måndag 24 januari 2011

Un certain sourire - Françoise Sagan

I väntan på att vårterminens 7,5-kurs om fransk litteratur (på franska) skulle sätta igång, tänkte jag att jag skulle värma upp med att läsa en bok jag har valt själv. Eftersom jag gillade Bonjour tristesse valde jag en bok av Françoise Sagan, nämligen Un certain sourire (jag kan ha fel men jag tror att den heter Något av ett leende på svenska).
Denna eleganta lilla kortroman (utmärkt format när man läser på franska!) från 1956 handlar om hur svår, mystisk och oberäknelig kärleken kan vara; hur oskyddad man är då man ger sig in i en lek med känslor i tron att man rent förnuftsmässigt kan hantera situationen. Det handlar om olika attityder till kärlek och förhållanden, vad man är beredd att offra och hur långt man kan gå utan att riskera för mycket, och om hur vissa saker kan vara ens eget val, eller samtidigt helt ofrivilliga, beroende på vilket perspektiv på känslor man har. Och hur går man vidare då vissa av ens illusioner har krossats? Man kan också säga att det är en illustration av talesättet "tre är en för mycket"...
Dominique, ung studentska i Paris, lever ett ganska bekymmerslöst liv med studier, vänner, nöjen och en pojkvän hon tycker bra om. Men hon känner sig ofta uttråkad och oengagerad tillsammans med andra människor, det finns ett tomrum fyllt av leda. Så möter hon sin pojkväns morbror, Luc.
Luc är lättsam och världsvan, och tillsammans med honom känner sig Dominique glad och väl till mods. Hon känner att hon för första gången kan vara sig själv - samtidigt som det genast uppstår en spänning mellan dem, som hon inte riktigt vill kännas vid. Luc är gift med Françoise, en moderlig och välvillig kvinna som tar Dominique under sina vingars skugga. Det sista Dominique vill är att såra henne, men Luc döljer inte sitt intresse, och snart kan hon inte längre stå emot passionen.
Ändå vet hon att det inte kan bli tal om kärlek mellan dem. Luc gör från början klart att han aldrig tänker lämna sin fru, men att inget hindrar dem från att ha ett litet äventyr för skojs skull, helt enkelt för att de är av samma skrot och korn och förstår varandra så bra. Dominique har väl inte direkt några skäl att tro att det inte kan bli precis som han säger - lättsamt, enkelt och konfliktfritt utan några krav och starka band. Dock inser hon att känslor inte låter sig kontrolleras så enkelt; det som inte får hända händer...
Romanen rymmer inga stora överraskningar, men den är tilltalande i sin bitterljuva enkelhet. Dominique är en uppriktig och ärlig huvudperson (som ibland försöker föra sig själv bakom ljuset) och det är lätt att följa med i och identifiera sig med hennes tankar. Historien påminner lite på något sätt om en enklare fast elegantare version av Sex And the City; kanske för att Luc i sin attityd liknar Mr. Big...
Sammanfattningsvis kan sägas att om man gillar Bonjour, tristesse så tycker man nog också om Un certain sourire (stilen och tonen känns igen), i alla fall om man vill ta del av ett utforskande av vissa aspekter av "kärlekens smärtsamma mysterium".

onsdag 19 januari 2011

Nytt år, gamla böcker

Den här bloggen har visst blivit försummad en längre tid... Nu tänkte jag, i ett försök att komma igång igen, skriva om tre böcker på en gång, det vill säga tre som faktiskt lästes under 2010 även om jag aldrig tog mig för att skriva något här om dem.

Först De där somrarna av Robert Kangas, en recensionbok som jag läste i början av hösten någon gång. Av höstens fyra recensionsböcker hör den faktiskt till de två bättre (den där Facebook-boken var ju rätt okej), därmed inte sagt att den var så där fantastisk... Det är en uppväxtskildring under 60-talet; det handlar om Gert som i bokens början går i sexan. Intriger både i byn och i familjelivet sätts i rullning under de där somrarna, och allt som tiden går betraktar han med allt mer skräckblandad förtjusning flickor och vuxenvärldens alla hemligheter. Jag tyckte att det var rätt svårt att komma in i boken; Kangas stil kändes till en början inte lättillgänglig, men bitvis flöt jag igenom historien med stor lätthet. Andra gånger blev jag dock lite uttråkad... Min fullständiga recension av boken hittas på Dalarnas Tidningars kultursida.

Sedan Nos baisers sont des adieux av Nina Bouraoui, som jag också började läsa någon gång under tidiga hösten, även om den tog mig ett tag att läsa ut... Den är ännu inte översatt till svenska, men det kanske händer någon gång. Boken består av korta stycken (från några rader till som mest kanske fem sidor) som alla har en rubrik av formatet "Namn, plats, årtal". Flera namn, platser och år återkommer, men inte alls i kronologisk ordning. Det handlar om relationer, kärlek (ibland platonisk, ibland högst fysisk), uppbrott, avslut, inledningar och upptäckter (människor, platser, konstverk). Ofta finns sexualiteten under ytan, liksom rädslan, och hängivenheten... På grund av formen var det lätt att bara läsa en bit i taget utan att tappa tråden. Vissa stycken var också sådana att jag verkligen ville ta en paus och begrunda det lästa. Jag tyckte mycket om boken, även om den kanske inte är min absoluta favorit hittills, men den är i stort sett vad jag lärt mig förvänta mig av Nina Bouraoui.

Här är en intervju med henne, i videoformat. Jag upptäckte den alldeles nyss, så fråga mig inte vad hon säger; jag måste lyssna några gånger till för att förstå mer än att hon pratar om sitt skrivande... Här är även en intervju från en tidning, Elle. (Jag tyckte först att första frågan var mycket märklig; "Sover du mycket?", innan jag insåg att intervjun handlar om hälsa och att hålla sig i form...) Hm, nu mindes jag plötsligt att jag inte läst den där tidningen än som jag köpte i Paris i våras, med en intervju med henne i!

Så är vi plötsligt framme vid december, då jag läste Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo. Det handlar om en ung kinesiska som skickas till London av sina föräldrar för att lära sig engelska, för att kunna få en bättre framtid. Vid sin ankomst kan hon inte mycket av språket, som hon ska studera under ett läsår, men hon har alltid sin ordbok redo. Samtidigt med språket kommer också kulturen; hon konfronteras med nya sätt att tänka, inte minst sedan hon möter en äldre man som hon inleder ett förhållande med. Ingenstans tycks språket bli så viktigt som i kärleksrelationen, men det är också där som det är allra svårast att kommunicera och förstå varandra. Det kinesiska ställs mot det västerländska på fler sätt än språkliga, och det är inte alltid självklart vad som egentligen är rätt och bäst. Det är humoristiskt och varmt, bitterljuvt, och smärtsamt. När huvudpersonen så återvänder hem har hon lärt sig mer än bara ett språk.