En vacker berättelse om den omöjliga kärleken mellan en blind flicka och den gifte äldre man som inte bara tar sig an hennes utbildning utan försöker hjälpa henne till ett normalt liv.
Eller, det var i alla fall min tolkning av denna berättelse av nobelpristagaren André Gide (1869-1951). Jag har försökt läsa mer om honom och hans verk, men har hittat mycket lite information i de böcker jag just nu har tillgängliga. På internet har jag läst diverse uppfattningar som skiljer sig från min. Prästen och familjefadern (namnlös) som tar sig an den unga Gertrude beskrivs i samtliga texter jag har sett på internet som en kallhamrad och obehaglig typ som i princip utnyttjar hennes ungdom och naivitet. Jag antar att sonen Jacques då ska föreställa en hjältetyp?
Och det är ju märkligt, för jag tänker precis tvärt om. Det är mannens fru som är kall och obehaglig - även om han försöker påstå att hon har ett gott hjärta innerst inne kan jag som läsare se att han mest försöker finna ursäkter; det gör man ju så gärna när man är fast i en situation. I beskrivningen av mannens och hustruns relation tycker jag mig få en tydlig bild av ett förhållande som inte är vad det borde vara, och mina sympatier är i det här fallet på mannens sida.
Även om man naturligtvis kan ifrågasätta lämpligheten i att bli kär i någon som är ung nog att vara ens dotter, tycker jag att det verkar fullt rimligt att det händer. Han är inte ens medveten om det först, vill inte inse att det är så, och när han förstår att Gertrude har känslor för honom vågar han inte riktigt ta det på allvar. Och han är en man som ser kärlek, medmänsklighet och värme som viktiga värden. "Det finns ingenting ont i kärleken", säger han till Gertrude, då hon undrar om deras känslor för varandra verkligen kan få existera.
Medan sonen Jacques, som för övrigt är kär i Gertrude, står för en helt annan grundhållning. Underkastelse, lydnad, moralregler. Verklig lycka kommer av att göra sin plikt, ingenting annat. Hans Gud är straffande och förbjudande, medan faderns Gud är varm och kärleksfull. Två olika uppfattningar ställs mot varandra: All kärlek är bra kärlek, eller: Kärleken får bara finnas inom vissa givna ramar och det är inte tillåtet att gå utanför dem. Och när Gertrude blir seende efter en operation, är det första hon ser denne unge mans gravallvarliga vackra ansikte, och han berättar för henne att världen och mänskligheten är full av synd. Nu kan hon för första gången se livet som det verkligen är, både bokstavligt och symboliskt -- och det är Jacques världsbild som blir det första hon "ser". Varpå skam och skuld leder till katastrof...
Jag tänker att denna upplösning är självklar, i och med att den är "moraliskt riktig" i de flestas ögon: En gift man får inte bli kär i en ung flicka och Gertrudes skuldkänslor är därför befogade... samtidigt som det "egentliga" budskapet är det motsatta. (Jag har lite svårt att egentligen samla tankarna kring vad det här betyder; om det inte i själva verket är så att vissa nyanser har gått mig förbi på grund av språket så att jag missat någon viktig undertext? Hm.) Kärleken kan drabba vem som helst hur som helst, ålder och omständigheter (eller kön; Gide var homosexuell, men det hade kanske blivit för magstarkt för hans samtids läsare om Gertrude varit en ung man) spelar kanske ingen roll, eller gör de? Låt vara att deras kärlek är omöjlig, åtminstone enligt den tidens förutsättningar - berättelsen utspelar sig under slutet av 1800-talet, då man väl inte gärna såg att en präst skilde sig - och även om man tar lättare på saker och ting nu för tiden är väl stor åldersskillnad fortfarande något av ett tabu, men när han säger: "Le mal n'est jamais dans l'amour", så vill jag gärna tro honom...
IMDb upplyser om att La symphonie pastorale är filmad 1946.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar