Jag tog upp Jane Austen-klubben av Karen Joy Fowles för en tid sedan (i själva verket innan jag läste någon av de senast nämnda böckerna) med tanken att det nog var en "trevlig" och "okomplicerad" historia som jag just då kände mig i behov av. Lite som en "feelgood-film", fast som bok. Allting behöver visst inte vara sådär jättefängslande som den nedan nämnda Stad av glas, till exempel, ibland vill man bara fördriva tiden med en bok.
Men vid närmare eftertanke har jag nog även vissa krav på sådana böcker också. (Jag säger inte att Jane Austen-klubben var dålig, men lite besviken blev jag allt.) Upplägget är ändå ganska lovande om man söker en "feelgood-roman": Den har en ramhandling, som går ut på att flera olika personer blir sammanfösta och lär känna varandra, samtidigt som läsaren lär känna varje person lite i taget. Dessutom sägs Jane Austens romaner vara av betydelse för boken.
Nja, jag vet inte. Om jag inte har fel så har boken filmats, och det är möjligt att boken passar bättre som film. (För att man ibland kan sänka kraven när det gäller film? Lite som Hur man gör ett amerikansk lapptäcke; inte direkt en film av stor betydelse [om man inte bockar av sin Anne Bancroft-lista] men helt okej för stunden.) Känslan jag får är att det helt enkelt blir för ytligt. I början tyckte jag om boken, och det finns vissa partier som får mig att tycka att boken kanske ändå är bättre än vad jag tyckte nyss. Det är kanske inte bara ytlig underhållning; allvarligare teman berörs, men hastas förbi för snabbt. Det händer egentligen inte särskilt mycket med personerna inom ramhandlingen; det mesta är egentligen att när boken är slut har relationer (åter)uppstått. De flesta av dessa är förutsägbara, samtliga dock tillfredsställande som slut, utom när det gäller Allegra och hennes författande flickvän. (Jag är osäker på om Fowler menar att detta slut är "lyckligt" eller inte -- men det känns okaraktäristiskt för boken som helhet. Detta kan ju tyckas "Austenskt", men om man ser Jane Austen främst som romantikförfattare har man nog missat något. Det tror jag inte är Karen Joy Fowlers poäng heller, men ändå.) Det känns som att varje person, eller i alla fall några av dem, hade kunnat få en egen roman, som kunde ha blivit intressantare istället för dessa fragment. De delarna som handlar om när klubben träffas hade kunnat vara intressantare, men det händer just ingenting.
Samtalen om romanerna är också så ytliga att man som läsare får känslan av att klubben träffas i tjugo minuter åt gången. Med det menar jag inte att Fowler borde ha skrivit sida upp och ner med djupgående litteraturvetenskapliga analyser, men trots att det upprepade gånger sägs att personerna älskar böckerna så känns det inte. Kvinnornas kärlek till Austen känns både besatt, överdriven och onyanserad; en person som inte läser eller som inte uppskattar Austen tycks knappt förtjänas att kallas en riktig människa. Måhända detta är menat som något av en satir... men det känns inte heller som en direkt tillfredsställande teori. Bland baksidestextens små recensionsuttdrag kan man bland annat se följande påstående: "en roman som kan få Austen-fans att sucka av lycka." Jag gillar alla Jane Austens böcker, även om jag inte har läst samtliga femtioelva gånger... jag tycker mycket om Övertalning, och Stolthet och fördom... Emma är nog den jag har läst om flest gånger. Jag suckar inte av lycka.
Jag har lite svårt att sätta fingret på det. Berättarperspektivet känns märkligt. Det är svårt att säga vilken av kvinnorna som är huvudperson; de som får mest utrymme är kanske Jocelyn och Sylvia, barndomsvännerna. Det är Jocelyn som för samman klubben, som introducerar den ende mannen, Austen-novisen och science ficction-läsaren Grigg. Deras relation är den mest intressanta, åtminstone mellan raderna -- eller egentligen bara mellan raderna -- det är möjligt att det kommer fram bättre i filmen. Romanen berättas i tredje person, i stort sett en person i taget. Men ibland kommer den allvetande berättarrösten fram som ett "vi": "Bokcirkeln var Jocelyns idé, och hon handplockade medlemmarna. [...] Vi anade en baktanke, men vem skulle låta Jane Austen tjäna några onda avsikter? [...] Det var vi sex - Jocelyn, Bernadette, Sylvia, Allegra, Prudie och Grigg - som utgjorde hela styrkan i Central Valley/River Citys bara-Jane-Austen-hela-tiden-klubb. Vår första träff var hemma hos Jocelyn." Detta vi-perspektiv kommer fram då och då, och det stör mig på något sätt att inte kunna binda det till ett jag. Greppet tycks bara onödigt.
I slutet av boken finns en lång samling citat ur tidiga recensioner, brev och texter om Austen, samt senare texter ända fram till våra dagar -- ett uttalande av J.K. Rowling om berömmelse får sista ordet. Sedan kommer en ovanlig detalj: ett gäng diskussionsfrågor om texten, om Jane Austen och om litteratur i allmänhet. Jag återger några:
1. Austens böcker får en ofta att undra om alla personer som hon för samman verkligen passar för varandra. Besynnerliga par skulle kunna vara Marianne Dashwood och överste Brandon, Lydia Bennet och Wickham, Emma och mr Knigthley, Louisa Musgrove och kapten Benwick. Väcker något av paren i Jane Austen-klubben sådana funderingar?
Nja. För det första tycker jag inte att Marianne och Brandon är ett så besynnerligt par, inte heller Emma och Knightley. Lydia och Wickham förtjänar ju varandra kan man tycka; det är inte konstigt att de dras till varandra - därmed inte sagt att de passar ihop i längden? I den här boken tycker jag som sagt att Allegra inte borde ha gått tillbaka till sin historiestjälande litteratursnobb till flickvän. Jag misstänker att Jocelyn/Grigg är menat som ett överraskande par, men det är naturligtvis givet från början.
3. Det Prudie menade i det där avsnittet om ironi är att bara för att alla hamnar på sin samhällsnivå i slutet av Emma innebär det inte att Austen själv tycker att det är bra. Precis som med Shakespeare är det svårt att bli klok på vad Jane Austen själv har för åsikter genom att läsa hennes verk. Kan man säga detsamma om Karen Joy Fowler?
Ja, möjligtvis. Förmodligen.
8. Många som läser science fiction älskar även Austen. Varför tror du att det är så? Tror du att många som läser Austen älskar science fiction?
Oj. Det vet jag verkligen inte. Men kanske en intressant fråga...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar