmsen, tidigare kommisarie vid Oslopolisen. I den här boken arbetar hon inte längre; hon är rullstolsbunden efter en skottskada och lever i det närmaste isolerad. De enda hon träffar är sambon Nefis och deras fyraåriga dotter Ida. När boken börjar befinner hon sig på ett tåg för att åka och träffa en specialist. Tåget spårar dock ur, mitt i smällkalla vintern, och alla passagerare förs till ett oländigt beläget fjällhotell i väntan på räddningen. Snöstormen yr omkring dem, och det står snart klart att de kommer att få lov att sitta där ett tag. Så sker det första mordet...

När jag läste 1222 över havet funderade jag på det jag skrev i föregående inlägg, om upprepningar i serieböcker så att nytillkomna läsare snabbt kan känna sig hemma. Jag tänkte att jag kanske får äta upp mina ord, eftersom jag inte alls kunde komma ihåg varför Hanne satt i den där rullstolen och hur i hela världen hon och Nefis kom på idén att skaffa barn efter omständigheterna. Jag insåg dock efter ett tag att jag faktiskt inte har läst den föregående boken. Jag lyckades tydligen missa den! Däremot minns jag boken innan, hur Hanne mötte Nefis med röda handskar och att det slutade rätt harmoniskt.

Särskilt harmonisk kan man dock inte beskylla Hanne Wilhelmsen för att vara. Jag minns henne som en person som alltid hållit sig på sin kant av olika skäl - dock med en viss utveckling mot större öppenhet genom seriens gång. I den här boken avvisar hon ilsket all kontakt med medpassagerarna, dock finns flera som envisas: läkaren Magnus Streng, den fjällvane advokaten Geir Rugholmen och Berit Tverre, chefen för hotellet Finse 1222. De tre blir mer eller mindre Hannes förtrogna när hon börjar nysta i den många mysterier som dyker upp. Med på tåget fanns så väl ett gäng präster som läkare, tyska turister, hundägare, ungdomsgäng, invandrare, rabiata rasister och struliga tonåringar med taggarna utåt. Konflikterna hopar sig i takt med att temperaturen sjunker och snömassorna stiger runt hotellet. Det är instängt, svettigt, nervöst och oroande. Ändå infinner sig en känsla av "mysdeckare" vid läsningen. Hannes inre demoner känns en smula ogripbara och nästan irriterande, men romanen är ändå avkopplande och ganska underhållande i sommarsolen. Det enda som jag störde mig på vid läsningen var greppet med framåtblickar av typen: "Bara några timmar senare skulle jag tvingas till att... [...] men det visste jag förstås ingenting om där jag satt och hörde stegen från fem personer försvinna nerför trapporna." Nähä? Om hon inte vet, så nämn det inte, vill jag säga. Nåja. Jag sträckläste ändå boken på två dagar, det säger väl kanske något.

Det var ganska många år sedan jag senast läste en Anne Holt-bok. Nu kändes det som att träffa en gammal vän jag inte sett på länge, för att upptäcka att vi kommit en rätt bra bit ifrån varandra - fast ändå var det rätt kul att ses igen, för gamla tiders skull.

Dödgrävarens dotter - Joyce Carol Oates

Dödgrävarens dotter handlar om Rebecca Schwart, yngsta barn till de tyska immigranterna Jacob och Anna. Jacob, tidigare matematiklärare, får jobb som dödgrävare. Han förbjuder familjen att tala tyska, men familjen Schwart ses ändå som utlänningar, främlingar, och de hånas och förföljs. Jacob blir hård, kall och sluten; livet i den lilla stugan är påfrestande för alla och Rebecca får kämpa för att behålla sin styrka. När till sist katastrofen slår till börjar hennes långa färd mot ett nytt liv; ett liv som hon hela tiden formar och omformar, på jakt efter trygghet och säkerhet och en plats där hon kan känna sig hemma.

