Huis clos - Jean-Paul Sartre

Dramat Huis clos ("Inför lyckta dörrar") är det första jag har läst av Sartre (eventuellt att jag har läst något kortare utdrag från något verk i någon kurs någonstans, men inte i något litteraturvetenskapligt sammanhang i alla fall). Huis clos lär vara ett av Sartres mer lättillgängliga verk. Utan att kunna jämföra med något kan jag i alla fall säga att jag inte hade några större problem med att ta det till mig; det är intressant och ganska fascinerande.

Det är ett drama i en akt, tre personer som förs samman i ett tillstängt rum. De är främlingar för varandra och snart förstår man att de alla tre är döda och befinner sig i helvetet. Frågan är varför? I början ljuger de och vill inte erkänna att det kan vara något annat än ett misstag att de befinner sig i detta rum som inte har någon större likhet med den traditionella föreställningen om "helvetet". Garcin, pacifisten som skjutits som desertör och mer än allt annat är rädd för att bli betraktad som feg, har under hela sitt äktenskap plågat sin hustru genom att vara öppet otrogen. Estelle gifte sig med en äldre man för pengar och dog i lunginflammation. Hon dödade sitt nyfödda barn för att kunna fortsätta ett bekymmerslöst och utsvävande liv tillsammans med unga älskare. Inès har blivit ihjälgasad av sin älskarinna, vars make tog livet av sig, sedan hon gjort denna olycklig genom sin ständiga elakhet. Alla dessa är självupptagna typer, men Inès kanske den mest ärliga då hon erkänner att hon "har behov av andra slidande för att kunna existera."

I detta rum är de tre utlämnade åt varandra. Det går inte att släcka ljuset. Ingenting kan döljas, det finns ingen vila och inte längre något som är privat. Det finns inga speglar; ingen kontroll över vad de andra ser. Estelle blir förtvivlad då hon inte kan se om hennes sminkning är som den ska, varpå Inès erbjuder sig att agera spegel, men hur kan Estelle veta att hon inte ljuger då hon säger att allt ser bra ut? Estelle vill bli beundrad och åtrådd; det är i bekräftelsen från män som hon känner att hon lever upp, dock är hon inte intresserad av att älska någon för hans egen skull. Garcin är inte intresserad av att smickra och flirta med henne, han vill att hon ska älska och avguda honom och bekräfta att han inte är feg. Inès kan avslöja dem för varandra, men hon har inte heller någon verklig makt eftersom Estelle i motsats till den döda älskarinnan är totalt ointresserad av all slags uppmärksamhet från en annan kvinna, och istället måste Inès åse hur Estelle kastar sig över Garcin.

Slutsatsen blir att de hade sin chans när de levde men nu är det för sent att göra något åt situationen. De är utlämnade åt varandra för evigt, och var och en av dem har till uppgift att agera bödel för de andra två.

Huis clos lär säga en hel del om Sartres existentialism för den som är insatt i hans filosofi. Känner man sig lite osäker på den punkten är dramat ändå intressant och mycket läsvärt.

Le petit prince - Antoine de Saint-Exupéry

Le petit prince (1943) av Antoine de Saint-Exupéry är en klassiker för både barn och vuxna som jag inte har läst förrän nu. Jag undrar vad jag skulle ha tyckt om den som barn. Till formen riktar den sig till unga läsare på så vis att jag-berättaren hela tiden vänder sig till barn i det han säger och skapar ett band av förtroende och samförstånd. Berättaren vänder sig till barnen, eftersom det inte är att räkna med att vuxna ska förstå. Säkert är dock att boken är fylld av budskap som "stora personer" inte har några problem med att uppfatta.

Det finns ett visst mått av sentimentalitet i den här boken (eller det som med fanfiction-jargong kallas "fluff"), mycket idealism, men det är en roande, intressant och mångbottnad berättelse. Lille prinsen är som figur ungefär lika stor som Tintin i Frankrike.

Den lille prinsen är en pojke som bor ensam på en mycket liten planet, som han sköter om mycket noga. Han sotar sina små vulkaner, rensar bort ogräs - för om man inte gör det kan det ta över hela planeten, och det är mycket viktigt att inte skjuta upp till imorgon det som man enkelt kan göra idag - och tittar på solnedgången. Han är ganska nöjd med sitt liv, men har behov av en vän. Genom resan som han ger sig ut på möter han olika människotyper (och det handlar just om typer, inte individer - det viktiga är själva idéerna), olika "stora personer". Dessa tycker att frågorna han ställer är ganska löjliga, men genom detta visar han för läsaren att det är de vuxnas värld som på många sätt är tom och absurd.

Berättelsens "jag" förblir namnlöst. Han är en flygare som har kraschat i öknen (något som Saint-Exupéry var med om själv vid flera tillfällen) och det är där han möter Lille prinsen. Flygaren är en man som lite sorgset resignerat konstaterar att alla andra vuxna är stela och fantasilösa. Berättelsen börjar med att han som barn bara mötte oförståelse inför teckningarna han ritade (därför slutade han med det, fram tills Prinsen ber honom rita ett får), och redan där grundläggs motsättningen mellan barnens och de vuxnas perspektiv som genomsyrar hela berättelsen. Flygaren är en man som aldrig har glömt barnet han en gång var, och han har nästan trappat hoppet om att möta någon som kan förstå honom.

I mötet med Lille prinsen får han sig alltså en överraskning. Förståelsen dem emellan är ändå inte total; han konstaterar att han nog har blivit lite vuxen i alla fall. De liknar varandra lite, men Lille prinsen är en varelse som aldrig har blivit kuvad och kväst av vuxenvärlden. Han står helt främmande inför den. Flygaren förstår att det inte tjänar någonting till att ställa några frågor, det är bäst att bara lyssna på vad han säger, eftersom han vet att barn är klokare än vuxna.

Detta på grund av att vuxna har glömt det som är viktigt i livet. De gör en massa saker utan att egentligen veta varför, och därför är de löjliga och tråkiga, som mannen som dricker för att glömma att han skäms för att han dricker. Barnet förstår saker intuitivt; ser det enkla och det vackra, det glädjefyllda. För barnet är det vänskapen som är det viktiga, och resan, inte målet och framtiden. (Se tex det mycket korta kapitel 23, där Lille Prinsen möter en köpman som säljer törstsläckande piller för att man på det viset kan tjäna in ganska många minuter varje dag då man kan göra vad man vill. Om den lille prinsen var törstig och hade dessa minuter till sitt förfogande, säger han, skulle han "gå mycket långsamt mot en fontän...").

Lille prinsens färd är inte bara kantad av konstiga typer (det är hans omdöme om dem). Han möter även en räv, som ber honom om att bli tämjd. Detta för att de ska kunna bli något för varandra. Om Lille prinsen med det gyllene håret tämjer honom, så kommer plötsligt världen att bli fylld av mening. Vetefälten är tomma och meningslösa för honom, men från och med nu kommer räven alltid att tänka på sin vän när han ser ett gyllene vetefält. Räven förklarar att man riskerar att få gråta lite om man låter sig tämjas. De kan skiljas åt, men de har en gång skapat ett band. Han förklarar att man bara ser ordentligt med hjärtat, "det viktigaste är osynligt för ögonen." Räven ser kärlekens skönhet; han förstår att även en obesvarad kärlek kan vara lycklig - man kan bära ett minne inom sig för evigt. Det är enkelt och mystiskt. Slutsatsen måste bli att om man älskar med sitt hjärta behöver kärleken inte några förklaringar och den behöver inte vara förnuftig i andras ögon. Det är detta med att se med hjärtat som gör att en annan person - som för omvärlden bara en en bland tusen andra - kan bli helt unik och den enda i världen man ser och bryr sig om. För prinsen är den som har tämjt honom - även om han inte förstod det när det hände - en ros som en dag växte upp på planeten där han bor. Men hon var fåfäng och jobbig, riktigt dryg mot honom, så han gav sig av... bara för att senare inse att han kanske missbedömt henne. Jag tyckte mycket om kapitlet om räven.

I öknen finns även en orm, som säger att "Den som jag rör vid återför jag till jorden som han har kommit ifrån [...] Men du är ren och du kommer från en stjärna..." Det hela slutar både fint och sorgligt med att Lille prinsen låter sig bitas av ormen (som ju sa att han kan föra människor tillbaka till deras ursprung), eftersom han vill hem till sin ros igen. Att dö, kan man tänka, är alltså att återgå till sitt ursprung. Man är på Jorden för att lära sig något. Lille prinsen lär sig om kärlek och vänskap, och genom sin berättelse han han även delat med sig av något till flygaren, som en ängel kanske. (Det finns säkert någon någonstans som gjort en ordentlig utredning av all den kristna symbolik som finns den här berättelsen; att ta emot Guds rike som ett barn, kärleken söker inte sitt, etc, etc). Han tröstar flygaren med att säga att det är bara att titta upp mot stjärnorna, så ska han minnas att den Lille prinsen finns där uppe, och då kommer han att tycka att stjärnorna skrattar, och det kommer att göra honom lycklig att höra deras skratt.