fredag 5 mars 2010

Je vous écris comme je vous aime - Élisabeth Brami

Je vous écris comme je vous aime är Élisabeth Bramis första roman för vuxna; tidigare har hon skrivit en mängd barn- och ungdomsböcker på olika förlag. Tydligen har flera av dem översatts till andra språk - dock inte svenska, såvitt jag kan se. Den här romanen skulle dock förtjäna att översättas.

Det är inte en renodlad brevroman, men nära nog. Je vous écris comme je vous aime handlar om två kvinnor som bor i varsin del av världen, och då Gabrielle, den äldre kvinnan, inte tycker om att prata i telefon är brev deras enda kommunikationsmedel.

Om den här historien har något budskap, så kan man säga att det är följande: Kärleken kan drabba vem som helst, var som helst och när som helst; ålder, tid och avstånd har ingen som helst betydelse. Och ordet "drabba" är avsiktligt valt; passionen är en obeveklig kraft som förändrar ens liv för evigt.

Det är inte direkt en solskenshistoria. Gabrielle är en äldre dam, änka sedan ett år, som äger en anrik men numera något förfallen plantage av något slag någonstans på södra halvklotet. En gång förekommer någon typ av festival i trakten, och Gabrielles son inbjuder en av de medverkande kvinnorna, Émilie från Frankrike, att tillbringa ett dygn i huset. Émilie och Gabrielle möts och bekantar sig en aning med varandra, men får egentligen bara några timmar tillsammans. Det räcker. Det räcker för att båda ska känna en oförklarlig och oemotståndlig dragning till varandra, trots att trettio år och en hel värld skiljer dem åt. "Skriv till mig!" uppmanar Émilie när de skiljs åt för att hon ska gå ut på kvällen. Gabrielle svarar att hon redan gjort det, och sedan går hon till sängs. När hon vaknar nästa morgon är gästen redan på väg till flygplatsen, men på Gabrielles skrivbord väntar ett svar på hennes impulsiva lilla brev kvällen före.

Det blir början på deras brevväxling. Émilie skriver många och långa brev, Gabrielle tycker att hon nästan inte hänger med; att den yngre kvinnan använder för stora ord och väntar sig för mycket; hon håller emot. Hon vill gärna svara på samma sätt, men kan inte riktigt förmå sig att erkänna det ens för sig själv. När månaderna går händer det att hon till Émilies glädje säger att hon också är medveten om det stora, märkliga, oförklarliga som hänt dem. Att de kände en ögonblicklig koppling till varandra. Hur är det möjligt? funderar Gabrielle; hur kan denna förtjusande och levnadsglada unga kvinna (gift med två barn; runt femtio år gammal) känna allt detta för mig? Émilie försäkrar att Gabrielle inte är så gammal som hon påstår; att hon är underbar och fantastisk...

Av Émilies brev förstår man att hon försöker hålla emot. Hon försöker att inte vara påstridig, tröttsam, krävande... men hon kan inte hjälpa att hon längtar efter Gabrielles brev, längtar efter svar, ömhetsbevis; mer och mer ord. Ibland beklagar hon sig för att Gabrielle är så grym att det kan gå veckor och åter veckor utan att hon svarar... Émilie vågar inte riktigt tro att Gabrielle delar samma känslor - samtidigt som hon inte förmår sig att tvivla helt på det heller... och känslorna växer...

Kort sagt; hon känner sig förvirrad och omtumlad. Det går Gabrielle också, men Émilie får inte veta så mycket som läsaren om hennes funderingar och känslor. Men när sedan Émilies brev dröjer ovanligt länge börjar Gabrielle ångra att hon varit så återhållsam. Hon anar att något har hänt... Och något har hänt, men inte det att Émilie har tröttnat på att skriva, tvärt om. Ifall någon som läser detta får för sig att läsa boken avslöjar jag inte mer.

För mig var det en omtumlande, intensiv läsning. Om jag trodde mig om att klara av det skulle jag försöka översätta den själv, men nu får jag nöja mig med att konstatera att jag sällan har gjort så många understrykningar och marginalkommentarer i en roman.

måndag 1 mars 2010

Den vackraste gåvan - Pelle Filipsson

Pelle Filipssons Den vackraste gåvan är den första icke-roman jag har fått att recensera på mycket länge. Dessutom handlar den om saker som jag tycker att jag inte har någon som helst kunskap om, som jag knappt ens någonsin har tänkt på. Därför gjorde den mig till en början ganska nervös, men intressant var den ju, och jag var glad för att jag fick dubbelt så mycket utrymme som vid en vanlig recension...

Boken radar upp så många olika ämnen att det egentligen är svårt att veta i vilken ordning man ska börja, men kanske kan man påpeka att titeln tillsammans med innehållet skapar en viss paradox. "Den vackraste gåvan" syftar på livet, men det var ett liv som aldrig skulle ha börjat om författaren själv fått bestämma. Hans tillfälliga flickvän blev gravid, och så var det med den saken. Pelle Filipsson var redan på det klara med att han aldrig ville ha barn, men nu blev han alltså pappa, och boken handlar om konsekvenserna av detta. Helt enkelt: det i samhället förbisedda problemet med ofrivilligt faderskap. För Filipsson blev det också till en början ett ofrivilligt samboskap, och kanske var det mest detta som gjorde att han kände sig trängd och till slut hamnade i en djup depression.

Rent litterärt är ju boken inget mästerverk; den är bitvis ganska omtuggande (att den är ganska fakta- och statistikspäckad gör mig ingenting) och personligen stör jag mig på "mej", "dom", "nån" och så vidare i skrift... men det har väl med personlig smak att göra, och i min recension fokuserade jag helt på de innehållsmässiga aspekterna. Den vackraste gåvan tar bland annat upp det tabubelagda ämnet att inte älska sitt barn, men det handlar också om hur normer och omgivningens krav och förväntningar ställer sig i vägen för att en bra relation ska kunna skapas, och inte minst handlar det om hur oerhört svårt det kan vara för en man som mår dåligt att få hjälp. Här är hela recensionen.

Här är ytterligare en recension, som är lite vassare än min och sätter fingret på en del saker som jag nog inte förmådde formulera... En av kommentarerna valde i likhet med mig att bortse från den kanske djupare ansvarsfrågan och könsrollsproblematiken och fokuserar på konsekvenserna för en människa som inte får något stöd från omgivningen. En annan påpekar att det är hemskt att "skylla alla sina tillkortakommanden och ångest på exixtensen av ett 9-årigt barn", och det är sant. Det står redan på bokens framsida att författaren inte älskar sitt barn. Kan inte vara så kul för sonen att höra!

Dock är det ju en sanning med modifikation... i alla fall tolkar jag det som att författaren visst älskar sitt barn, han har bara väldigt svårt att släppa fram känslorna eftersom han är så känslomässigt skakad och skadad. Kanske kan man tycka att han verkar ovanligt skör, men å andra sidan är det väl inte så konstigt att människor reagerar olika. Det är inte barnets existens som utlöser krisen, det är moderns beteende. Nu har man visserligen bara Filipssons version av det som händer, men i mina ögon tycks det vara så att han länge sitter fast i en destruktiv relation med en manipulativ kvinna han inte älskar. Detta får förstås tråkiga följder. Stackars barn, måste man konstatera. Dock tror jag att en del av detta med "jag kunde inte älska mitt barn" är polemik med syfte att väcka debatt, eftersom det egentligen är tydligt när man väl läst boken att Filipsson bara vill sin sons bästa. Jämför med denna intervju med Pelle Filipsson.

Här är ett mer kritiskt blogginlägg med liten efterföljande diskussion. Det jag skulle vilja säga är att ämnet är komplext, som så mycket som har med mänskliga relationer att göra. Det går knappast, så vitt jag kan se, att lagstifta bort sådana problem, man kan heller inte moralisera hur mycket som helst. Jag ska erkänna att min första reaktion också var "men hallå, vill man inte ha barn finns det sätt att undvika det!!", men hur konstruktivt är det? Faktum är att sådant händer, helt enkelt. Kanske kan man bara konstatera detta: Ja, livet är sådant att det alltid finns några som upplever det som orättvist. Tyvärr. Visst skulle vi alla vilja ha en lyckligare värld av fred och tillit (på en övergripande nivå naturligtvis, men trots allt måste det väl ändå börja på individnivå), men hur ska vi komma dit? Den vackraste gåvan har inte ambitionen att svara på dessa frågor, men däremot att ställa vissa andra. Sedan kanske det inte leder till så mycket annat än att författaren fått "skriva av sig" något av sin bitterhet och att andra män i samma situation fått en referenspunkt, men... så kan det väl få vara då.