La cantatrice chauve - Eugène Ionesco

La cantatrice chauve (1950, Den skalliga primadonnan, på svenska 1982) av Eugène Ionesco har undertiteln "anti-pièce". Jag läste den efter Sartre, som ett exempel på nästa strömning inom litteraturen: den absurda teatern, och nog kan man säga att det här är absurt så det förslår. Samtidigt är det mycket underhållande (om detta rådde det dock delade meningar under seminariet) och bakom det hela kan man även ana en hel del mening.

Ionesco leker med och bryter med de flesta av teaterns "regler", vilket man kan redan vid dramats första repliker. En man och en kvinna sitter i varsin fåtölj och kvinnan berättar för mannen vad klockan är, vad de har ätit, vad de har sagt till varandra... Mannen bara läser sin tidning och klickar med tungan, medan hustrun pratar på. Man tycker ju att i ett "normalt" samtal (vilket naturligtvis var vad den samtida publiken förväntade sig) bör det inte förekomma repliker av typen: "Du tog också om tre gånger. Fast den tredje gången tog du mindre än de två första gångerna, meda najg tog mycket mer. Jag åt bättre än du ikväll. Hur kommer det sig?" Det fortsätter i samma stil. De har t ex ett långt samtal om en familj där precis alla heter Bobby Watson. Samtalen verkar inte ha någon mening, de pratar förbi varandra, och berättar långa historier som i slutändan inte har någon som helst poäng fastän de får alla att skratta. Ett par kommer på besök. De är främlingar för varandra, men tycker sig ändå ha setts någon gång förrut - kan det vara möjligt? De börjar jämföra minnen och erfarenheter och upptäcker fler och fler detaljer som stämmer, till exempel att de kommer från samma stad, har åkt med samma tåg, suttit bredvid varandra, bor på samma gata...

M. Martin: Jag bor på femte våningen, i lägenhet nr 8, kära fru.

Mme Martin: Men så märkligt! gud så bisarrt! och vilket sammanträffande! Jag bor också på femte våningen i lägenhet nr 8, käre herre!

M. Martin: Men så märkligt, men så märkligt, men så märkligt, och vilket sammanträffande! Ni förstår, i mitt sovrum har jag en säng med grönt överkast.Detta rum, med sin säng och sitt gröna överkast, befinner sig i slutet av korridoren mellan badrummet och biblioteket, kära fru!

Mme Martin: Vilket sammanträffande, Gud, vilket sammanträffande! Mitt sovrum har också en säng med ett grönt överkast och befinner sig i slutet av korridoren mellan badrummet, min käre herre, och biblioteket!

M. Martin: Så bisarrt, märkligt, konstigt! Alltså, madame, vi bor i samma hus och sover i samma säng, kära madame. Det kanske är där vi har träffats!

Mme Martin: Så märkigt, och vilket sammanträffande! Det är mycket möjligt att det är där vi har träffats, och kanske till och med förra natten. Men jag minns det inte, käre herre!

Så har hela dialogen varit, och fortsätter, ända tills de till sist enas om att de nog i alla fall är gifta och har varit det ett bra tag, även om det är mycket märkligt att de inte kände igen varandra. Men när detta väl klarats upp blir de glada... Sedan kommer dock pigan in och berättar för publike natt de glömt bort en liten men viktig detalj som visar att de inte alls är gifta. Detta var alltså bara en hel rad sammanträffanden! Men kanske livet kan vara så ibland... att de mest egendomliga händelser kan sammanfalla trots att de inte alls har något med varandra att göra... En annan tanke man kan få av denna scen är ett par som håller på att skilja sig och har blivit som främlingar för varandra, men kanske kan det ändå vara möjligt att hitta tillbaka till varandra...

Man kan också se ett stråk av något realistiskt även i de allra mest meningslösa av repliker. Till exempel i den första scenen. Ofta pratar man ju i vardagslag om saker man redan känner till, man har inget nytt att komma med utan upprepar sig och berättar samma sak som man redan har sagt massor av gånger förut. Det är ändå normalt -- absurt, ja, men det tillhör ändå grundtryggheten i livet att ha vissa vanor och rutiner, att veta att vissa saker återkommer, till och med samtalsämnen. Om alla konversationer vore intelligenta och meningsfulla hela tiden så skulle man nog inte orka med dem... Här dras naturligtvis saken till sin spets -- och påminner kanske om att ibland kanske man vill bryta sina vanor, det kanske till och med finns situationer i livet där man borde se absurditeten för vad den är och göra upp med den. På så vis kan man förstå att detta drama av Ionesco har blivit en klassiker som fortfarande sätts upp mycket ofta (varje dag i Paris!). Även om världen förändras förblir den grundläggande absurditeten i mänskligt liv densamma.