Patricia Cornwell - De dödas bok

De dödas bok är Patricia Cornwells femtonde bok om rättsläkaren Kay Scarpetta. Den femtonde av (hittills) totalt arton. Patricia Cornwell tröttnar inte men som läsare måste jag säga att jag, ja, jag tror nog att jag börjar tröttna.

Vad är problemet? Jag har inte ens läst hela serien, den första jag läste var Eldens öga - och då var jag fast, förtjust, fascinerad. Alla personerna och deras relationer tycktes mig intressanta, men kanske är det så att det nu känns som att samma saker tuggas om och det sker ingen intressant utveckling. Jag är ändå rätt förtjust i Scarpetta, det är personerna runt omkring jag mest stör mig på. Jag menar, okej att mördaren är en komplett vettvilling men alla andra runt omkring är också spritt språngande galna och jag vet inte, kanske det kan vara så i verkligheten också men det känns inte äkta. Dessutom går Marino här fullständigt överstyr.

Historien börjar med att en världsberömd ung tennisstjärna hittas mördad och brutalt stympad i Rom. En dryg italiensk polis involveras i fallet, som är vän med en av Bentons kollegor på sjukhuset där psykiatern och TV-personligheten Marilyn Self tar in för att komma undan en hotande fara. Dr Self är maniskt besatt av att förstöra livet för Kay Scarpetta och alla som har något med henne att göra; nästan samtliga personer i boken utsätts på ett eller annat sätt. Faktiskt tror jag att det är denna veritabla galning som gör att jag har svårt för historien. Visst, en deckare behöver en snårig intrig, och visst är jag bitvis rätt intresserad, men någonstans i denna röriga soppa finns en mur rest som jag har svårt att ta mig över.

Är de följande böckerna i serien likadana? Det kan hända att jag inte ens tar reda på det.

1222 över havet - Anne Holt

1222 över havet är den senaste boken om Hanne Wilhelmsen, tidigare kommisarie vid Oslopolisen. I den här boken arbetar hon inte längre; hon är rullstolsbunden efter en skottskada och lever i det närmaste isolerad. De enda hon träffar är sambon Nefis och deras fyraåriga dotter Ida. När boken börjar befinner hon sig på ett tåg för att åka och träffa en specialist. Tåget spårar dock ur, mitt i smällkalla vintern, och alla passagerare förs till ett oländigt beläget fjällhotell i väntan på räddningen. Snöstormen yr omkring dem, och det står snart klart att de kommer att få lov att sitta där ett tag. Så sker det första mordet...

När jag läste 1222 över havet funderade jag på det jag skrev i föregående inlägg, om upprepningar i serieböcker så att nytillkomna läsare snabbt kan känna sig hemma. Jag tänkte att jag kanske får äta upp mina ord, eftersom jag inte alls kunde komma ihåg varför Hanne satt i den där rullstolen och hur i hela världen hon och Nefis kom på idén att skaffa barn efter omständigheterna. Jag insåg dock efter ett tag att jag faktiskt inte har läst den föregående boken. Jag lyckades tydligen missa den! Däremot minns jag boken innan, hur Hanne mötte Nefis med röda handskar och att det slutade rätt harmoniskt.

Särskilt harmonisk kan man dock inte beskylla Hanne Wilhelmsen för att vara. Jag minns henne som en person som alltid hållit sig på sin kant av olika skäl - dock med en viss utveckling mot större öppenhet genom seriens gång. I den här boken avvisar hon ilsket all kontakt med medpassagerarna, dock finns flera som envisas: läkaren Magnus Streng, den fjällvane advokaten Geir Rugholmen och Berit Tverre, chefen för hotellet Finse 1222. De tre blir mer eller mindre Hannes förtrogna när hon börjar nysta i den många mysterier som dyker upp. Med på tåget fanns så väl ett gäng präster som läkare, tyska turister, hundägare, ungdomsgäng, invandrare, rabiata rasister och struliga tonåringar med taggarna utåt. Konflikterna hopar sig i takt med att temperaturen sjunker och snömassorna stiger runt hotellet. Det är instängt, svettigt, nervöst och oroande. Ändå infinner sig en känsla av "mysdeckare" vid läsningen. Hannes inre demoner känns en smula ogripbara och nästan irriterande, men romanen är ändå avkopplande och ganska underhållande i sommarsolen. Det enda som jag störde mig på vid läsningen var greppet med framåtblickar av typen: "Bara några timmar senare skulle jag tvingas till att... [...] men det visste jag förstås ingenting om där jag satt och hörde stegen från fem personer försvinna nerför trapporna." Nähä? Om hon inte vet, så nämn det inte, vill jag säga. Nåja. Jag sträckläste ändå boken på två dagar, det säger väl kanske något.

Det var ganska många år sedan jag senast läste en Anne Holt-bok. Nu kändes det som att träffa en gammal vän jag inte sett på länge, för att upptäcka att vi kommit en rätt bra bit ifrån varandra - fast ändå var det rätt kul att ses igen, för gamla tiders skull.

Farozonen - Patricia Cornwell

Det här är en ganska snabbläst deckare i typisk Patricia Cornwell-stil, fast när hon inte skriver om Scarpetta känns det lite som om hon kopierar sig själv; det är inte samma engagemang. Det handlar om en polis och hans ambivalenta känslor inför sin chef, en oerhört attraktiv men kallhamrad åklagare. Han finner sig snart indragen i en gammal mordgåta vars lösning har dunkla politiska motiv. Tja... det räcker kanske.

Ett karibiskt mysterium - Agatha Christie

En Miss Marple-bok. Tja, inget fel på den; det var ett bra tag sedan jag senast läste något i genren.

Damernas detektivbyrå - Alexander McCall Smith

Mamma är ett stort fan av Alexander McCall Smith, och efter långvarigt tjat från henne läste jag då slutligen den här boken.

Ja, visst kan jag se tjusningen. Det är väldigt trevligt skrivet, underhållande och lättsamt med en enkelhet som faktiskt, antar jag, är något av en konst att få till. Spännande också, förstås, eftersom det är en detektivhistoria.

Jag har dock inte läst de övriga böckerna i serien...

Rovdjuret - Patricia Cornwell

Det här är en bok i Scarpetta- serien. Jag är i allmänhet mycket förtjust i Kay Scarpetta (mindre förtjust är jag i idén att Angelina Jolie tydligen ska spela henne i en filmatisering - känns inte alls rätt!), men den här tyckte jag inte var så jättebra. Lite för övertydligt med för många upprepningar och förklaringar.

Vit som marmor - Carina Burman

Kvinnlig amatördetektiv, tillika berömd författarinna, befinner sig i Rom år 1852. En arkeologisk utgrävning visar sig bjuda på intriger, mord och mysterier.

Både roligt, spännande och smart; jag gillar Carina Burmans stil (i alla fall i de tre romaner som jag hittills har läst).

Fyren - P.D. James

En helt okej "sommardeckare" om man gillar P.D. James och hennes Dalgliesh. En "klassisk" historia med alla de välkända ingredienserna, men kanske inte en av hennes bästa.