Jag läste en artikel i DN om Nina Bouraoui för några år sedan, men det dröjde länge innan jag kom mig för med att läsa något av henne. och då började jag med denna bok.
Vid första anblicken trodde jag att Mina onda tankar (Mes mauvaises pensées) skulle vara svårläst (trots att jag läste den i översättning) på grund av formen. Det är en monolog i helt och hållet obruten form - ett textflöde utan vare sig kapitel- eller styckeindelning. Och det finns inga direkt naturliga pauser eftersom allt flyter i varandra i ständiga associationsflöden, så man får helt enkelt tvinga sig att sluta läsa när man måste...
Det är fascinerande, inte bara på grund av formen och för att Bouraoui är en författare som gillar kvinnor, utan just för att det inte går att sluta läsa. Jag blir fascinerad av henne och hennes liv!
Berättarjaget försöker komma till rätta med sig själv, sina tankar, relationer och sin familjehistoria. Det handlar om kärlek - kvinnor, familj, skrivande - förlust och sorg i svindlande, obrutna associationer.
På Wikipedia står det att hon gillar Marguerite Duras, vilket är sympatiskt (jag för min del betraktar mig visserligen ännu som novis när det gäller Duras, men ändå!). Här kan man läsa lite mer om henne (på franska).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar