Visar inlägg med etikett fanfiction. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fanfiction. Visa alla inlägg

fredag 19 augusti 2011

Colleen McCullough - Miss Mary Bennets självständighet

Ja, den person vars självständighet äntligen får blomma ut är Mary Bennet, syster till Jane, Elizabeth, Kitty och Lydia. När den här romanen tar sin början har alla systrarna varit gifta i ungefär tjugo år, utom då Mary som blivit satt att vakta modern, Mrs. Bennet, som Fitzwilliam Darcy stuvat undan på bekvämt avstånd så att hon kan skada hans anseende så lite som möjligt.

Darcys omdöme om familjen Bennet står nämligen fast och för Mary, den ogifta, hyser han varken någon större respekt eller tillgivenhet. Men Mary har i alla fall läst många böcker och tidningar för huset Darcy installerat dem i har ett rätt bra bibliotek, så när modern dör - vissa frestas att säga "äntligen" - har hon en hel del idéer om vad hon vill göra med sitt liv. Hon tänker skriva en bok om de fattigas förhållanden i England, inspirerad som hon är av den eldige och anonyme debattören Argus. Hon tar alla sina sparpengar och beger sig ut på resa, helt ovetande om vad det kommer att innebära för både henne själv och hela familjen.

Delvis kan man kalla det här en melodramatisk äventyrsberättelse/skröna (det går inte att ta det som händer på allt för stort allvar - ändå saknas förstås Austens ironi och humor!). Till viss del också kärleksroman. Det är förstås en historisk roman - och det är även fanfiction. Karaktärerna är till största delen Jane Austens - eftersom romanen utspelar sig ca 20 år efter Stolthet och fördom finns förstås en hel del nya, som till exempel den mystiske Argus och barnen i familjen Darcy. Det är en fortsättning och vidareutveckling, precis som den mesta fanfiction är motorn en ovilja att acceptera att en bra historia tog slut, och en önskan om att hitta på vad som hände sedan. (Jane Austens romaner har gett upphov till ett flertal sådana "uppföljare", av vilka jag tidigare läst en som handlar om Emma.) Det är inte någonting nytt eller unikt för internet som en del tycks tro (då McCulloughs egen Törnfåglarna är mäkta populär torde den också ha gett upphov till en del fanfic) och kan ibland vara mycket underhållande, rent av en stor läsupplevelse i sin egen rätt som t ex Jean Rhys Sargassohavet...

Men genren är lite knepig. Visst måste man alltid hitta en ny infallsvinkel - i det här fallet flera år senare - kanske berätta historien ur någon annans perspektiv och göra en total omskrivning, kanske lägga till zombier eller flytta handlingen till modern tid... Man vill naturligtvis inte verka som om man kopierar eller härmar originalet, utan man måste ha något nytt att säga. Men som läsare vill man väl ändå att karaktärerna ska upplevas som "in character" (för att låna en vanlig term från fanfic-diskussioner på internet), dvs man ska känna igen dem och det hela ska kunna kännas trovärdigt på någon nivå (vilket är anledningen till att Sargassohavet, trots att den "sticker hål" på och problematiserar ett bärande inslag i Jane Eyre är så drabbande).

Jag är inte säker på att McCullough lyckas hela vägen. Mary Bennet... ja, det har gått tjugo år, och hon hade inte direkt någon bärande roll i Stolthet och fördom men detta som förvisso gör henne till en rätt bra karaktär ur fanfic-synpunkt, på ett sätt, gör också att hon i hög grad blir McCulloughs egen skapelse. Är hennes förvandling till eldig om än naiv feminist egentligen trovärdig? I den här romanen är hon en av huvudfigurerna, men det finns fler personer som är viktiga (i förbigående sagt nästan för många, det förekommer nästan allt för många och hastiga pov-växlingar, varav vissa inte fyller någon stor funktion för berättelsen egentligen) och som läsare har man kanske från början en starkare relation till Lizzie och Darcy.

En stor del av utrymmet ägnas deras inte allt för lyckliga äktenskap. Här river författaren upp en stor del av Jane Austens slutsatser och de förutfattade meningar om varandra som Lizzie och Darcy från början hade visar sig i stort sett stämma. Istället för att närma sig och lära sig förstå varandra har de glidit längre ifrån varandra än någonsin. Lizzie är en retsticka och hennes man är uppblåst, stel och högfärdig. Och visst; det står fanfic-författaren fritt att hitta på vad hon vill, men alla Lizzie/Darcy-shippers gnisslar nog tänder... Hm, men även om jag skulle ha föredragit att se det på ett annat sätt skulle jag, när nu missämjan är ett faktum, ännu hellre se att McCullough vågade löpa linan ut på det spåret (vad som verkligen sker - ursäkta, spoiler - är egentligen snarast en upprepning av det förra slutet, ett slags hopp i tiden). Det finns en karaktär kallad Ned Skinner som de flesta är en mystifikation - vem är han och vad gör han på Pemberly, denne svartmuskige gentleman som ändå helt uppenbart inte egentligen är någon gentleman? Det avslöjas först i slutet av romanen, fram till dess antyds det bara, och medan det bara antyds kan man ju dra sina egna slutsatser. Men McCullough luras! Om det bara hade visat sig vara så som jag trodde... Det hade kunnat förklara mycket och ursäkta en hel del...

Trots allt gillar jag ändå en del av originalkaraktärerna, som Charlie Darcy (skildringen av systrarna är däremot ytlig och rätt poänglös!), hans vän Owen och Angus Sinclair. En liten detalj som jag inte gillar så värst mycket är omgivningens fasa för (eller i vissa fall skadeglada förhoppning om) att Charlie skulle vara så kallat sokratiskt lagd för att han är så vacker och så väldigt bokligt lagd och så lite karlakarl -- och så sucken av lättnad när han visar sig vara så modig, ansvarstagande och manlig att han omöjligt kan vara åt det hållet, tror föräldrarna... Detta är ju helt i enlighet med tidens tankesätt men ändå irriterande. Det hade varit rätt trevligt om Charlie visade sig visst vara en "värdig Darcy" (han både rider och skjuter mycket bra, rusar gärna ut efter en dam i nöd, har auktoritet inför "lägre" personer, osv) trots "sokratiska" böjelser. Nåja, man kan inte få allt, tydligen, inte ens i fanfic med så många personer inblandade.

Av originalkaraktärerna är det främst Caroline Bingley som känns bekant från förr. Trots att man kanske i och för sig kunde ha hoppats på att hon med tiden skulle ha blivit mindre bitter och gått vidare. Alla karaktärerna har trots allt växt i någon mån sedan ungdomstiden, utom Lydia och Caroline. Jane har kanske till och med förändrats till det sämre. Men slutet är till största delen idylliskt; kanske allt för idylliskt.

Tja. Miss Mary Bennets självständighet är ändå ganska underhållande läsning om man kan avhålla sig från att bli allt för irriterad på de många bifiguerna, Marys plötsliga skönhet (Mary-Sue-varning, någon?), greppet att backa bandet till Lizzies och Darcys första känslor för varandra, och de många överflödiga förklaringarna (varför personerna gör som de gör, vad de vill och inte vill, osv - sådant som man mycket väl begriper ändå). Jag får nästan lust att leta på någon mer S&F-uppföljare för att jämföra. Men mest känner jag för att läsa om originalet, eller kanske se TV-serien från 90-talet. Under läsningen såg jag faktiskt ofta tex Colin Firths och Anna Chancellors ansikten för min inre blick... ibland svävade tankarna också iväg till Bridget Jones och hennes Mr. Darcy -- vilket genom sin totala-men-ändå-inte-alls-omstöpning av Stolthet och fördom kanske trots allt är bäst hittills, bland fanfiction, alltså.

Några andra recensioner: Kristianstadsbladet, Östersundsposten, Dagens bok.


tisdag 28 september 2010

Enfermez-la dans la chambre rouge!

Jane Eyre som ljudbok inläst av Fanny Ardant = tre flugor i en smäll. Skulle man kunna tänka sig. Det fanns en tid då jag drabbades av ett oemotståndligt behov av att läsa om Jane Eyre en gång om året; det var nu ganska länge sedan (sist jag tog fram boken var efter att ha sett teveserien; jag ville kolla upp vissa scener... jag vill minnas att jag var ganska nöjd med filmatiseringen på det stora hela), och när jag läste Sargassohavet av Jean Rhys tänkte jag att det nog skulle dröja mycket, mycket länge innan jag gjorde det igen... men detta skulle alltså vara första flugan. Den andra, förstås, att det är mycket bra att öva sin franska hörförståelse på alla sätt man kan. Det kan ju rent av vara en fördel att lyssna på en historia man känner till, man uppfattar nog vad som sägs bättre om ämnet är bekant.

Jag har haft de här CD-skivorna ganska länge i min ägo nu (ja, ända sedan jag kom hem från min resa i våras) men egentligen inte lyssnat ordentligt. Bara haft dem som "bakgrundsljud" ibland i fåfäng förhoppning om att något ska fastna i mig -- men en sak är säker; jag kan inte förstå mycket på det viset! Jag måste koncentrera mig. Och nu då jag har börjat lyssna koncentrerat, så upptäckte jag att jag kan följa med i historien, men... det beror nog till stor del på att jag kan historien... Första gången jag lyssnade på Le ravissement de Lol V. Stein, så begrep jag ingenting alls -- men det berodde väl delvis på att jag inte visste någonting. (Den börjar "Lol V. Stein est née ici, à S. Thala, et elle y a vécu une grande partie de sa jeunesse"... och det var bara en ljudgröt, främst för att jag nog inte hade koll på pc av vivre, och inte visste att S. Thala är namnet på en ort...) Att sedan se texten samtidigt gjorde det hela oerhört mycket lättare. Jane Eyre har jag inte i fransk textversion, och att sitta med min svenska pocket -- nja, jag tror inte det. Problemet är väl att även om det till stor del hänger på koncentration och att öva upp öronen så förekommer förstås också en hel del ord jag inte kan. Och just därför är det bra (?) att lyssna på Jane Eyre på franska eftersom jag kan tro att jag förstår mer än vad jag gör... Eller jag vet inte.

Hur som helst får jag nu lust att läsa om boken (på riktigt alltså) i alla fall. För när jag nu lyssnade på Fannys läsning, så var jag med i hur Mrs. Reed samlar sina barn omkring sig, scenen i biblioteket då Eliza förbjuder Jane att läsa böckerna där, det otäcka promenadvädret, elaka John och hans mobbing, och slagsmålet som Jane får skulden för så att hon låses in i det röda rummet, och Bessies förmaningstal. Även om jag egentligen bara uppfattade delar av allt detta så var jag helt med på noterna i alla fall... Och sedan plötsligt var vi på skolan och barnen fick gå hungriga och i dåliga kläder i snöslasket till kyrkan, och Jane var en flitig elev och blev lärare men längtade bort, och skrev en annons, och så var hon hos Mrs Fairfax. Så, en stor del av romanen är alltså bortredigerad. Det är i och för sig inte så konstigt för det skulle nog, vid närmare eftertanke, ta alldeles för lång tid att läsa in hela boken! Men om det är klippt i början (och kanske skoldelen inte är det väsentligaste i alla fall) så är det rimligtvis klippt längre fram också. Och det kommer kanske att göra att jag tycker att det är dags att läsa om boken i alla fall.

Nåja. Om man vill ha en riktig snabbversion av Jane Eyre kan man läsa den här berättelsen med titeln Matt Eyre. Ett koncentrat, något förvridet, liksom.

... Ja, okej; det kanske inte är så roligt om man inte delar mina mer udda intressen, som Heroes-fanfic... men det är rätt bra gjort, särskilt som författaren inte ens hade läst Jane Eyre innan detta skulle skrivas. Vissa tycker ju inte att man får göra så här med klassiker, men... nog kan man få leka lite ibland. ;)

torsdag 17 december 2009

Fanfiction

Det verkar kanske som om jag inte har läst en enda bok på evigheter, men jag har faktiskt läst ett par stycken. Jag har bara inte kommit mig för med att skriva om dem...

Något som jag även har läst är ett stycke fanfiction av romanlängd, och faktiskt nästan även av romankvalitet. Fast en sådan text inte skulle kunna publiceras som en roman.

Å andra sidan; det där kan man fundera på. I tonåren läste jag en tegelsten med titeln Scarlett som var en "fortsättning" på Borta med vinden. Jag har läst en "fortsättning" på Emma, och Sanditon (som jag inte har läst) är skriven av "Jane Austen och en annan dam". Förra året, tror jag det var, gick en teveserie som hette Lost in Austen.

Det finns säkert fler exempel som inte är Jane Austen-relaterade... och vad är detta om inte just fanfiction?! Ja, Bengt Ohlssons Gregorius, till exempel, eller Michael Cunninghams Timmarna... ja, det finns ju jättemycket, så egentligen kan man väl inte säga att fanfiction per definition är sämre eller mindre äkta litteratur. Man kan förstås konstatera att den ofta är mindre välskriven, och många som skriver fanfiction påstår sig göra det för att det är lättare än att hitta på något eget. Men även originallitteratur som är självpublicerad på internet kan väl innehålla brister av det slag som förlagspublicerad litteratur mindre ofta innehåller (jag säger inte aldrig!).

Så det handlar alltså om fall till fall-bedömning, och det kan förstås vara svårt att hitta det som faktiskt är bra! Jag har läst en del som är Heroes-relaterat eftersom jag fick en knäpp och började skriva sådant själv - ja, jag är kluven till det hela och påstår inte att jag tillmäter det lika stor vikt som mitt "riktiga" skrivande... men för min del tror jag att det till stor del har varit som ett redskap/en form av skrivövning.

Det som jag talade om ovan härrör dock från genren "Mirandy fic", det vill säga: Miranda och Andy från filmen Djävulen bär Prada. I filmbloggen har jag förklarat en del av vad jag inte gillade med den filmen. Däremot tycker jag att "Mirandy fic" är rätt intressant som fenomen. Filmen presenterar vissa förutsättningar och ger övertydliga tolkningsförslag... "Mirandy fic" skrivs av personer som precis som jag tycker att filmen är "fel"; de tar alltså fasta på andra möjligheter som man kan finna i undertexten, om man är benägen att se sådana. Uppenbarligen finns det väldigt många som tycker att undertexten är skrikande tydlig och filmens sanna poäng. Ändå kan man inte komma ifrån att fanfic bara utgår från originalet och gör något helt annat med det.

Det finns uppenbarligen ett stort behov av sådana fantasier, och många (naturligtvis långt ifrån alla) är mycket välskrivna. Jag kan därför bli lite sorgsen av att detta visar sig i just formen av fanfiction som - Michael Cunningham och andra till trots - till största delen är en internetgrej. I mycket av det här ligger jättefina romaner dolda under namnen Miranda, Nigel, Runway Magazine, som aldrig kan få eget liv. Trots att handlingen i berättelserna skulle kunna ha haft en annan inramning. Detta för att det är en handling som till största delen låter sig finnas i undertexter till romaner och filmer. Filmen Djävulen bär Prada vill få publiken att hålla med om att det är otänkbart att en smart, snäll flicka som Andy Sachs skulle kunna fortsätta arbeta för och än mindre tycka om en kvinna som Miranda Priestly. "Mirandy fic" tilltalar den delen av mänskligheten som ser ett sådant scenario som inte bara möjligt utan högst önskvärt.

Historien Truth and Measure av pseudonymen Telanu rör sig även den i tidnings- och modevärlden, men är mycket bättre än Djävulen bär Prada. I denna är Miranda ingen djävul, utan en kvinna i en maktposition, till det yttre mycket kylig och reserverad, rent av skrämmande respektingivande. Hon har höga krav på både sig själv och omgivningen, men innanför skalet är hon även en människa som både vill och kan ge och ta emot kärlek. Andy är flickan som respekterar och beundrar henne, som gör sitt bästa för att förstå henne, som inte låter sig hunsas av henne men som både älskar och låter sig älskas av henne. Förutsättningen är att Andy inte sticker i Paris; hon stannar för att visa Miranda att man kan vara en framgångsrik karriärkvinna och samtidigt vara lycklig och glad... När Miranda sedan visar sig vara gravid (!) är historien i full gång. Det som gjorde att jag fastnade för den var alla detaljer, och gestaltningen är omsorgsfullt genomförd ner till minsta biroll. En del av Telanus egna karaktärer sätter färg på berättelsen på ett oemotståndligt humoristiskt sätt. Andys relation till Miranda utvecklar sig långsamt - på det viset att läsaren anar vissa saker som gör Andy konfunderad - liksom Andys relation till Mirandas döttrar. I berättelsen finns ett ständigt driv framåt och jag kunde helt enkelt inte sluta läsa. När romansen sedan kommer igång (för övrigt är det nästan omöjligt att inte bli åtminstone lite förälskad i fanfiction-versionen av den eleganta Miranda) är berättelsen långt ifrån slut, utan fortsätter i många förvecklingar. När sedan nio månader har gått finns till läsarens tröst inte mindre än två epiloger.

Detta höll mig alltså sysselsatt mellan läsningen av de ännu inte omskrivna böckerna och en elak v*r*sattack...