Huis clos - Jean-Paul Sartre

Dramat Huis clos ("Inför lyckta dörrar") är det första jag har läst av Sartre (eventuellt att jag har läst något kortare utdrag från något verk i någon kurs någonstans, men inte i något litteraturvetenskapligt sammanhang i alla fall). Huis clos lär vara ett av Sartres mer lättillgängliga verk. Utan att kunna jämföra med något kan jag i alla fall säga att jag inte hade några större problem med att ta det till mig; det är intressant och ganska fascinerande.

Det är ett drama i en akt, tre personer som förs samman i ett tillstängt rum. De är främlingar för varandra och snart förstår man att de alla tre är döda och befinner sig i helvetet. Frågan är varför? I början ljuger de och vill inte erkänna att det kan vara något annat än ett misstag att de befinner sig i detta rum som inte har någon större likhet med den traditionella föreställningen om "helvetet". Garcin, pacifisten som skjutits som desertör och mer än allt annat är rädd för att bli betraktad som feg, har under hela sitt äktenskap plågat sin hustru genom att vara öppet otrogen. Estelle gifte sig med en äldre man för pengar och dog i lunginflammation. Hon dödade sitt nyfödda barn för att kunna fortsätta ett bekymmerslöst och utsvävande liv tillsammans med unga älskare. Inès har blivit ihjälgasad av sin älskarinna, vars make tog livet av sig, sedan hon gjort denna olycklig genom sin ständiga elakhet. Alla dessa är självupptagna typer, men Inès kanske den mest ärliga då hon erkänner att hon "har behov av andra slidande för att kunna existera."

I detta rum är de tre utlämnade åt varandra. Det går inte att släcka ljuset. Ingenting kan döljas, det finns ingen vila och inte längre något som är privat. Det finns inga speglar; ingen kontroll över vad de andra ser. Estelle blir förtvivlad då hon inte kan se om hennes sminkning är som den ska, varpå Inès erbjuder sig att agera spegel, men hur kan Estelle veta att hon inte ljuger då hon säger att allt ser bra ut? Estelle vill bli beundrad och åtrådd; det är i bekräftelsen från män som hon känner att hon lever upp, dock är hon inte intresserad av att älska någon för hans egen skull. Garcin är inte intresserad av att smickra och flirta med henne, han vill att hon ska älska och avguda honom och bekräfta att han inte är feg. Inès kan avslöja dem för varandra, men hon har inte heller någon verklig makt eftersom Estelle i motsats till den döda älskarinnan är totalt ointresserad av all slags uppmärksamhet från en annan kvinna, och istället måste Inès åse hur Estelle kastar sig över Garcin.

Slutsatsen blir att de hade sin chans när de levde men nu är det för sent att göra något åt situationen. De är utlämnade åt varandra för evigt, och var och en av dem har till uppgift att agera bödel för de andra två.

Huis clos lär säga en hel del om Sartres existentialism för den som är insatt i hans filosofi. Känner man sig lite osäker på den punkten är dramat ändå intressant och mycket läsvärt.