Nu har jag läst ikapp på Bokhora, och stannade vid ett inlägg i form av en liten läsenkät från början av månaden.
Senaste...
påbörjade boken: Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates. Har haft den liggande ett bra tag men inte börjat läsa den förrän ganska nyligen. Som vanligt är det omöjligt att inte bli fascinerad av JCO's gestalter, trots att det ibland går ganska eländigt till!
bokinköpet: Oj, det var ju jättelängesen. Sist jag var in på Pocketshop köpte jag bara anteckningsböcker... men böcker jag själv fyller med ord kanske inte räknas? I så fall var det de fem böckerna jag köpte i Paris för över en månad sedan.
författaren du blev nyfiken på: Charlaine Harris. Efter två säsonger av True Blood är jag faktiskt ganska nyfiken. Mest på grund av att jag undrar hur scenerna med Maryann kan tänkas se ut i skrift.
söndag 30 maj 2010
Pour l'amour de Marie Salat - Régine Deforges
Pour l'amour de Marie Salat heter på svenska Maries passion, och jag läste den för kanske nio år sedan. Då tyckte jag om historien, och det var väl lite därför jag köpte den; dels för att se om jag fortfarande gillar den och för att jag var för feg för att ta bara sådant jag inte kände till i gaybokhandeln Violette and Co...
Régine Deforges är kanske mest känd för romanserien Den blå cykeln som utspelar sig under andra världskriget. Det var under arbetet med denna som hon råkade hitta den här historien. I ett antikvariat hittade hon några gamla vykort, som hon köpte för motivens skull. Inte förrän senare läste hon dem, och konstaterade då att de var en serie kärleksförklaringar från en kvinna till en annan. Hon gick tillbaka och hittade ytterligare några kort. I förordet till Pour l'amour de Marie Salat beskriver hon hur hon greps av brevskrivarens vackra och passionerade språk, och förundrades över att två kvinnor vågade älska varandra så passionerat i en liten by i början av nittonhundratalet. Så skapades denna brevroman -- det mesta är alltså påhittat (även namnen), även om det bygger på en sann historia.
De flesta breven är skrivna av den unga fabriksarbeterskan Marguerite; nyinflyttad tillsammans med sin make. Hon är höggravid och har alltså begränsad rörelsefrihet och tycker att livet i den lilla byn är ganska trist. Men mitt emot henne bor den några år äldre sömmerskan Marie; de blir bekanta vid beställandet av en klänning, och i sitt första brev uttrycker Marguerite en artig förhoppning om att de ska kunna bli goda vänner eftersom hon känner att de kom så bra överens. (Här kan jag inte låta bli att tänka på beskrivningen av Selma Lagerlöfs möte med Sophie Elkan... kärlek vid första ögonkastet är ganska häftigt ändå!) Så börjar d eras brevväxling; snart nog duar de varandra, och Marguerites ord blir allt intensivare. Marie håller emot lite. När den yngre kvinnan börjar tala om kärlek förmanar hon henne att absolut inte prata sådant tok som är mot både Gud och naturen, och vad skulle deras äkta män säga... Marie ger dock vika ganska snart. Hon är nervös och orolig, men besvarar Marguerites kärlek. Men tvivlen och hindren är många, inte minst de äkta makarna...
Den här brevromanen är lättläst och ganska fin. Tonen är verkligen ganska het ibland i Marguerites brev. Ibland känner till och med en romantiker som jag att det blir lite väl intensivt och uppskruvat med alla "om du slutar att älska mig så dör jag men jag är så lycklig så att jag dör ändå", men det gör inte så mycket. Jag tyckte till och med att det var ganska spännande läsning, för jag hade faktiskt glömt en del detaljer, och jag kom inte ens ihåg om deras hemliga kärlek blev avslöjad eller inte i slutet...
