Den här boken råkade jag se av en slump på bibliotekets barn/ungdomsavdelning när jag var på väg mot mangan. Jag gick förbi en hylla och min blick föll på bokryggen där det stod "Oates". Ibland behövs inte mer än så för att jag ska rycka åt mig en bok. Jag är glad att jag såg just den här.
Darren Flynn heter den sextonårigen huvudpersonen i Snygg. (Originaltiteln är Sexy.) Han är med i skolans simmarlag, har rätt många kompisar och är väldigt populär bland tjejer. Han tänker mycket på sex men är blyg och anstränger sig inte för att vara eftertraktad men det bara händer ändå. Flickor tittar efter honom, till och med äldre tjejer i tjugoårsåldern, och, ja - killar och män också.
Han tycker att det är mer än bara lite obehagligt att bli föremål för mäns blickar och i detta är han inte ensam. I hans familj så väl som i den lilla staden där han bor är homofobin stark och många gör självklart kopplingen bög = pedofil. Att någon han känner skulle kunna vara bög är förstås uteslutet.
Och så är det mr. Tracy, engelskläraren. Mr. Tracy är en man i trettioårsåldern, entusiastisk, krävande, och ganska populär bland det stora flertalet. Darren tycker också att han är rätt okej, inte för att han är särskilt intresserad av skolan. Mr. Tracy ger honom ändå rätt bra betyg eftersom han ser potential i Darrens skrivande. Så en dag erbjuder mr. Tracy Darren skjuts hem.
"Ingenting hände", intalar sig Darren efteråt och det gjorde det inte heller, mer än att läraren försökte prata, bli lite kompis... men efteråt är Darren starkt obehagligt berörd. När sedan några av Darrens kompisar känner att de fått orättvist låga betyg i engelska drar de igång en hatkampanj med utgångspunkten att läraren är gay, orättvis och förtjänar att knäckas. De skickar anonyma brev till polisen och rektorn där mr. Tracy utpekas som peodfil.
Ja, mr. Tracy blir knäckt, men Darren mår inte mycket bättre han. Han vet ju vilka som skickat breven och varför men han kan ändå inte säga något. Man tjallar inte, så är det bara. Och mr. Tracy stötte ju på honom, eller, gjorde han inte? Situationen blir bara värre och snart - för det här är ju Oates - är katastrofen ett faktum.
Det här är ganska obehaglig läsning, men på det här oatska sättet man ändå tycker om... J.C. Oates fångar Darrens inre demoner på ett sätt som lämnar en hel del outsagt, och hon beskriver skickligt hur rykten kan spridas och förstöra ett liv och hur obehagliga homofobiska resonemang är. Ungdomarna i boken får lära sig att handlingar har sina konsekvenser.
Eller åtminstone vill man anta att det är vad de lär sig, åtminstone Darren. Boken har även vissa svagheter. Slutet är till exempel lite väl öppet och kan tolkas åt flera olika håll. Berättelsen känns stundtals lite väl enkel, både när det gäller språket och innehållet, vilket förvånade mig lite. Det är helt klart en bok i Oates stil, men lite väl nedtonad -- jag tror att många ungdomar klarar av mer. Karaktärerna hade kunnat fördjupas en aning och jag hade velat få följa Darren lite längre; det avslutande leendet känns lite väl Mona-Lisa-aktigt.
Jag för min del läser in i allt detta att Darren inte är så helt straight som han försöker intala sig. Jag tror också att boken kan läsas som en bekräftelse på det motsatta.
Någonstans läste jag en önskan om att boken hade handlat om Mr. Tracy istället. Jag tror också att det hade varit mycket intressant!
Visar inlägg med etikett författare: Joyce Carol Oates. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett författare: Joyce Carol Oates. Visa alla inlägg
onsdag 16 november 2011
måndag 28 juni 2010
Dödgrävarens dotter - Joyce Carol Oates
Dödgrävarens dotter handlar om Rebecca Schwart, yngsta barn till de tyska immigranterna Jacob och Anna. Jacob, tidigare matematiklärare, får jobb som dödgrävare. Han förbjuder familjen att tala tyska, men familjen Schwart ses ändå som utlänningar, främlingar, och de hånas och förföljs. Jacob blir hård, kall och sluten; livet i den lilla stugan är påfrestande för alla och Rebecca får kämpa för att behålla sin styrka. När till sist katastrofen slår till börjar hennes långa färd mot ett nytt liv; ett liv som hon hela tiden formar och omformar, på jakt efter trygghet och säkerhet och en plats där hon kan känna sig hemma.
Det är något speciellt med Joyce Carol Oates sätt att skriva. Det är något speciellt med hennes karaktärer. Det finns en benhård okuvlighet inom dem alla. Det finns även kärlek och värme, även om den kan gömmas långt inne bland osäkerhet, rädsla och grymhet som ofta visar sig vara ett försvar. Vissa påpekar det märkliga i att hon kan skriva så fängslande om så osympatiska karaktärer, men det kan jag inte hålla med om. De är säregna, javisst, men jag kan inte se något osympatiskt hos Rebecca. Till exempel Jacob Schwart; han presenteras i början av texten som ett mardrömsaktigt monster men till och med där finner man en förståelse från författarens sida. Man kanske inte tycker om honom, men det behöver man inte göra. Oates vet vem han är. Det räcker med att man ser honom så som han blir visad. Joyce Carol Oates berättar inga sagor; hon gestaltar liv, och det är fascinerande, fängslande.
Boken är tjock och tog mig lång tid att läsa (framför allt tog det mig väldigt lång tid att över huvud taget börja läsa den...), men det beror mest på att jag periodvis gör annat än läser. Den är inte tungläst, men intensiv. Berättelsen flyter fram även genom det svåra och mörka, och hoppet skymtar alltid fram, och godheten. Dödgrävarens dotter upphör aldrig att engagera... bättre än så kan jag visst inte formulera det just nu.
Det är något speciellt med Joyce Carol Oates sätt att skriva. Det är något speciellt med hennes karaktärer. Det finns en benhård okuvlighet inom dem alla. Det finns även kärlek och värme, även om den kan gömmas långt inne bland osäkerhet, rädsla och grymhet som ofta visar sig vara ett försvar. Vissa påpekar det märkliga i att hon kan skriva så fängslande om så osympatiska karaktärer, men det kan jag inte hålla med om. De är säregna, javisst, men jag kan inte se något osympatiskt hos Rebecca. Till exempel Jacob Schwart; han presenteras i början av texten som ett mardrömsaktigt monster men till och med där finner man en förståelse från författarens sida. Man kanske inte tycker om honom, men det behöver man inte göra. Oates vet vem han är. Det räcker med att man ser honom så som han blir visad. Joyce Carol Oates berättar inga sagor; hon gestaltar liv, och det är fascinerande, fängslande.
Boken är tjock och tog mig lång tid att läsa (framför allt tog det mig väldigt lång tid att över huvud taget börja läsa den...), men det beror mest på att jag periodvis gör annat än läser. Den är inte tungläst, men intensiv. Berättelsen flyter fram även genom det svåra och mörka, och hoppet skymtar alltid fram, och godheten. Dödgrävarens dotter upphör aldrig att engagera... bättre än så kan jag visst inte formulera det just nu.
söndag 30 maj 2010
3 x senaste
Nu har jag läst ikapp på Bokhora, och stannade vid ett inlägg i form av en liten läsenkät från början av månaden.
Senaste...
påbörjade boken: Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates. Har haft den liggande ett bra tag men inte börjat läsa den förrän ganska nyligen. Som vanligt är det omöjligt att inte bli fascinerad av JCO's gestalter, trots att det ibland går ganska eländigt till!
bokinköpet: Oj, det var ju jättelängesen. Sist jag var in på Pocketshop köpte jag bara anteckningsböcker... men böcker jag själv fyller med ord kanske inte räknas? I så fall var det de fem böckerna jag köpte i Paris för över en månad sedan.
författaren du blev nyfiken på: Charlaine Harris. Efter två säsonger av True Blood är jag faktiskt ganska nyfiken. Mest på grund av att jag undrar hur scenerna med Maryann kan tänkas se ut i skrift.
Senaste...
påbörjade boken: Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates. Har haft den liggande ett bra tag men inte börjat läsa den förrän ganska nyligen. Som vanligt är det omöjligt att inte bli fascinerad av JCO's gestalter, trots att det ibland går ganska eländigt till!
bokinköpet: Oj, det var ju jättelängesen. Sist jag var in på Pocketshop köpte jag bara anteckningsböcker... men böcker jag själv fyller med ord kanske inte räknas? I så fall var det de fem böckerna jag köpte i Paris för över en månad sedan.
författaren du blev nyfiken på: Charlaine Harris. Efter två säsonger av True Blood är jag faktiskt ganska nyfiken. Mest på grund av att jag undrar hur scenerna med Maryann kan tänkas se ut i skrift.
lördag 5 september 2009
Svart flicka, vit flicka - Joyce Carol Oates
Ja, jag vet att den JCO-roman som alla har pratat om den senaste tiden är Dödgrävarens dotter, men jag har inte kommit så långt i bokhögen än... Svart flicka, vit flicka kom för något år sedan.
De båda flickorna som titeln talar om är Minette Swift och Genna Meade. De har ingenting gemensamt, utom att de båda är arton år och är rumskamrater på det anrika Schuyler College.
Schuyler College är ett prestigefyllt humanistiskt lärosäte för flickor, grundat av Gennas släktingar, förmögna kväkare som kämpade för slaveriets avskaffande. Nu några generationer senare har Genna en självskriven plats vid skolan, trots att hennes närmaste familj anses som släktens avfällingar. Hennes far, Maximilian eller "Galne Max", är övertygad ateist och en välkänd - eller ökänd - "hippieadvokat", som när det begav sig gav sitt stöd till motståndare mot Vietnamkriget. Gennas mor Veronica är övertygad om att FBI spionerar på dem, och hennes äldre bror har brutit med familjen.
Minette Swift befinner sig på colleget som stipendiat; hon är dotter till en pastor i New York. Till en början väcker hon nyfikenhet och till och med beundran. Man uppfattar henne som annorlunda; det tycks inte röra henne i ryggen - inte heller det faktum att hon är svart - hon säger vad hon tycker och smörar inte för någon. Sedan svänger uppfattningarna och de flesta studenterna börjar betrakta Minette som snorkig, otrevlig, avståndstagande.
Genna är den enda som aldrig ger upp försöken att komma Minette in på livet. Hon är övertygad om att de snart kommer att bli vänner på riktigt, att Minette innerst inne gillar henne trots att hon inte visar det. Genna är fascinerad av Minettes starka tro och av hennes familj som hon uppfattar som kärleksfull med stark sammanhållning. Under Gennes uppväxt var Max ofta borta på viktiga uppdrag, och det stora huset var oftast fullt av hans vänner, lärjungar eller skydslingar. Det inpräntades i Genna att hon aldrig fick fråga något, aldrig ifrågasätta, aldrig göra annat än att lita på och beundra sin karismatiske far. Under Gennas första år på Schuyler College börjar hon dock ana sprickor i fasaden.
Det är Genna som för ordet i berättelsen. Hon berättar för att komma till rätta med vem Minette egentligen var, och vad som låg bakom hennes plötsliga död - en död som Genna kanske hade kunnat förhindra. Vems var egentligen skulden? Varför gick det som det gick? Ju mer Genna berättar, desto mer blir gåtan Minette inom henne sammanvävd med gåtan Max, och en smärtsam känslomässig process rullas upp för läsaren.
Det är egentligen hela tiden Genna själv det mest handlar om. Hennes minnen, hennes utveckling och frigörelse. Gåtan Minette lämnas olöst; man ser den svarta flickan genom den vita flickans ögon; genom Gennas envisa förundran och beundran. Genna föreställer sig dem som systrar, och det är tydligt att hon ser något som de andra flickorna inte vill eller kan se - de andra, som tycker att Minette är butter, underlig, obehaglig. Genom Joyce Carol Oates skickliga förmedling hamnar läsaren någonstans mittemellan Gennas och de övrigas perspektiv. Hon framställer inte Minette som ett missförstått offer, men hon tar heller inte parti för dem som ogillar henne. Bakom Minettes till synes oberörda, till sist nästan orörliga och stumma yta, anas ett bråddjup - samma djup som i alla andra individer som har sin egen sanning, sin egen historia. Denna historia avslöjas inte. Istället är det Genna som blir synlig - så som hon alltid velat bli synlig för sin far - genom att vara den som vill ge den döda Minette Swift en röst.
De båda flickorna som titeln talar om är Minette Swift och Genna Meade. De har ingenting gemensamt, utom att de båda är arton år och är rumskamrater på det anrika Schuyler College.
Schuyler College är ett prestigefyllt humanistiskt lärosäte för flickor, grundat av Gennas släktingar, förmögna kväkare som kämpade för slaveriets avskaffande. Nu några generationer senare har Genna en självskriven plats vid skolan, trots att hennes närmaste familj anses som släktens avfällingar. Hennes far, Maximilian eller "Galne Max", är övertygad ateist och en välkänd - eller ökänd - "hippieadvokat", som när det begav sig gav sitt stöd till motståndare mot Vietnamkriget. Gennas mor Veronica är övertygad om att FBI spionerar på dem, och hennes äldre bror har brutit med familjen.
Minette Swift befinner sig på colleget som stipendiat; hon är dotter till en pastor i New York. Till en början väcker hon nyfikenhet och till och med beundran. Man uppfattar henne som annorlunda; det tycks inte röra henne i ryggen - inte heller det faktum att hon är svart - hon säger vad hon tycker och smörar inte för någon. Sedan svänger uppfattningarna och de flesta studenterna börjar betrakta Minette som snorkig, otrevlig, avståndstagande.
Genna är den enda som aldrig ger upp försöken att komma Minette in på livet. Hon är övertygad om att de snart kommer att bli vänner på riktigt, att Minette innerst inne gillar henne trots att hon inte visar det. Genna är fascinerad av Minettes starka tro och av hennes familj som hon uppfattar som kärleksfull med stark sammanhållning. Under Gennes uppväxt var Max ofta borta på viktiga uppdrag, och det stora huset var oftast fullt av hans vänner, lärjungar eller skydslingar. Det inpräntades i Genna att hon aldrig fick fråga något, aldrig ifrågasätta, aldrig göra annat än att lita på och beundra sin karismatiske far. Under Gennas första år på Schuyler College börjar hon dock ana sprickor i fasaden.
Det är Genna som för ordet i berättelsen. Hon berättar för att komma till rätta med vem Minette egentligen var, och vad som låg bakom hennes plötsliga död - en död som Genna kanske hade kunnat förhindra. Vems var egentligen skulden? Varför gick det som det gick? Ju mer Genna berättar, desto mer blir gåtan Minette inom henne sammanvävd med gåtan Max, och en smärtsam känslomässig process rullas upp för läsaren.
Det är egentligen hela tiden Genna själv det mest handlar om. Hennes minnen, hennes utveckling och frigörelse. Gåtan Minette lämnas olöst; man ser den svarta flickan genom den vita flickans ögon; genom Gennas envisa förundran och beundran. Genna föreställer sig dem som systrar, och det är tydligt att hon ser något som de andra flickorna inte vill eller kan se - de andra, som tycker att Minette är butter, underlig, obehaglig. Genom Joyce Carol Oates skickliga förmedling hamnar läsaren någonstans mittemellan Gennas och de övrigas perspektiv. Hon framställer inte Minette som ett missförstått offer, men hon tar heller inte parti för dem som ogillar henne. Bakom Minettes till synes oberörda, till sist nästan orörliga och stumma yta, anas ett bråddjup - samma djup som i alla andra individer som har sin egen sanning, sin egen historia. Denna historia avslöjas inte. Istället är det Genna som blir synlig - så som hon alltid velat bli synlig för sin far - genom att vara den som vill ge den döda Minette Swift en röst.
lördag 25 juli 2009
Mörkt vatten - Joyce Carol Oates
Intensiv kortroman om en ung kvinnas sista dag och sista stund i livet.
Cybele - Joyce Carol Oates
Hon är så bra, hon är så bra!
Edwin Locke, en medelålders man med fru och barn och välbetalt jobb drabbas plötsligt av förälskelse. Han är för första gången kär i någon annan än sin fru, varpå han inser att han aldrig har levt på riktigt, att livet är så mycket mer än vad han hittills har trott... Den underbara Cathleen Diel är själv gift, men han är övertygad om att hon är allt han någonsin drömt om. Fast så blir det inte. Hon visar sig vara mindre underbar än han trott, uppvisar svartsjuka, krav, oattraktiv osäkerhet... Så möter han den unga, äventyrliga, ohämmade Risa, som tycks vara svaret på alla hans frågor... allt medan hustrun blir mer och mer jobbig, sönerna mer och mer distanserade, livet allt mer futtigt... Edwin Locke hamnar snart i en nedåtgående spiral av intensiva förhållanden och desperat sökande efter liv. I själva verket ter sig hans tillvaro allt mer absurd, surrealistisk, katastrofal.
Det här var en bra bok. Även om jag inte kan relatera direkt till huvudpersonen, så är det något med Joyce Carol Oates sätt att skriva. Hennes sätt att gå in i sina karaktärer skapar en intensitet i texten som gör att jag sugs in i den trots att det som händer ligger långt utanför min verklighet. Romanen handlar inte egentligen om att vara missnöjd och besviken, bryta upp och söka efter något bättre... för missnöjet är så djupt att någonting slår slint; varenda vändning och nytändning är inte mer än en tillfällig frist, i själva verket leder vägen bara djupare nedåt. Samtidigt skymtar andra människor förbi som kanske inte heller är så lyckliga som de ger sken av... och åter andra som kanske faktiskt är just det, som inte förstår och inte kan förstå det som händer med den här mannens värld. (Det är nästan lite American Beauty över det hela. Eller det är väl snarare lite JCO över American Beauty...)
Edwin Locke, en medelålders man med fru och barn och välbetalt jobb drabbas plötsligt av förälskelse. Han är för första gången kär i någon annan än sin fru, varpå han inser att han aldrig har levt på riktigt, att livet är så mycket mer än vad han hittills har trott... Den underbara Cathleen Diel är själv gift, men han är övertygad om att hon är allt han någonsin drömt om. Fast så blir det inte. Hon visar sig vara mindre underbar än han trott, uppvisar svartsjuka, krav, oattraktiv osäkerhet... Så möter han den unga, äventyrliga, ohämmade Risa, som tycks vara svaret på alla hans frågor... allt medan hustrun blir mer och mer jobbig, sönerna mer och mer distanserade, livet allt mer futtigt... Edwin Locke hamnar snart i en nedåtgående spiral av intensiva förhållanden och desperat sökande efter liv. I själva verket ter sig hans tillvaro allt mer absurd, surrealistisk, katastrofal.
Det här var en bra bok. Även om jag inte kan relatera direkt till huvudpersonen, så är det något med Joyce Carol Oates sätt att skriva. Hennes sätt att gå in i sina karaktärer skapar en intensitet i texten som gör att jag sugs in i den trots att det som händer ligger långt utanför min verklighet. Romanen handlar inte egentligen om att vara missnöjd och besviken, bryta upp och söka efter något bättre... för missnöjet är så djupt att någonting slår slint; varenda vändning och nytändning är inte mer än en tillfällig frist, i själva verket leder vägen bara djupare nedåt. Samtidigt skymtar andra människor förbi som kanske inte heller är så lyckliga som de ger sken av... och åter andra som kanske faktiskt är just det, som inte förstår och inte kan förstå det som händer med den här mannens värld. (Det är nästan lite American Beauty över det hela. Eller det är väl snarare lite JCO över American Beauty...)
fredag 24 juli 2009
Djur - Joyce Carol Oates
Med tanke på att jag nyligen har köpt två nya Oates-pocketar borde jag kanske ha en JCO-tag också... Djur är en fascinerande berättelse. En av personerna påstår att vi alla är djur. Frågan är då kanske... vilket slags djur?
Det är en kortroman. Jag tycker att den formen är väldigt fascinerande, jag förtjusas över koncentrationen. (Jag tror att det inte är helt lätt att lyckas med det.)
