söndag 26 augusti 2012

Tadaima!... eller Bättre sent än aldrig?


Okej, den här bloggen har blivit lite försummad… Först blev det så mycket med franskt uppsatsskrivande och sånt… och så var det en missnöjd författare som jag försökte få att förstå hur jag tänker när jag recenserar… Och… och, ja, ibland orkar man inte bry sig, särskilt när ingen annan bryr sig heller!

Men egentligen är det rätt kul att bara för sin egen skull hålla koll på vad man läser. Jag tänker inte skriva ett blogginlägg om varje bok jag har läst sedan sist, men här kommer en liten uppdatering:

Manga: har jag i stort sett lagt på hyllan, i alla bemärkelser. Dock beställde jag ändå nyligen en av Clamp, på franska…

Vintern 2012 ägnades till stor del åt vampyrer. Det var en dag när jag var på biblioteket i väntan på att ett möte skulle börja. Jag hittade inget jag ville läsa. Något på engelska från ungdomssektionen kändes lagom. Jag tog en bok som jag bara tänkte bläddra i… och blev sedan under de följande veckorna helt fast i serien Vampire Academy.

Serien är skriven av den amerikanska författaren Richelle Mead, vars böcker hamnar i genren "urban fantasy". VA är en ungdomsserie, men hon har även skrivit böcker för vuxna. Jag kan dock tycka att gränserna är lite flytande (jag läste en av "vuxen"böckerna och blev inte lika tagen av den, dock... innehöll mer sex, men annars faktiskt liknande teman). Ja, det handlar om några ungdomar på en skola för vampyrer. Dessa vampyrer är inte riktigt som vi är vana; de kallas Moroi och lever så gott som avskilt från människor och har en egen samhällsstruktur (vilket ger utrymme för politiska intriger, bland annat). De är inte odödliga och heller inte särskilt blodtörstiga även om de behöver blod; de människor som frivilligt ställer upp kallas "feeders". På skolan St. Vladimir lär de sig om magi, och där finns även dhampirs, ett slags halvvampyrer som utbildas till att bli Morois livvakter. Deras sociala status är lägre, men de är starkare, snabbare och tål solljus. De behöver inte blod. Ja, och sedan finns Strigoi, de onda vampyrerna som lever för evigt (såvida inte en dhampir sätter en påle i hjärtat på dem...) och gör allt för att komma åt blod från Moroi. Moroi eller dhampir föds man till men Strigoi blir man; det uppfattas av de flesta som ett öde värre än döden. Det finns sex böcker i serien och huvudperson är Rose, en dhampir. Hennes bästa vän är Lissa, Moroi och av kunglig ätt. Mellan dem finns ett märkligt, övernaturligt band som är mer än vänskap - hur och varför detta band existerar och hur det påverkar dem utforskas genom serien. Ett annat viktigt tema är kärlek; Lissa dras till den utstötte Christian medan Rose har förbjudna känslor för sin lärare Dimitri; en stark och skicklig dhampir som är strax under trettio år. Med tiden dyker även Adrian upp, och triangeln är ett faktum. Det är inte så töntigt som det kanske låter; det är intressant att följa personerna i deras relationer och se hur de utvecklas, och det är hela tiden ganska spännande.

Att jag blev så fängslad kan till stor del ha att göra med verklighetsflykt, men ändå. Det fyllde min tid under några veckor. Jag läste även några Sookie Stackhouse-böcker, och påbörjade Meads spin off-serie Bloodlines, där huvudpersonen istället för Rose är en "vanlig" människa vid namn Sydney, som ställs mot en helt annan typ av utmaningar. Meads vampyrvärld utforskas vidare, och även här spirar romanser. Jag är rätt förtjust i böckerna, faktiskt, även om de har sina brister (men nu blir det här ett ytligt blogginlägg). Bok två i serien, The Golden Lily, kom ut nu i somras.

Nästa vampyrserie: The Morganville Vampires av Rachel Caine. Här ser vi mer "traditionella" vampyrer: blodsugare med evigt (?) liv som människorna (med rätta) fruktar. Morganville är en liten stad i Texas dit huvudpersonen Claire kommer för att gå på college, och hon upptäcker att allt inte är riktigt som det borde där. Morganville är en stad där vampyrerna styr och människorna har att foga sig i att vara underordnade. De som låter sig "beskyddas" kan vara säkra på att inte bli bitna, men då måste man också finna sig i att kontraktet man undertecknat gäller för evigt. Vampyren Amelie är iskall och elegant; drottninglik, men långt ifrån de försiktiga och (relativt) fredsälskande Moroi i Meads serie. Både Amelie och hennes antagonist Oliver befinner sig i den moraliska gråzonen och Claire har turen/oturen att bli inblandad i bådas förehavanden. Hon gör sig även till fiende med den populära (och halvgalna?) Monica bara genom att visa sig lite för smart. I Morganville finns mycket som är farligt, och mycket mer än vad man ser vid en hastig blick. Claire har turen att bli vän med Shane, Michael och Eve när hon flyttar in i deras hus. Även där uppstår ljuv musik...

Jag tror det finns åtta böcker i serien, Det finns femton böcker i serien, jag läser just nu del fyra (Feast of Fools). Vi får se hur länge Caine håller måttet... Trots att jag tycker mycket om personerna i VA och deras relationer, så tycker jag bättre om Caines vampyrer. Handlingen är dessutom mer oförutsägbar, och trots att det som sagt finns mycket tonårsromantik så läggs mer fokus på intrigen/action än på relationerna. När jag tänker på Meads böcker så tänker jag egentligen mer på vänskap, familjeband och personlig utveckling än på mystik och vampyrer, även om det finns en hel del spännande actionscener där också. Richelle Mead tycks mer populär på facebook...

Annars måste jag säga att Donna Tartts Den hemliga historien hittills är årets största läsupplevelse. Vet inte varför det tog mig så lång tid att börja läsa den. Mysterier, hemligheter, lögner och sammansvärjningar på hög nivå. Bland universitetsstudenter. Som läser klassisk grekiska. Det är fantastiskt. Och hemskt otrevligt, men ändå -- förtrollande uppslukande, utan att vara det minsta magiskt. Jag kan mycket väl förstå varför den här boken har blivit en modern klassiker.

Av Amélie Nothomb har jag läst inte mindre än tre böcker: Métaphysique des tubes (barndomsskildring i äkta förtjusande Nothomb-stil), Le Voyage d'hiver (en kärlekshistoria som gick lite snett... minst sagt) och Mércure, en historia om en sjuksköterska som hamnar mitt uppe i en märklig relation mellan en gammal man och en ung flicka. På tal om vampyrer, så gillade jag referensen till Carmilla (av Sheridan Le Fanu) i den sistnämnda...

Vad mer? Säkert en hel del... La prochaine fois av Marc Lévy, en slags övernaturlig romantisk thriller... Två böcker om Japans historia av Lars Vargö. Toxique av Françoise Sagan... Början av Anne Rices Blackwood Farm... Två Anne på Grönkulla-böcker... en receptbok fylld med Whoopies och cupcakes... En hel del fanfiction...

Några av böckerna som ligger här och var i mitt rum: Sauvage av Nina Bouraoui, Jag ska skydda dig mot allt av J.C. Oates, Japanese From Zero 1, Vibeke Olssons Sabina, som jag lånade för att jag minns den från tidiga tonåren. Då stod serien nämligen bland barnböckerna på biblioteket... så icke nu. Intressant... precis som att fantasyböckerna på den tiden helt enkelt stod bland alla andra böcker, barn/ungdomsböcker så väl som vuxenböcker. Men nu har biblioteket en egen fantasyavdelning.

Åh! Men jag glömde ju The Hunger Games!! Hela serien, alltså. (Har inte sett filmen än.) Ganska fantastiskt, vad sedan folk än säger om det dära japanska... 


1 kommentar:

  1. Ja, jag har läst How to exterminate stupidity. Den är verkligen jättebra och jätteviktig! Och jättebillig, bara 149 kronor! http://litenupplaga.se/1198 är en viktig länk!!!

    SvaraRadera