Régine Deforges är kanske mest känd för romanserien Den blå cykeln som utspelar sig under andra världskriget. Det var under arbetet med denna som hon råkade hitta den här historien. I ett antikvariat hittade hon några gamla vykort, som hon köpte för motivens skull. Inte förrän senare läste hon dem, och konstaterade då att de var en serie kärleksförklaringar från en kvinna till en annan. Hon gick tillbaka och hittade ytterligare några kort. I förordet till Pour l'amour de Marie Salat beskriver hon hur hon greps av brevskrivarens vackra och passionerade språk, och förundrades över att två kvinnor vågade älska varandra så passionerat i en liten by i början av nittonhundratalet. Så skapades denna brevroman -- det mesta är alltså påhittat (även namnen), även om det bygger på en sann historia.
De flesta breven är skrivna av den unga fabriksarbeterskan Marguerite; nyinflyttad tillsammans med sin make. Hon är höggravid och har alltså begränsad rörelsefrihet och tycker att livet i den lilla byn är ganska trist. Men mitt emot henne bor den några år äldre sömmerskan Marie; de blir bekanta vid beställandet av en klänning, och i sitt första brev uttrycker Marguerite en artig förhoppning om att de ska kunna bli goda vänner eftersom hon känner att de kom så bra överens. (Här kan jag inte låta bli att tänka på beskrivningen av Selma Lagerlöfs möte med Sophie Elkan... kärlek vid första ögonkastet är ganska häftigt ändå!) Så börjar d eras brevväxling; snart nog duar de varandra, och Marguerites ord blir allt intensivare. Marie håller emot lite. När den yngre kvinnan börjar tala om kärlek förmanar hon henne att absolut inte prata sådant tok som är mot både Gud och naturen, och vad skulle deras äkta män säga... Marie ger dock vika ganska snart. Hon är nervös och orolig, men besvarar Marguerites kärlek. Men tvivlen och hindren är många, inte minst de äkta makarna...
Den här brevromanen är lättläst och ganska fin. Tonen är verkligen ganska het ibland i Marguerites brev. Ibland känner till och med en romantiker som jag att det blir lite väl intensivt och uppskruvat med alla "om du slutar att älska mig så dör jag men jag är så lycklig så att jag dör ändå", men det gör inte så mycket. Jag tyckte till och med att det var ganska spännande läsning, för jag hade faktiskt glömt en del detaljer, och jag kom inte ens ihåg om deras hemliga kärlek blev avslöjad eller inte i slutet...
måndag 10 maj 2010
Appelez-moi par mon prénom - Nina Bouraoui
Appelez-moi par mon prénom är Nina Bouraouis näst senaste bok (2008). Den är väldigt bra. Formmässigt liknar den Mina onda tankar, på så vis att den består av ett helt obrutet textflöde. Tonen är dock en annan; lite mer eftertänksam, lite mer poetiskt.
Berättarrösten känns igen från andra verk av Bouraoui, en del av innehållet också, men innehållsmässigt är den ändå en aning annorlunda. I tidigare böcker har man lärt sig att känna igen barndomen i Algeriet och i Frankrike, tonåren i Schweiz, skrivandet, kärleken, personerna (även om de har haft olika namn), homosexualiteten. Här förekommer inte mycket av detta, mer än Schweiz och skrivandet.
Berättaren i den här boken är författare som en dag signerade böcker i en bokhandel i Lausanne; hon har tillbringat en stor del av sin ungdom i landet. Vid signeringen möter hon en ung man, konstnär, som berättar för henne hur mycket en av hennes böcker har betytt för honom. Väl hemma börjar hon tänka väldigt mycket på den här killen; boken inleds med att hon berättar att hon kollar hans hemsida varje dag. De har dock ingen kontakt. Kvinnans känslor börjar utveckla sig till en sorts besatthet, och här började jag fundera på om Bouraoui verkligen skulle lyckas med konststycket att skriva en hel roman (om än inte mer än 142 sidor i pocket) om en avståndsförälskelse.
Det var en spännande tanke... Just då svänger berättelsen och mellan författaren och den unge läsaren upprättas en mejlkontakt. Känslorna mellan dem båda växer, de lär känna varandra allt mer, de pratar i telefon, och under det att detta pågår skriver hon en roman; uttrycker det till en början så att hon tar sin tillflykt till arbetet. Romanen och kärleken växer nästan parallellt, skrivandet får näring av den växande förälskelsen, men inte bara av glädjen utan också av smärtan inför att befinna sig i olika länder, långt ifrån varandra. ("Jag tänkte att skriften växte ur ett sår och att det var omöjligt för mig att producera [...] om jag var lycklig.") Fram mot mitten av boken börjar det bli tal om att träffas. Författaren tänker på, andas, lever av kärlek. Det hela är egentligen helt och hållet vanligt, vardagligt... men beskrivet med en så intensiv (bouraouisk) lyskraft att man dras in i hennes tankar och känslor helt utan motstånd och ifrågasättande.
