Jag läste Kerstin Ekmans Händelser vid vatten för några år sedan, då jag inte hade någon bokblogg... Idag hittade jag ett aldrig inlämnat reflektionsprotokoll från en litteraturvetenskaplig teorikurs. Gamla PM, reflektionsprotokoll och hemtentor kan ofta visa sig vara oläsbara ett antal år senare, eftersom man ibland tycks skriva dem utifrån ett väldigt internt perspektiv; man kanske inte alltid uttrycker sig så klart eller ger sig tid att fullfölja sina resonemang eftersom man dels förhåller sig till en viss tidsram och teckenbegränsning, dessutom utgår från att läraren förstår vad man menar, och eftersom man själv är så inne i kurslitteraturen tror man att man själv också alltid kommer att förstå vad man har menat. Så är inte alltid fallet. Nedanstående text tycks dock vara begriplig, och kan därför används till att ge min blogg sken av aktivitet...
Den text som refereras till är Emma Kafalenos "Not (Yet) Knowing" ur Narratologies: New Perspectives on Narrative Analysis (David Herman, Ohio State University Press, 1999), s. 33-65.
I texten ”Not (Yet) Knowing” utreder Emma Kafalenos vad som händer när det finns luckor (gaps) i informationen i det som berättas, både när det gäller hur läsaren tolkar den litterära texten, men också hur karaktärerna själva upplever och tolkar sin situation. Hon hämtar den grundläggande terminologin från Vladimir Propp; funktioner, fabula och sujett. Sujetten är det berättade händelseförloppet, fabulan är det kronologiska förloppet som konstrueras när läsaren tolkar händelserna som berättas. ”Tolkning” är ett nyckelbegrepp i texten. Uttrycket ”att ännu inte veta” syftar på att även om information fördröjs eller undanhålls, så skapar man mening av den information man har tillgång till och upplever därigenom en helhet, tills ny information avslöjar behovet av omtolkning. Så sker hela tiden i verkliga livet, och i de litterära karaktärernas liv. När det gäller litteraturen kan dock läsaren vara medveten om luckorna i det som berättas, och läsaren kan tolka berättelsen på olika sätt vid olika punkter i läsningen och beroende på vilken av karaktärerna man fokuserar på. Kafalenos ger exempel från The Turn of the Screw av Henry James på hur en och samma händelse kan representera olika funktioner för olika karaktärer och därigenom ge upphov till skilda tolkningar. Att ge akt på luckorna är viktigt, skriver Kafalenos, för att frånvaron av information påverkar tolkningar av händelser som är kända, vilket i sin tur motiverar handlingar, ”and actions change the configurations in relation to which further interpretations will be made” (Kafalenos, s 55).
Kerstin Ekmans roman Händelser vid vatten är ett tydligt exempel på hur samma händelser tolkas olika av personerna och får olika funktioner i deras liv, och styr deras handlingar för att de inte är medvetna om luckorna i informationen. De tar de bitar de har tillgång till och fogar samman dem till ett begripligt mönster, och först flera år och katastrofer efter de ursprungliga händelserna har de flesta bitar fallit på plats till en helhetsbild.
Två tältande turister blir brutalt knivmördade en midsommarafton vid byn Svartvattnet. Ingen av huvudpersonerna i romanen är direkt inblandade i detta, men händelsen formar ändå resten av deras liv. Historien hade ändå kunnat få ett annat slut om de hade kunnat kommunicera mer och bättre, men det gör de inte. De iakttar, drar sina slutsatser, agerar. I vissa fall har läsaren tillgång till mer information och kan bygga upp en annan bild och få en förståelse för de inblandades reaktioner, men inte heller läsarens bild saknar luckor.
Annie Raft ser sin dotter Mia i armarna på en man hon inte har sett på arton år, men aldrig kunnat glömma. Hon ringer ett samtal i panik. Så börjar berättelsen med en tillbakablick på hur hon anländer med sin dotter Mia till byn i tron att hennes pojkvän ska möta dem. Han dyker inte upp och hon bestämmer sig för att vandra på egen hand genom skogen till stugan där hon tror att de ska bo. På vägen dit blir hon skrämd av en utländsk man som kommer rusande genom skogen med ett bylte i famnen. Hon hittar stugan, men kommer inte in. Hon ser sin pojkväns fot genom fönstret, men bestämmer sig för att vända om igen. På vägen tillbaka ser hon de slaktade människorna i tältet och hon flyr i panik. Arton år senare ser hon mördaren igen. Och innan romanen är slut har Annie själv blivit mördad.
Så skulle det kunna se ut. Från Annies perspektiv har det alltid varit solklart att den unge mannen hon mötte i skogen är identisk med knivmördaren. Läsaren vet dock att det var pojken Johan som kom farande genom skogen utan att veta något om morden, och byltet han bar i famnen var en levande ål, som han tog med sig efter att ha klättrat upp ur en nästan helt uttorkad brunn som hans halvbröder slängt ner honom i. Johan har aldrig kunnat hävda sig mot de äldre bröderna och han har aldrig känt sig delaktig i familjen. Men han har aldrig kunnat glömma dagen då hans mor Gudrun, som är same, tog honom med ut på fjället och pekade ut en man för honom, Oula Laras. Hon sa det aldrig rent ut, men Johan förstod vad hon menade: det är Oula Laras som är hans far. Efter att ha kommit upp ur brunnen har han inte lust att återvända hem. Och han blir upplockad av en finsk kvinna som kallar sig Ylja och påstår sig vara medlem i en urgammal och mycket hemlig kvinnokult, där Johan nu ska bli deras nye symboliska hövding. Johan hålls mer eller mindre instängd i en liten stuga, misslyckas med att fly, men Ylja för honom så småningom bort därifrån. Nu kan han återvända hem. Men Gudrun vill inte låta det ske, utan låter honom istället bo hos sina släktingar – detta för att skydda honom från vidare övergrepp från den våldsamme fosterfadern och hans söner, tror Johan; nu får han istället vistas närmare sin verklige far. Arton år senare står han i begrepp att bilda familj med Mia Raft.
”A fabula grows moment by moment as one reads”, skriver Kafalenos (s 56). Vid det laget har läsaren förstått att alla utom Johan själv alltid har trott att han är den skyldige. Om Gudrun dock hade frågat honom – men det gjorde hon aldrig, hon trodde att han hade hållit sig dold av rädsla. Hans villighet att acceptera flytten till sin moster blir för henne beviset på att han är skyldig – för Johan blir flytten beviset på att Oula Laras är hans far. Så är det inte, men det får Johan inte veta förrän Gudrun har mördat Annie Raft i tron att hon skyddar sin son.
Händelser vid vatten är en intrikat berättelse där tolkningarna hela tiden ändras och förståelsen skiftar beroende på vems perspektiv vi ser. På de första sidorna tror man förstås att Annie ser en mördare, som skulle kunna känna igen även henne och förstå att hon vet. Vintern då Annie bestämmer sig för att flytta från ett kollektiv där hon bott en tid möter hon en vänlig man i en skogsmaskin som lovar att hjälpa henne. Inte förrän i slutet av berättelsen vet läsaren att denne man är Johans bror Björne – den verklige mördaren. Men denna den sista luckan i berättelsen får Annie aldrig vetskap om. ”De epistemologiska effekterna” av luckor i informationen i detta fall blir för Mias och Johans barn vetskapen om att farmor har mördat mormor på grund av bådas falska övertygelse om att fadern är en mördare.
***
När jag hade läst ut Händelser vid vatten bestämde jag mig för att mycket snart läsa något mer av Kerstin Ekman. Det blev visst inte av...
lördag 6 november 2010
onsdag 20 oktober 2010
Jane Austen-klubben - Karen Joy Fowles
Jag tog upp Jane Austen-klubben av Karen Joy Fowles för en tid sedan (i själva verket innan jag läste någon av de senast nämnda böckerna) med tanken att det nog var en "trevlig" och "okomplicerad" historia som jag just då kände mig i behov av. Lite som en "feelgood-film", fast som bok. Allting behöver visst inte vara sådär jättefängslande som den nedan nämnda Stad av glas, till exempel, ibland vill man bara fördriva tiden med en bok.
Men vid närmare eftertanke har jag nog även vissa krav på sådana böcker också. (Jag säger inte att Jane Austen-klubben var dålig, men lite besviken blev jag allt.) Upplägget är ändå ganska lovande om man söker en "feelgood-roman": Den har en ramhandling, som går ut på att flera olika personer blir sammanfösta och lär känna varandra, samtidigt som läsaren lär känna varje person lite i taget. Dessutom sägs Jane Austens romaner vara av betydelse för boken.
Nja, jag vet inte. Om jag inte har fel så har boken filmats, och det är möjligt att boken passar bättre som film. (För att man ibland kan sänka kraven när det gäller film? Lite som Hur man gör ett amerikansk lapptäcke; inte direkt en film av stor betydelse [om man inte bockar av sin Anne Bancroft-lista] men helt okej för stunden.) Känslan jag får är att det helt enkelt blir för ytligt. I början tyckte jag om boken, och det finns vissa partier som får mig att tycka att boken kanske ändå är bättre än vad jag tyckte nyss. Det är kanske inte bara ytlig underhållning; allvarligare teman berörs, men hastas förbi för snabbt. Det händer egentligen inte särskilt mycket med personerna inom ramhandlingen; det mesta är egentligen att när boken är slut har relationer (åter)uppstått. De flesta av dessa är förutsägbara, samtliga dock tillfredsställande som slut, utom när det gäller Allegra och hennes författande flickvän. (Jag är osäker på om Fowler menar att detta slut är "lyckligt" eller inte -- men det känns okaraktäristiskt för boken som helhet. Detta kan ju tyckas "Austenskt", men om man ser Jane Austen främst som romantikförfattare har man nog missat något. Det tror jag inte är Karen Joy Fowlers poäng heller, men ändå.) Det känns som att varje person, eller i alla fall några av dem, hade kunnat få en egen roman, som kunde ha blivit intressantare istället för dessa fragment. De delarna som handlar om när klubben träffas hade kunnat vara intressantare, men det händer just ingenting.
Samtalen om romanerna är också så ytliga att man som läsare får känslan av att klubben träffas i tjugo minuter åt gången. Med det menar jag inte att Fowler borde ha skrivit sida upp och ner med djupgående litteraturvetenskapliga analyser, men trots att det upprepade gånger sägs att personerna älskar böckerna så känns det inte. Kvinnornas kärlek till Austen känns både besatt, överdriven och onyanserad; en person som inte läser eller som inte uppskattar Austen tycks knappt förtjänas att kallas en riktig människa. Måhända detta är menat som något av en satir... men det känns inte heller som en direkt tillfredsställande teori. Bland baksidestextens små recensionsuttdrag kan man bland annat se följande påstående: "en roman som kan få Austen-fans att sucka av lycka." Jag gillar alla Jane Austens böcker, även om jag inte har läst samtliga femtioelva gånger... jag tycker mycket om Övertalning, och Stolthet och fördom... Emma är nog den jag har läst om flest gånger. Jag suckar inte av lycka.
Jag har lite svårt att sätta fingret på det. Berättarperspektivet känns märkligt. Det är svårt att säga vilken av kvinnorna som är huvudperson; de som får mest utrymme är kanske Jocelyn och Sylvia, barndomsvännerna. Det är Jocelyn som för samman klubben, som introducerar den ende mannen, Austen-novisen och science ficction-läsaren Grigg. Deras relation är den mest intressanta, åtminstone mellan raderna -- eller egentligen bara mellan raderna -- det är möjligt att det kommer fram bättre i filmen. Romanen berättas i tredje person, i stort sett en person i taget. Men ibland kommer den allvetande berättarrösten fram som ett "vi": "Bokcirkeln var Jocelyns idé, och hon handplockade medlemmarna. [...] Vi anade en baktanke, men vem skulle låta Jane Austen tjäna några onda avsikter? [...] Det var vi sex - Jocelyn, Bernadette, Sylvia, Allegra, Prudie och Grigg - som utgjorde hela styrkan i Central Valley/River Citys bara-Jane-Austen-hela-tiden-klubb. Vår första träff var hemma hos Jocelyn." Detta vi-perspektiv kommer fram då och då, och det stör mig på något sätt att inte kunna binda det till ett jag. Greppet tycks bara onödigt.
I slutet av boken finns en lång samling citat ur tidiga recensioner, brev och texter om Austen, samt senare texter ända fram till våra dagar -- ett uttalande av J.K. Rowling om berömmelse får sista ordet. Sedan kommer en ovanlig detalj: ett gäng diskussionsfrågor om texten, om Jane Austen och om litteratur i allmänhet. Jag återger några:
1. Austens böcker får en ofta att undra om alla personer som hon för samman verkligen passar för varandra. Besynnerliga par skulle kunna vara Marianne Dashwood och överste Brandon, Lydia Bennet och Wickham, Emma och mr Knigthley, Louisa Musgrove och kapten Benwick. Väcker något av paren i Jane Austen-klubben sådana funderingar?
Nja. För det första tycker jag inte att Marianne och Brandon är ett så besynnerligt par, inte heller Emma och Knightley. Lydia och Wickham förtjänar ju varandra kan man tycka; det är inte konstigt att de dras till varandra - därmed inte sagt att de passar ihop i längden? I den här boken tycker jag som sagt att Allegra inte borde ha gått tillbaka till sin historiestjälande litteratursnobb till flickvän. Jag misstänker att Jocelyn/Grigg är menat som ett överraskande par, men det är naturligtvis givet från början.
3. Det Prudie menade i det där avsnittet om ironi är att bara för att alla hamnar på sin samhällsnivå i slutet av Emma innebär det inte att Austen själv tycker att det är bra. Precis som med Shakespeare är det svårt att bli klok på vad Jane Austen själv har för åsikter genom att läsa hennes verk. Kan man säga detsamma om Karen Joy Fowler?
Ja, möjligtvis. Förmodligen.
8. Många som läser science fiction älskar även Austen. Varför tror du att det är så? Tror du att många som läser Austen älskar science fiction?
Oj. Det vet jag verkligen inte. Men kanske en intressant fråga...
Men vid närmare eftertanke har jag nog även vissa krav på sådana böcker också. (Jag säger inte att Jane Austen-klubben var dålig, men lite besviken blev jag allt.) Upplägget är ändå ganska lovande om man söker en "feelgood-roman": Den har en ramhandling, som går ut på att flera olika personer blir sammanfösta och lär känna varandra, samtidigt som läsaren lär känna varje person lite i taget. Dessutom sägs Jane Austens romaner vara av betydelse för boken.
Nja, jag vet inte. Om jag inte har fel så har boken filmats, och det är möjligt att boken passar bättre som film. (För att man ibland kan sänka kraven när det gäller film? Lite som Hur man gör ett amerikansk lapptäcke; inte direkt en film av stor betydelse [om man inte bockar av sin Anne Bancroft-lista] men helt okej för stunden.) Känslan jag får är att det helt enkelt blir för ytligt. I början tyckte jag om boken, och det finns vissa partier som får mig att tycka att boken kanske ändå är bättre än vad jag tyckte nyss. Det är kanske inte bara ytlig underhållning; allvarligare teman berörs, men hastas förbi för snabbt. Det händer egentligen inte särskilt mycket med personerna inom ramhandlingen; det mesta är egentligen att när boken är slut har relationer (åter)uppstått. De flesta av dessa är förutsägbara, samtliga dock tillfredsställande som slut, utom när det gäller Allegra och hennes författande flickvän. (Jag är osäker på om Fowler menar att detta slut är "lyckligt" eller inte -- men det känns okaraktäristiskt för boken som helhet. Detta kan ju tyckas "Austenskt", men om man ser Jane Austen främst som romantikförfattare har man nog missat något. Det tror jag inte är Karen Joy Fowlers poäng heller, men ändå.) Det känns som att varje person, eller i alla fall några av dem, hade kunnat få en egen roman, som kunde ha blivit intressantare istället för dessa fragment. De delarna som handlar om när klubben träffas hade kunnat vara intressantare, men det händer just ingenting.
Samtalen om romanerna är också så ytliga att man som läsare får känslan av att klubben träffas i tjugo minuter åt gången. Med det menar jag inte att Fowler borde ha skrivit sida upp och ner med djupgående litteraturvetenskapliga analyser, men trots att det upprepade gånger sägs att personerna älskar böckerna så känns det inte. Kvinnornas kärlek till Austen känns både besatt, överdriven och onyanserad; en person som inte läser eller som inte uppskattar Austen tycks knappt förtjänas att kallas en riktig människa. Måhända detta är menat som något av en satir... men det känns inte heller som en direkt tillfredsställande teori. Bland baksidestextens små recensionsuttdrag kan man bland annat se följande påstående: "en roman som kan få Austen-fans att sucka av lycka." Jag gillar alla Jane Austens böcker, även om jag inte har läst samtliga femtioelva gånger... jag tycker mycket om Övertalning, och Stolthet och fördom... Emma är nog den jag har läst om flest gånger. Jag suckar inte av lycka.
Jag har lite svårt att sätta fingret på det. Berättarperspektivet känns märkligt. Det är svårt att säga vilken av kvinnorna som är huvudperson; de som får mest utrymme är kanske Jocelyn och Sylvia, barndomsvännerna. Det är Jocelyn som för samman klubben, som introducerar den ende mannen, Austen-novisen och science ficction-läsaren Grigg. Deras relation är den mest intressanta, åtminstone mellan raderna -- eller egentligen bara mellan raderna -- det är möjligt att det kommer fram bättre i filmen. Romanen berättas i tredje person, i stort sett en person i taget. Men ibland kommer den allvetande berättarrösten fram som ett "vi": "Bokcirkeln var Jocelyns idé, och hon handplockade medlemmarna. [...] Vi anade en baktanke, men vem skulle låta Jane Austen tjäna några onda avsikter? [...] Det var vi sex - Jocelyn, Bernadette, Sylvia, Allegra, Prudie och Grigg - som utgjorde hela styrkan i Central Valley/River Citys bara-Jane-Austen-hela-tiden-klubb. Vår första träff var hemma hos Jocelyn." Detta vi-perspektiv kommer fram då och då, och det stör mig på något sätt att inte kunna binda det till ett jag. Greppet tycks bara onödigt.
I slutet av boken finns en lång samling citat ur tidiga recensioner, brev och texter om Austen, samt senare texter ända fram till våra dagar -- ett uttalande av J.K. Rowling om berömmelse får sista ordet. Sedan kommer en ovanlig detalj: ett gäng diskussionsfrågor om texten, om Jane Austen och om litteratur i allmänhet. Jag återger några:
1. Austens böcker får en ofta att undra om alla personer som hon för samman verkligen passar för varandra. Besynnerliga par skulle kunna vara Marianne Dashwood och överste Brandon, Lydia Bennet och Wickham, Emma och mr Knigthley, Louisa Musgrove och kapten Benwick. Väcker något av paren i Jane Austen-klubben sådana funderingar?
Nja. För det första tycker jag inte att Marianne och Brandon är ett så besynnerligt par, inte heller Emma och Knightley. Lydia och Wickham förtjänar ju varandra kan man tycka; det är inte konstigt att de dras till varandra - därmed inte sagt att de passar ihop i längden? I den här boken tycker jag som sagt att Allegra inte borde ha gått tillbaka till sin historiestjälande litteratursnobb till flickvän. Jag misstänker att Jocelyn/Grigg är menat som ett överraskande par, men det är naturligtvis givet från början.
3. Det Prudie menade i det där avsnittet om ironi är att bara för att alla hamnar på sin samhällsnivå i slutet av Emma innebär det inte att Austen själv tycker att det är bra. Precis som med Shakespeare är det svårt att bli klok på vad Jane Austen själv har för åsikter genom att läsa hennes verk. Kan man säga detsamma om Karen Joy Fowler?
Ja, möjligtvis. Förmodligen.
8. Många som läser science fiction älskar även Austen. Varför tror du att det är så? Tror du att många som läser Austen älskar science fiction?
Oj. Det vet jag verkligen inte. Men kanske en intressant fråga...
måndag 18 oktober 2010
Stad av glas - Paul Auster
Någon gång i mitten av augusti började jag läsa Paul Austers New York-trilogi, eftersom den låg åtkomlig i en hög i närheten av där jag satt sysslolös. Jag har inte läst något av Auster förut, däremot har jag hört en del om honom, tex på Bokhora, därför valet.
Jag blev genast intresserad, snart fascinerad, av den första delen i serien, Stad av glas. Det handlar om en författare, Quinn, som har tappat mycket av livsgnistan sedan han förlorade sin fru och sin son. Vännerna tror att han slutat skriva. Det har han inte; han skriver mycket framgångsrika deckare under pseudomymen William Wilson, vars verkliga identitet bara Quinns agent känner till. Så en kväll får han ett telefonsamtal från någon som vill tala med detektiven Paul Auster... Quinn bestämmer sig för att låtsas vara Auster; han finner sig snart vara indragen i ett märkligt mysterium.
Man skulle kunna tro att det här är en vanlig om än lite märklig deckare i stilen ensam man får mystiskt spaningsuppdrag av femme fatale, men nej; det är mycket mer än så. Sammanhang mellan språk-namn-identitet skapar en fascinerande gåta som är uppslukande, oroande, överraskande, mörk. När jag precis hade läst ut berättelsen hade jag en hel del halvfärdiga formuleringar att skriva ner, som dock aldrig hamnade på papper. Nu kan jag inte riktigt få tag i tankarna, men säkert är att läsningen gjorde mig djup engagerad och lycklig, så där som man blir när man läser något riktigt bra.
Det var med rätt stor iver jag bläddrade vidare till andra delen, Vålnader, som handlar om Blue som fått i uppdrag av White att skugga Black. Men när jag väl började läsa upplevde jag ingenting av den där känslan av att genast sugas in i berättelsen. Nej, faktum är att det kändes rent tråkigt. Sedan blev det så att jag lade boken ifrån mig ett tag. Nu har den legat i över en månad utan att jag har kommit förbi de 40 första sidorna, och nu känns det tveksamt att jag kommer att ta upp den igen inom överskådlig framtid. Så småningom, säkert...
Men som trilogin i alla fall består av fristående romaner, kan de väl läsas fristående också...
Jag blev genast intresserad, snart fascinerad, av den första delen i serien, Stad av glas. Det handlar om en författare, Quinn, som har tappat mycket av livsgnistan sedan han förlorade sin fru och sin son. Vännerna tror att han slutat skriva. Det har han inte; han skriver mycket framgångsrika deckare under pseudomymen William Wilson, vars verkliga identitet bara Quinns agent känner till. Så en kväll får han ett telefonsamtal från någon som vill tala med detektiven Paul Auster... Quinn bestämmer sig för att låtsas vara Auster; han finner sig snart vara indragen i ett märkligt mysterium.
Man skulle kunna tro att det här är en vanlig om än lite märklig deckare i stilen ensam man får mystiskt spaningsuppdrag av femme fatale, men nej; det är mycket mer än så. Sammanhang mellan språk-namn-identitet skapar en fascinerande gåta som är uppslukande, oroande, överraskande, mörk. När jag precis hade läst ut berättelsen hade jag en hel del halvfärdiga formuleringar att skriva ner, som dock aldrig hamnade på papper. Nu kan jag inte riktigt få tag i tankarna, men säkert är att läsningen gjorde mig djup engagerad och lycklig, så där som man blir när man läser något riktigt bra.
Det var med rätt stor iver jag bläddrade vidare till andra delen, Vålnader, som handlar om Blue som fått i uppdrag av White att skugga Black. Men när jag väl började läsa upplevde jag ingenting av den där känslan av att genast sugas in i berättelsen. Nej, faktum är att det kändes rent tråkigt. Sedan blev det så att jag lade boken ifrån mig ett tag. Nu har den legat i över en månad utan att jag har kommit förbi de 40 första sidorna, och nu känns det tveksamt att jag kommer att ta upp den igen inom överskådlig framtid. Så småningom, säkert...
Men som trilogin i alla fall består av fristående romaner, kan de väl läsas fristående också...
torsdag 14 oktober 2010
Hemmapappans hämnd - Mats Bjurbom
Ännu en recensionsbok jag fått mig tillskickad, av Mats Bjurbom som tidigare bland annat skrivit novellsamlingen Konsten att räkna till tio.
Hemmapappans hämnd handlar om en småbarnspappa som i stort sett mot sin vilja får lov att stanna hemma med barnen medan hustrun jobbar, varpå totalt kaos utbryter; mycket på grund av alla märkliga filurer som dyker upp i hans liv, som grannar och läkare, stinsar och allt möjligt. Det rör sig om en vild skröna kryddad av sex(fantasier), och boken är tyvärr inte så rolig som författaren nog hade hoppats. Den är helt enkelt för överdriven, tror jag; liksom för konstig för att man ska kunna ta den till sig.
Hemmapappans hämnd handlar om en småbarnspappa som i stort sett mot sin vilja får lov att stanna hemma med barnen medan hustrun jobbar, varpå totalt kaos utbryter; mycket på grund av alla märkliga filurer som dyker upp i hans liv, som grannar och läkare, stinsar och allt möjligt. Det rör sig om en vild skröna kryddad av sex(fantasier), och boken är tyvärr inte så rolig som författaren nog hade hoppats. Den är helt enkelt för överdriven, tror jag; liksom för konstig för att man ska kunna ta den till sig.
fredag 8 oktober 2010
Två böcker, mina recensioner och andras
För er som eventuellt följer den här bloggen verkar det nog som att jag har slutat läsa. Så är inte fallet; flera böcker väntar bara på att bli omskrivna. Tyvärr är det ju så att om jag av någon anledning inte skriver om en bok ganska snart efter att jag läst den så tar det allt mer emot att börja skriva om den. Det är ju lite märkligt. (Eller inte.)
Som ett första exempel på att denna lista med lästa böcker faktiskt existerar så kan jag ju nämna Konsten att vara otrogen på Facebook av Gunilla Bergensten. Nej, det är ingen handbok i hur man bedrar någon, inte direkt, utan en roman. Det är varken den bästa eller sämsta bok jag har läst på sistone, men ganska trevlig var den ändå på något sätt. Den handlar om ett gäng människor i 30-årsåldern som alla upplever att Facebook har en viktig roll i deras liv på ett eller annat sätt. Rätt mycket kärleksrelationer innehåller den också.
Min fullständiga recension av boken finns HÄR.
Och titta här då...
Det är ju min recension av Anna-Leena Härkönens Nej tack, som jag inte hade tänkt skriva om i bloggen innan texten funnits i tidningen. Fast nu finns den ju på nätet, så... Ja, läs själva vad jag tyckte om den. Spoiler: Jag gillade den inte så värst.
Facebook-boken var trevligare och roligare -- kanske för att huvudpersonerna är mindre gnälliga. Den innehåller också betydligt mindre detaljerade sexscener, vilket vi tackar för. (Eller, ja, det är väl upp till var och en, förstås...) På Hallandsposten.se finns en betydligt positivare recension, som dock innehåller en märklig formulering: att Heli har en "utmärkt sund och nöjd kroppsuppfattning"... det har hon väl inte riktigt? Inte i kapitlet där hon bestämmer sig för att göra något åt sitt ansikte... Men jag håller med denne recensent om att slutet är mesigt. Man kan nog se det som lyckligt om man vill, men det påminner mig faktiskt lite om slutet på filmen (inga egentligen stora likheter, dock, men...) Nathalie... som inte är direkt tillfredsställande.
Borås Tidnings recension är också lite mer gillande än min. Jag berättar det, för att jag tycker att det kan vara rätt intressant att jämföra mina recensioner med andras, se vad andra tycker och fundera på varför jag tyckt annorlunda, kanske. Kanske handlar det mest bara om att historien i sig befinner sig lite väl långt, på flera fronter, för att kunna ha särskilt hög "ID-faktor" för mig, och då sjunker intresset. Eller vad det nu kan bero på.
Som ett första exempel på att denna lista med lästa böcker faktiskt existerar så kan jag ju nämna Konsten att vara otrogen på Facebook av Gunilla Bergensten. Nej, det är ingen handbok i hur man bedrar någon, inte direkt, utan en roman. Det är varken den bästa eller sämsta bok jag har läst på sistone, men ganska trevlig var den ändå på något sätt. Den handlar om ett gäng människor i 30-årsåldern som alla upplever att Facebook har en viktig roll i deras liv på ett eller annat sätt. Rätt mycket kärleksrelationer innehåller den också.
Min fullständiga recension av boken finns HÄR.
Och titta här då...
Det är ju min recension av Anna-Leena Härkönens Nej tack, som jag inte hade tänkt skriva om i bloggen innan texten funnits i tidningen. Fast nu finns den ju på nätet, så... Ja, läs själva vad jag tyckte om den. Spoiler: Jag gillade den inte så värst.
Facebook-boken var trevligare och roligare -- kanske för att huvudpersonerna är mindre gnälliga. Den innehåller också betydligt mindre detaljerade sexscener, vilket vi tackar för. (Eller, ja, det är väl upp till var och en, förstås...) På Hallandsposten.se finns en betydligt positivare recension, som dock innehåller en märklig formulering: att Heli har en "utmärkt sund och nöjd kroppsuppfattning"... det har hon väl inte riktigt? Inte i kapitlet där hon bestämmer sig för att göra något åt sitt ansikte... Men jag håller med denne recensent om att slutet är mesigt. Man kan nog se det som lyckligt om man vill, men det påminner mig faktiskt lite om slutet på filmen (inga egentligen stora likheter, dock, men...) Nathalie... som inte är direkt tillfredsställande.
Borås Tidnings recension är också lite mer gillande än min. Jag berättar det, för att jag tycker att det kan vara rätt intressant att jämföra mina recensioner med andras, se vad andra tycker och fundera på varför jag tyckt annorlunda, kanske. Kanske handlar det mest bara om att historien i sig befinner sig lite väl långt, på flera fronter, för att kunna ha särskilt hög "ID-faktor" för mig, och då sjunker intresset. Eller vad det nu kan bero på.
tisdag 28 september 2010
Enfermez-la dans la chambre rouge!
Jane Eyre som ljudbok inläst av Fanny Ardant = tre flugor i en smäll. Skulle man kunna tänka sig. Det fanns en tid då jag drabbades av ett oemotståndligt behov av att läsa om Jane Eyre en gång om året; det var nu ganska länge sedan (sist jag tog fram boken var efter att ha sett teveserien; jag ville kolla upp vissa scener... jag vill minnas att jag var ganska nöjd med filmatiseringen på det stora hela), och när jag läste Sargassohavet av Jean Rhys tänkte jag att det nog skulle dröja mycket, mycket länge innan jag gjorde det igen... men detta skulle alltså vara första flugan. Den andra, förstås, att det är mycket bra att öva sin franska hörförståelse på alla sätt man kan. Det kan ju rent av vara en fördel att lyssna på en historia man känner till, man uppfattar nog vad som sägs bättre om ämnet är bekant.
Jag har haft de här CD-skivorna ganska länge i min ägo nu (ja, ända sedan jag kom hem från min resa i våras) men egentligen inte lyssnat ordentligt. Bara haft dem som "bakgrundsljud" ibland i fåfäng förhoppning om att något ska fastna i mig -- men en sak är säker; jag kan inte förstå mycket på det viset! Jag måste koncentrera mig. Och nu då jag har börjat lyssna koncentrerat, så upptäckte jag att jag kan följa med i historien, men... det beror nog till stor del på att jag kan historien... Första gången jag lyssnade på Le ravissement de Lol V. Stein, så begrep jag ingenting alls -- men det berodde väl delvis på att jag inte visste någonting. (Den börjar "Lol V. Stein est née ici, à S. Thala, et elle y a vécu une grande partie de sa jeunesse"... och det var bara en ljudgröt, främst för att jag nog inte hade koll på pc av vivre, och inte visste att S. Thala är namnet på en ort...) Att sedan se texten samtidigt gjorde det hela oerhört mycket lättare. Jane Eyre har jag inte i fransk textversion, och att sitta med min svenska pocket -- nja, jag tror inte det. Problemet är väl att även om det till stor del hänger på koncentration och att öva upp öronen så förekommer förstås också en hel del ord jag inte kan. Och just därför är det bra (?) att lyssna på Jane Eyre på franska eftersom jag kan tro att jag förstår mer än vad jag gör... Eller jag vet inte.
Hur som helst får jag nu lust att läsa om boken (på riktigt alltså) i alla fall. För när jag nu lyssnade på Fannys läsning, så var jag med i hur Mrs. Reed samlar sina barn omkring sig, scenen i biblioteket då Eliza förbjuder Jane att läsa böckerna där, det otäcka promenadvädret, elaka John och hans mobbing, och slagsmålet som Jane får skulden för så att hon låses in i det röda rummet, och Bessies förmaningstal. Även om jag egentligen bara uppfattade delar av allt detta så var jag helt med på noterna i alla fall... Och sedan plötsligt var vi på skolan och barnen fick gå hungriga och i dåliga kläder i snöslasket till kyrkan, och Jane var en flitig elev och blev lärare men längtade bort, och skrev en annons, och så var hon hos Mrs Fairfax. Så, en stor del av romanen är alltså bortredigerad. Det är i och för sig inte så konstigt för det skulle nog, vid närmare eftertanke, ta alldeles för lång tid att läsa in hela boken! Men om det är klippt i början (och kanske skoldelen inte är det väsentligaste i alla fall) så är det rimligtvis klippt längre fram också. Och det kommer kanske att göra att jag tycker att det är dags att läsa om boken i alla fall.
Nåja. Om man vill ha en riktig snabbversion av Jane Eyre kan man läsa den här berättelsen med titeln Matt Eyre. Ett koncentrat, något förvridet, liksom.
... Ja, okej; det kanske inte är så roligt om man inte delar mina mer udda intressen, som Heroes-fanfic... men det är rätt bra gjort, särskilt som författaren inte ens hade läst Jane Eyre innan detta skulle skrivas. Vissa tycker ju inte att man får göra så här med klassiker, men... nog kan man få leka lite ibland. ;)
Jag har haft de här CD-skivorna ganska länge i min ägo nu (ja, ända sedan jag kom hem från min resa i våras) men egentligen inte lyssnat ordentligt. Bara haft dem som "bakgrundsljud" ibland i fåfäng förhoppning om att något ska fastna i mig -- men en sak är säker; jag kan inte förstå mycket på det viset! Jag måste koncentrera mig. Och nu då jag har börjat lyssna koncentrerat, så upptäckte jag att jag kan följa med i historien, men... det beror nog till stor del på att jag kan historien... Första gången jag lyssnade på Le ravissement de Lol V. Stein, så begrep jag ingenting alls -- men det berodde väl delvis på att jag inte visste någonting. (Den börjar "Lol V. Stein est née ici, à S. Thala, et elle y a vécu une grande partie de sa jeunesse"... och det var bara en ljudgröt, främst för att jag nog inte hade koll på pc av vivre, och inte visste att S. Thala är namnet på en ort...) Att sedan se texten samtidigt gjorde det hela oerhört mycket lättare. Jane Eyre har jag inte i fransk textversion, och att sitta med min svenska pocket -- nja, jag tror inte det. Problemet är väl att även om det till stor del hänger på koncentration och att öva upp öronen så förekommer förstås också en hel del ord jag inte kan. Och just därför är det bra (?) att lyssna på Jane Eyre på franska eftersom jag kan tro att jag förstår mer än vad jag gör... Eller jag vet inte.
Hur som helst får jag nu lust att läsa om boken (på riktigt alltså) i alla fall. För när jag nu lyssnade på Fannys läsning, så var jag med i hur Mrs. Reed samlar sina barn omkring sig, scenen i biblioteket då Eliza förbjuder Jane att läsa böckerna där, det otäcka promenadvädret, elaka John och hans mobbing, och slagsmålet som Jane får skulden för så att hon låses in i det röda rummet, och Bessies förmaningstal. Även om jag egentligen bara uppfattade delar av allt detta så var jag helt med på noterna i alla fall... Och sedan plötsligt var vi på skolan och barnen fick gå hungriga och i dåliga kläder i snöslasket till kyrkan, och Jane var en flitig elev och blev lärare men längtade bort, och skrev en annons, och så var hon hos Mrs Fairfax. Så, en stor del av romanen är alltså bortredigerad. Det är i och för sig inte så konstigt för det skulle nog, vid närmare eftertanke, ta alldeles för lång tid att läsa in hela boken! Men om det är klippt i början (och kanske skoldelen inte är det väsentligaste i alla fall) så är det rimligtvis klippt längre fram också. Och det kommer kanske att göra att jag tycker att det är dags att läsa om boken i alla fall.
Nåja. Om man vill ha en riktig snabbversion av Jane Eyre kan man läsa den här berättelsen med titeln Matt Eyre. Ett koncentrat, något förvridet, liksom.
... Ja, okej; det kanske inte är så roligt om man inte delar mina mer udda intressen, som Heroes-fanfic... men det är rätt bra gjort, särskilt som författaren inte ens hade läst Jane Eyre innan detta skulle skrivas. Vissa tycker ju inte att man får göra så här med klassiker, men... nog kan man få leka lite ibland. ;)
tisdag 14 september 2010
Nina Bouraoui på svenska
Elisabeth Grate Bokförlag är Nina Bouraouis svenska hem. Jag fick precis ett nyhetsmejl där det berättas att Appelez-moi par mon prénom nu utkommer på svenska med titeln Kärlekens geografi. Läs den; den är bra!
Just nu läser jag Nos baisers sont des adieux; det finns kärlek i den boken också, men stilen är en annan. Mer om det senare.
Här är en intervju med Nina Bouraoui ur UNT.
Just nu läser jag Nos baisers sont des adieux; det finns kärlek i den boken också, men stilen är en annan. Mer om det senare.
Här är en intervju med Nina Bouraoui ur UNT.
torsdag 9 september 2010
Etiketter...
När man börjar en ny blogg är det inte alldeles lätt att veta hur man ska organisera den. Det beror ju lite på vad och hur man kommer att skriva, och det vet man kanske inte från början. Nu har jag haft den här bloggen ett tag, och undan för undan har jag försökt få ett system i etiketterna.
Problemet blir när jag får för mig att byta namn på etiketterna för att göra det hela litet klarare. (Till exempel, "genre: personligt om livet" bör signalera att det rör sig om en bok som har någon form av självupplevd grund - inte nödvändigtvis en biografi, dock - istället för bara "personligt om livet", vilket kanske kan se ut som att det handlar om mitt liv.)
Jag skulle önska att det fanns något lätt sätt att göra detta på, men icke. Det måste göras inlägg för inlägg. Inte för att det är hela världen, men det tar lite tid att redigera hela bloggen... Då föredrar jag Live Journals smidiga system, där man bara kan klicka på "manage tags", och sedan kan man byta namn och radera bäst man vill...
Detta för att förklara mig ifall någon eventuell läsare skulle tycka att det hela just nu ser rörigt och inkonsekvent ut...
/Slut på poänglöst blogginlägg
Problemet blir när jag får för mig att byta namn på etiketterna för att göra det hela litet klarare. (Till exempel, "genre: personligt om livet" bör signalera att det rör sig om en bok som har någon form av självupplevd grund - inte nödvändigtvis en biografi, dock - istället för bara "personligt om livet", vilket kanske kan se ut som att det handlar om mitt liv.)
Jag skulle önska att det fanns något lätt sätt att göra detta på, men icke. Det måste göras inlägg för inlägg. Inte för att det är hela världen, men det tar lite tid att redigera hela bloggen... Då föredrar jag Live Journals smidiga system, där man bara kan klicka på "manage tags", och sedan kan man byta namn och radera bäst man vill...
Detta för att förklara mig ifall någon eventuell läsare skulle tycka att det hela just nu ser rörigt och inkonsekvent ut...
/Slut på poänglöst blogginlägg
torsdag 2 september 2010
To Kill a Mockingbird - Harper Lee
När jag började läsa To Kill A Mockingbird någon gång i juli tänkte jag: "Wow, jag förstod aldrig innan att den var så bra!" Jag valde mellan den och The Great Gatsby i min systers bokhylla med kurslitteratur (hon har alltså läst engelska...) med tanken att när jag nu tyckte att Lyckan är en sällsam fågel var så i det närmaste oläslig, så skulle jag istället ta en av de ännu olästa "klassikerna som man bör ha läst". Jag visste väldigt lite om boken -- knappt mer än att jag sett den på alla klassiker-listor, och jag läste någon artikel om Harper Lee för inte så länge sedan (det var först då jag förstod att det var en kvinna), som väckte mitt intresse lite.
Historien berättas av flickan Scout, som bor i en liten stillsam stad i den Amerikanska södern. Hon fördriver dagarna med att leka med sin ett par år äldre bror Jem, och den jämnårige pojken Dill. Scout och Jems mamma är död, men deras pappa, som är advokat, har ett nära förhållande till sina barn. Det här är ett samhälle med mycket strikta uppdelningar mellan svarta och vita; exakt hur strikt förstår man först när Scouts pappa får i uppdrag att försvara en svart man vid en mycket uppmärksammad rättegång.
