Dorothy Strachey hörde till Bloomsbury-gruppen, kretsen kring Virginia Woolf. Olivia är hennes enda roman, publicerad 1949.
Detta är en tunn liten roman om en flicka som i slutet av 1800-talet skickas till en skola i Paris, och där förälskar sig i den vackra och karismatiska läraren Mademoiselle Julie. Även om jag inte i förväg kände till den självbiografiska bakgrunden, så skulle jag ha kunnat ana mig till det ändå. Berättelsen är mycket rak och enkel (förutom att Stracheys sätt att skriva påminner om mitt, dvs att hon använder många ord för att brodera ut ganska lite; samma händelser skulle kunna berättas mycket mer kortfattat). Det som fokuseras är Olivias känslor och reaktioner snarare än den yttre dramatiken och gestaltningen. Miljön tecknas ganska skissartat (men det är rätt lustigt hur hela skolmiljön tycks genomsyras av en väldigt lesbisk atmosfär; ingenting är dock explicit), det som beskrivs är Julies ord, gester, handlingar, Olivias betraktelse av detta och helt enkelt en rätt utförlig beskrivning av förälskelseförloppet i fallet ung tjej kär i äldre kvinna. Är man benägen att tänka på det viset, så kan man inför var och varannan mening reagera med ett visst mått av igenkänning. För min del ligger bokens behållning till största delen i detta (vilket dock även kan göra att den känns lite jobbig). Det är väldigt tydligt en tillbakablick på minnen och analys av dessa. Som roman betraktad är boken rätt tunn.
Jag hittade denna i en bokhandel i Skottland i somras men tyckte att 8 pund var lite väl mycket för den. Det verkar som om jag drog rätt slutsats ^_^
SvaraRaderaJa, det är ingen bok som man "måste" ha läst. Jag läste ett utdrag i en antologi en gång, och blev nyfiken... Det är egentligen helt enkelt en kort skildring av en betydelsefull period i författarens liv, med brister i gestaltningen som man inte vill se i en roman. Egentligen slutar den när handlingen blir som mest dramatisk; en fiktiv berättelse skulle ha tagit fart där...
SvaraRadera