Appelez-moi par mon prénom ("Kalla mig vid mitt förnamn") handlar på ett sätt om kontakten mellan författare och läsare, som ju oftast verkligen förblir en "avståndsförälskelse", eller om konstnär och betraktare. Visst kan det vara så att ett konstverk gör djupt intryck; ibland kan något man läser eller upplever till och med förändra ens liv. För läsaren är det livsviktigt att läsa, och om boken är tillräckligt bra kanske man till och med upplever att man blir som förälskad i den. För författaren är det också viktigt att läsaren finns; även om man skriver utifrån sig själv så skriver man ändå utifrån tanken att man ska bli läst. Det handlar också väldigt mycket om konst och skapande. Men, allra mest är ju Appelez-moi par mon prénom en roman om kärlek. Kärleken framstår som oemotståndlig och stark, ödesbestämd och vacker. Det är inte sentimentalt, sötsliskigt och "romantiskt" på det viset som vissa slags kärleksromaner kan vara, det är skarpt och analyserande. Men vackert, och på något sätt lite annorlunda i all sin vanlighet.
Berättarrösten känns igen från andra verk av Bouraoui, en del av innehållet också, men innehållsmässigt är den ändå en aning annorlunda. I tidigare böcker har man lärt sig att känna igen barndomen i Algeriet och i Frankrike, tonåren i Schweiz, skrivandet, kärleken, personerna (även om de har haft olika namn), homosexualiteten. Här förekommer inte mycket av detta, mer än Schweiz och skrivandet.
Berättaren i den här boken är författare som en dag signerade böcker i en bokhandel i Lausanne; hon har tillbringat en stor del av sin ungdom i landet. Vid signeringen möter hon en ung man, konstnär, som berättar för henne hur mycket en av hennes böcker har betytt för honom. Väl hemma börjar hon tänka väldigt mycket på den här killen; boken inleds med att hon berättar att hon kollar hans hemsida varje dag. De har dock ingen kontakt. Kvinnans känslor börjar utveckla sig till en sorts besatthet, och här började jag fundera på om Bouraoui verkligen skulle lyckas med konststycket att skriva en hel roman (om än inte mer än 142 sidor i pocket) om en avståndsförälskelse.
Det var en spännande tanke... Just då svänger berättelsen och mellan författaren och den unge läsaren upprättas en mejlkontakt. Känslorna mellan dem båda växer, de lär känna varandra allt mer, de pratar i telefon, och under det att detta pågår skriver hon en roman; uttrycker det till en början så att hon tar sin tillflykt till arbetet. Romanen och kärleken växer nästan parallellt, skrivandet får näring av den växande förälskelsen, men inte bara av glädjen utan också av smärtan inför att befinna sig i olika länder, långt ifrån varandra. ("Jag tänkte att skriften växte ur ett sår och att det var omöjligt för mig att producera [...] om jag var lycklig.") Fram mot mitten av boken börjar det bli tal om att träffas. Författaren tänker på, andas, lever av kärlek. Det hela är egentligen helt och hållet vanligt, vardagligt... men beskrivet med en så intensiv (bouraouisk) lyskraft att man dras in i hennes tankar och känslor helt utan motstånd och ifrågasättande.