Tänk att jag har läst littvet och ändå känner mig skeptisk mot "böcker man måste läsa"-listor! (Ofta finns ju böckerna där av en anledning, vilket jag är väl medveten om.) Men det här är definitivt en bok som är en njutning att läsa. Ämnet/skeendet är naturligtvis bitvis hemskt -- hela den djupgående vidden av rasismen skrivs inte läsaren på näsan men gestaltas med obönhörlig effektivitet genom barnperspektivet. Samtidigt är det en helt förtjusande barndomsskildring och ett fint porträtt av syskonkärlek och varma band mellan barn och vuxna... Det finns många enskilda detaljer som är bra med boken och jag borde nog ha skrivit det här för en månad sedan istället när jag läste ut boken, men kort sagt var det en riktig slukarbok. Läs den!
Den svenska titeln är Dödssynden.
Historien berättas av flickan Scout, som bor i en liten stillsam stad i den Amerikanska södern. Hon fördriver dagarna med att leka med sin ett par år äldre bror Jem, och den jämnårige pojken Dill. Scout och Jems mamma är död, men deras pappa, som är advokat, har ett nära förhållande till sina barn. Det här är ett samhälle med mycket strikta uppdelningar mellan svarta och vita; exakt hur strikt förstår man först när Scouts pappa får i uppdrag att försvara en svart man vid en mycket uppmärksammad rättegång.
Tänk att jag har läst littvet och ändå känner mig skeptisk mot "böcker man måste läsa"-listor! (Ofta finns ju böckerna där av en anledning, vilket jag är väl medveten om.) Men det här är definitivt en bok som är en njutning att läsa. Ämnet/skeendet är naturligtvis bitvis hemskt -- hela den djupgående vidden av rasismen skrivs inte läsaren på näsan men gestaltas med obönhörlig effektivitet genom barnperspektivet. Samtidigt är det en helt förtjusande barndomsskildring och ett fint porträtt av syskonkärlek och varma band mellan barn och vuxna... Det finns många enskilda detaljer som är bra med boken och jag borde nog ha skrivit det här för en månad sedan istället när jag läste ut boken, men kort sagt var det en riktig slukarbok. Läs den!
Den svenska titeln är Dödssynden.
söndag 22 augusti 2010
The Voyage Out - Virginia Woolf
Ja, nu är det kanske dags att jag uppdaterar den här bloggen! Man skulle ju kunna tro att jag inte tyckte om The Voyage Out eftersom jag inte har skrivit om boken trots att jag läste ut den för ungefär en månad sedan. Så är inte fallet. Det är inte heller så att det inte finns något att säga om den! Medan jag läste fick jag många tankar... men jag skrev ingenting under tiden, och kanske är det så att man kan få lite (onödig!) prestationsångest av böcker som är skrivna av ens favoritförfattare? Som att: "nu måste jag skriva något riktigt djupt/analyserande/intressant....." Och visst är det så att jag tycker om att skriva om böcker, men samtidigt står det mig naturligtvis fritt att vara hur kortfattad och intetsägande jag vill i min egen blogg! Suck. Det är ju knappast så att någon kommer att skriva "Väl godkänt! Fortsätter du så här kommer du att få VG på hela kursen." Och inte heller raka motsatsen. (Och det är ju tur, för det är väl ytterst få texter här som ens liknar ett ordentligt PM i alla fall...)
Alltså. The Voyage Out är Virginia Woolfs debutroman från 1915 (inte översatt till svenska förrän nyligen). Den brukar inte räknas in bland hennes mästerverk -- men detta säger mer om Woolfs utveckling till en viktig författare än om själva boken, för den är också bra. När jag började läsningen var jag osäker på vad jag skulle komma att tycka, för jag mindes inte särskilt mycket av när jag läste boken första gången sommaren 1999. Mitt omdöme den gången bestod till största delen av "den var bra" och "stackars Rachel", och vem vet -- tänkte jag nu inför omläsningen -- om jag inte på den tiden ännu var så nyförälskad i Virginia Woolfs skrivande att jag bara ville att allt skulle vara i min smak även om det inte var det? Jag vet inte, men jag upptäckte till min lättnad att jag faktiskt tyckte om boken. Jag tror också att jag tyckte mer om den nu än då -- eller åtminstone att jag förstod den bättre nu.
En sak som jag inte förstod helt (men som kanske belyser föregående mening) är Angelica Garnetts förord. (När ska jag lära mig att inte läsa förord förrän efteråt?) Eller snarare, jag tror man måste ta det som en helt personlig kommentar. "Var min moster Virginia Woolf verkligen en stor författare?" börjar texten, och sedan pratar hon ett tag om att det var hon ju, fast Garnett hade svårt att förstå romanerna som ung flicka. Hon skriver även att "The Voyage Out is not a novel to be enjoyed by those who cannot tolerate a certain distance between themselves and the subject. Self-identification with Rachel, Helen or Terrence will only bring disappointment since, not being super-human, they cannot translate us into that condition. With the possible exception of Helen Ambrose, they are the most ordinary of people."
Vad exakt menar hon med det? Det är möjligt att jag missförstår någonting, men jag tror att frågan om identifikation eller inte är helt upp till läsaren. Man behöver inte identifiera sig med romankaraktärer för att bry sig om dem eller tycka att boken är bra, och det behöver inte vara så att man tycker att en roman är fantastisk bara för att man identifierar sig med huvudpersonen. Men hur man kan påstå att man inte kan identifiera sig med någon av dessa personer, det förstår jag inte. Däremot tror jag att jag faktiskt inte kunde känna igen mig själv i någon av dessa personer som nittonåring; jag tror till och med (om jag försöker minnas mitt sätt att tänka och reagera rent allmänt på den tiden) att vissa saker gav mig en viss känsla av besvikelse, eftersom jag hade önskat att personerna hade sagt/gjort/känt andra saker; att handlingen hade utvecklat sig på ett sätt som jag som nittonåring hade tyckt var mer tillfredsställande enligt mitt överromantiska sätt att kanske inte se på livet men önska, drömma om och föreställa mig det. Jag ville att det inte skulle vara så komplicerat, att lyckan skulle vara mer lättillgänglig, att alla tvivel skulle förbytas i ett "så levde de lyckliga i alla sina dagar." Rachel? Ja, hon var kanske inte så lätt att tycka om, och visst var det synd om henne, men hon hade i alla fall kunnat vara lite gladare medan hon hade chansen. Typ så? Ja, jag tror nog att Angelica Garnetts påstående stämde in på mig som nittonåring. Men detta för att jag knappast hade tillräckligt med självdistans för att se vissa likheter mellan mig själv och Rachel -- eller åtminstone inte för att erkänna dem -- och faktiskt uppskatta Woolfs sätt att fånga dessa "vanliga" personers sätt att tänka och vara. Rachel går omkring och tänker och grubblar ganska mycket, men hon försjunker också ofta i ett mer ogripbart (för henne själv) betraktande. Det finns något drömskt, vagt och passivt över henne. Som nittonåring hade jag kanske hellre sett någonting mer liknande övermänniskor, men nu uppskattar jag realismen i hur hon porträtteras. Över huvud taget är alla människor (romanen innehåller en hel del) om inte helt begripliga så i alla fall intressant skildrade; samtalen och samspelet dem emellan.
Huvudpersonen Rachel Vinrace är tjugofyra år; hon har levt ett oerhört skyddat liv tillsammans med sina två fastar. Hon har en väldigt begränsad kunskap om livet/världen, hon tycks inte ha särskilt många drömmar och ambitioner. Hennes största, för att inte säga enda, intresse är att spela piano. Romanen handlar om en resa som hon gör till Sydamerika tillsammans med sin pappa (som är affärsman), sin moster Helen och dennes man. Senare går hon iland tillsammans med dessa medan fadern fortsätter upp för Amazonfloden; Helens bror har en villa som de får disponera. I närheten av villan finns ett hotell till stor del befolkat av turistande engelsmän, och snart börjar Rachel och Helen umgås med en del av dessa -- det blir utflykter, baler, diskussioner och tedrickande och frågor väcks om vem som kommer att bli förälskad i och förlova sig med vem. Två av hotellgästerna är de unga männen St. John och Terence, den förre är mycket intelligent, spränglärd och allvarligt lagd. Rachel tycker först inte om honom (han tycks sarkastisk och kritisk) men han är helt enkelt inte så "social" av sig, och allra minst har han någon vana av att umgås med unga kvinnor. Mellan honom och Helen uppstår ett nära vänskapsförhållande; han har aldrig mött någon som gett honom så mycket förståelse förut, någon han kunnat tala så öppet med. Ytterligare ett exempel från nittonåringens horisont: "det var synd att det inte blev något mellan Helen och St. John" -- det kan man kanske tycka om detta är ens fokus, och om man dessutom missar de subtila men inte helt otydliga signalerna om att St. John är gay. Det som däremot "blir något" är Rachel och Terence, och kärlekens natur avhandlas en del.
Med på en del av resan finns även paret Dalloway. Både Richard och Clarissa gör ett starkt intryck på Rachel, som sällan eller aldrig har träffat så fascinerande, världsvana, pratsamma, vänliga människor. Vid ett tillfälle, strax innan han och hans fru ska gå i land, befinner sig Richard med Rachel i hennes hytt. När båten kränger till och föser dem mot varandra tar han tillfället i akt att kyssa henne, eftersom han inte kan låta bli -- hon är ung och fräsch och faller i hans armar, så varför skulle han inte. Sedan ger han henne knappt en enda blick innan han försvinner. Jag fruktar att jag första gången såg något romantiskt i denna scen -- eller i alla fall en önskan om något romantiskt. Rachel vet inte om hon ska gilla eller ogilla det hela; om hon ska ta det som att han tycker om henne eller inte, om hon tyckte om att kyssas av honom eller inte... samtidigt som hon vet att hon förmodligen aldrig kommer att få se honom igen. Vilket väl även jag visste, men kanske att jag den gången var så mycket i Rachels huvud att jag helt delade hennes förvirring utan att kunna se hans tölpaktighet -- hon ramlar, vilket han ser som en självklar sak att utnyttja, utan att fråga sig (eller henne) vad hon tycker om det.
Det här är i sig inte så betydelsefullt, men en annan sak Richard Dalloway säger (innan detta) är att han aldrig tillåter sin fru att prata om politik. Han är politiker och det är ansträngande -- därför är det viktigt för honom att hon lever sitt skyddade liv med barn och hushållsbestyr, och att han kan komma hem till denna oskuldsfulla, ombonade värld när dagen är slut. Det vill säga, en sorts låtsasvärld egentligen, men en värld som de flesta män och kvinnor i dessa personers situation tar för given. Något som diskuteras av alla genom hela romanen är synen på manligt och kvinnligt -- verkliga eller inbillade, naturgivna eller skapade, skillnader och likheter och personlighetsdrag som ska förklara kvinnans underordning. Rösträtt för kvinnor diskuteras mer eller mindre eldigt, och så väl män som kvinnor uttrycker argument för och emot. Motargumenten uttrycks som självklara sanningar trots att de -- naturligtvis -- är mycket lätt punkterade ur läsarens perspektiv. Genom diskussionerna hör man Virginia Woolfs indignerade budskap: "Kvinnor är också tänkande och kännande människor!!", och det är med lättnad man konstaterar att ingen här och nu kan säga emot henne.
Handlingen är enkel utan mysterier och dramatik (föutom det tragiska slutet, men även den dramatiken är stillsam), men med tankeflöden som ibland blir en aning långrandiga -- men oftast känner jag mig närvarande och intresserad. Med reservation för att jag aldrig har varit i Sydamerika, tycker jag att Virginia Woolf beskriver miljön med trovärdighet och elegans. Nåja -- det är detaljrikt, men inte på den nivån att platser och arter nämns, men hon målar upp en stämning av grönska, hetta och något totalt annorlunda... samtidigt som människors tankar och reaktioner är helt eller nästan helt de samma som var som helst. Över huvud taget fäster jag mig vid beskrivningar och formuleringar. Små iakttagelser kan bli till långa, vackra betraktelser och historier. Hennes berättarröst och språkmelodi pekar framåt mot de kommande romaner som de flesta nutida läsare förmodligen läser innan de tar sig an The Voyage Out.
Alltså. The Voyage Out är Virginia Woolfs debutroman från 1915 (inte översatt till svenska förrän nyligen). Den brukar inte räknas in bland hennes mästerverk -- men detta säger mer om Woolfs utveckling till en viktig författare än om själva boken, för den är också bra. När jag började läsningen var jag osäker på vad jag skulle komma att tycka, för jag mindes inte särskilt mycket av när jag läste boken första gången sommaren 1999. Mitt omdöme den gången bestod till största delen av "den var bra" och "stackars Rachel", och vem vet -- tänkte jag nu inför omläsningen -- om jag inte på den tiden ännu var så nyförälskad i Virginia Woolfs skrivande att jag bara ville att allt skulle vara i min smak även om det inte var det? Jag vet inte, men jag upptäckte till min lättnad att jag faktiskt tyckte om boken. Jag tror också att jag tyckte mer om den nu än då -- eller åtminstone att jag förstod den bättre nu.
En sak som jag inte förstod helt (men som kanske belyser föregående mening) är Angelica Garnetts förord. (När ska jag lära mig att inte läsa förord förrän efteråt?) Eller snarare, jag tror man måste ta det som en helt personlig kommentar. "Var min moster Virginia Woolf verkligen en stor författare?" börjar texten, och sedan pratar hon ett tag om att det var hon ju, fast Garnett hade svårt att förstå romanerna som ung flicka. Hon skriver även att "The Voyage Out is not a novel to be enjoyed by those who cannot tolerate a certain distance between themselves and the subject. Self-identification with Rachel, Helen or Terrence will only bring disappointment since, not being super-human, they cannot translate us into that condition. With the possible exception of Helen Ambrose, they are the most ordinary of people."
Vad exakt menar hon med det? Det är möjligt att jag missförstår någonting, men jag tror att frågan om identifikation eller inte är helt upp till läsaren. Man behöver inte identifiera sig med romankaraktärer för att bry sig om dem eller tycka att boken är bra, och det behöver inte vara så att man tycker att en roman är fantastisk bara för att man identifierar sig med huvudpersonen. Men hur man kan påstå att man inte kan identifiera sig med någon av dessa personer, det förstår jag inte. Däremot tror jag att jag faktiskt inte kunde känna igen mig själv i någon av dessa personer som nittonåring; jag tror till och med (om jag försöker minnas mitt sätt att tänka och reagera rent allmänt på den tiden) att vissa saker gav mig en viss känsla av besvikelse, eftersom jag hade önskat att personerna hade sagt/gjort/känt andra saker; att handlingen hade utvecklat sig på ett sätt som jag som nittonåring hade tyckt var mer tillfredsställande enligt mitt överromantiska sätt att kanske inte se på livet men önska, drömma om och föreställa mig det. Jag ville att det inte skulle vara så komplicerat, att lyckan skulle vara mer lättillgänglig, att alla tvivel skulle förbytas i ett "så levde de lyckliga i alla sina dagar." Rachel? Ja, hon var kanske inte så lätt att tycka om, och visst var det synd om henne, men hon hade i alla fall kunnat vara lite gladare medan hon hade chansen. Typ så? Ja, jag tror nog att Angelica Garnetts påstående stämde in på mig som nittonåring. Men detta för att jag knappast hade tillräckligt med självdistans för att se vissa likheter mellan mig själv och Rachel -- eller åtminstone inte för att erkänna dem -- och faktiskt uppskatta Woolfs sätt att fånga dessa "vanliga" personers sätt att tänka och vara. Rachel går omkring och tänker och grubblar ganska mycket, men hon försjunker också ofta i ett mer ogripbart (för henne själv) betraktande. Det finns något drömskt, vagt och passivt över henne. Som nittonåring hade jag kanske hellre sett någonting mer liknande övermänniskor, men nu uppskattar jag realismen i hur hon porträtteras. Över huvud taget är alla människor (romanen innehåller en hel del) om inte helt begripliga så i alla fall intressant skildrade; samtalen och samspelet dem emellan.
Huvudpersonen Rachel Vinrace är tjugofyra år; hon har levt ett oerhört skyddat liv tillsammans med sina två fastar. Hon har en väldigt begränsad kunskap om livet/världen, hon tycks inte ha särskilt många drömmar och ambitioner. Hennes största, för att inte säga enda, intresse är att spela piano. Romanen handlar om en resa som hon gör till Sydamerika tillsammans med sin pappa (som är affärsman), sin moster Helen och dennes man. Senare går hon iland tillsammans med dessa medan fadern fortsätter upp för Amazonfloden; Helens bror har en villa som de får disponera. I närheten av villan finns ett hotell till stor del befolkat av turistande engelsmän, och snart börjar Rachel och Helen umgås med en del av dessa -- det blir utflykter, baler, diskussioner och tedrickande och frågor väcks om vem som kommer att bli förälskad i och förlova sig med vem. Två av hotellgästerna är de unga männen St. John och Terence, den förre är mycket intelligent, spränglärd och allvarligt lagd. Rachel tycker först inte om honom (han tycks sarkastisk och kritisk) men han är helt enkelt inte så "social" av sig, och allra minst har han någon vana av att umgås med unga kvinnor. Mellan honom och Helen uppstår ett nära vänskapsförhållande; han har aldrig mött någon som gett honom så mycket förståelse förut, någon han kunnat tala så öppet med. Ytterligare ett exempel från nittonåringens horisont: "det var synd att det inte blev något mellan Helen och St. John" -- det kan man kanske tycka om detta är ens fokus, och om man dessutom missar de subtila men inte helt otydliga signalerna om att St. John är gay. Det som däremot "blir något" är Rachel och Terence, och kärlekens natur avhandlas en del.
Med på en del av resan finns även paret Dalloway. Både Richard och Clarissa gör ett starkt intryck på Rachel, som sällan eller aldrig har träffat så fascinerande, världsvana, pratsamma, vänliga människor. Vid ett tillfälle, strax innan han och hans fru ska gå i land, befinner sig Richard med Rachel i hennes hytt. När båten kränger till och föser dem mot varandra tar han tillfället i akt att kyssa henne, eftersom han inte kan låta bli -- hon är ung och fräsch och faller i hans armar, så varför skulle han inte. Sedan ger han henne knappt en enda blick innan han försvinner. Jag fruktar att jag första gången såg något romantiskt i denna scen -- eller i alla fall en önskan om något romantiskt. Rachel vet inte om hon ska gilla eller ogilla det hela; om hon ska ta det som att han tycker om henne eller inte, om hon tyckte om att kyssas av honom eller inte... samtidigt som hon vet att hon förmodligen aldrig kommer att få se honom igen. Vilket väl även jag visste, men kanske att jag den gången var så mycket i Rachels huvud att jag helt delade hennes förvirring utan att kunna se hans tölpaktighet -- hon ramlar, vilket han ser som en självklar sak att utnyttja, utan att fråga sig (eller henne) vad hon tycker om det.
Det här är i sig inte så betydelsefullt, men en annan sak Richard Dalloway säger (innan detta) är att han aldrig tillåter sin fru att prata om politik. Han är politiker och det är ansträngande -- därför är det viktigt för honom att hon lever sitt skyddade liv med barn och hushållsbestyr, och att han kan komma hem till denna oskuldsfulla, ombonade värld när dagen är slut. Det vill säga, en sorts låtsasvärld egentligen, men en värld som de flesta män och kvinnor i dessa personers situation tar för given. Något som diskuteras av alla genom hela romanen är synen på manligt och kvinnligt -- verkliga eller inbillade, naturgivna eller skapade, skillnader och likheter och personlighetsdrag som ska förklara kvinnans underordning. Rösträtt för kvinnor diskuteras mer eller mindre eldigt, och så väl män som kvinnor uttrycker argument för och emot. Motargumenten uttrycks som självklara sanningar trots att de -- naturligtvis -- är mycket lätt punkterade ur läsarens perspektiv. Genom diskussionerna hör man Virginia Woolfs indignerade budskap: "Kvinnor är också tänkande och kännande människor!!", och det är med lättnad man konstaterar att ingen här och nu kan säga emot henne.
Handlingen är enkel utan mysterier och dramatik (föutom det tragiska slutet, men även den dramatiken är stillsam), men med tankeflöden som ibland blir en aning långrandiga -- men oftast känner jag mig närvarande och intresserad. Med reservation för att jag aldrig har varit i Sydamerika, tycker jag att Virginia Woolf beskriver miljön med trovärdighet och elegans. Nåja -- det är detaljrikt, men inte på den nivån att platser och arter nämns, men hon målar upp en stämning av grönska, hetta och något totalt annorlunda... samtidigt som människors tankar och reaktioner är helt eller nästan helt de samma som var som helst. Över huvud taget fäster jag mig vid beskrivningar och formuleringar. Små iakttagelser kan bli till långa, vackra betraktelser och historier. Hennes berättarröst och språkmelodi pekar framåt mot de kommande romaner som de flesta nutida läsare förmodligen läser innan de tar sig an The Voyage Out.
onsdag 18 augusti 2010
Off topic: Homosexuella är också riktiga människor
Nu verkar det säkert som om jag inte har läst en enda bok på evigheter. Det har jag -- och då borde jag förstås ha skrivit om det -- men ändå kommer här ett blogginlägg som är lite mer "off topic" än vanligt. Detta på grund av att jag läste en krönika av Marcus Birro imorse som fick mig att fundera lite igen. Man kan inte skriva så här långa kommentarer på dt.se, men i min blogg kan jag ju göra det.
Ja, det kan nog hända att Marcus Birro har helt rätt i att det finns större och allvarligare problem i Sverige 2010 än den vardagsdiskriminering som vissa homosexuella utsätts för, och de enstaka hatbrott som begås. Det kan hända att Pride är ett kan se ut som ett "spektakel", men egentligen -- detta är ju någonting att vara tacksam för. Nu kan alla som vill få gifta sig i kyrkan; det är ett framsteg, och det kan göra att det kan tycks som att det inte finns något mer att "bråka" om, och man kan lämna plats för andra frågor.
Men nej. Så är det ju ändå inte riktigt. Nu handlar det inte om att man kan bli dödad eller kastad i fängelse om man håller en person av samma kön i handen på gatan, och den lagliga diskriminering av HBT-personer som finns i andra länder finns inte här. Men det finns osynlighet, misstroende, fördomar, hån, avståndstagande och ett myller av "åsikter" som var och en är i sin fulla rätt att uttrycka. Homosexuella är också "riktiga människor."
Detta är inte problem i samma utsträckning som arbetslöshet och barn som lever i misär, med mera, men det påverkar ändå individer. Det handlar inte om att vara "en svårt eftersatt minoritetsgrupp", det handlar om attityder i vardagen i mötet mellan människor. Det är inte konkret allvarligt och drabbande för den stora massan, men det är ytterst verkligt och plågsamt för dem som berörs. En gång kände jag en blivande lärare som inte alltid hade fått positiva reaktioner när hon kom ut, och hon tog mycket illa vid sig när någon tittade snett på henne. Hon sa till mig att hon hade bestämt sig för att hon inte skulle bli ihop med en tjej någon mer gång; "jag orkar helt enkelt inte vara lesbisk!" Det var inte kärleksproblem hon pratade om då, utan det faktum att man alltid antas vara hetero, och blir motsatsen bevisad väcks frågor och funderingar. Att alltid komma ut, gång på gång, inför kollegor, barn och deras föräldrar - hon såg framför sig en stor press. Alternativet, att aldrig komma ut utan hålla privatlivet hemligt insåg hon är ännu mer stressande i längden. Så mycket enklare då om hon, som "alla andra", kunde svänga sig med ord som "han" och "honom" och "jag och min pojkvän"...
Nu är det här bara en person. Men jag tror inte att hon är unik. Särskilt inte bland lärare -- inte för att barn och ungdomar skulle vara jobbiga att ha att göra med, men för att deras föräldrar verkligen representerar ett tvärsnitt ur samhället och man kan inte räkna med att alla människor man möter ska vara toleranta. Som lärare kan man nog uppleva att det finns viktigare saker att fokusera på än det egna privatlivet, och därför låter man bli det. Grejen är ju att om man inte syns, så kan det tyckas bekräfta föreställningen om att man inte finns. Homosexualitet blir något främmande och annorlunda som finns där borta (på Pride?) men inte här.
Man kan förstås inte begära av enskilda att de ska kämpa och ta alla smällar, men om inte ungdomarnas lärare vågar företräda uppfattningen att homosexualitet är normalt... För några år sedan, när jag läste mycket Anne Holt, läste jag en hel del recensioner/reflektioner/åsikter kring hennes böcker om Hanne Wilhelmsen. Hanne är en karaktär som genom bokserien haft ett problematiskt förhållande till sin lesbiskhet och till sin omgivning; hennes garderob var till en början både djup och låst med dubbla lås. Jag läste då att många ansåg att Hanne var allt för gnällig och negativ, och att Holt borde ha något slags ansvar som författare att tvärt om ge en positiv bild av homosexualitet -- för det vill man hellre läsa om, och det är också mycket bättre för den heterosexuella deckarpubliken att få läsa om en glad och stolt lesbisk huvudperson. Men varför skulle det vara så?! Jag skulle vilja påstå att Hanne Wilhelmsen är en realistisk karaktär och att det finns många som upplever livet mer eller mindre som hon. Sedan finns förstås åtskilliga exempel på motsatsen också. (Detta var dessutom på den tiden då det ännu fanns relativt få böcker med lesbiska karaktärer, om man jämför med idag.)
Det har nog hänt väldigt mycket vad det gäller öppenhet de senaste åren, vilket ju är jättebra. Homosexualitet är mycket mindre uppseendeväckande nu. Jag minns inte längre exakt när det var, men i slutet av 90-talet, då teveserien Rederiet gick på högvarv. En gång dök det upp en karaktär som var bög och frisör. I ett avsnitt kysste han den bisexuelle kocken på Freja. Detta stod på löpsedlarna dagen efter -- på illgula papper stod att läsa om att man vågat visa en kyss mellan två män i svensk teve. Är inte det mycket märkligt att det faktiskt var så, för bara några år sedan, att detta var konstigt?
Men det var väl nödvändigt. Allt detta med underliga spektakel måste man igenom för att så småningom -- kanske -- komma ut på andra sidan där en kyss mellan två män inte alls är något konstigt.
Jag har aldrig varit på Pride, så jag kan egentligen inte säga så mycket om det, men en sak jag tror det handlar om är en sorts kollektiv solidaritet bakåt och utåt i världen. En tjugotvåårig tjej som går i paraden och håller sin flickvän i handen hade kanske en gammelfaster som en gång blev förskjuten av sin familj. Vi minns den tiden då homosexualitet ansågs vara en sjukdom, en abnormalitet. Vi är medvetna om att detta synsätt fortfarande finns i delar av världen. Och innan man påstår att detta inte är allvarligt, att det handlar om "livsstil" och "livsval" som man inte behöver skylta med... Nej, det handlar om kärlek mellan två människor, de djupaste och starkaste känslor som finns. Det handlar om människors liv, men inget val -- de enda val man kan göra är att förtiga en del av sin verklighet eller inte. Två tjejer som håller varandra i handen på stan "skyltar" inte med sin "läggning" mer än vad en man och en kvinna som håller varandra i hand gör det.
Men människor beskyller fortfarande homosexuella som är öppna för att "skylta". Människor kan fortfarande uttrycka åsikten att de "inte tror på" homosexualitet; att jag bara förmodar att jag nog är lesbisk för att jag inte har mött den rätte mannen än. De kan säga att homosexualitet inte handlar om kärlek utan är ett felaktigt beteende. De kan säga att "homosexuella handlingar" är en synd.
Visst kan det vara så att de människor som inte säger/tänker dessa saker tycker att det tjatas onödigt mycket om homosexualitet i media... Jag skulle tro att denna uppfattning kommer att leva kvar ända tills vi faktiskt har kommit dithän att ingen längre tycker att homosexualitet är konstigt och man inte längre reagerar på att det "tjatas" om homosexualitet mer än det "tjatas" om heterosexualitet. Det är bara det att man vanligtvis inte tycker att det tjatas om heterosexualitet eftersom detta är det normala.
En sak som Marcus Birro säger i slutet av sin krönika har jag full förståelse för; detta att det kan vara väldigt svårt att komma ut som troende. Det kan faktiskt ibland vara lite samma sak, fast spegelvänt på något vis. En gång när jag sa att jag var kristen mitt i ett gäng homo/bisexuella personer tittade de på mig som om jag var den allra mest osannolika varelse som någonsin existerat. Det kan vara oerhört provocerande i vissa sammanhang att påstå att man är troende och man kan bli utsatt för ett starkt ifrågasättande. Som om inga "normala" personer kan vara något annat än ateister eller möjligtvis ägna sig åt tarot och astrologi.
På samma sätt kan man i kristna kretsar känna att det finns en mycket tydlig norm för vad som är rätt och fel, vad som är okej att säga, göra och till och med tänka. På senare år har de flesta jag träffat förmodat att de kristna är mycket få och att de kristna med "åsikter" om homosexualitet är ännu färre; de är så få att man inte ens behöver bry sig om dem. Nej, det kan man tycka -- men kanske inte när man befinner sig mitt ibland dem. Det spelar inte så stor roll vilken grupp man tillhör, men om man tillräckligt länge befinner sig i ett snävt sammanhang med starkt "vi och dom"-tänkande, så kan man inte undgå att ta åt sig. Man kanske inte börjar ta till sig hela deras världsbild (men det händer nog också), men inte känner man sig särskilt stark och självsäker när de flesta omkring en hävdar att det vore en synd att ha känslor för en annan tjej och att det är rent skamligt att så många inom kyrkan säger rent ut att detta är helt okej.
Jag tror säkert att de flesta jag mött i grunden menat väl (de har på något sätt menat att uttrycka kärlek då de påstått att "vissa kan bli botade" eftersom de verkligen trott att man kan och bör "bota" en homosexuell person), men jag kan inte komma ifrån att det känns lite fel då en person kan säga till mig om en bekant: "Märkte du hur trevlig han var mot dig? Jag blev nästan förvånad, för jag har berättat att du är lesbisk och han tycker att homosexualitet är fel -- men det var ju bra att han kunde vara trevlig ändå." Ungefär som att jag skulle vara tacksam för att en kille var trevlig mot mig, för att hans åsikter om homosexualitet skulle ge honom rätt att uttrycka dem var som helst och när som helst, när jag inte uttrycker något annat än att stå där och säga "hej".
Det som, trots allt (jag har läst ganska många böcker och varit inblandad i en hel del diskussioner), är svårast att förstå är varför det är så stötande för dem. Det här är en några år gammal dikt, inspirerad av verkliga händelser och uttalanden. Ja, jag har hört sägas att "dom ska brinna!" och jag har sett en tjej nästan brista i gråt då hon försökt förklara varför hon blir illa berörd av homosexualitet. I rättvisans namn ska tilläggas att jag även hört att jag varit "intressant" eftersom jag varit mångas första möte med en homosexuell person -- och detta bara genom att existera, då jag inte ens haft en flickvän att visa upp till beskådande.
En gång så hörde jag vännerna tala:
"Kärleken har väl sin tydliga gräns!"
Jag hörde verkligen tankarna mala
hos dem som visste hur kärleken känns.
"Alla ska brinna i helvetets lågor
som inte älskar som vi på rätt sätt,
kom inte här nu med dina små frågor,
tro inte att du mot oss kan få rätt.
Du kan väl inte försvara en flata,
det syns ju på dig att du är normal!
Det kan väl räcka att dom tillåts prata
jämt i varendaste tevekanal --
tänk att dom också kan få hålla handen;
bögar på gator och torg i vår stad,
transor på landet, i skogen, på stranden --
om nån blir botad, så kan han va' glad!"
Så sa de blivande prästerna eldigt
ute i köket där jag lagat mat,
sen bad vi bordsbön och det var ett väldigt
trevligt kalas, det blev tomt på vart fat.
Sen kom desserten som jag hade bakat
och de sa till mig att jag var så bra,
det var den godaste kaka man smakat;
mannen blir välgödd som får mig en dag
tyckte de vänner som tog allt för givet;
"du är den snällaste flicka vi känt!"
Då log jag vänligt och vågade klivet:
"Tycker ni inte att det smakar bränt?"
***
Nåja, ärligt talat: de två sista raderna är inte sanna. Jag vågade aldrig säga något till de allra mest rabiata; jag bodde ju ändå där, liksom, och det kunde ha blivit otrevligt. Men ändå.
Ja, det kan nog hända att Marcus Birro har helt rätt i att det finns större och allvarligare problem i Sverige 2010 än den vardagsdiskriminering som vissa homosexuella utsätts för, och de enstaka hatbrott som begås. Det kan hända att Pride är ett kan se ut som ett "spektakel", men egentligen -- detta är ju någonting att vara tacksam för. Nu kan alla som vill få gifta sig i kyrkan; det är ett framsteg, och det kan göra att det kan tycks som att det inte finns något mer att "bråka" om, och man kan lämna plats för andra frågor.
Men nej. Så är det ju ändå inte riktigt. Nu handlar det inte om att man kan bli dödad eller kastad i fängelse om man håller en person av samma kön i handen på gatan, och den lagliga diskriminering av HBT-personer som finns i andra länder finns inte här. Men det finns osynlighet, misstroende, fördomar, hån, avståndstagande och ett myller av "åsikter" som var och en är i sin fulla rätt att uttrycka. Homosexuella är också "riktiga människor."
Detta är inte problem i samma utsträckning som arbetslöshet och barn som lever i misär, med mera, men det påverkar ändå individer. Det handlar inte om att vara "en svårt eftersatt minoritetsgrupp", det handlar om attityder i vardagen i mötet mellan människor. Det är inte konkret allvarligt och drabbande för den stora massan, men det är ytterst verkligt och plågsamt för dem som berörs. En gång kände jag en blivande lärare som inte alltid hade fått positiva reaktioner när hon kom ut, och hon tog mycket illa vid sig när någon tittade snett på henne. Hon sa till mig att hon hade bestämt sig för att hon inte skulle bli ihop med en tjej någon mer gång; "jag orkar helt enkelt inte vara lesbisk!" Det var inte kärleksproblem hon pratade om då, utan det faktum att man alltid antas vara hetero, och blir motsatsen bevisad väcks frågor och funderingar. Att alltid komma ut, gång på gång, inför kollegor, barn och deras föräldrar - hon såg framför sig en stor press. Alternativet, att aldrig komma ut utan hålla privatlivet hemligt insåg hon är ännu mer stressande i längden. Så mycket enklare då om hon, som "alla andra", kunde svänga sig med ord som "han" och "honom" och "jag och min pojkvän"...
Nu är det här bara en person. Men jag tror inte att hon är unik. Särskilt inte bland lärare -- inte för att barn och ungdomar skulle vara jobbiga att ha att göra med, men för att deras föräldrar verkligen representerar ett tvärsnitt ur samhället och man kan inte räkna med att alla människor man möter ska vara toleranta. Som lärare kan man nog uppleva att det finns viktigare saker att fokusera på än det egna privatlivet, och därför låter man bli det. Grejen är ju att om man inte syns, så kan det tyckas bekräfta föreställningen om att man inte finns. Homosexualitet blir något främmande och annorlunda som finns där borta (på Pride?) men inte här.
Man kan förstås inte begära av enskilda att de ska kämpa och ta alla smällar, men om inte ungdomarnas lärare vågar företräda uppfattningen att homosexualitet är normalt... För några år sedan, när jag läste mycket Anne Holt, läste jag en hel del recensioner/reflektioner/åsikter kring hennes böcker om Hanne Wilhelmsen. Hanne är en karaktär som genom bokserien haft ett problematiskt förhållande till sin lesbiskhet och till sin omgivning; hennes garderob var till en början både djup och låst med dubbla lås. Jag läste då att många ansåg att Hanne var allt för gnällig och negativ, och att Holt borde ha något slags ansvar som författare att tvärt om ge en positiv bild av homosexualitet -- för det vill man hellre läsa om, och det är också mycket bättre för den heterosexuella deckarpubliken att få läsa om en glad och stolt lesbisk huvudperson. Men varför skulle det vara så?! Jag skulle vilja påstå att Hanne Wilhelmsen är en realistisk karaktär och att det finns många som upplever livet mer eller mindre som hon. Sedan finns förstås åtskilliga exempel på motsatsen också. (Detta var dessutom på den tiden då det ännu fanns relativt få böcker med lesbiska karaktärer, om man jämför med idag.)
Det har nog hänt väldigt mycket vad det gäller öppenhet de senaste åren, vilket ju är jättebra. Homosexualitet är mycket mindre uppseendeväckande nu. Jag minns inte längre exakt när det var, men i slutet av 90-talet, då teveserien Rederiet gick på högvarv. En gång dök det upp en karaktär som var bög och frisör. I ett avsnitt kysste han den bisexuelle kocken på Freja. Detta stod på löpsedlarna dagen efter -- på illgula papper stod att läsa om att man vågat visa en kyss mellan två män i svensk teve. Är inte det mycket märkligt att det faktiskt var så, för bara några år sedan, att detta var konstigt?
Men det var väl nödvändigt. Allt detta med underliga spektakel måste man igenom för att så småningom -- kanske -- komma ut på andra sidan där en kyss mellan två män inte alls är något konstigt.
Jag har aldrig varit på Pride, så jag kan egentligen inte säga så mycket om det, men en sak jag tror det handlar om är en sorts kollektiv solidaritet bakåt och utåt i världen. En tjugotvåårig tjej som går i paraden och håller sin flickvän i handen hade kanske en gammelfaster som en gång blev förskjuten av sin familj. Vi minns den tiden då homosexualitet ansågs vara en sjukdom, en abnormalitet. Vi är medvetna om att detta synsätt fortfarande finns i delar av världen. Och innan man påstår att detta inte är allvarligt, att det handlar om "livsstil" och "livsval" som man inte behöver skylta med... Nej, det handlar om kärlek mellan två människor, de djupaste och starkaste känslor som finns. Det handlar om människors liv, men inget val -- de enda val man kan göra är att förtiga en del av sin verklighet eller inte. Två tjejer som håller varandra i handen på stan "skyltar" inte med sin "läggning" mer än vad en man och en kvinna som håller varandra i hand gör det.
Men människor beskyller fortfarande homosexuella som är öppna för att "skylta". Människor kan fortfarande uttrycka åsikten att de "inte tror på" homosexualitet; att jag bara förmodar att jag nog är lesbisk för att jag inte har mött den rätte mannen än. De kan säga att homosexualitet inte handlar om kärlek utan är ett felaktigt beteende. De kan säga att "homosexuella handlingar" är en synd.
Visst kan det vara så att de människor som inte säger/tänker dessa saker tycker att det tjatas onödigt mycket om homosexualitet i media... Jag skulle tro att denna uppfattning kommer att leva kvar ända tills vi faktiskt har kommit dithän att ingen längre tycker att homosexualitet är konstigt och man inte längre reagerar på att det "tjatas" om homosexualitet mer än det "tjatas" om heterosexualitet. Det är bara det att man vanligtvis inte tycker att det tjatas om heterosexualitet eftersom detta är det normala.
En sak som Marcus Birro säger i slutet av sin krönika har jag full förståelse för; detta att det kan vara väldigt svårt att komma ut som troende. Det kan faktiskt ibland vara lite samma sak, fast spegelvänt på något vis. En gång när jag sa att jag var kristen mitt i ett gäng homo/bisexuella personer tittade de på mig som om jag var den allra mest osannolika varelse som någonsin existerat. Det kan vara oerhört provocerande i vissa sammanhang att påstå att man är troende och man kan bli utsatt för ett starkt ifrågasättande. Som om inga "normala" personer kan vara något annat än ateister eller möjligtvis ägna sig åt tarot och astrologi.
På samma sätt kan man i kristna kretsar känna att det finns en mycket tydlig norm för vad som är rätt och fel, vad som är okej att säga, göra och till och med tänka. På senare år har de flesta jag träffat förmodat att de kristna är mycket få och att de kristna med "åsikter" om homosexualitet är ännu färre; de är så få att man inte ens behöver bry sig om dem. Nej, det kan man tycka -- men kanske inte när man befinner sig mitt ibland dem. Det spelar inte så stor roll vilken grupp man tillhör, men om man tillräckligt länge befinner sig i ett snävt sammanhang med starkt "vi och dom"-tänkande, så kan man inte undgå att ta åt sig. Man kanske inte börjar ta till sig hela deras världsbild (men det händer nog också), men inte känner man sig särskilt stark och självsäker när de flesta omkring en hävdar att det vore en synd att ha känslor för en annan tjej och att det är rent skamligt att så många inom kyrkan säger rent ut att detta är helt okej.
Jag tror säkert att de flesta jag mött i grunden menat väl (de har på något sätt menat att uttrycka kärlek då de påstått att "vissa kan bli botade" eftersom de verkligen trott att man kan och bör "bota" en homosexuell person), men jag kan inte komma ifrån att det känns lite fel då en person kan säga till mig om en bekant: "Märkte du hur trevlig han var mot dig? Jag blev nästan förvånad, för jag har berättat att du är lesbisk och han tycker att homosexualitet är fel -- men det var ju bra att han kunde vara trevlig ändå." Ungefär som att jag skulle vara tacksam för att en kille var trevlig mot mig, för att hans åsikter om homosexualitet skulle ge honom rätt att uttrycka dem var som helst och när som helst, när jag inte uttrycker något annat än att stå där och säga "hej".
Det som, trots allt (jag har läst ganska många böcker och varit inblandad i en hel del diskussioner), är svårast att förstå är varför det är så stötande för dem. Det här är en några år gammal dikt, inspirerad av verkliga händelser och uttalanden. Ja, jag har hört sägas att "dom ska brinna!" och jag har sett en tjej nästan brista i gråt då hon försökt förklara varför hon blir illa berörd av homosexualitet. I rättvisans namn ska tilläggas att jag även hört att jag varit "intressant" eftersom jag varit mångas första möte med en homosexuell person -- och detta bara genom att existera, då jag inte ens haft en flickvän att visa upp till beskådande.
En gång så hörde jag vännerna tala:
"Kärleken har väl sin tydliga gräns!"
Jag hörde verkligen tankarna mala
hos dem som visste hur kärleken känns.
"Alla ska brinna i helvetets lågor
som inte älskar som vi på rätt sätt,
kom inte här nu med dina små frågor,
tro inte att du mot oss kan få rätt.
Du kan väl inte försvara en flata,
det syns ju på dig att du är normal!
Det kan väl räcka att dom tillåts prata
jämt i varendaste tevekanal --
tänk att dom också kan få hålla handen;
bögar på gator och torg i vår stad,
transor på landet, i skogen, på stranden --
om nån blir botad, så kan han va' glad!"
Så sa de blivande prästerna eldigt
ute i köket där jag lagat mat,
sen bad vi bordsbön och det var ett väldigt
trevligt kalas, det blev tomt på vart fat.
Sen kom desserten som jag hade bakat
och de sa till mig att jag var så bra,
det var den godaste kaka man smakat;
mannen blir välgödd som får mig en dag
tyckte de vänner som tog allt för givet;
"du är den snällaste flicka vi känt!"
Då log jag vänligt och vågade klivet:
"Tycker ni inte att det smakar bränt?"
***
Nåja, ärligt talat: de två sista raderna är inte sanna. Jag vågade aldrig säga något till de allra mest rabiata; jag bodde ju ändå där, liksom, och det kunde ha blivit otrevligt. Men ändå.
söndag 25 juli 2010
Lyckan är en sällsam fågel - Anna Gavalda
Jag har läst två böcker av Anna Gavalda tidigare: Tillsammans är man mindre ensam och Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Den första tyckte jag mycket om, den andra (novellsamling) tyckte jag var helt okej som helhet. Därför såg jag rätt mycket fram emot att läsa Lyckan är en sällsam fågel.
Boken handlar om en man i femtioårsåldern, framgångsrik arkitekt, som lever ihop med sin sambo och dennas tonårsdotter. Han har två äldre systrar som han inte kommer så bra överens med och en yngre syster som är hans bästa vän. Han jobbar väldigt mycket. Han börjar känna att kvinnan han lever ihop med börjar glida ifrån honom, och att dottern är, tja... tonåring. Allt är liksom lite stressigt och småtrist. Sedan får han ett brev från sin barndomsvän Alexis; dennes mamma har dött. Så börjar minnena rullas upp, livskrisen utvecklar sig, och det förflutna tar allt mer över nuet.
Jag brukar läsa ut böcker jag påbörjar, men den här har jag faktiskt lagt undan oläst; det känns som att jag kommer att låta den ligga. En bekant sa till mig att "den är inte så bra i början, men sedan är den jättebra" -- men hur lång är början? Nu har jag läst drygt två hundra sidor... och jag känner att jag orkar inte intressera mig för historien, trots att den innehåller intressanta teman.
Nyligen läste jag en recension där någon störde sig på att romanen är "rörigt skriven" och hoppar fram och tillbaka. Den "röriga" berättartekniken har jag ingenting emot i sig; sådant kan vara helt okej och man behöver inte få veta allt på en gång, precis som huvudpersonerna inte kan förväntas reda ut alla sina tankar och känslor helt ögonblickligen. (Det är ju rätt logiskt att det berättas på det viset också; minnet funkar inte alltid så att man tänker på saker i en strikt ordning.) Nej, det är något med själva tonen jag inte gillar. Okej, jag kan visst läsa en bok om någon som är utbränd och ägnar sig åt att återutforska det förflutna, men jag upplever berättarrösten som alltför... tröttsam. Växlingarna mellan "han" och "jag" stör mig, tex, och det slängiga tonfallet - så på det sättet är det ju rörigt. Även dialogerna är jag mindre förtjust i. Ibland kan jag gilla när karaktärerna liksom "pratar med läsaren", men ibland - som nu - blir det bara drygt. Baksidestexten beskriver språket som "modernt". Så kanske är jag bara lite efter...
Boken handlar om en man i femtioårsåldern, framgångsrik arkitekt, som lever ihop med sin sambo och dennas tonårsdotter. Han har två äldre systrar som han inte kommer så bra överens med och en yngre syster som är hans bästa vän. Han jobbar väldigt mycket. Han börjar känna att kvinnan han lever ihop med börjar glida ifrån honom, och att dottern är, tja... tonåring. Allt är liksom lite stressigt och småtrist. Sedan får han ett brev från sin barndomsvän Alexis; dennes mamma har dött. Så börjar minnena rullas upp, livskrisen utvecklar sig, och det förflutna tar allt mer över nuet.
Jag brukar läsa ut böcker jag påbörjar, men den här har jag faktiskt lagt undan oläst; det känns som att jag kommer att låta den ligga. En bekant sa till mig att "den är inte så bra i början, men sedan är den jättebra" -- men hur lång är början? Nu har jag läst drygt två hundra sidor... och jag känner att jag orkar inte intressera mig för historien, trots att den innehåller intressanta teman.
Nyligen läste jag en recension där någon störde sig på att romanen är "rörigt skriven" och hoppar fram och tillbaka. Den "röriga" berättartekniken har jag ingenting emot i sig; sådant kan vara helt okej och man behöver inte få veta allt på en gång, precis som huvudpersonerna inte kan förväntas reda ut alla sina tankar och känslor helt ögonblickligen. (Det är ju rätt logiskt att det berättas på det viset också; minnet funkar inte alltid så att man tänker på saker i en strikt ordning.) Nej, det är något med själva tonen jag inte gillar. Okej, jag kan visst läsa en bok om någon som är utbränd och ägnar sig åt att återutforska det förflutna, men jag upplever berättarrösten som alltför... tröttsam. Växlingarna mellan "han" och "jag" stör mig, tex, och det slängiga tonfallet - så på det sättet är det ju rörigt. Även dialogerna är jag mindre förtjust i. Ibland kan jag gilla när karaktärerna liksom "pratar med läsaren", men ibland - som nu - blir det bara drygt. Baksidestexten beskriver språket som "modernt". Så kanske är jag bara lite efter...
torsdag 15 juli 2010
100 kvinnor
I väntan på att jag ska läsa ut (bara lite kvar) The Voyage Out och skriva om den, och för att Tekoppen tyckte att jag hellre skulle skriva min egen lista istället för att bara kommentera hennes, och för att jag inte har så mycket emot att skjuta upp "nödvändigare" sysslor för att skriva listor (varför?), så kommer här en "100 författare"-lista med bara kvinnor.
Fetstila titel + författare om du läst boken
Om du inte läst just den boken men annat av författaren – fetstila författaren
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera med rött
* efter boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ efter boken betyder att du äger den
x efter de du påbörjat men inte avslutat
1. Adichie, Chimamanda Ngozi – En halv gul sol *
2. Alfvén, Inger – Ur kackerlackors levnad
3. Allende, Isabel – Andarnas hus +
4. Angelou, Maya – Jag vet varför burfågeln sjunger
5. Aronsson, Stina – Hitom himlen
6. Atwood, Margaret – Penelopiaden +
7. Axelsson, Majgull – Aprilhäxan +
8. Austen, Jane – Stolthet och fördom +
9. Barbery, Muriel – Igelkottens elegans
10. Beecher Stowe, Harriet – Onkel Toms stuga
11. Benedictson, Victoria – Pengar
12. Blixen, Karen – Min afrikanska farm +
13. Boye, Karin – Kallocain +
14. Brantenberg, Gerd – Egalias döttrar +
15. Brontë, Anne – Agnes Grey
16. Brontë, Charlotte – Jane Eyre +
17. Brontë, Emily – Svindlande höjder +
18. Buck, Pearl – Den goda jorden
19. Christie, Agatha – Tio små negerpojkar
20. Condé, Maryse – Desirada
21. Djebar, Assia – Sultanbrudens skugga
22. Duras, Marguerite – Älskaren +
23. Edelfeldt, Inger – Kamalas bok
24. Ekman, Kerstin – Hunden
25. Eliot, George (Mary Ann Evans) – Middlemarch +
26. Emecheta, Buchi – Andra klassens medborgare *
27. Fagerholm, Monika – Underbara kvinnor vid vatten
28. Flygare-Carlén, Emilie – Rosen på Tistelön
29. Fossum, Karin – Älskade Poona
30. Frame, Janet – En ängel vid mitt bord
31. Frank, Anne – Anne Franks dagbok
32. Fredriksson, Marianne – Simon och ekarna
33. French, Marilyn – Kvinnorummet
34. Gaskell, Elizabeth – Cranford
35. Gordimer, Nadine – Min sons historia
36. Gripe, Maria – Tordyveln flyger i skymningen
37. Highsmith, Patricia – En man med många talanger
38. Hodgson Burnett, Frances – En liten prinsessa
39. Holst, Hanne-Vibeke – Min mosters migrän
40. Hustvedt, Siri – Vad jag älskade
41. Isaksson, Ulla – De två saliga
42. Jansson, Tove – Pappan och havet
43. Jelinek, Elfride – Älskarinnorna
44. Johansson, Elsie – Glasfåglarna
45. Jones, Sadie – Den utstötte
46. Jong, Erica – Rädd att flyga
47. Kandre, Mare – Aliide, Aliide
48. Kincaid, Jamaica – Annie John
49. Kleve, Stella (Malling, Mathilda) – Bertha Funke
50. von Krusenstjerna, Agnes - Den blå rullgardinen +
51. Lagerlöf, Selma – Kejsarn av Portugallien +
52. Lahiri, Jhumpa – Främmande jord *
53. Lessing, Doris – Den femte sanningen
54. Lidman, Sara – Lifsens rot
55. Linderborg, Åsa – Mig äger ingen
56. Lindgren, Astrid – Mio min Mio
57. Lispector, Clarice – Stjärnans ögonblick
58. Lugn, Kristina – Stulna juveler
59. Magorian, Michelle – Godnatt Mister Tom +
60. Malmsten, Bodil – Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån
61. Martinson, Moa – Kvinnor och äppelträd
62. McCullough, Colleen – Törnfåglarna
63. Mernissi, Fatima – Drömmar om frihet *
64. Mitchell, Margaret – Borta med vinden +
65. Montgomery, L M – Anne på Grönkulla +
66. Morante, Elsa – Historien
67. Morrison, Toni – Älskade +
68. Müller, Herta – Hjärtdjur
69. Munro, Alice – Kärlek, vänskap, hat
70. Oates, Joyce Carol – Blonde +
71. Oksanen, Sofi – Stalins kossor
72. Olsson, Vibeke – Molnfri bombnatt
73. Plath, Sylvia – Glaskupan +
74. Robinson, Marilynne – Gilead *
75. Rowling, J K – Harry Potter-serien
76. Roy, Arundhati – De små tingens gud
77. Sagan, Françoise – Ett moln på min himmel
78. Sandel, Cora – Alberte-serien
79. Sapfo – Sapfo : dikter och fragment
80. Sundström, Gun-Britt – Maken *
81. Szymborska, Wisława – Dikter 1945-2002
82. Shelley, Mary – Frankenstein +
83. Shriver, Lionel – Vi måste prata om Kevin
84. Sittenfeld, Curtis – Presidentens hustru
85. Smith, Zadie – Om skönhet
86. Stenberg, Birgitta – Alla vilda
87. Stridsberg, Sara – Drömfakulteten
88. Tan, Amy – Joy Luck Club
89. Tartt, Donna – Den hemliga historien
90. Thorvall, Kerstin – När man skjuter arbetare
91. Trotzig, Birgitta – Dykungens dotter +
92. Tyler, Anne – Ett amatöräktenskap
93. Ulitskaja, Ljudmila – En munter begravning *
94. Undset, Sigrid – Kristin Lavransdotter
95. Wassmo, Herbjörg – Huset med den blinda glasverandan
96. Waters, Sarah – Främlingen i huset
97. Wells, Rebecca – Yayaflickornas gudomliga hemligheter
98. Winterson, Jeanette – Det finns annan frukt än apelsiner +
99. Woolf, Virginia – Mot fyren +
100. Wägner, Elin – Pennskaftet
Jaha, det var det. Förresten, off topic men ändå... Jag måste bara rekommendera alla eventuella läsare att prova cheesecakekladdkaka! *Mmm* (Med lite trixande kanske den går att göra vegansk... hm?)
Fetstila titel + författare om du läst boken
Om du inte läst just den boken men annat av författaren – fetstila författaren
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera med rött
* efter boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ efter boken betyder att du äger den
x efter de du påbörjat men inte avslutat
1. Adichie, Chimamanda Ngozi – En halv gul sol *
2. Alfvén, Inger – Ur kackerlackors levnad
3. Allende, Isabel – Andarnas hus +
4. Angelou, Maya – Jag vet varför burfågeln sjunger
5. Aronsson, Stina – Hitom himlen
6. Atwood, Margaret – Penelopiaden +
7. Axelsson, Majgull – Aprilhäxan +
8. Austen, Jane – Stolthet och fördom +
9. Barbery, Muriel – Igelkottens elegans
10. Beecher Stowe, Harriet – Onkel Toms stuga
11. Benedictson, Victoria – Pengar
12. Blixen, Karen – Min afrikanska farm +
13. Boye, Karin – Kallocain +
14. Brantenberg, Gerd – Egalias döttrar +
15. Brontë, Anne – Agnes Grey
16. Brontë, Charlotte – Jane Eyre +
17. Brontë, Emily – Svindlande höjder +
18. Buck, Pearl – Den goda jorden
19. Christie, Agatha – Tio små negerpojkar
20. Condé, Maryse – Desirada
21. Djebar, Assia – Sultanbrudens skugga
22. Duras, Marguerite – Älskaren +
23. Edelfeldt, Inger – Kamalas bok
24. Ekman, Kerstin – Hunden
25. Eliot, George (Mary Ann Evans) – Middlemarch +
26. Emecheta, Buchi – Andra klassens medborgare *
27. Fagerholm, Monika – Underbara kvinnor vid vatten
28. Flygare-Carlén, Emilie – Rosen på Tistelön
29. Fossum, Karin – Älskade Poona
30. Frame, Janet – En ängel vid mitt bord
31. Frank, Anne – Anne Franks dagbok
32. Fredriksson, Marianne – Simon och ekarna
33. French, Marilyn – Kvinnorummet
34. Gaskell, Elizabeth – Cranford
35. Gordimer, Nadine – Min sons historia
36. Gripe, Maria – Tordyveln flyger i skymningen
37. Highsmith, Patricia – En man med många talanger
38. Hodgson Burnett, Frances – En liten prinsessa
39. Holst, Hanne-Vibeke – Min mosters migrän
40. Hustvedt, Siri – Vad jag älskade
41. Isaksson, Ulla – De två saliga
42. Jansson, Tove – Pappan och havet
43. Jelinek, Elfride – Älskarinnorna
44. Johansson, Elsie – Glasfåglarna
45. Jones, Sadie – Den utstötte
46. Jong, Erica – Rädd att flyga
47. Kandre, Mare – Aliide, Aliide
48. Kincaid, Jamaica – Annie John
49. Kleve, Stella (Malling, Mathilda) – Bertha Funke
50. von Krusenstjerna, Agnes - Den blå rullgardinen +
51. Lagerlöf, Selma – Kejsarn av Portugallien +
52. Lahiri, Jhumpa – Främmande jord *
53. Lessing, Doris – Den femte sanningen
54. Lidman, Sara – Lifsens rot
55. Linderborg, Åsa – Mig äger ingen
56. Lindgren, Astrid – Mio min Mio
57. Lispector, Clarice – Stjärnans ögonblick
58. Lugn, Kristina – Stulna juveler
59. Magorian, Michelle – Godnatt Mister Tom +
60. Malmsten, Bodil – Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån
61. Martinson, Moa – Kvinnor och äppelträd
62. McCullough, Colleen – Törnfåglarna
63. Mernissi, Fatima – Drömmar om frihet *
64. Mitchell, Margaret – Borta med vinden +
65. Montgomery, L M – Anne på Grönkulla +
66. Morante, Elsa – Historien
67. Morrison, Toni – Älskade +
68. Müller, Herta – Hjärtdjur
69. Munro, Alice – Kärlek, vänskap, hat
70. Oates, Joyce Carol – Blonde +
71. Oksanen, Sofi – Stalins kossor
72. Olsson, Vibeke – Molnfri bombnatt
73. Plath, Sylvia – Glaskupan +
74. Robinson, Marilynne – Gilead *
75. Rowling, J K – Harry Potter-serien
76. Roy, Arundhati – De små tingens gud
77. Sagan, Françoise – Ett moln på min himmel
78. Sandel, Cora – Alberte-serien
79. Sapfo – Sapfo : dikter och fragment
80. Sundström, Gun-Britt – Maken *
81. Szymborska, Wisława – Dikter 1945-2002
82. Shelley, Mary – Frankenstein +
83. Shriver, Lionel – Vi måste prata om Kevin
84. Sittenfeld, Curtis – Presidentens hustru
85. Smith, Zadie – Om skönhet
86. Stenberg, Birgitta – Alla vilda
87. Stridsberg, Sara – Drömfakulteten
88. Tan, Amy – Joy Luck Club
89. Tartt, Donna – Den hemliga historien
90. Thorvall, Kerstin – När man skjuter arbetare
91. Trotzig, Birgitta – Dykungens dotter +
92. Tyler, Anne – Ett amatöräktenskap
93. Ulitskaja, Ljudmila – En munter begravning *
94. Undset, Sigrid – Kristin Lavransdotter
95. Wassmo, Herbjörg – Huset med den blinda glasverandan
96. Waters, Sarah – Främlingen i huset
97. Wells, Rebecca – Yayaflickornas gudomliga hemligheter
98. Winterson, Jeanette – Det finns annan frukt än apelsiner +
99. Woolf, Virginia – Mot fyren +
100. Wägner, Elin – Pennskaftet
Jaha, det var det. Förresten, off topic men ändå... Jag måste bara rekommendera alla eventuella läsare att prova cheesecakekladdkaka! *Mmm* (Med lite trixande kanske den går att göra vegansk... hm?)
torsdag 8 juli 2010
Passerelles - Julie Lezzie
Julie Lezzies korta roman Passerelles (185 sidor) är utgiven av Éditions Gaies et Lesbiennes och har en regnbågsrand på framsidan -- detta förmodligen för att den ska vara lätt att hitta för den som letar efter hbtq-litteratur. Vilket förstås kan vara bra. Det finns många som letar. Även moi gick ju till bokhandeln Violette and Co av en anledning. Men, men... känslan jag får är att om man väljer en roman med en regnbågsrand så väljer man bort någonting man får i de "diskretare" böckerna, nämligen litterär kvalitet. (Som en slags, hm, kiosklitteratur.) Vilket är väldigt tråkigt! Faktiskt rent av upprörande - om det nu är så att alla böcker från detta förlag håller samma låga kvalitet, vilket jag ju inte alls kan uttala mig om. Av den anledningen ska man förstås prata med expediten i bokhandeln (där även Pour l'amour de Marie Salat av Régine Deforges och Nos baisers sont des adieux av Nina Bouraoui inhandlades) istället för att få en blackout och tycka att man inte kan någon franska alls över huvud taget. I så fall skulle kanske expediten ha kunnat säga att om du gillar Bouraoui är kanske den här ingenting för dig... Men nu valde jag att gå efter boktipsen jag fick från tjejen som ledde mig till Je vous écris comme je vous aime och Les amies d'Héloïse, istället för att försöka bekämpa tunghäftan och prata litteratur på franska.
