Stupeur et tremblements - Amélie Nothomb

Stupeur et tremblements är Amélie Nothombs sjunde bok som belönades med Grand Prix du roman de L'Académie française och blev en stor framgång. Den lär ju vara i någon mån självbiografisk, men i hur hög grad kan jag inte avgöra. Framför allt är den en hejdlöst rolig satir om japansk kultur och arbetsmoral och de kulturkrockar som kan uppstå för att man inte förstår varandra till fullo.

Amélie föddes i Japan och tillbringade första delen av sin barndom där, vilket gjorde att hon alltid kände sig väldigt japansk. I början av 1990-talet får hon anställning vid det enormt stora företaget Yumimoto. Yumimoto handlar med allt och alla i hela världen, och Amélie räknar med att kunna vara till nytta genom sitt belgiska ursprung och sin djupa kännedom om Japans språk och kultur.

Men ack, vad hon bedrar sig. Man ska inte tro att det bara är att komma dit och visa sig duktig, nej, hon får allt börja från botten med att hämta kaffe. Så långt är hon nöjd, men när avdelningschefen Monsieur Saito tvingar henne att om och om igen kopiera en tusensidig lunta för hand (eftersom snabbmataren enligt honom gör att marginalerna blir en aning sneda) så börjar hon känna sig en aning förslavad. Som en räddande ängel kommer den vänlige monsieur Tenshi från en annan avdelning och ber henne hjälpa honom att sköta kontakterna med ett belgiskt företag, eftersom hans kollega är frånvarande. Äntligen får Amélie använda sina kunskaper! Tyvärr leder detta till att både hon och monsieur Tenshi anklagas för sabotage och förräderi, eftersom ingen hade gett henne lov att arbeta för en annan avdelning, och ingen hade gett Tenshi lov att ge sin kollegas uppgifter till någon annan... Härifrån går det bara utför. Vad än Amélie gör, så är det någonting som går lite på tok, och hon sjunker allt längre ner i hackordningen. I egenskap av västerlänning tycks det vara omöjligt att smälta in i ett japanskt företag.

Hon förlorar dock inte humöret för detta utan accepterar allting utan att klaga (så värst mycket). En bidragande orsak till hennes förnöjsamhet är att även om hon egentligen inte gör någonting vettigt alls på jobbet, så sitter hon i alla fall mitt emot sin närmaste chef, Fubuki Mori. Mademoiselle Mori är strax under trettio år och är en av mycket få kvinnliga underchefer på företaget, och hon är mycket vacker. Hon är själva idealbilden av japansk kvinnlig skönhet, så perfekt att man skulle kunna betrakta henne för evigt utan att tröttna. Hon är dessutom helt oklanderlig till sitt uppträdande, professionell ut i fingerspetsarna, strikt och kylig och till synes omöjlig att få ur balans. Amélie beundrar henne ofantligt, och en dag får hon reda på att de är födda i samma trakt, vilket känns som ett band mellan dem. Och Fubukis namn betyder "snöstorm"

Hon var ett vinterbarn. Jag föreställde mig plötsligt denna snöstorm över den sublima staden Nara, över dess oräkneliga klocktorn [cloches] - var det inte att vänta sig att denna underbara unga kvinna skulle födas den dagen då himlens skönhet störtade sig över jordens?

Huruvida Amélies beundran är enbart estetisk eller något mer kan man kanske ha delade meningar om, för min del ser jag det som ett solklart fall av hejdlös förälskelse. Som snart når absurda proportioner. Fubuki håller sig inte för god för att förhindra att Amélie gör för snabba framsteg i karriären (själv har hon kämpat i åratal för att nå sin nuvarande position), och snart blir det tydligt att hon njuter av sin maktutövning. Amélie i sin tur reflekterar över de japanska kvinnornas utsatta position i samhället (för kvinnor liksom för män gäller att idogt arbete och plikten framför allt är det högsta goda, samtidigt som kvinnor också har pressen på sig att gifta sig med en värdig man innan de fyllt 25 och bli en perfekt hustru - en ekvation som verkar omöjlig) samtidigt som hon gör en dygd av att underordna sig.

Men de oskrivna uppförandekoderna är allt för många för att hon ska kunna undvika att bryta dem, helt enkelt genom att hennes sätt att tänka om vad som är rätt och riktigt i vissa situationer skiljer sig väsentligt från det japanska. Till sist placerar Fubuki henne på toaletterna som städerska, och där väntar Amélie på att de sista månaderna av hennes anställning ska passera. Hon har dock kvar sitt stora nöje som hon kallar "défenestration", att "kasta sig ut i tomrummet"; det vill säga; företaget befinner sig på den fyrtiofjärde våningen, och utsikten över staden är magnifik. när Amélie står vid ett stort fönster känner hon sig så fri som om hon flyger, och det har varit hennes största glädje ända sedan hon först kom till Yumimoto.

Allt detta låter väl närmast kafkaartat mardrömsaktigt. Och absurt är det förvisso, men romanen genomsyras ändå av en stark kärlek till det japanska, och inte minst av ständig humor. Man kan inte låta bli att skratta högt ibland, till och med när det är som allra mest eländigt.

Jag vet inte om boken är översatt till svenska (det borde den vara, men jag har inte kollat), men i alla fall blev den film 2003, och den svenska titeln är Min japanska vän. Jag såg filmen för ungefär ett år sedan, och den är lika bra som boken.

Bonjour tristesse - Francoise Sagan

Sjuttonåriga Cécile är en livsnjutare som tar dagen som den kommer och inte gör sig så mycket bekymmer; en attityd hon fick lära sig av sin levnadsglade far två år tidigare, då hon vid femton års ålder lämnade internatskolan. Nu är de på semester, de har hyrt ett hus vid Medelhavet, tillsammans med pappans senaste unga älskarinna Elsa. Det är ett ganska behagligt liv:

Je m'allongeais dans le sable, en prenais une poignée dans ma main, le laissais s'enfuir de mes doigts en un jet jaunâtre et doux, je me disais qu'il s'enfuyait comme le temps, que c'était un idée facile et qu'il était agréable d'avoir des idées faciles. C'était l'été.

Men enkelheten kompliceras mycket snart av att Anne, den döda moderns nära väninna, dyker upp för att tillbringa lite tid med dem. Anne är en helt annan typ av person än Cécile och hennes far, hon står för ett annat slags liv: rutiner, ordning, lugn, värdighet, elegans... Cécile blir kluven mellan sin tillgivenhet för Anne och sin dragning till allt det hon står för, och sin rädsla för att tillvaron kommer att förändras och att hon ska bli tvungen att ge upp sitt bekymmerslösa glidande genom livet till förmån för något allvarligare, kanske tråkigare, kanske sämre... När det så visar sig att faderns känslor för Anne är starkare än vad man kanske skulle kunna tro, kokar Cécile ihop en plan som hon tänker genomföra tillsammans med pojkvännen Cyril och Elsa. Hon fångas av sin egen lek...

Françoise Sagan, vars efternamn egentligen var Quoriez, gjorde en sensationell debut 1954 med Bonjour tristesse. Boken blev en succée men gjorde också skandal på grund av sitt ämne och sin frispråkiga behandling av kvinnlig sexualitet; någonting sällan sett på den tiden. Att följa Céciles tankeprocess - hon lyckas tänka både djup och mycket, samtidigt utan tillräckligt mycket insikt och analys; trots allt är hon bara sjutton år - är en väldigt intressant upplevelse.

Boken är filmad 1958 med Jean Seberg i huvudrollen, och 1995 i en TV-version. Även Françoise Sagans liv har blivit film.

La symphonie pastorale - André Gide

En vacker berättelse om den omöjliga kärleken mellan en blind flicka och den gifte äldre man som inte bara tar sig an hennes utbildning utan försöker hjälpa henne till ett normalt liv.

Eller, det var i alla fall min tolkning av denna berättelse av nobelpristagaren André Gide (1869-1951). Jag har försökt läsa mer om honom och hans verk, men har hittat mycket lite information i de böcker jag just nu har tillgängliga. På internet har jag läst diverse uppfattningar som skiljer sig från min. Prästen och familjefadern (namnlös) som tar sig an den unga Gertrude beskrivs i samtliga texter jag har sett på internet som en kallhamrad och obehaglig typ som i princip utnyttjar hennes ungdom och naivitet. Jag antar att sonen Jacques då ska föreställa en hjältetyp?

Och det är ju märkligt, för jag tänker precis tvärt om. Det är mannens fru som är kall och obehaglig - även om han försöker påstå att hon har ett gott hjärta innerst inne kan jag som läsare se att han mest försöker finna ursäkter; det gör man ju så gärna när man är fast i en situation. I beskrivningen av mannens och hustruns relation tycker jag mig få en tydlig bild av ett förhållande som inte är vad det borde vara, och mina sympatier är i det här fallet på mannens sida.

Även om man naturligtvis kan ifrågasätta lämpligheten i att bli kär i någon som är ung nog att vara ens dotter, tycker jag att det verkar fullt rimligt att det händer. Han är inte ens medveten om det först, vill inte inse att det är så, och när han förstår att Gertrude har känslor för honom vågar han inte riktigt ta det på allvar. Och han är en man som ser kärlek, medmänsklighet och värme som viktiga värden. "Det finns ingenting ont i kärleken", säger han till Gertrude, då hon undrar om deras känslor för varandra verkligen kan få existera.

Medan sonen Jacques, som för övrigt är kär i Gertrude, står för en helt annan grundhållning. Underkastelse, lydnad, moralregler. Verklig lycka kommer av att göra sin plikt, ingenting annat. Hans Gud är straffande och förbjudande, medan faderns Gud är varm och kärleksfull. Två olika uppfattningar ställs mot varandra: All kärlek är bra kärlek, eller: Kärleken får bara finnas inom vissa givna ramar och det är inte tillåtet att gå utanför dem. Och när Gertrude blir seende efter en operation, är det första hon ser denne unge mans gravallvarliga vackra ansikte, och han berättar för henne att världen och mänskligheten är full av synd. Nu kan hon för första gången se livet som det verkligen är, både bokstavligt och symboliskt -- och det är Jacques världsbild som blir det första hon "ser". Varpå skam och skuld leder till katastrof...

Jag tänker att denna upplösning är självklar, i och med att den är "moraliskt riktig" i de flestas ögon: En gift man får inte bli kär i en ung flicka och Gertrudes skuldkänslor är därför befogade... samtidigt som det "egentliga" budskapet är det motsatta. (Jag har lite svårt att egentligen samla tankarna kring vad det här betyder; om det inte i själva verket är så att vissa nyanser har gått mig förbi på grund av språket så att jag missat någon viktig undertext? Hm.) Kärleken kan drabba vem som helst hur som helst, ålder och omständigheter (eller kön; Gide var homosexuell, men det hade kanske blivit för magstarkt för hans samtids läsare om Gertrude varit en ung man) spelar kanske ingen roll, eller gör de? Låt vara att deras kärlek är omöjlig, åtminstone enligt den tidens förutsättningar - berättelsen utspelar sig under slutet av 1800-talet, då man väl inte gärna såg att en präst skilde sig - och även om man tar lättare på saker och ting nu för tiden är väl stor åldersskillnad fortfarande något av ett tabu, men när han säger: "Le mal n'est jamais dans l'amour", så vill jag gärna tro honom...

IMDb upplyser om att La symphonie pastorale är filmad 1946.

La répudiée - Eliette Abécassis

Eliette Abécassis skrev manuset till filmen Kadosh (1999), vilket inspirerade henne till att förvandla historien till en roman ("Den förskjutna", 2000), för övrigt hennes fjärde roman; ingen av hennes 12 böcker har dock så vitt jag vet blivit översatta till svenska.

La repudiée handlar om 26-åriga Rachel som för tio år sedan blev bortgift med Nathan, enligt seden i det ultraortodoxa judiska samhälle där de lever. De såg inte varandra förrän på bröllopet - men då blev det också kärlek vid första ögonkastet. De har levt mycket lyckligt tillsammans, bortsett från en sak som har börjat orsaka dem allt mer sorg - de har inga barn. Och Nathans far, rabbin, påminner honom om att det är deras plikt mot Gud att få så många barn som möjligt; om hustrun är ofruktsam har mannen inte bara rätt att förskjuta henne, det är närmast hans skyldighet att göra det. Han vill det inte, och Rachel vet att han inte vill, men pressen är svår att stå emot... Och ändå, mitt i allt detta, lever deras kärlek - Rachel vet att hon som kvinna inte har några som helst rättigheter, men det enda ingen kan ta ifrån henne är hennes känslor, och hon älskar Nathan lidelsefullt med hela sin kropp och själ.

Kvinnoförtrycket är totalt, men ändå är det en vacker och poetisk historia. Rachels röst är mild och from, och hon äger en sorts envis styrka mitt i sin smärta. Hon är fången i sedvänjorna, men hon förstår det inte; för henne är det självklart att man måste följa lagen även om det gör ont. Det hela skulle bli outhärdligt att läsa, om det inte vore för att hennes yngre syster Naomi ger en motröst. Naomi vet att det finns ett helt annat liv utanför deras murar; hon försöker få Rachel att öppna ögonen, och det är befriande. Jag var ändå rädd för vad som skulle hända; en ung kvinna som gör revolt, hur ska det gå för henne? Kommer hon inte att tvingas att acceptera sitt öde - vara from, vara tyst - hon också?

Här skiljer sig boken en aning från filmen (de är för övrigt lite olika på flera punkter). Filmen ger ett mycket kallare och hårdare intryck - vore det inte för att boken är skriven ur Rachels perspektiv, och jag läste den först, så skulle man nog ha svårt att se kärlekshistorien i detta. I boken rymmer Naomi innan hon blir gift med mannen som utsetts åt henne, men i filmen har hon inte lika stor tur. När hon förstår att hon måste gifta sig frågar hon Rachel om Nathan och deras bröllopsnatt, som för Rachel är ett mycket vackert minne. Kontrasten blir då enorm när Naomi utsätts för inget mindre än en brutal våldtäkt, låt vara att mannen har lagen på sin sida. Man kan förstå att Abécassis ville bespara henne det i boken... historien är ändå grym nog.

De fromma ser livet i ljuset av religionen, och allt är antingen svart eller vitt. För människor som inte ser annat än de heliga böckerna och Guds ord är religionen det vackraste som finns, och så tycker även Rachel i början. Religionen har svar på alla frågor, lösningar på alla problem. Svårigheterna kommer då sanningen visar sig: livet är inte svart eller vitt - det är svart och vitt och alla andra färger, och det finns saker som inte ryms inom de heliga böckernas pärmar. Allt för ofta stirrar sig människor blinda på bokstäverna utan att våga läsa mellan raderna; det är detta som Kadosh/La répudiée visar.

Känslan jag hade när jag läst ut boken var ganska sorglig. Kärleken är vacker och viktigt - men ibland, när kärleken är det enda man har, då har man ingenting alls.

(Jag har även försökt skriva om den här boken på franska...)

The Illusionist - Francoise Mallet-Joris

En belgisk författare som skriver på franska i engelsk översättning... ja, så kan det bli ibland...

En vän rekommenderade den här boken på grund av mitt vaga missnöje med den lilla Colette-boken; här handlar det också om ett "maj/december-förhållande", fast i lesbisk form. Och till min stora förtjusning är det en bra bok.

Romanen (Les rempart des Béguines) publicerades 1951.

Det är en fängslande berättelse om sextonåriga Hélène som bor med sin far, ambitiös lokalpolitiker som förbereder sig för det kommande valet. Hon är ensam för det mesta, extremt uttråkad i skolan, och har inte så mycket att roa sig eller sysselsätta sig med.

En dag får hon veta av sin pappa att han har en älskarinna. Han ber Hélène att ringa till kvinnan för att berätta att han inte kan komma den dagen – Hélène blir dock nyfiken och går för att överlämna meddelandet personligen.

Kvinnan, Tamara, har dåligt rykte i staden – det här är i början av 50-talet eller något tidigare, och den allmänna meningen är att en man i Hélènes pappas ställning inte bör visa sig offentligt med sin älskarinna, eller åtminstone inte utsätta sin unga dotter för hennes dåliga inflytande. Hélène tycker dock att Tamara, en trettiofemårig ryska, är mycket fascinerande – vacker, bohemisk, intelligent och hemlighetsfull. Snart träffas de en andra gång – på en privat tillställning dit pappan tar dem båda för att de officiellt ska mötas, och för att visa för folk att han inte anser sig ha någonting att dölja för någon. Hélène och Tamara byter inte många ord med varandra, men får några minuter på tu man hand medan de väntar på att bli hämtade av en bil. De gör upp att Hélène ska komma och hälsa på igen, vilket hon gör.

Tamara förför den unga Hélène utan några onödiga krusiduller redan tidigt i berättelsen. Hélène är fullkomligt förtrollad av henne och kan inte tänka på någonting annat. Någonting hon definitivt inte grubblar över är hur deras förhållande kan verka i omgivningens ögon. Hon inser att ett hemligt kärleksförhållande inte är socialt accepterat, men tycks fullkomligt ovetande om vad som brukar anses om homosexualitet. Hon är så ovetande om allt att hon för en tid tror att kyssar är Tamaras eget underbara påhitt...

Men det här är alls ingen solskenshistoria. Tvärt om. Deras förhållande är stormigt, minst sagt. Tamara avvisar allt som är sentimentalt och romantiskt; bara vid sällsynta tillfällen visar hon sig öm och tillgiven, vilket dock är nog för att Hélène ska tro att Tamara känner äkta kärlek för henne. Runt tio år tidigare blev Tamara grymt sviken av en annan kvinna som hon levde ihop med – hon blev lämnad för en man – och det har satt djupa spår i henne; exakt hur djupa inser man inte förrän mot slutet. Det är dock inte enbart detta som gör att Tamara framstår som hård och kall – rentav grym. Det finns otvivelaktigt ett sadistiskt drag i hennes personlighet, vilket Mallet-Joris inte väjer för att skildra. Det får måhända läsaren att rygga tillbaka, men minskar inte Hélènes kärlek

Detta till trots – temat/strukturen fascinerar mig. Terry Castle, som har skrivit en introduktion till boken, inordnar den i den franska ”lesbiska” traditionen och ser den som en ättling i rakt nedstigande led till Laclos, Diderot, Marquis de Sade, Balzac, Gautier, Baudelaire, Zola, Maupassant, Proust, Sartre, Genet och Colette, och detta må vara riktigt, traditionen kommer man väl inte ifrån – jag ser dock ett annat intressant mönster. Inte genetiskt kanske, men ändock: Ungdomen och den Äldre kvinnan, kort sagt, ”Mrs Robinson-temat”. Tamara som typ är långtifrån ensam i sitt slag. Hon finns i åtskilliga böcker och filmer – kvinnan som är stark, självsäker och oåtkomlig, majestätisk, kall och distanserad, men ändå med en egenskap som gör henne tilldragande, det faktum att "det brinner en flammande eld bakom hennes strikta elegans"... Ibland är denna kvinna bara en illusion, en fiktion – men vad är det då som inger viljan att skapa den fiktionen? En av mina egna karaktärer, till exempel; vid det här laget har jag läst och sett många paralleller till henne, men innan dess? Nu talar jag inte bara om den lesbiska relationen, eller förhållanden med åldersskillnad. När jag såg Mandomsprovet häpnade jag över att mrs Robinson på många sätt var så lik min karaktär Adriana.

I intervjun ”25 år senare” som följer på dvd:n tycker jag att mrs Robinson avfärdas lite för lättvindigt, liksom Terry Castle avfärdar Tamara som elak, inte bara en förförerska utan även förstörerska. Sant; jag tilltalas inte av hennes brutalitet och lögner, och hon kanske krossar Hélènes hjärta – men hennes handlande styrs inte enbart av egoism, utan av nödvändighet. Dramat styrs av sina egna regler. Så är det ju nästan alltid; konflikten mellan passion och förnuft bäddar, realistiskt sett, för någon form av katastrof. Kärleken är inte alltid mild och vacker i de fall där den inte har några självklara ramar. Hélène är en skolflicka, Tamara lever på sitt utseende och sin förmåga att slå blå dunster i ögonen på män (Castle kallar henne bisexuell; det är att övertolka hennes förhållande till män, när man betänker hur hennes förhållande till män och kvinnor beskrivs); de skulle snart nog leva på gatan. Tamara väljer att offra deras personliga lycka för materiellt välstånd. Hon är knappast den första som resonerat så. Det beror ju helt på omständigheterna. Det beror på i hur hög grad karaktärerna är rustade för verkligheten; skolan Hélène går i är det inte mycket bevänt med; en ung dam går ju i skolan bara i väntan på äktenskap... Tamara är dominerande och drivande, men man kan undra vad som skulle hända med kvinnor som madame Dalleray, mrs Robinson, Tamara, grevinnan de Blayac, för att nämna några, om historien berättades ur deras perspektiv?

En intressant sak med boken är att Françoise Mallet-Joris skrev den vid nitton års ålder. Vad som är ännu mer beundransvärt är att den inte blev en ”one hit wonder” utan början på en lång och framgångsrik författarkarriär. Det finns en viss slags böcker som får mig att undra vad jag egentligen har att komma med.

Ytterligare något att notera om Terry Castles introduktion: Varför över huvud taget skriva en introduktion? Jag var visserligen klok nog att inte läsa den förrän jag hade läst ut boken, och det är ju vars och ens val att hoppa över sådant, men jag skulle hellre föredra en efterskrift. Introduktioner kan vara bra att ha till vetenskapliga och teoretiska verk, men till en roman? Naturligtvis kan det vara både intressant, lärorikt och upplysande att få en litteraturvetares syn på det hela, men det förtar en stor del av läsupplevelsen. Inte nog med att man får en resumé av romanens viktigaste händelser, de tolkas och värderas också. Kort sagt berättas för läsaren hur romanen ska uppfattas. T ex att historien visserligen är ”hot”, men ingenstans finns någon positiv uppfattning av lesbisk kärlek eller feministiskt medvetenhet, eller ”any residual notion that Women are Somehow Better. Most of the time they seem Much Worse.” Eh? Jag var inte medveten om att “feministisk” innebär att kvinnor ska framställas som bättre än män? Jag finner på flera ställen en ganska tydlig kritik av den tidens kvinnosyn och samhällsklimat i stort. Castles formulering antyder också att lesbiskhet skulle vara ett ställningstagande genom att aktivt välja bort män för att kvinnor är mycket bättre (på vilket sätt då?). Tamara tycker faktiskt att kvinnor är bättre än män, men bara av den enkla anledningen att det är kvinnor hon blir förälskad i och attraherad av, vilket knappast kan kallas ett val. När hon gifter sig, så väljer hon inte sin gode vän Max, som hon tycker om och som är kär i henne, utan en välbärgad man – män är alltså bättre än kvinnor ur ekonomiskt perspektiv (åtminstone på 1950-talet). Blir Tamara ”Much Worse” för att hon, vilket i alla fall den fattige konstnären Max har full förståelse för, gifter sig för pengar? (Angående Hélène skulle man i femtiotalets anda kunna anta att hon ”blir” lesbisk genom att Tamara ägnar sig åt ”förförelse av minderårig.” Tamara har förstört henne så att hon gråtande avvisar Max försök att kyssa henne. Men man skulle också kunna anta att hon låter sig förföras genom att hon är attraherad av Tamara, det vill säga att det är Tamara som får henne att inse att hon är lesbisk, eller bisexuell – vilket hon förstås skulle kunna vara; historien förtäljer ju inte vad som händer sedan. Castle antyder dock att Hélène, i likhet med en skolkamrat till Castle, kommer att få ett komplicerat liv där hon kämpar mot att inte behandla andra unga tjejer så som hon själv blivit behandlad. Detta är komplexa frågor som sträcker sig bortom själva romanens räckvidd!) Och angående den bristande positiva synen på lesbisk kärlek. Måste lesbisk kärlek alltid porträtteras som ”wholesome or redemptive”? Om berättelsen hade handlat om en man och en kvinna, vad hade man då tyckt om författarens ”view on heterosexual love”? Kan man undra.

Det kan ju vara så att jag har fel, men medan jag läste boken tänkte jag på hur relativt lättsamt och oproblematiskt själva lesbiskheten skildrades av författaren (de två personer som får veta om förhållandet, Tamaras vän och fd älskare Max – som har fixat hennes bostad åt henne – och Hélènes pappas gode vän – som hon går till för att hon behöver någon att be om råd – tar det inte särskilt allvarligt) gentemot både senare men framför allt tidigare romaner. Hélène tänker aldrig på sig själv som lesbisk, bara som förälskad. Vid ett tillfälle reflekterar hon över att det inte var så konstigt att ingen misstänkte något, eftersom folk flest antog att homosexualitet är något degenererat och perverst som syns på en person vid första anblicken. Just detta antagande som speglas i mycket av den tidiga litteraturen. Mallet-Joris går emot detta (de drag av ”manhaftighet” som Tamara uppvisar yttrar sig främst genom uppträdande och brott mot sociala regler, ett manligt privilegium, och är knappast i nivå med stackars Stephen Gordon) på ett sätt som många tidigare skildrare av homosexualitet som Castle nämner verkligen inte gör. Trots romanens många mörka sidor skulle jag gott kunna tänka mig att den verkade positivt snarare än avskräckande på många läsare. när den kom ut Trots allt är det ingen som dör, blir galen (låt vara att Hélène får scharlakansfeber och yrar) eller mördar i slutet.

Françoise Mallet-Joris (1930) är en pseudonym för Françoise Lilar. Sedan debuten med Les remparts des Béguines har hon skrivit en mängd prisade romaner. Nyss insåg jag att nämnda bok även är filmad, 1974. Jag har inte sett den, men det kunde nog vara intressant... om den går att få tag på.