Appelez-moi par mon prénom ("Kalla mig vid mitt förnamn") handlar på ett sätt om kontakten mellan författare och läsare, som ju oftast verkligen förblir en "avståndsförälskelse", eller om konstnär och betraktare. Visst kan det vara så att ett konstverk gör djupt intryck; ibland kan något man läser eller upplever till och med förändra ens liv. För läsaren är det livsviktigt att läsa, och om boken är tillräckligt bra kanske man till och med upplever att man blir som förälskad i den. För författaren är det också viktigt att läsaren finns; även om man skriver utifrån sig själv så skriver man ändå utifrån tanken att man ska bli läst. Det handlar också väldigt mycket om konst och skapande. Men, allra mest är ju Appelez-moi par mon prénom en roman om kärlek. Kärleken framstår som oemotståndlig och stark, ödesbestämd och vacker. Det är inte sentimentalt, sötsliskigt och "romantiskt" på det viset som vissa slags kärleksromaner kan vara, det är skarpt och analyserande. Men vackert, och på något sätt lite annorlunda i all sin vanlighet.
Fjärde torsdagen i november - Anton Westman
För en tid sedan recenserade jag kortromanen Fjärde torsdagen i november av Anton Westman. Jag blev genast nyfiken på boken, eftersom jag tilltalas av små böcker - rent visuellt, liksom. Jag har nog nämnt det förut. Som om jag förväntar mig något extra fint av det korta formatet, som kanske inte får plats i en tegelstensroman. (Inget ont om tegelstenar. Jag älskade dem som tonåring... står det till exempel Murakami eller Oates på dem kan jag ännu bli lockad...)
Jag är rädd att jag kanske sågade den här boken lite. Oops. Men jag ser recenserandet som ett uttryck för personliga spontana reaktioner, och trots att jag försökte så lyckades jag inte ta den här historien till mig, och jag skyllde på formen. Texten är så till den grad dialogburen att jag tyckte att något saknades... Man tänker ju att i en kort roman finns inget onödigt med; allt måste vara noga genomtänkt, så självklart måste det finnas en idé, en mening bakom allt det här "pratet". Men olika böcker kräver olika läsare.
Jag drar mig vagt till minnes de där böckerna av Bachtin som jag läste, om Dostojevskijs romankonst. Begrepp som "dialogisk roman" och "polyfon"... appropå att de bara pratar, alltså. Jag kallade alltid Dostojevskij för "pladdrig". Men det förstås, hans böcker är ju tegelstenar och rymmer annat än prat också. Intressant nog har Anton Westman kommenterat min recension med att jag har rätt i det jag säger, men att förlagen vägrar att ge ut tegelstenar.
Det antar jag att jag bör lägga på minnet. Hur tänker de då, förlagen? Och vad innebär det för författarna? Detta ska diskuteras med skrivarkompisarna. Hur som helst, det faktum att romanen i alla fall är utgiven av ett förlag är det som gör att jag har mage att kritisera den. Även om jag inte gillade den något vidare har ju uppenbarligen någon annan gjort det, och vi vet ju alla hur svårt det är att bli publicerad. Ändå tänker jag alltid på hur jag själv skulle känna om min roman blev förbigången eller gnälld på... så jag blev glad när jag såg på Tusculums hemsida att Westman har fått en positiv recension också.
Fjärde torsdagen i november har förstås en handling också. Läs om det i min recension här.
P.S. Även om en recensent sågar boken så betyder ju inte det att ingen vill läsa den. Mitt exemplar är utlånat till farmor, som blev väldigt nyfiken och tyckte att boken verkade intressant.
Jag är rädd att jag kanske sågade den här boken lite. Oops. Men jag ser recenserandet som ett uttryck för personliga spontana reaktioner, och trots att jag försökte så lyckades jag inte ta den här historien till mig, och jag skyllde på formen. Texten är så till den grad dialogburen att jag tyckte att något saknades... Man tänker ju att i en kort roman finns inget onödigt med; allt måste vara noga genomtänkt, så självklart måste det finnas en idé, en mening bakom allt det här "pratet". Men olika böcker kräver olika läsare.
Jag drar mig vagt till minnes de där böckerna av Bachtin som jag läste, om Dostojevskijs romankonst. Begrepp som "dialogisk roman" och "polyfon"... appropå att de bara pratar, alltså. Jag kallade alltid Dostojevskij för "pladdrig". Men det förstås, hans böcker är ju tegelstenar och rymmer annat än prat också. Intressant nog har Anton Westman kommenterat min recension med att jag har rätt i det jag säger, men att förlagen vägrar att ge ut tegelstenar.
Det antar jag att jag bör lägga på minnet. Hur tänker de då, förlagen? Och vad innebär det för författarna? Detta ska diskuteras med skrivarkompisarna. Hur som helst, det faktum att romanen i alla fall är utgiven av ett förlag är det som gör att jag har mage att kritisera den. Även om jag inte gillade den något vidare har ju uppenbarligen någon annan gjort det, och vi vet ju alla hur svårt det är att bli publicerad. Ändå tänker jag alltid på hur jag själv skulle känna om min roman blev förbigången eller gnälld på... så jag blev glad när jag såg på Tusculums hemsida att Westman har fått en positiv recension också.
Fjärde torsdagen i november har förstås en handling också. Läs om det i min recension här.
P.S. Även om en recensent sågar boken så betyder ju inte det att ingen vill läsa den. Mitt exemplar är utlånat till farmor, som blev väldigt nyfiken och tyckte att boken verkade intressant.
måndag 3 maj 2010
Kafka på stranden - Haruki Murakami
Nu var det ett tag sedan jag läste ut Kafka på stranden, så det är väl bäst att jag börjar skriva om den nu. Inte för att det borde vara så betungande; jag tyckte hemskt mycket om boken. Jag är glad att jag äntligen började läsa Haruki Murakami (det här är den andra) som verkligen blev en positiv överraskning.
Kafka på stranden är en synnerligen innehållsrik historia. Huvudpersonen, som tar sig namnet Kafka, rymmer hemifrån för att undkomma en högst obehaglig profetia av grekiska dimensioner. Han är bara femton år och har inte några vänner, men det ändras så sakteliga på hans färd bort från hemmet. Även om han också tillbringar mycket tid ensam i en skog. Andra viktiga personer är det smått osannolika radarparet Nakata - en äldre man som kan tala med katter och som sedan en oförklarlig händelse i barndomen inte är särskilt smart, i alla fall inte enligt de flestas sätt att se - och den unge lastbilschauffören Hoshino med ett våldsamt förflutet, som bestämmer sig för att följa den gamle mannen och se var de hamnar. Det visar sig bli en färd med många ganska komplicerade turer innan allt är klart, och ändå sker alla förvecklingar med en sorts oemotståndlig älskvärdhet. Till och med när det understundom blir en smula obehagligt att läsa, så kan man inte annat än älska Murakamis lättsamma, eleganta bråddjup.
Romanen är en skröna med vissa övernaturliga, eller åtminstone oförklarliga, dimensioner med inslag av både humor, tragik och bitterljuv ung kärlek. Och trots att trådarna nystas upp och/eller vävs samman mot slutet, så sitter man därför inte alls inne med alla svar. Helt enkelt: en mycket trevlig läsupplevelse.
Kafka på stranden är en synnerligen innehållsrik historia. Huvudpersonen, som tar sig namnet Kafka, rymmer hemifrån för att undkomma en högst obehaglig profetia av grekiska dimensioner. Han är bara femton år och har inte några vänner, men det ändras så sakteliga på hans färd bort från hemmet. Även om han också tillbringar mycket tid ensam i en skog. Andra viktiga personer är det smått osannolika radarparet Nakata - en äldre man som kan tala med katter och som sedan en oförklarlig händelse i barndomen inte är särskilt smart, i alla fall inte enligt de flestas sätt att se - och den unge lastbilschauffören Hoshino med ett våldsamt förflutet, som bestämmer sig för att följa den gamle mannen och se var de hamnar. Det visar sig bli en färd med många ganska komplicerade turer innan allt är klart, och ändå sker alla förvecklingar med en sorts oemotståndlig älskvärdhet. Till och med när det understundom blir en smula obehagligt att läsa, så kan man inte annat än älska Murakamis lättsamma, eleganta bråddjup.
Romanen är en skröna med vissa övernaturliga, eller åtminstone oförklarliga, dimensioner med inslag av både humor, tragik och bitterljuv ung kärlek. Och trots att trådarna nystas upp och/eller vävs samman mot slutet, så sitter man därför inte alls inne med alla svar. Helt enkelt: en mycket trevlig läsupplevelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)