Det är något speciellt med Joyce Carol Oates sätt att skriva. Det är något speciellt med hennes karaktärer. Det finns en benhård okuvlighet inom dem alla. Det finns även kärlek och värme, även om den kan gömmas långt inne bland osäkerhet, rädsla och grymhet som ofta visar sig vara ett försvar. Vissa påpekar det märkliga i att hon kan skriva så fängslande om så osympatiska karaktärer, men det kan jag inte hålla med om. De är säregna, javisst, men jag kan inte se något osympatiskt hos Rebecca. Till exempel Jacob Schwart; han presenteras i början av texten som ett mardrömsaktigt monster men till och med där finner man en förståelse från författarens sida. Man kanske inte tycker om honom, men det behöver man inte göra. Oates vet vem han är. Det räcker med att man ser honom så som han blir visad. Joyce Carol Oates berättar inga sagor; hon gestaltar liv, och det är fascinerande, fängslande.

Boken är tjock och tog mig lång tid att läsa (framför allt tog det mig väldigt lång tid att över huvud taget börja läsa den...), men det beror mest på att jag periodvis gör annat än läser. Den är inte tungläst, men intensiv. Berättelsen flyter fram även genom det svåra och mörka, och hoppet skymtar alltid fram, och godheten. Dödgrävarens dotter upphör aldrig att engagera... bättre än så kan jag visst inte formulera det just nu.

Living Dead In Dallas - Charlaine Harris

Följande inlägg innehåller "spoilers" för boken så väl som för True Blood, säsong två.

Det här skulle jag egentligen ha skrivit för några dagar sedan då tankarna var färska... Nåja. Ja, det blev alltså så att den första boken i högen jag kastade mig över var Living Dead In Dallas. Andra boken om Sookie Stackhouse och vampyrerna och alla de andra i den lilla staden Bon Temps, känd från TV.

Hm. Alltså, jag är faktiskt inte säker på hur intresserad jag skulle vara av att läsa de här böckerna om jag inte hade sett True Blood. Nog för att böckerna är ganska annorlunda på vissa sätt; händelserna skildras lite annorlunda. På något sätt känns det ändå som att en del av nöjet ligger i att jämföra handlingarna, och det är väl egentligen lite konstigt när man läser en bok. Eller så är det bara det att handlingen skulle kännas mer spännande om det inte vore för att jag vet ungefär hur det ska gå. Och då blir det så att det intressantaste ligger i detaljerna som skiljer sig från True Bloods säsong två. Bills intressanta koppling till familjen Bellefleur, till exempel. (Men det kanske kommer.) Men jag måste säga att skaparna av TV-serien ändå har hittat rätt saker att skruva till och spinna vidare på. Som detta med att Jason i True Blood lierar sig med de fanatiska vampyrhatarna (när det gäller boken gillar jag hur Sookie blir hjälpt av en shapeshifter, och varulvarna - jag kan i och för sig tänka mig att sådana dyker upp i en senare säsong), att Godric var Erics skapare (men bokens Godric/Godfrey var en lite mörkare karaktär), att Lafayette fortfarande är vid liv, och framför allt att Maryann (bokens Callisto) spelade en så framträdande roll. Jag blev riktigt besviken när det genast slogs fast att hon var en menad och inte särskilt mystisk alls... samtidigt som jag nog nästan hade väntat mig det också.

Nu vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska säga. Någonting i boken inbjuder till slukande; tempot är högt och handlingen går hela tiden framåt. Sookie är en rätt sympatisk huvudperson. Men. Det är på gränsen. På gränsen till lite för rappt och käckt, på något vis. Just nu tänker jag att jag nog gärna kan läsa del tre också, ungefär på samma sätt som man tar en näve godis till eftersom skålen står inom räckhåll. På ett sätt lockar serien till sträckläsning, men vissa saker i andra boken i ordningen ger mig varningssignaler; det känns som om det finns risk för att man snabbt blir övermätt om man sträckläser. I den första boken, Dead Until Dark, presenteras huvudpersonen Sookie och hennes liv. Man får reda på hennes bakgrund, familjehistoria och hennes "speciella lilla svårighet", tankeläsningen. Sedan kommer Bill in i hennes liv, och handlingen tar fart. Problemet med andra boken är att en hel del saker berättas för andra gången. Det påminner lite om de där såporna där återblickar hela tiden förklarar och bromsar upp det som händer. Detta grepp är förstås jättebra för att locka nya läsare; man ska kunna hoppa in när som helst och ändå förstå vad saken gäller. Men för den som läser alla böckerna i ordning blir det kanske lite upprepande i längden. Jag vet i och för sig inte hur pass påfallande detta är i de följande böckerna. Och kanske är det någonting som alla bokserier har gemensamt? Man kanske inte ska sträckläsa i alla fall, utan sprida ut det lite?

Ja, lite ambivalent är jag alltså. Men jag kanske ska läsa vidare och se om den där vampyrdrottningen är något intressant i bokform...

Bokköp

Nyligen fick jag presentkort så att jag skulle kunna köpa den böcker jag vill. Glad i hågen gick jag ner på stan och plockade åt mig en bunt böcker. Mannen i kassan tittade lite konstigt på mig: "Det här är Akademibokhandeln... de här gäller bara på Bokia..." Ooops, det hade jag på något sätt råkat missa att lägga märke till! Ingen Bokia där jag bor, alltså... och till min överraskning inte heller i Uppsala, men kanske tyckte de att det räcker med fyra bokhandlar i den stan...

Nu är jag hemma hos mina favoritpojkar Itchy och Gucci medan deras husse och matte är borta på roligheter. Här finns Bokia! Inte för att det kändes så roligt att gå ut eftersom det har spöregnat hela dagen, men jag gjorde det i alla fall, så att jag slipper gå och tänka på det...

Nu visade sig den här butiken vara liten och långt ifrån välsorterad! Men jag lyckades plocka åt mig följande:

Anna Gavalda: Lyckan är en sällsam fågel. Tja, jag gillade ju Tillsammans..., så varför inte.

Anne Holt: 1222 över havet. Jag minns inte när jag läste en Hanne Wilhelmsen-bok sist. Jag minns knappt ens vad den förra handlade om, men jag tror att jag gillade den.

Patricia Cornwell: De dödas bok. Den fanns bara i storpocket. Men är man ett fan av Scarpetta så är man...

Charlaine Harris: Living Dead In Dallas. Ja, det var något med första boken som gav mersmak i alla fall, och så vill jag fortfarande se hur den där Maryann hanteras i bokform. (Jag inser redan att det måste vara annorlunda än i True Blood, men ändå.)

Återstår bara att se vilken jag väljer att läsa först...

Dead Until Dark - Charlaine Harris

Dead Until Dark är den första boken om Sookie Stackhouse, den tankeläsande servitrisen i den lilla staden Bon Temps, som mer än något annat längtar efter tystnad och lugn och ro i sitt huvud. När vampyren Bill dyker upp blir hon överförtjust, eftersom hon inte kan höra en enda gnutta av hans tankar. Dock kan inte alla så lättvindigt acceptera ett förhållande mellan en människa och en vampyr, och dessutom upptäcker Sookie snart själv att det inte är alldeles problemfritt att dejta en nattens varelse. Snart börjar dessutom andra unga kvinnor råka ut för att bli brutalt mördade...

TV-serien True Blood är baserad på böckerna av Charlaine Harris. Eftersom jag ser serien var jag lite nyfiken på böckerna, och har alltså nu plöjt den första. Dead Until Dark innehåller få överraskningar, vilket får ses som gott betyg åt TV-serien; den fördjupar snarare än drar ifrån. Boken är skriven i första person, och de andra karaktärernas göranden och låtanden beskrivs alltså bara ur Sookies perspektiv - men det känns som om det mesta som jag sett på TV ändå är väl grundat i första boken. Ja, förutom väninnan Tara, som inte finns med alls i boken - där har Sookie inga riktigt nära vänner alls, vilket förstärker hennes utanförskap en hel del.

True Blood är både mustigare och mörkare än hur Charlaine Harris skriver, men boken är lättläst och har sina humoristiska inslag. Första gången jag skrattade till var redan på första sidan, där New Orleans nämns som ett populärt tillhåll för vampyrer, på grund av "the whole Anne Rice thing, right?" Ja, äras den som äras bör! Ett stråk av allvar finns kanske i parallellerna mellan homofobi och, hm, vampyrfobi.

Det är sexigt, fartfyllt och ganska underhållande. Så värst mycket skräck kan man inte finna här; det är snarare spänning och äventyr. Kanske kommer jag att läsa ett par böcker till ur serien, kanske inte...