Huvudpersonen är Gillian, en collegestudent. Det är en pyroman på skolområdet. Och de flesta flickorna är förälskade i poesiläraren. (I förbigående sagt verkar det vara en högst intressant form av undervisning. Någonting mitt emellan litteraturvetenskap och skrivarkurs.) Gillian är dessutom fascinerad av lärarens vackra fru, konstnären Dorcas. Och så dras hon in i deras liv, deras... klibbiga spindelnät, bedövande, ohjälpligt fascinerande. Och destruktivt. Den här läraren som verkar så karismatisk är egentligen en slags parasit, och Dorcas också. Det handlar om utnyttjande och manipulation. Men också... skrivande, poesi -- något om gränser och överskridande av gränser... något om förhållandet mellan liv och konst; eller om detta förhållande som en förevändning för någonting som egentligen inte (?) har med konst att göra...
Det är en kortroman. Jag tycker att den formen är väldigt fascinerande, jag förtjusas över koncentrationen. (Jag tror att det inte är helt lätt att lyckas med det.)
Huvudpersonen är Gillian, en collegestudent. Det är en pyroman på skolområdet. Och de flesta flickorna är förälskade i poesiläraren. (I förbigående sagt verkar det vara en högst intressant form av undervisning. Någonting mitt emellan litteraturvetenskap och skrivarkurs.) Gillian är dessutom fascinerad av lärarens vackra fru, konstnären Dorcas. Och så dras hon in i deras liv, deras... klibbiga spindelnät, bedövande, ohjälpligt fascinerande. Och destruktivt. Den här läraren som verkar så karismatisk är egentligen en slags parasit, och Dorcas också. Det handlar om utnyttjande och manipulation. Men också... skrivande, poesi -- något om gränser och överskridande av gränser... något om förhållandet mellan liv och konst; eller om detta förhållande som en förevändning för någonting som egentligen inte (?) har med konst att göra...
Vintersolstånd - Joyce Carol Oates
Ytterst intressant och fängslande. Handlar om en ung lärare som blir vän med en något äldre kvinna som är konstnär, och hur deras relation utvecklar sig och djupnar.
Vissa böcker skapar en känsla av välbehag för att de är så bra. En del böcker framkallar utöver detta även en sorts känsla av skräckblandad panik, då man tänker på sitt eget skrivande och undrar om man någonsin ska lyckas med något över huvud taget... J.C. Oates är, helt enkelt, vördnadsbjudande.
Vissa böcker skapar en känsla av välbehag för att de är så bra. En del böcker framkallar utöver detta även en sorts känsla av skräckblandad panik, då man tänker på sitt eget skrivande och undrar om man någonsin ska lyckas med något över huvud taget... J.C. Oates är, helt enkelt, vördnadsbjudande.
Joyce Carol Oates i samtal med Stig Björkman
En intervjubok där man får ta del av samtal med J.C. Oates om hennes liv, och framför allt hennes verk; hennes skapande, rutiner, drivkrafter, tankar om skrivprocessen, om litteratur och liv... Har man inte förstått det tidigare så får man också en insikt i hur oerhört omfattande hennes produktion är. förutom romaner har hon skrivit novellsamlingar, ungdomsböcker, diktsamlingar, essäer, kortromaner; det mesta... och en stor del av allt detta har aldrig blivit översatt till svenska.
Blonde - Jocye Carol Oates
J. C. Oates roman (vissa har kallat det "biografi", men det är självklart en fiktiv roman, även om den bygger på verkliga personer och verkliga händelser) om Marilyn Monroe är ett riktigt storverk. Inte bara är romanen en "tegelsten" rent fysiskt, den är dessutom helt förtrollande läsning som det är mycket svårt att slita sig från.
Fallen - Joyce Carol Oates
Bellefleur var den första J.C.O. -bok jag läste, i gymnasiet. Kanske var det för att den gjorde ett så överväldigande intryck som det dröjde till sommaren 2006 innan jag läste något mer av henne - och då blev det Fallen.
En oerhört fascinerande historia om en märklig kvinna, hennes familj, och de inte mindre märkliga och märkvärdiga Niagarafallen och deras dragningskraft. Jag utnämnde den då till sommarens bästa bok!
En oerhört fascinerande historia om en märklig kvinna, hennes familj, och de inte mindre märkliga och märkvärdiga Niagarafallen och deras dragningskraft. Jag utnämnde den då till sommarens bästa bok!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)