Nu är inte heller Les amies d'Héloïse alls en bok i Bouraoui-stil, men den har stil; den är välskriven och charmig och på sitt sätt alldeles underbar. Men så står det inte heller "roman lesbien" på framsidan av den, som om detta betyder "det kanske inte är så välskrivet, men det är i alla fall lesbiskt, och det är väl det viktigaste"... Det stör mig... väldigt.
Passerelles är kanske inte en jättedålig bok, men det finns för mycket att anmärka på i den för att det ska få passera obemärkt. (På sista sidan tackar Julie Lezzie sin fru för kritik och goda råd och sina redaktörer för att de hjälpt henne att skriva bättre.) Att den har ett ganska enkelt språk hör inte till saken; vid det här laget har jag läst tillräckligt många riktigt bra böcker på franska för att kunna se att det går att skriva böcker som kan läsas av någon vars franska inte är flytande. Den senaste jag läste av Bouraoui, t ex, var inte jättelättläst, men inte svårare än att jag klarade av den. Innan jag påbörjade Passerelles tog jag dock upp Bouraouis Poing Mort [hennes andra roman, från 1992], en mycket tunn liten bok, om man ser till det yttre. Språket, dock! Stilen, förtätad, koncentrerad, ett tydligt exempel på vad som saknas för min läsförståelse. Om man måste slå upp femton ord på första sidan i en roman för att ens få ett ungefärligt grepp om vad som händer i texten, då kan man lika gärna spara boken ett år eller två. Jag bytte raskt till Passerelles och konstaterade glatt att det tog 20 sidor för mig att komma upp i femton glosor -- det känns lite mer "normalt", till och med något "bättre" än genomsnittet (om mitt mål är att behöva slå upp så få ord som möjligt). Jag fick också på den tiden en känsla av att det här är en typ av bok där inte särskilt mycket av innehållet går förlorat om jag inte förstår varenda ord; jag behöver inte slå upp varenda litet adjektiv jag inte känner igen, jag kan till och med hoppa över en halv fras här och där och nöja mig med att jag nog förstår andemeningen... Så i början tyckte jag bra om Passerelles; den kändes jämförelsevis enkel, och trevligt lättsam -- allting behöver ju inte vara så djupt och allvarligt!
Men efter ett tag väcktes dock den kritiska läsaren inom mig, den med viss kräsenhet, vissa krav. För även lättsam underhållningslitteratur bör väl ändå uppfylla vissa krav för att vara njutbar.
Boken handlar om Justine, en ung speciallärare. Hon trivs väldigt bra med sitt yrke och barnen i klassen; bland andra en svårt autistisk pojke, en flicka med downs syndrom (om jag tolkar texten rätt), en annan med någon form av svår koncentrationsstörning -- eller ett överskott av energi --, och fyra andra barn som mest fungerar som "kulisser" och bara nämns i förbigående här och var. Boken börjar med att Justine får en assistent på halvtid, David, och en ny elev i klassen, den autistiske Olivier som även är döv. Justine kan inte teckenspråk, men som tur är kan David lite.
Någonstans här kommer det första jag reagerar på: historien är helt uppenbart berättad ur Justines perspektiv. Så helt plötsligt kommer ett kort litet stycke där läsaren kastas in i Davids huvud och får veta vad han tänker om henne. Ja, visst kan en roman med fördel rymma flera olika berättarröster, men detta är under förutsättning att rösterna får ungefär lika mycket utrymme eller att det åtminstone genomförs med konsekvens. Davids perspektiv dyker dock bara upp korta stunder, fyra-fem gånger genom hela romanen, och då blir det bara störande och ger ett amatörmässigt intryck. Samtliga gånger är informationen man får om/av David antingen oväsentlig, övertydlig -- framgår ändå genom gestaltningen -- eller hade kunnat gestaltas på något annat sätt. Istället känns det som ett "bekvämt" sätt för författaren att berätta för läsaren vad personerna känner utan att behöva gestalta det. Det finns över huvud taget mycket som gestaltas bristfälligt eller inte alls; ofta kommer en bit information om någonting som Justine har gjort eller tänkt som bara berättas utan att läsaren alls får vara med i det som händer.
Eftersom Olivier är döv tänker Justine att hon måste lära sig teckenspråk. Olivier har tidigare gått i en skola för "vanliga" döva barn, och där får han fortfarande mattelektioner eftersom det är det enda ämne han tycker om och över huvud taget uppvisar något resultat i. Justine går dit för att anmäla sig till en teckenspråkskurs, och för att prata med Oliviers mattelärare. Denna visar sig vara en vacker ung kvinna vid namn Sarah. Trots att de inte kan prata med varandra annat än genom skrift upplever Justine att de får en märklig ögonblicklig djup kontakt. Hon anser dock att Sarah inte alls ser lesbisk ut och att det är just typiskt henne att falla för en heterotjej. Men -- vilket alla redan förstår -- det visar sig efter ett tag att hon har fel; Sarah är mycket intresserad av henne, och nu återstår bara för Justine att lära sig teckenspråk och för Sarah att tala om för sina föräldrar att hon är lesbisk. Föräldrarna är ortodoxa judar, vilket innebär en svår konflikt för Sarah (hennes tankar trillar för övrigt också in i texten ett par tre gånger, utan att det på något ställe görs så att det känns ett dugg nödvändigt).
Ett av de största problemen med romanen är att jag aldrig egentligen får någon känsla för Justine. Hon är romanens huvudperson, men vem är hon? Ingenstans får jag en känsla av varför jag borde bry mig om och intressera mig för henne. Hennes mest utmärkande personlighetsdrag är att hon drar snabba slutsatser, är snar att generalisera. Sarah ser inte lesbisk ut, David är likadan som alla andra killar; omöjlig att vara kompis med. Justine gillar David och tycker att han är bra med barnen, men hon är ganska kort mot honom, ibland fientlig. När han till slut får veta att hon är lesbisk (en dag då han kommer hem till henne och råkar se några tidskrifter; då han ertappas med att bläddra i dem rodnar han "som en pojke i kortbyxor som ertappats med fingrarna i syltburken"; snälla, nej..!) blir stämningen mellan dem bättre, men Justine grälar ibland på honom av mycket konstiga skäl. T ex är David lämpligt nog också jude, och Justine fräser åt honom att han borde ha berättat för henne om judiska traditioner, eftersom hon kände sig dum då Sarah gav henne en Chanukka-present utan att hon själv hade någon. "Men visste du inte det?" tyckte han, och hon säger att nej, hur skulle hon kunna veta? Men hur skulle David kunna veta vad hon inte vet om judendom? (Och hur skulle Sarah kunna veta vad hon inte vet? Varför frågar inte Justine Sarah om hennes religion? Varför läser hon inte böcker om hon inte vill fråga? Varför berättar inte Sarah självmant saker för Justine?)
Det jag egentligen mest känner inför Justine är en viss irritation. Till slut blir David också irriterad på henne; anklagar henne för att tycka illa om män och dra alla över en kam. Hon erkänner för sig själv att han kanske har rätt i att hon har mycket fördomar mot män, hon gråter lite och sedan är det inget mer med det. Man undrar om deras relation blir bättre? Man undrar varför Justine har denna attityd mot killar -- hur mycket obehagliga incidenter har hon egentligen upplevt? Vad rör sig i hennes huvud? Här presenteras verkligen en form av konflikt som skulle kunna utvecklas, men den bara antyds och släpps sedan.
Författaren verkar tappa intresset även för Olivier. I början engagerar sig både Justine och David mycket i honom. I andra halvan av boken pratar hon om hur spännande det är att arbeta med barn med kommunikationssvårigheter; utmaningen i att hitta ett sätt att få dem att meddela sig med omvärlden och tillfredsställelsen i att finna "nyckeln" till varje barn. Sedan händer inget mer med Olivier. Klassens andra autistiske pojke, Jérémy, presenteras också ganska utförligt, liksom även hans mamma (den enda föräldern som beskrivs närmare) som är elegant men verkar "kallsinnig" utom då hon en dag lyckligt berättar för Justine att hennes son har kallat henne "mamma". Det går alltså framåt med Jérémy. Men sedan släpps både han och hans mamma, som återigen, när hon sista gången dyker upp i texten, avfärdas som vacker och elegant men förmodligen utan moderskärlek. Jaha? Det verkar ju nyanserat av Justine.
Man funderar också på hur det går för Justine att lära sig teckenspråk. Teckenspråk är ju verkligen ett helt nytt språk; det förstår man i alla fall. Alldeles i början får Justine låna en bok av Sarah, vilket hon blir glad för. Det framgår dock aldrig om hon läser boken och får någon hjälp av den. Det framgår inte heller hur lektionerna går, hur mycket hon övar, hur mycket sedan Sarah hjälper henne. I början konstaterar hon att det är mycket svårt. Framåt slutet är hon mycket frustrerad för att det är så oerhört komplicerat och tar så lång tid att lära sig och det är så mycket hon inte kan (här förstår jag henne, eftersom hon uttrycker hur jag ofta känner inför franskan), och sedan rätt vad det är har hon och Sarah långa nyanserade diskussioner och Justine kan även översätta vad andra säger. Tja, hon kanske bara vaknade upp en morgon och upptäckte att hon hade förvärvat nya kunskaper på något magiskt vis medan hon sov. Det problematiska i att Sarah är döv försvann i alla fall någonstans utefter vägen.
Men allra mest funderar man på Sarah och hennes religion. Man förstår -- eller åtminstone tror man sig förstå -- att Sarah faktiskt tar sin tro på allvar, i någon utsträckning, bortom det att hon oroar sig för föräldrarnas fördomar och förväntningar. Sarahs ortodoxt judiska bakgrund blir ett mycket stort problem i början av förhållandet med Justine. Fast de pratar inte så mycket om det, det bara ligger som en mur mellan dem. En katastrofalt hög mur. Men sedan är det plötsligt inget stort problem längre. Det är naturligtvis sympatiskt att Sarah når denna slutsats -- och en hyllning till romantiken att Justine är viktigare än föräldrarna -- men hur går det till? Justine känner sig som sagt var främmande inför religion, men jag upplever det som ett problem i texten att en djup och allvarlig konflikt presenteras för att sedan bara avfärdas med ett leende. Ungefär halva romanen gick (till största delen klassrumsscener, promenader till och från dövskolan, vagt flirtande och Justines diskussioner med sin katt) innan ämnet över huvud taget introducerades, men istället för att försöka förstå problemet blir Justine mest irriterad. Rätt synd, med tanke på att ämnet homosexualitet/religion ändå är så pass sällsynt i litteraturen.
Över huvud taget är det många små trådar som introduceras och släpps. Kanske på hundra sidor till, mindre klichéer, perspektivbyten och personer som bara finns där, mer gestaltning och reflektioner istället för övertydliga konstateranden (saker man får sig skrivna på näsan), eller kanske ett konsekvent genomfört pov-byte (mellan Justine och Sarah, inte David!), då hade det kanske blivit något. Upplösningen... går verkligen i regnbågens alla glada färger, tycks det, och den avslutande lilla twisten är helt enkelt bara en ingrediens för mycket.
Ja, nu låter väl det här som en bok det knappt var mödan värt att läsa ut? Jag vet inte riktigt. Ju mer jag läste, desto mer irriterad blev jag. (De två-tre sexscenerna som är ditslängda är för övrigt inte på något vis intressanta.) Jag var nära att ge upp, men jag läste ut boken främst för den är på franska och alltid ger det väl något att ta sig igenom en bok. Man kan ju alltid hoppas att ordförrådet växer, och det kan ju vara bra att studera användningen av le subjoctif i en autentisk modern text...
Nu är inte heller Les amies d'Héloïse alls en bok i Bouraoui-stil, men den har stil; den är välskriven och charmig och på sitt sätt alldeles underbar. Men så står det inte heller "roman lesbien" på framsidan av den, som om detta betyder "det kanske inte är så välskrivet, men det är i alla fall lesbiskt, och det är väl det viktigaste"... Det stör mig... väldigt.
Passerelles är kanske inte en jättedålig bok, men det finns för mycket att anmärka på i den för att det ska få passera obemärkt. (På sista sidan tackar Julie Lezzie sin fru för kritik och goda råd och sina redaktörer för att de hjälpt henne att skriva bättre.) Att den har ett ganska enkelt språk hör inte till saken; vid det här laget har jag läst tillräckligt många riktigt bra böcker på franska för att kunna se att det går att skriva böcker som kan läsas av någon vars franska inte är flytande. Den senaste jag läste av Bouraoui, t ex, var inte jättelättläst, men inte svårare än att jag klarade av den. Innan jag påbörjade Passerelles tog jag dock upp Bouraouis Poing Mort [hennes andra roman, från 1992], en mycket tunn liten bok, om man ser till det yttre. Språket, dock! Stilen, förtätad, koncentrerad, ett tydligt exempel på vad som saknas för min läsförståelse. Om man måste slå upp femton ord på första sidan i en roman för att ens få ett ungefärligt grepp om vad som händer i texten, då kan man lika gärna spara boken ett år eller två. Jag bytte raskt till Passerelles och konstaterade glatt att det tog 20 sidor för mig att komma upp i femton glosor -- det känns lite mer "normalt", till och med något "bättre" än genomsnittet (om mitt mål är att behöva slå upp så få ord som möjligt). Jag fick också på den tiden en känsla av att det här är en typ av bok där inte särskilt mycket av innehållet går förlorat om jag inte förstår varenda ord; jag behöver inte slå upp varenda litet adjektiv jag inte känner igen, jag kan till och med hoppa över en halv fras här och där och nöja mig med att jag nog förstår andemeningen... Så i början tyckte jag bra om Passerelles; den kändes jämförelsevis enkel, och trevligt lättsam -- allting behöver ju inte vara så djupt och allvarligt!
Men efter ett tag väcktes dock den kritiska läsaren inom mig, den med viss kräsenhet, vissa krav. För även lättsam underhållningslitteratur bör väl ändå uppfylla vissa krav för att vara njutbar.
Boken handlar om Justine, en ung speciallärare. Hon trivs väldigt bra med sitt yrke och barnen i klassen; bland andra en svårt autistisk pojke, en flicka med downs syndrom (om jag tolkar texten rätt), en annan med någon form av svår koncentrationsstörning -- eller ett överskott av energi --, och fyra andra barn som mest fungerar som "kulisser" och bara nämns i förbigående här och var. Boken börjar med att Justine får en assistent på halvtid, David, och en ny elev i klassen, den autistiske Olivier som även är döv. Justine kan inte teckenspråk, men som tur är kan David lite.
Någonstans här kommer det första jag reagerar på: historien är helt uppenbart berättad ur Justines perspektiv. Så helt plötsligt kommer ett kort litet stycke där läsaren kastas in i Davids huvud och får veta vad han tänker om henne. Ja, visst kan en roman med fördel rymma flera olika berättarröster, men detta är under förutsättning att rösterna får ungefär lika mycket utrymme eller att det åtminstone genomförs med konsekvens. Davids perspektiv dyker dock bara upp korta stunder, fyra-fem gånger genom hela romanen, och då blir det bara störande och ger ett amatörmässigt intryck. Samtliga gånger är informationen man får om/av David antingen oväsentlig, övertydlig -- framgår ändå genom gestaltningen -- eller hade kunnat gestaltas på något annat sätt. Istället känns det som ett "bekvämt" sätt för författaren att berätta för läsaren vad personerna känner utan att behöva gestalta det. Det finns över huvud taget mycket som gestaltas bristfälligt eller inte alls; ofta kommer en bit information om någonting som Justine har gjort eller tänkt som bara berättas utan att läsaren alls får vara med i det som händer.
Eftersom Olivier är döv tänker Justine att hon måste lära sig teckenspråk. Olivier har tidigare gått i en skola för "vanliga" döva barn, och där får han fortfarande mattelektioner eftersom det är det enda ämne han tycker om och över huvud taget uppvisar något resultat i. Justine går dit för att anmäla sig till en teckenspråkskurs, och för att prata med Oliviers mattelärare. Denna visar sig vara en vacker ung kvinna vid namn Sarah. Trots att de inte kan prata med varandra annat än genom skrift upplever Justine att de får en märklig ögonblicklig djup kontakt. Hon anser dock att Sarah inte alls ser lesbisk ut och att det är just typiskt henne att falla för en heterotjej. Men -- vilket alla redan förstår -- det visar sig efter ett tag att hon har fel; Sarah är mycket intresserad av henne, och nu återstår bara för Justine att lära sig teckenspråk och för Sarah att tala om för sina föräldrar att hon är lesbisk. Föräldrarna är ortodoxa judar, vilket innebär en svår konflikt för Sarah (hennes tankar trillar för övrigt också in i texten ett par tre gånger, utan att det på något ställe görs så att det känns ett dugg nödvändigt).
Ett av de största problemen med romanen är att jag aldrig egentligen får någon känsla för Justine. Hon är romanens huvudperson, men vem är hon? Ingenstans får jag en känsla av varför jag borde bry mig om och intressera mig för henne. Hennes mest utmärkande personlighetsdrag är att hon drar snabba slutsatser, är snar att generalisera. Sarah ser inte lesbisk ut, David är likadan som alla andra killar; omöjlig att vara kompis med. Justine gillar David och tycker att han är bra med barnen, men hon är ganska kort mot honom, ibland fientlig. När han till slut får veta att hon är lesbisk (en dag då han kommer hem till henne och råkar se några tidskrifter; då han ertappas med att bläddra i dem rodnar han "som en pojke i kortbyxor som ertappats med fingrarna i syltburken"; snälla, nej..!) blir stämningen mellan dem bättre, men Justine grälar ibland på honom av mycket konstiga skäl. T ex är David lämpligt nog också jude, och Justine fräser åt honom att han borde ha berättat för henne om judiska traditioner, eftersom hon kände sig dum då Sarah gav henne en Chanukka-present utan att hon själv hade någon. "Men visste du inte det?" tyckte han, och hon säger att nej, hur skulle hon kunna veta? Men hur skulle David kunna veta vad hon inte vet om judendom? (Och hur skulle Sarah kunna veta vad hon inte vet? Varför frågar inte Justine Sarah om hennes religion? Varför läser hon inte böcker om hon inte vill fråga? Varför berättar inte Sarah självmant saker för Justine?)
Det jag egentligen mest känner inför Justine är en viss irritation. Till slut blir David också irriterad på henne; anklagar henne för att tycka illa om män och dra alla över en kam. Hon erkänner för sig själv att han kanske har rätt i att hon har mycket fördomar mot män, hon gråter lite och sedan är det inget mer med det. Man undrar om deras relation blir bättre? Man undrar varför Justine har denna attityd mot killar -- hur mycket obehagliga incidenter har hon egentligen upplevt? Vad rör sig i hennes huvud? Här presenteras verkligen en form av konflikt som skulle kunna utvecklas, men den bara antyds och släpps sedan.
Författaren verkar tappa intresset även för Olivier. I början engagerar sig både Justine och David mycket i honom. I andra halvan av boken pratar hon om hur spännande det är att arbeta med barn med kommunikationssvårigheter; utmaningen i att hitta ett sätt att få dem att meddela sig med omvärlden och tillfredsställelsen i att finna "nyckeln" till varje barn. Sedan händer inget mer med Olivier. Klassens andra autistiske pojke, Jérémy, presenteras också ganska utförligt, liksom även hans mamma (den enda föräldern som beskrivs närmare) som är elegant men verkar "kallsinnig" utom då hon en dag lyckligt berättar för Justine att hennes son har kallat henne "mamma". Det går alltså framåt med Jérémy. Men sedan släpps både han och hans mamma, som återigen, när hon sista gången dyker upp i texten, avfärdas som vacker och elegant men förmodligen utan moderskärlek. Jaha? Det verkar ju nyanserat av Justine.
Man funderar också på hur det går för Justine att lära sig teckenspråk. Teckenspråk är ju verkligen ett helt nytt språk; det förstår man i alla fall. Alldeles i början får Justine låna en bok av Sarah, vilket hon blir glad för. Det framgår dock aldrig om hon läser boken och får någon hjälp av den. Det framgår inte heller hur lektionerna går, hur mycket hon övar, hur mycket sedan Sarah hjälper henne. I början konstaterar hon att det är mycket svårt. Framåt slutet är hon mycket frustrerad för att det är så oerhört komplicerat och tar så lång tid att lära sig och det är så mycket hon inte kan (här förstår jag henne, eftersom hon uttrycker hur jag ofta känner inför franskan), och sedan rätt vad det är har hon och Sarah långa nyanserade diskussioner och Justine kan även översätta vad andra säger. Tja, hon kanske bara vaknade upp en morgon och upptäckte att hon hade förvärvat nya kunskaper på något magiskt vis medan hon sov. Det problematiska i att Sarah är döv försvann i alla fall någonstans utefter vägen.
Men allra mest funderar man på Sarah och hennes religion. Man förstår -- eller åtminstone tror man sig förstå -- att Sarah faktiskt tar sin tro på allvar, i någon utsträckning, bortom det att hon oroar sig för föräldrarnas fördomar och förväntningar. Sarahs ortodoxt judiska bakgrund blir ett mycket stort problem i början av förhållandet med Justine. Fast de pratar inte så mycket om det, det bara ligger som en mur mellan dem. En katastrofalt hög mur. Men sedan är det plötsligt inget stort problem längre. Det är naturligtvis sympatiskt att Sarah når denna slutsats -- och en hyllning till romantiken att Justine är viktigare än föräldrarna -- men hur går det till? Justine känner sig som sagt var främmande inför religion, men jag upplever det som ett problem i texten att en djup och allvarlig konflikt presenteras för att sedan bara avfärdas med ett leende. Ungefär halva romanen gick (till största delen klassrumsscener, promenader till och från dövskolan, vagt flirtande och Justines diskussioner med sin katt) innan ämnet över huvud taget introducerades, men istället för att försöka förstå problemet blir Justine mest irriterad. Rätt synd, med tanke på att ämnet homosexualitet/religion ändå är så pass sällsynt i litteraturen.
Över huvud taget är det många små trådar som introduceras och släpps. Kanske på hundra sidor till, mindre klichéer, perspektivbyten och personer som bara finns där, mer gestaltning och reflektioner istället för övertydliga konstateranden (saker man får sig skrivna på näsan), eller kanske ett konsekvent genomfört pov-byte (mellan Justine och Sarah, inte David!), då hade det kanske blivit något. Upplösningen... går verkligen i regnbågens alla glada färger, tycks det, och den avslutande lilla twisten är helt enkelt bara en ingrediens för mycket.
Ja, nu låter väl det här som en bok det knappt var mödan värt att läsa ut? Jag vet inte riktigt. Ju mer jag läste, desto mer irriterad blev jag. (De två-tre sexscenerna som är ditslängda är för övrigt inte på något vis intressanta.) Jag var nära att ge upp, men jag läste ut boken främst för den är på franska och alltid ger det väl något att ta sig igenom en bok. Man kan ju alltid hoppas att ordförrådet växer, och det kan ju vara bra att studera användningen av le subjoctif i en autentisk modern text...
söndag 4 juli 2010
100 böcker och 20 år av läsning
Malins kommentar till föregående inlägg inspirerade mig till en annan sorts lista - en lista på 100 böcker som jag har läst.
För det är klart att det inte finns några universella sanningar när det gäller litteratur. Det finns böcker som många människor under lång tid har uppskattat; böcker som har något visst, böcker som är viktiga, naturligtvis, på många olika sätt och av olika anledningar, men läsning är ju också - och framför allt - något personligt. Böcker är inte utställningsföremål eller troféer, de är världar som ger underbara upplevelser.
En liten stund kändes det svårt att komma på 100 böcker sådär rakt upp och ner, men sedan rann det bara på. De står inte i någon speciell ordning (kanske med undantag för #1), i stort sett bara i den ordning jag kom att tänka på dem. Kanske kom jag att tänka på de viktigaste böckerna först, men det är å andra sidan inte säkert. Associationer... Nummer 100 är inte en bok i strikt mening (papper, pärmar, förlag...) men får vara med ändå på grund av den uppslukande upplevelsen det var för mig att läsa. Som synes (?) har jag inte censurerat mina upplevelser, allt får vara med!
Det här är annars böcker som jag har läst, och i många fall läst om, från 10-årsåldern ungefär. Det är alltså 20 år av läsning. (Nåja, kanske något mer; så exakt minns jag inte min barndoms läsning. Startpunkten kanske är 1988? Nåja, 20 eller 22...) Det är böcker som jag av olika skäl minns, som har betytt mycket på ett eller annat sätt -- under en kortare period eller under flera år -- eller som jag "bara" har tyckt har varit väldigt bra. Jag skulle inte kunna påstå att det här är "böcker som alla borde läsa", eftersom alla inte möter böcker på samma sätt som jag. Det beror ju på så många olika faktorer, vad man anser är "en bra bok", och ofta finns nog anledningarna mer i mötet mellan läsaren och texten än i texten själv. Men jag tror säkert att det finns en hel del titlar på listan som många andra också gillar! :)
Det kan hända att jag senare kommer på att jag har glömt någon viktig titel. Årtalen är ungefärliga. Nåja - jag har ju naturligtvis läst mer än 100 bra böcker i mitt liv ändå, så... Jag skulle väl egentligen har kunnat göra listan längre men någonstans måste man ju sätta punkt också. Vissa av dessa har jag bevarat i minnet länge, andra läste jag för bara några månader sedan -- men poängen är att de gav mig starka läsupplevelser. Jag tycker redan att det ska bli intressant att göra en ny lista och se vad av detta som fortfarande kvalificerar sig som "de 100 viktigaste" efter ytterligare 20 år av läsning...
För det är klart att det inte finns några universella sanningar när det gäller litteratur. Det finns böcker som många människor under lång tid har uppskattat; böcker som har något visst, böcker som är viktiga, naturligtvis, på många olika sätt och av olika anledningar, men läsning är ju också - och framför allt - något personligt. Böcker är inte utställningsföremål eller troféer, de är världar som ger underbara upplevelser.
En liten stund kändes det svårt att komma på 100 böcker sådär rakt upp och ner, men sedan rann det bara på. De står inte i någon speciell ordning (kanske med undantag för #1), i stort sett bara i den ordning jag kom att tänka på dem. Kanske kom jag att tänka på de viktigaste böckerna först, men det är å andra sidan inte säkert. Associationer... Nummer 100 är inte en bok i strikt mening (papper, pärmar, förlag...) men får vara med ändå på grund av den uppslukande upplevelsen det var för mig att läsa. Som synes (?) har jag inte censurerat mina upplevelser, allt får vara med!
Det här är annars böcker som jag har läst, och i många fall läst om, från 10-årsåldern ungefär. Det är alltså 20 år av läsning. (Nåja, kanske något mer; så exakt minns jag inte min barndoms läsning. Startpunkten kanske är 1988? Nåja, 20 eller 22...) Det är böcker som jag av olika skäl minns, som har betytt mycket på ett eller annat sätt -- under en kortare period eller under flera år -- eller som jag "bara" har tyckt har varit väldigt bra. Jag skulle inte kunna påstå att det här är "böcker som alla borde läsa", eftersom alla inte möter böcker på samma sätt som jag. Det beror ju på så många olika faktorer, vad man anser är "en bra bok", och ofta finns nog anledningarna mer i mötet mellan läsaren och texten än i texten själv. Men jag tror säkert att det finns en hel del titlar på listan som många andra också gillar! :)
Det kan hända att jag senare kommer på att jag har glömt någon viktig titel. Årtalen är ungefärliga. Nåja - jag har ju naturligtvis läst mer än 100 bra böcker i mitt liv ändå, så... Jag skulle väl egentligen har kunnat göra listan längre men någonstans måste man ju sätta punkt också. Vissa av dessa har jag bevarat i minnet länge, andra läste jag för bara några månader sedan -- men poängen är att de gav mig starka läsupplevelser. Jag tycker redan att det ska bli intressant att göra en ny lista och se vad av detta som fortfarande kvalificerar sig som "de 100 viktigaste" efter ytterligare 20 år av läsning...
1. Charlotte Brontë – Jane Eyre (1995)
2. Jostein Gaarder – Sofies värld (1994)
3. L.M. Montgomery – Anne på Grönkulla (1990)
4. Virginia Woolf – Mrs Dalloway (1999)
5. Michael Cunningham - Timmarna (2000)
6. Virginia Woolf - Mot fyren (1998)
7. Siri Hustvedt - Lily Dahls förtrollning (2000)
8. Edith Södergrans samlade dikter (1996)
9. Selma Lagerlöf - Gösta Berlings saga (1996)
10. Jane Austen - Emma (1997)
11. Torgny Lindgren - Pölsan (2006)
12. Nina Bouraoui - Mina onda tankar (2007)
13. Joyce Carol Oates - Fallen (2006)
14. Mara Lee - Ladies (2008)
15. Anne Rice - En vampyrs bekännelse (1995)
16. Sheridan Le Fanu - Carmilla (1997)
17. Birgitta Trotzig - I kejsarens tid (2001)
18. Marguerite Duras - Emily L. (2007)
19. Emily Dickinson (1997)
20. Haruki Murakami - Kafka på stranden (2010)
21. A.S. Byatt - De besatta (1996)
22. André Gide - Pastoralsymfonin (2009)
23. David Eddings - Sagan om Belgarion (1993)
24. Laura Ingalls Wilder - Lilla huset på prärien (1992)
25. Hjalmar Söderberg - Förvillelser (1999)
26. Tarjei Vesaas - Fåglarna (2001)
27. Janet Frame - Mot ännu en sommar (2009)
28. Maeve Binchy - Nora O'Donoghues dröm (1995)
29. Marnie Woodraw - Mississippi (2006)
30. Françoise Sagan - Bonjour tristesse (2009)
31. Virginia Woolf - Ett eget rum (1999)
32. L.M. Alcott - Unga kvinnor (1992)
33. Maria Gripe - Skugg-serien (1993)
34. Maria Gripe - Agnes Cecilia (1992)
35. Joyce Carol Oates - Bellefleur (1998)
36. Hjalmar Söderberg - Doktor Glas (1999)
37. Bengt Ohlsson - Gregorius (2006)
38. Helen Humphfrey - Återsken (2004)
39. Inger Edelfeldt - Breven till Nattens drottning (2000)
40. Inger Edelfeldt - Rit (1999)
41. Christine Falkenland - Vinterträdgården (2009)
42. Jane Austen - Stolthet och fördom (1996)
43. Margaret Mahy - Förvandlingen (1994)
44. Selma Lagerlöf - Lövensköldska ringen (1998)
45. Karin Boye - Kris (2000)
46. Andrei Makïne - Det franska testamentet (1999)
47. Diana Gabaldon - Främlingen (1996)
48. Herbjörg Wassmo - Dinas bok (1998)
49. Betty Smith - Det växte ett träd i Brooklyn (1998)
50. L.M. Montgomery - Emily-serien (1993)
51. Emily Brontë - Svindlande höjder (1995)
52. Barbara Vine - Sotarens pojke (2002?)
53. C.S. Lewis - Narnia-serien (1991)
54. Leo Tolstoy - Anna Karenina (2003)
55. Alison Utley - Penelope, en resa i tiden (1992)
56. Jeanette Winterson - Det finns annan frukt än apelsiner (2000)
57. Marika Kolterjahn - I väntan på liv (2000)
58. Güneli Gün - Vägen till Bagdad (2001)
59. Hagar Olsson - Chitambo (1997)
60. Virginia Woolf - Ett eget rum (1999)
61. Haruki Murakami - Sputnikälskling (2010)
62. Claudie Gallay - Brottsjöar (2009)
63. Elisabeth Brami - Je vous écris comme je vous aime (2010)
64. Joyce Carol Oates - Djur (2007)
65. Erica Fisher - Aimée & Jaguar (2001)
66. Barbara Voors - Sömnlös (2007)
67. Eva Alexanderson - Kontradans (2004)
68. Eliette Abécassis - La répudiée (2009)
69. George MacDonald - Bortom nordanvinden (1991)
70. Tormod T. Haugen - Skriket från djungeln (1992)
71. Tormod T. Haugen - Slottet det vita (1992)
72. Jean Webster - Pappa Långben (1992)
73. Anne Rice - Nattens furste (1996)
74. Ann Jäderlund - mörker mörka mörkt kristaller (2006)
75. Amélie Nothomb - Stupeur et trémblements (2010)
76. Maria Lang - Mörkögda augustinatt (1995)
77. Isabelle Allende - Andarnas hus (1995)
78. Margit Sandemo - Trollbunden (1993)
79. Monica Dickens - Huset vid världens ände (1994)
80. Kerstin Sund - Är det sanning, Rosali? (1990)
81. Martha Sandwall-Bergström - Änglarnas bäck (1991)
82. Karin Boyes dikter (1999)
83. Louise Boije af Gennäs - Stjärnor utan svindel (2000)
84. Birgitta Trotzig - Dykungens dotter (2004)
85. Peter Pohl & Kinna Gieth - Jag saknar dig jag saknar dig (1993)
86. Henri Troyat - Peter den Store (1998)
87. Françoise Mallet-Joris - Les remparts des Béguines (2009)
88. Kerstin Ekman - Händelser vid vatten (2007)
89. Helen Wells - Cherry Ames, sköterskeelev (1992)
90. Friedrich Schiller - Maria Stuart (2000)
91. Antonia Fraser - Maria av Skottland (1996)
92. François Mauriac - Ormboet (2004)
93. Marion Zimmer Bradley - Avalons dimmor (1994)
94. Quentin Bell - Virginia Woolf (1998)
95. Albert Camus - L'étranger (1997)
96. André Gide - Den trånga porten (2009)
97. Ron Hansen - Mariette i hänryckning (2001)
98. Marie Hermanson - Musselstranden (2006)
99. Aase Berg (red.) - Swinging With Neighbours (2007)
100. Telanu/Somniesperus - Truth and Measure (2009)
torsdag 1 juli 2010
200 böcker
Idag sitter jag och läser bokbloggar för brinnande livet. Jag hittade två "100 böcker man bör läsa"-listor hos Zachan. Som om jag inte hade något bättre för mig roar jag mig med att "fylla i" dem. Den första listan hittade Zachan hos Lyran och den har följande instruktioner:
Fetstila de titlar du har läst.
Om du inte läst just den boken men annat av författaren - fetstila författaren.
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de titlar du inte vill läsa eller markera med rött (jag tycker det känns lite dumt att stryka titlar...)
* framför boken betyder att du aldrig hört talas om den (mitt tillägg: eller framför författaren)
+ framför boken betyder att du äger den
x framför de du påbörjat men inte avslutat
Den andra listan behandlar jag på samma sätt.
1. Richard Adams - Den långa flykten
2. Carl Jonas Love Almqvist - + Drottningens juvelsmycke
3. Isabel Allende - + Andarnas hus
4. Charles Baudelaire - + Ondskans blommor
5. Frans G. Bengtsson - Röde Orm
6. +Bibeln
7. Karin Boye - + Kallocain
8. *Hermann Broch - Vergilii död
9. Emily Brontë - + Svindlande höjder
10. Michail Bulgakov - Mästaren och Margarita
11. Italo Calvino - * Klätterbaronen
12. Albert Camus - + Främlingen
13. *Alejo Carpentier - Den förlorade porten
14. Lewis Carroll - + Alice i Underlandet
15. Louis-Ferdinand Céline - Resa till nattens ände
16. Miguel Cervantes - x Don Quijote (endast utdrag, littvet A...)
17. Joseph Conrad - Mörkrets hjärta
18. Dante Alighieri - + Den gudomliga komedin (obs, jag kan ha fel - kanske jag bara läste utdrag där också...)
19. Sven Delblanc - Samuels bok (en bok ingick i metodkursen, littvet C, en annan i en sommarkurs... gillade ingen av dem så värst.)
20. Charles Dickens - Pickwickklubben
21. Charles Dickens - David Copperfield
22. Fjodor Dostojevskij - + Brott och straff
23. Fjodor Dostojevskij - + Idioten
24. Fjodor Dostojevskij - + Bröderna Karamazov (kursivera eller inte kursivera?...)
25. *Theodore Dreiser - En amerikansk tragedi
26. Kerstin Ekman - Hunden
27. *Buchi Emecheta - Andra klassens medborgare
28. William Faulkner - * Ljus i augusti ("Stormen och vreden" är en av de få böcker jag tyckt illa om medan jag plöjt igenom dem... dock var det följande seminariet/föreläsningen jätteintressant. Det tycker jag är rätt intressant - så kan det vara att läsa littvet! Ännu intressantare var att den halvan av klassen som inte gillade Faulkner gillade Woolf, och tvärt om. Jag minns inte att någon tyckte lika bra om båda.)
29. Nils Ferlin - Samlade dikter (har bara läst lite)
30. Gustave Flaubert - Madame Bovary
31. Per Anders Fogelström - x Stockholms-serien (läste bara första delen... i högstadiet...)
32. Marianne Fredriksson - Simon och ekarna
33. Marilyn French - Kvinnorummet (tror farmor har den, så jag bör kunna ta mig för...)
34. Gabriel García Márquez - Hundra år av ensamhet (som ovan)
35. André Gide - Falskmyntarna
36. Johann Wolfgang von Goethe - x Faust (alltså, jag var jättefascinerad av Faust och ville läsa hela, jag hann bara inte läsa mer än seminariet krävde... över tio år senare och jag har ännu inte tagit mig för! Nu är det ju omläsning av hela som gäller...)
37. Maksim Gorkij - Min barndom
38. Kenneth Grahame - Det susar i säven
39. Graham Greene - Brighton Rock
40. Jaroslav Hašek - Den tappre soldaten Śveijk
41. Joseph Heller - Moment 22
42. Ernest Hemingway - Och solen har sin gång
43. Ernest Hemingway - Den gamle och havet
44. Hermann Hesse - Stäppvargen
45. Homeros - Odysséen
46. John Irving - Garp och hans värld (har sett filmen..... Jag har länge tänkt att jag borde läsa något av Irving...)
47. P.C. Jersild - * Efter floden
48. Eyvind Johnson - * Hans nådes tid
49. James Joyce - x Ulysses (ja, som littvetare får man ju nosa på det mesta...)
50. Franz Kafka - Processen
51. Franz Kafka - Amerika
52. * Yasar Kemal - Låt tistlarna brinna
53. Jaan Kross - * Kejsarens galning
54. Pär Lagerkvist - + Dvärgen (och Lagerkvists dikter, dikter, dikter!)
55. Pär Lagerkvist - Barabbas
56. Selma Lagerlöf - + Kejsarn av Portugallien
57. Erik Lindegren - Mannen utan väg
58. Astrid Lindgren - Pippi Långstrump
59. Astrid Lindgren - Mio min Mio
60. Torgny Lindgren - Batseba
61. Eric Linklater - Det blåser på månen
62. Väinö Linna - Okänd soldat
63. Thomas Mann - Huset Buddenbrook
64. Thomas Mann - Bergtagen
65. Harry Martinson - Nässlorna blomma
66. Harry Martinson - Vägen till Klockrike
67. Harry Martinson - + Aniara
68. William Somerset Maugham - * Den vassa eggen
69. Colleen McCullough - Törnfåglarna
70. A. A. Milne - Nalle Puh
71. Vilhelm Moberg - Utvandrarserien
72. Elsa Morante - Historien (littvet C: en kursare skrev en sååå bra uppsats om Morante... dock inte om denna bok, men ändå!)
73. Fritiof Nilsson Piraten - Bokhandlaren som slutade bada
74. Boris Pasternak - Doktor Zjivago
75. Marcel Proust - x På spaning efter den tid som flytt (bara första delen än så länge...)
76. Erich Maria Remarque - På västfronten intet nytt
77. J.D. Salinger - Räddaren i nöden
78. Cora Sandel - Alberte-serien
79. Aksel Sandemose - Varulven
80. William Shakespeare - Samlade verk (nog för att jag har läst Shakespeare, men knappast alltihop!)
81. Georges Simenon - Klockorna i Bicétre
82. Sofokles - Konung Oidipus
83. * Zaharia Stancu - Djävulens plogfåra
84. John Steinbeck - Vredens druvor
85. Stendhal - x Rött och svart (jag har läst denna i "Easy Reader"-format och tyckte att det var en förskräckligt hemsk rapparkalja... senare förstod jag att det är en TEGELSTENSROMAN. Så: tegelstensroman förkortad till "Easy Reader"-format = DÅLIG idé!!!)
86. Stendhal - Kartusianklostret i Parma
87. August Strindberg - x Röda rummet (gymnasieläraren valde ut de "viktigaste" kapitlen; ambitiösa Lisa gillade dem mycket nog för att vilja läsa hela boken, kom dock inte igenom den! Senare bekantskap med andra verk av Strindberg ["Ett drömspel" är min favorit] räcker nog... tills vidare... Man måste väl inte läsa allt?!)
88. August Strindberg - Hemsöborna
89. Hjalmar Söderberg - + Doktor Glas
90. Hjalmar Söderberg - + Den allvarsamma leken
91. Anton Tjechov - Damen med hunden
92. Leo Tolstoj - x Krig och fred (alltså, den är bra... men tjock! Och biblioteket ville ha den tillbaka...)
93. Leo Tolstoj - + Anna Karenina
94. Göran Tunström - Juloratoriet
95. Mark Twain - Huckleberry Finn
96. Sigrid Undset - Kristin Lavransdotter
97. Herbjørg Wassmo - Huset med den blinda glasverandan
98. Jules Verne - En världsomsegling under havet
99. Voltaire - Candide
100. + Émile Zola - Thérèse Raquin (att jag ännu inte har läst Zola är väl närmast att betrakta som en smärre skandal?)
Nästa lista, mindre skandinavisk, den är faktiskt inte helt upprepande:
1 + Pride and Prejudice - Jane Austen
2 x The Lord of the Rings - J. R. R. Tolkien (bara första delen...)
3 + Jane Eyre - Charlotte Brontë (den kan läsas om... många gånger... Närmast planerar jag att parallelläsa med Fanny Ardants inläsning... eller är det en dålig idé? Kanske det blir konstigt? Jag kanske bör skaffa texten på franska?...)
4 Harry Potter series - J. K. Rowling
5 To Kill a Mockingbird - Harper Lee
6 + The Bible (ja, allt som allt, med vissa ambitiösa perioder i tonåren, så tror jag nog att jag plöjt hela...)
7 + Wuthering Heights - Emily Brontë (har läst den två gånger, för 15 och 13 år sedan ungefär... jag tror att man kanske tänker lite annorlunda när man blir lite äldre?)
8 Nineteen Eighty Four - George Orwell
9 His Dark Materials - Philip Pullman
10 Great Expectations - Charles Dickens
11 Little Women - Louisa M. Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles - Thomas Hardy (jag hade en kompis som älskade boken... Efter att ha sett första delen av filmatiseringen är jag tveksam...)
13 Catch 22 - Joseph Heller
14 Complete Works of Shakespeare (se ovan...)
15 Rebecca - Daphne Du Maurier
16 The Hobbit - J. R. R. Tolkien
17 * Birdsong - Sebastian Faulk
18 Catcher in the Rye - J. D. Salinger
19 The Time Traveler’s Wife - Audrey Niffenegger
20 + Middlemarch - George Eliot
21 + Gone With The Wind - Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby - F. Scott Fitzgerald
23 Bleak House - Charles Dickens
24 x War and Peace - Leo Tolstoy
25 + The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy - Douglas Adams
26 Brideshead Revisited - Evelyn Waugh
27 + Crime and Punishment - Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath - John Steinbeck
29 Alice in Wonderland - Lewis Carroll
30 * The Wind in the Willows - Kenneth Grahame
31 + Anna Karenina - Leo Tolstoy
32 David Copperfield - Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia - C. S. Lewis
34 + Emma - Jane Austen
35 + Persuasion - Jane Austen
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe - C. S. Lewis (uppenbarligen, eftersom #33)
37 The Kite Runner - Khaled Hossein
38 Captain Corelli’s Mandolin - Louis De Bernieres (nej, men har sett filmen...)
39 Memoirs of a Geisha - Arthur Golden
40 Winnie the Pooh - A. A. Milne
41 Animal Farm - George Orwell
42 The Da Vinci Code - Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude - Gabriel Garcia Marquez
44 A Prayer for Owen Meaney - John Irving
45 The Woman in White - Wilkie Collins
46 + Anne of Green Gables - L. M. Montgomery
47 Far From The Madding Crowd - Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale - Margaret Atwood
49 Lord of the Flies - William Golding
50 Atonement - Ian McEwan
51 Life of Pi - Yann Martel
52 * Dune - Frank Herbert
53 * Cold Comfort Farm - Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility - Jane Austen
55 x A Suitable Boy - Vikram Seth (ett fall av "bra men för tjock och biblioteket vill ha tillbaka...)
56 + The Shadow of the Wind - Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities - Charles Dickens
58 Brave New World - Aldous Huxley
59 * The Curious Incident of the Dog in the Night-time - Mark Haddon
60 Love In The Time Of Cholera - Gabriel Garcia Marquez
61 Of Mice and Men - John Steinbeck
62 Lolita - Vladimir Nabokov
63 The Secret History - Donna Tartt
64 The Lovely Bones - Alice Sebold
65 + Count of Monte Cristo - Alexandre Dumas
66 On The Road - Jack Kerouac
67 Jude the Obscure - Thomas Hardy
68 + Bridget Jones’s Diary - Helen Fielding
69 + Midnight’s Children - Salman Rushdie
70 Moby Dick - Herman Melville
71 Oliver Twist - Charles Dickens
72 + Dracula - Bram Stoker
73 + The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett
74 * Notes From A Small Island - Bill Bryson
75 +x Ulysses - James Joyce
76 + The Inferno – Dante
77 * Swallows and Amazons - Arthur Ransome
78 Germinal - Emile Zola
79 Vanity Fair - William Makepeace Thackeray
80 + Possession - A. S. Byatt (favvobok!!!)
81 A Christmas Carol - Charles Dickens
82 * Cloud Atlas - David Mitchell
83 The Color Purple - Alice Walker
84 The Remains of the Day - Kazuo Ishiguro (nej, men har sett filmen och den var rätt seg... För Hopkins + Thompson + bygger på bok kan jag rekommendera "Howards End"!)
85 Madame Bovary - Gustave Flaubert
86 * A Fine Balance - Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web - E. B. White
88 The Five People You Meet In Heaven - Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (någon enstaka i alla fall)
90 * The Faraway Tree Collection - Enid Blyton (Hm? Har i alla fall läst alla Fem-böcker, alla "Äventyrens..."-böcker, samt den där serien om några barn som hade en hemlig klubb... var det i de böckerna som det fanns en ilsken polis som de kallade "Gubben Geriväg"?...)
91 Heart of Darkness - Joseph Conrad
92 The Little Prince - Antoine De Saint-Exupery
93 * The Wasp Factory - Iain Banks
94 * Watership Down - Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces - John Kennedy Toole
96 A Town Like Alice - Nevil Shute
97 The Three Musketeers - Alexandre Dumas
98 Hamlet - William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory - Roald Dahl
100 + Les Miserables - Victor Hugo
Jaha, den andra listan var ju helt klart intressantare; det finns tydligen många "viktiga" böcker som jag aldrig har hört talas om. Det som kan vara bra med listor av det här slaget är att det kan vara nyttigt att påminnas om vilka böcker som jag har glömt att jag skulle vilja läsa...
Funderingar: varför är FYRA böcker av Jane Austen med på listan, men ingen av Virginia Woolf? Var är lyriken? Varför är Häxan och lejonet med som separat titel? Varför är egentligen just de här böckerna viktigast av alla?
Just nu läser jag om Woolfs The Voyage Out (har precis börjat) och tragglar mig igenom Passerelles av Julie Lezzie; sorgligt oengagerande skriven. Klyschor och brister i gestaltningen bara haglar. Suck, synd.
Fetstila de titlar du har läst.
Om du inte läst just den boken men annat av författaren - fetstila författaren.
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de titlar du inte vill läsa eller markera med rött (jag tycker det känns lite dumt att stryka titlar...)
* framför boken betyder att du aldrig hört talas om den (mitt tillägg: eller framför författaren)
+ framför boken betyder att du äger den
x framför de du påbörjat men inte avslutat
Den andra listan behandlar jag på samma sätt.
1. Richard Adams - Den långa flykten
2. Carl Jonas Love Almqvist - + Drottningens juvelsmycke
3. Isabel Allende - + Andarnas hus
4. Charles Baudelaire - + Ondskans blommor
5. Frans G. Bengtsson - Röde Orm
6. +Bibeln
7. Karin Boye - + Kallocain
8. *Hermann Broch - Vergilii död
9. Emily Brontë - + Svindlande höjder
10. Michail Bulgakov - Mästaren och Margarita
11. Italo Calvino - * Klätterbaronen
12. Albert Camus - + Främlingen
13. *Alejo Carpentier - Den förlorade porten
14. Lewis Carroll - + Alice i Underlandet
15. Louis-Ferdinand Céline - Resa till nattens ände
16. Miguel Cervantes - x Don Quijote (endast utdrag, littvet A...)
17. Joseph Conrad - Mörkrets hjärta
18. Dante Alighieri - + Den gudomliga komedin (obs, jag kan ha fel - kanske jag bara läste utdrag där också...)
19. Sven Delblanc - Samuels bok (en bok ingick i metodkursen, littvet C, en annan i en sommarkurs... gillade ingen av dem så värst.)
20. Charles Dickens - Pickwickklubben
21. Charles Dickens - David Copperfield
22. Fjodor Dostojevskij - + Brott och straff
23. Fjodor Dostojevskij - + Idioten
24. Fjodor Dostojevskij - + Bröderna Karamazov (kursivera eller inte kursivera?...)
25. *Theodore Dreiser - En amerikansk tragedi
26. Kerstin Ekman - Hunden
27. *Buchi Emecheta - Andra klassens medborgare
28. William Faulkner - * Ljus i augusti ("Stormen och vreden" är en av de få böcker jag tyckt illa om medan jag plöjt igenom dem... dock var det följande seminariet/föreläsningen jätteintressant. Det tycker jag är rätt intressant - så kan det vara att läsa littvet! Ännu intressantare var att den halvan av klassen som inte gillade Faulkner gillade Woolf, och tvärt om. Jag minns inte att någon tyckte lika bra om båda.)
29. Nils Ferlin - Samlade dikter (har bara läst lite)
30. Gustave Flaubert - Madame Bovary
31. Per Anders Fogelström - x Stockholms-serien (läste bara första delen... i högstadiet...)
32. Marianne Fredriksson - Simon och ekarna
33. Marilyn French - Kvinnorummet (tror farmor har den, så jag bör kunna ta mig för...)
34. Gabriel García Márquez - Hundra år av ensamhet (som ovan)
35. André Gide - Falskmyntarna
36. Johann Wolfgang von Goethe - x Faust (alltså, jag var jättefascinerad av Faust och ville läsa hela, jag hann bara inte läsa mer än seminariet krävde... över tio år senare och jag har ännu inte tagit mig för! Nu är det ju omläsning av hela som gäller...)
37. Maksim Gorkij - Min barndom
38. Kenneth Grahame - Det susar i säven
39. Graham Greene - Brighton Rock
40. Jaroslav Hašek - Den tappre soldaten Śveijk
41. Joseph Heller - Moment 22
42. Ernest Hemingway - Och solen har sin gång
43. Ernest Hemingway - Den gamle och havet
44. Hermann Hesse - Stäppvargen
45. Homeros - Odysséen
46. John Irving - Garp och hans värld (har sett filmen..... Jag har länge tänkt att jag borde läsa något av Irving...)
47. P.C. Jersild - * Efter floden
48. Eyvind Johnson - * Hans nådes tid
49. James Joyce - x Ulysses (ja, som littvetare får man ju nosa på det mesta...)
50. Franz Kafka - Processen
51. Franz Kafka - Amerika
52. * Yasar Kemal - Låt tistlarna brinna
53. Jaan Kross - * Kejsarens galning
54. Pär Lagerkvist - + Dvärgen (och Lagerkvists dikter, dikter, dikter!)
55. Pär Lagerkvist - Barabbas
56. Selma Lagerlöf - + Kejsarn av Portugallien
57. Erik Lindegren - Mannen utan väg
58. Astrid Lindgren - Pippi Långstrump
59. Astrid Lindgren - Mio min Mio
60. Torgny Lindgren - Batseba
61. Eric Linklater - Det blåser på månen
62. Väinö Linna - Okänd soldat
63. Thomas Mann - Huset Buddenbrook
64. Thomas Mann - Bergtagen
65. Harry Martinson - Nässlorna blomma
66. Harry Martinson - Vägen till Klockrike
67. Harry Martinson - + Aniara
68. William Somerset Maugham - * Den vassa eggen
69. Colleen McCullough - Törnfåglarna
70. A. A. Milne - Nalle Puh
71. Vilhelm Moberg - Utvandrarserien
72. Elsa Morante - Historien (littvet C: en kursare skrev en sååå bra uppsats om Morante... dock inte om denna bok, men ändå!)
73. Fritiof Nilsson Piraten - Bokhandlaren som slutade bada
74. Boris Pasternak - Doktor Zjivago
75. Marcel Proust - x På spaning efter den tid som flytt (bara första delen än så länge...)
76. Erich Maria Remarque - På västfronten intet nytt
77. J.D. Salinger - Räddaren i nöden
78. Cora Sandel - Alberte-serien
79. Aksel Sandemose - Varulven
80. William Shakespeare - Samlade verk (nog för att jag har läst Shakespeare, men knappast alltihop!)
81. Georges Simenon - Klockorna i Bicétre
82. Sofokles - Konung Oidipus
83. * Zaharia Stancu - Djävulens plogfåra
84. John Steinbeck - Vredens druvor
85. Stendhal - x Rött och svart (jag har läst denna i "Easy Reader"-format och tyckte att det var en förskräckligt hemsk rapparkalja... senare förstod jag att det är en TEGELSTENSROMAN. Så: tegelstensroman förkortad till "Easy Reader"-format = DÅLIG idé!!!)
86. Stendhal - Kartusianklostret i Parma
87. August Strindberg - x Röda rummet (gymnasieläraren valde ut de "viktigaste" kapitlen; ambitiösa Lisa gillade dem mycket nog för att vilja läsa hela boken, kom dock inte igenom den! Senare bekantskap med andra verk av Strindberg ["Ett drömspel" är min favorit] räcker nog... tills vidare... Man måste väl inte läsa allt?!)
88. August Strindberg - Hemsöborna
89. Hjalmar Söderberg - + Doktor Glas
90. Hjalmar Söderberg - + Den allvarsamma leken
91. Anton Tjechov - Damen med hunden
92. Leo Tolstoj - x Krig och fred (alltså, den är bra... men tjock! Och biblioteket ville ha den tillbaka...)
93. Leo Tolstoj - + Anna Karenina
94. Göran Tunström - Juloratoriet
95. Mark Twain - Huckleberry Finn
96. Sigrid Undset - Kristin Lavransdotter
97. Herbjørg Wassmo - Huset med den blinda glasverandan
98. Jules Verne - En världsomsegling under havet
99. Voltaire - Candide
100. + Émile Zola - Thérèse Raquin (att jag ännu inte har läst Zola är väl närmast att betrakta som en smärre skandal?)
Nästa lista, mindre skandinavisk, den är faktiskt inte helt upprepande:
1 + Pride and Prejudice - Jane Austen
2 x The Lord of the Rings - J. R. R. Tolkien (bara första delen...)
3 + Jane Eyre - Charlotte Brontë (den kan läsas om... många gånger... Närmast planerar jag att parallelläsa med Fanny Ardants inläsning... eller är det en dålig idé? Kanske det blir konstigt? Jag kanske bör skaffa texten på franska?...)
4 Harry Potter series - J. K. Rowling
5 To Kill a Mockingbird - Harper Lee
6 + The Bible (ja, allt som allt, med vissa ambitiösa perioder i tonåren, så tror jag nog att jag plöjt hela...)
7 + Wuthering Heights - Emily Brontë (har läst den två gånger, för 15 och 13 år sedan ungefär... jag tror att man kanske tänker lite annorlunda när man blir lite äldre?)
8 Nineteen Eighty Four - George Orwell
9 His Dark Materials - Philip Pullman
10 Great Expectations - Charles Dickens
11 Little Women - Louisa M. Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles - Thomas Hardy (jag hade en kompis som älskade boken... Efter att ha sett första delen av filmatiseringen är jag tveksam...)
13 Catch 22 - Joseph Heller
14 Complete Works of Shakespeare (se ovan...)
15 Rebecca - Daphne Du Maurier
16 The Hobbit - J. R. R. Tolkien
17 * Birdsong - Sebastian Faulk
18 Catcher in the Rye - J. D. Salinger
19 The Time Traveler’s Wife - Audrey Niffenegger
20 + Middlemarch - George Eliot
21 + Gone With The Wind - Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby - F. Scott Fitzgerald
23 Bleak House - Charles Dickens
24 x War and Peace - Leo Tolstoy
25 + The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy - Douglas Adams
26 Brideshead Revisited - Evelyn Waugh
27 + Crime and Punishment - Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath - John Steinbeck
29 Alice in Wonderland - Lewis Carroll
30 * The Wind in the Willows - Kenneth Grahame
31 + Anna Karenina - Leo Tolstoy
32 David Copperfield - Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia - C. S. Lewis
34 + Emma - Jane Austen
35 + Persuasion - Jane Austen
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe - C. S. Lewis (uppenbarligen, eftersom #33)
37 The Kite Runner - Khaled Hossein
38 Captain Corelli’s Mandolin - Louis De Bernieres (nej, men har sett filmen...)
39 Memoirs of a Geisha - Arthur Golden
40 Winnie the Pooh - A. A. Milne
41 Animal Farm - George Orwell
42 The Da Vinci Code - Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude - Gabriel Garcia Marquez
44 A Prayer for Owen Meaney - John Irving
45 The Woman in White - Wilkie Collins
46 + Anne of Green Gables - L. M. Montgomery
47 Far From The Madding Crowd - Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale - Margaret Atwood
49 Lord of the Flies - William Golding
50 Atonement - Ian McEwan
51 Life of Pi - Yann Martel
52 * Dune - Frank Herbert
53 * Cold Comfort Farm - Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility - Jane Austen
55 x A Suitable Boy - Vikram Seth (ett fall av "bra men för tjock och biblioteket vill ha tillbaka...)
56 + The Shadow of the Wind - Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities - Charles Dickens
58 Brave New World - Aldous Huxley
59 * The Curious Incident of the Dog in the Night-time - Mark Haddon
60 Love In The Time Of Cholera - Gabriel Garcia Marquez
61 Of Mice and Men - John Steinbeck
62 Lolita - Vladimir Nabokov
63 The Secret History - Donna Tartt
64 The Lovely Bones - Alice Sebold
65 + Count of Monte Cristo - Alexandre Dumas
66 On The Road - Jack Kerouac
67 Jude the Obscure - Thomas Hardy
68 + Bridget Jones’s Diary - Helen Fielding
69 + Midnight’s Children - Salman Rushdie
70 Moby Dick - Herman Melville
71 Oliver Twist - Charles Dickens
72 + Dracula - Bram Stoker
73 + The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett
74 * Notes From A Small Island - Bill Bryson
75 +x Ulysses - James Joyce
76 + The Inferno – Dante
77 * Swallows and Amazons - Arthur Ransome
78 Germinal - Emile Zola
79 Vanity Fair - William Makepeace Thackeray
80 + Possession - A. S. Byatt (favvobok!!!)
81 A Christmas Carol - Charles Dickens
82 * Cloud Atlas - David Mitchell
83 The Color Purple - Alice Walker
84 The Remains of the Day - Kazuo Ishiguro (nej, men har sett filmen och den var rätt seg... För Hopkins + Thompson + bygger på bok kan jag rekommendera "Howards End"!)
85 Madame Bovary - Gustave Flaubert
86 * A Fine Balance - Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web - E. B. White
88 The Five People You Meet In Heaven - Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (någon enstaka i alla fall)
90 * The Faraway Tree Collection - Enid Blyton (Hm? Har i alla fall läst alla Fem-böcker, alla "Äventyrens..."-böcker, samt den där serien om några barn som hade en hemlig klubb... var det i de böckerna som det fanns en ilsken polis som de kallade "Gubben Geriväg"?...)
91 Heart of Darkness - Joseph Conrad
92 The Little Prince - Antoine De Saint-Exupery
93 * The Wasp Factory - Iain Banks
94 * Watership Down - Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces - John Kennedy Toole
96 A Town Like Alice - Nevil Shute
97 The Three Musketeers - Alexandre Dumas
98 Hamlet - William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory - Roald Dahl
100 + Les Miserables - Victor Hugo
Jaha, den andra listan var ju helt klart intressantare; det finns tydligen många "viktiga" böcker som jag aldrig har hört talas om. Det som kan vara bra med listor av det här slaget är att det kan vara nyttigt att påminnas om vilka böcker som jag har glömt att jag skulle vilja läsa...
Funderingar: varför är FYRA böcker av Jane Austen med på listan, men ingen av Virginia Woolf? Var är lyriken? Varför är Häxan och lejonet med som separat titel? Varför är egentligen just de här böckerna viktigast av alla?
Just nu läser jag om Woolfs The Voyage Out (har precis börjat) och tragglar mig igenom Passerelles av Julie Lezzie; sorgligt oengagerande skriven. Klyschor och brister i gestaltningen bara haglar. Suck, synd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)