De dödas bok är Patricia Cornwells femtonde bok om rättsläkaren Kay Scarpetta. Den femtonde av (hittills) totalt arton. Patricia Cornwell tröttnar inte men som läsare måste jag säga att jag, ja, jag tror nog att jag börjar tröttna.
Vad är problemet? Jag har inte ens läst hela serien, den första jag läste var Eldens öga - och då var jag fast, förtjust, fascinerad. Alla personerna och deras relationer tycktes mig intressanta, men kanske är det så att det nu känns som att samma saker tuggas om och det sker ingen intressant utveckling. Jag är ändå rätt förtjust i Scarpetta, det är personerna runt omkring jag mest stör mig på. Jag menar, okej att mördaren är en komplett vettvilling men alla andra runt omkring är också spritt språngande galna och jag vet inte, kanske det kan vara så i verkligheten också men det känns inte äkta. Dessutom går Marino här fullständigt överstyr.
Historien börjar med att en världsberömd ung tennisstjärna hittas mördad och brutalt stympad i Rom. En dryg italiensk polis involveras i fallet, som är vän med en av Bentons kollegor på sjukhuset där psykiatern och TV-personligheten Marilyn Self tar in för att komma undan en hotande fara. Dr Self är maniskt besatt av att förstöra livet för Kay Scarpetta och alla som har något med henne att göra; nästan samtliga personer i boken utsätts på ett eller annat sätt. Faktiskt tror jag att det är denna veritabla galning som gör att jag har svårt för historien. Visst, en deckare behöver en snårig intrig, och visst är jag bitvis rätt intresserad, men någonstans i denna röriga soppa finns en mur rest som jag har svårt att ta mig över.
Är de följande böckerna i serien likadana? Det kan hända att jag inte ens tar reda på det.
Visar inlägg med etikett sågning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sågning. Visa alla inlägg
fredag 19 augusti 2011
tisdag 5 juli 2011
Ljusets dotter - Elisabet Nemert
Elisabet Nemert är en produktiv författare som har skrivit flera romaner i historisk miljö. Den senaste, Ljusets dotter, utspelar sig på 1700-talet, under Gustav III:s sista tid i livet.
Berättelsen handlar om den unga Maria Wessman, mobbad av sina jämnåriga och hunsad av sin brutale far. Dock har hon en sällsynt musikalisk begåvning. Denna, tillsammans med den gode och driftige äldre brodern, hjälper henne att lyckas i livet.
Ja, det är egentligen inga fel på grundingredienserna. Problemet är hur författaren hanterar stoffet. För att vara den sjätte romanen i ordningen är denna förbluffande dåligt skriven. Inte nog med att bildspråket består av idel slitna klyschor, gestaltningen är ytterst bristfällig. Personbeskrivningarna är enkla och saknar djup, ingenstans finns utrymme för läsaren att tänka själv. Mindre adjektiv, mindre förklaringar, mer tillit till läsaren... Som det är nu kan man glida igenom texten utan att behöva tänka ett dugg på varför personerna gör som de gör eftersom allt redan serveras. Dessutom är miljöbeskrivningarna oftast torftiga och den historiska bakgrunden känns påklistrad. För många bifigurer kommer in i handlingen och gör historien plottrig, istället hade författaren kunnat fördjupa huvudpersonerna.
Titeln och omslagsbilden liknar en fantasyroman men en sådan är det inte. Inte riktigt. Romanen har vissa vagt övernaturliga, mystiska inslag som skvalpar runt någonstans i bakgrunden. Detta hade egentligen kunnat uteslutas, eftersom det inte blir något av det hela. Ingenstans blir man överraskad, utgången är redan given, och till och med i de partier då författaren försöker skapa spänning blir det konstigt eftersom händelserna berättas i en konstig ordning. Till exempel när Maria och Tobias rusar hem, på var sitt håll, med andan i halsen, eftersom de tror att modern är i fara. Det är bara det att läsaren redan vet att faran är över.
Sammanfattningsvis kan man säga att det här möjligtvis är bättre än en Harlequinroman, men det är marginellt. Det liknar mest en veckotidningsnovell i romanform för läsare som inte har högre krav än att få en lättsmält historia om en kuvad vacker flicka som får revanch, utan att lämna något bestående intryck.
Berättelsen handlar om den unga Maria Wessman, mobbad av sina jämnåriga och hunsad av sin brutale far. Dock har hon en sällsynt musikalisk begåvning. Denna, tillsammans med den gode och driftige äldre brodern, hjälper henne att lyckas i livet.
Ja, det är egentligen inga fel på grundingredienserna. Problemet är hur författaren hanterar stoffet. För att vara den sjätte romanen i ordningen är denna förbluffande dåligt skriven. Inte nog med att bildspråket består av idel slitna klyschor, gestaltningen är ytterst bristfällig. Personbeskrivningarna är enkla och saknar djup, ingenstans finns utrymme för läsaren att tänka själv. Mindre adjektiv, mindre förklaringar, mer tillit till läsaren... Som det är nu kan man glida igenom texten utan att behöva tänka ett dugg på varför personerna gör som de gör eftersom allt redan serveras. Dessutom är miljöbeskrivningarna oftast torftiga och den historiska bakgrunden känns påklistrad. För många bifigurer kommer in i handlingen och gör historien plottrig, istället hade författaren kunnat fördjupa huvudpersonerna.
Titeln och omslagsbilden liknar en fantasyroman men en sådan är det inte. Inte riktigt. Romanen har vissa vagt övernaturliga, mystiska inslag som skvalpar runt någonstans i bakgrunden. Detta hade egentligen kunnat uteslutas, eftersom det inte blir något av det hela. Ingenstans blir man överraskad, utgången är redan given, och till och med i de partier då författaren försöker skapa spänning blir det konstigt eftersom händelserna berättas i en konstig ordning. Till exempel när Maria och Tobias rusar hem, på var sitt håll, med andan i halsen, eftersom de tror att modern är i fara. Det är bara det att läsaren redan vet att faran är över.
Sammanfattningsvis kan man säga att det här möjligtvis är bättre än en Harlequinroman, men det är marginellt. Det liknar mest en veckotidningsnovell i romanform för läsare som inte har högre krav än att få en lättsmält historia om en kuvad vacker flicka som får revanch, utan att lämna något bestående intryck.
måndag 18 oktober 2010
Stad av glas - Paul Auster
Någon gång i mitten av augusti började jag läsa Paul Austers New York-trilogi, eftersom den låg åtkomlig i en hög i närheten av där jag satt sysslolös. Jag har inte läst något av Auster förut, däremot har jag hört en del om honom, tex på Bokhora, därför valet.
Jag blev genast intresserad, snart fascinerad, av den första delen i serien, Stad av glas. Det handlar om en författare, Quinn, som har tappat mycket av livsgnistan sedan han förlorade sin fru och sin son. Vännerna tror att han slutat skriva. Det har han inte; han skriver mycket framgångsrika deckare under pseudomymen William Wilson, vars verkliga identitet bara Quinns agent känner till. Så en kväll får han ett telefonsamtal från någon som vill tala med detektiven Paul Auster... Quinn bestämmer sig för att låtsas vara Auster; han finner sig snart vara indragen i ett märkligt mysterium.
Man skulle kunna tro att det här är en vanlig om än lite märklig deckare i stilen ensam man får mystiskt spaningsuppdrag av femme fatale, men nej; det är mycket mer än så. Sammanhang mellan språk-namn-identitet skapar en fascinerande gåta som är uppslukande, oroande, överraskande, mörk. När jag precis hade läst ut berättelsen hade jag en hel del halvfärdiga formuleringar att skriva ner, som dock aldrig hamnade på papper. Nu kan jag inte riktigt få tag i tankarna, men säkert är att läsningen gjorde mig djup engagerad och lycklig, så där som man blir när man läser något riktigt bra.
Det var med rätt stor iver jag bläddrade vidare till andra delen, Vålnader, som handlar om Blue som fått i uppdrag av White att skugga Black. Men när jag väl började läsa upplevde jag ingenting av den där känslan av att genast sugas in i berättelsen. Nej, faktum är att det kändes rent tråkigt. Sedan blev det så att jag lade boken ifrån mig ett tag. Nu har den legat i över en månad utan att jag har kommit förbi de 40 första sidorna, och nu känns det tveksamt att jag kommer att ta upp den igen inom överskådlig framtid. Så småningom, säkert...
Men som trilogin i alla fall består av fristående romaner, kan de väl läsas fristående också...
Jag blev genast intresserad, snart fascinerad, av den första delen i serien, Stad av glas. Det handlar om en författare, Quinn, som har tappat mycket av livsgnistan sedan han förlorade sin fru och sin son. Vännerna tror att han slutat skriva. Det har han inte; han skriver mycket framgångsrika deckare under pseudomymen William Wilson, vars verkliga identitet bara Quinns agent känner till. Så en kväll får han ett telefonsamtal från någon som vill tala med detektiven Paul Auster... Quinn bestämmer sig för att låtsas vara Auster; han finner sig snart vara indragen i ett märkligt mysterium.
Man skulle kunna tro att det här är en vanlig om än lite märklig deckare i stilen ensam man får mystiskt spaningsuppdrag av femme fatale, men nej; det är mycket mer än så. Sammanhang mellan språk-namn-identitet skapar en fascinerande gåta som är uppslukande, oroande, överraskande, mörk. När jag precis hade läst ut berättelsen hade jag en hel del halvfärdiga formuleringar att skriva ner, som dock aldrig hamnade på papper. Nu kan jag inte riktigt få tag i tankarna, men säkert är att läsningen gjorde mig djup engagerad och lycklig, så där som man blir när man läser något riktigt bra.
Det var med rätt stor iver jag bläddrade vidare till andra delen, Vålnader, som handlar om Blue som fått i uppdrag av White att skugga Black. Men när jag väl började läsa upplevde jag ingenting av den där känslan av att genast sugas in i berättelsen. Nej, faktum är att det kändes rent tråkigt. Sedan blev det så att jag lade boken ifrån mig ett tag. Nu har den legat i över en månad utan att jag har kommit förbi de 40 första sidorna, och nu känns det tveksamt att jag kommer att ta upp den igen inom överskådlig framtid. Så småningom, säkert...
Men som trilogin i alla fall består av fristående romaner, kan de väl läsas fristående också...
torsdag 14 oktober 2010
Hemmapappans hämnd - Mats Bjurbom
Ännu en recensionsbok jag fått mig tillskickad, av Mats Bjurbom som tidigare bland annat skrivit novellsamlingen Konsten att räkna till tio.
Hemmapappans hämnd handlar om en småbarnspappa som i stort sett mot sin vilja får lov att stanna hemma med barnen medan hustrun jobbar, varpå totalt kaos utbryter; mycket på grund av alla märkliga filurer som dyker upp i hans liv, som grannar och läkare, stinsar och allt möjligt. Det rör sig om en vild skröna kryddad av sex(fantasier), och boken är tyvärr inte så rolig som författaren nog hade hoppats. Den är helt enkelt för överdriven, tror jag; liksom för konstig för att man ska kunna ta den till sig.
Hemmapappans hämnd handlar om en småbarnspappa som i stort sett mot sin vilja får lov att stanna hemma med barnen medan hustrun jobbar, varpå totalt kaos utbryter; mycket på grund av alla märkliga filurer som dyker upp i hans liv, som grannar och läkare, stinsar och allt möjligt. Det rör sig om en vild skröna kryddad av sex(fantasier), och boken är tyvärr inte så rolig som författaren nog hade hoppats. Den är helt enkelt för överdriven, tror jag; liksom för konstig för att man ska kunna ta den till sig.
söndag 25 juli 2010
Lyckan är en sällsam fågel - Anna Gavalda
Jag har läst två böcker av Anna Gavalda tidigare: Tillsammans är man mindre ensam och Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Den första tyckte jag mycket om, den andra (novellsamling) tyckte jag var helt okej som helhet. Därför såg jag rätt mycket fram emot att läsa Lyckan är en sällsam fågel.
Boken handlar om en man i femtioårsåldern, framgångsrik arkitekt, som lever ihop med sin sambo och dennas tonårsdotter. Han har två äldre systrar som han inte kommer så bra överens med och en yngre syster som är hans bästa vän. Han jobbar väldigt mycket. Han börjar känna att kvinnan han lever ihop med börjar glida ifrån honom, och att dottern är, tja... tonåring. Allt är liksom lite stressigt och småtrist. Sedan får han ett brev från sin barndomsvän Alexis; dennes mamma har dött. Så börjar minnena rullas upp, livskrisen utvecklar sig, och det förflutna tar allt mer över nuet.
Jag brukar läsa ut böcker jag påbörjar, men den här har jag faktiskt lagt undan oläst; det känns som att jag kommer att låta den ligga. En bekant sa till mig att "den är inte så bra i början, men sedan är den jättebra" -- men hur lång är början? Nu har jag läst drygt två hundra sidor... och jag känner att jag orkar inte intressera mig för historien, trots att den innehåller intressanta teman.
Nyligen läste jag en recension där någon störde sig på att romanen är "rörigt skriven" och hoppar fram och tillbaka. Den "röriga" berättartekniken har jag ingenting emot i sig; sådant kan vara helt okej och man behöver inte få veta allt på en gång, precis som huvudpersonerna inte kan förväntas reda ut alla sina tankar och känslor helt ögonblickligen. (Det är ju rätt logiskt att det berättas på det viset också; minnet funkar inte alltid så att man tänker på saker i en strikt ordning.) Nej, det är något med själva tonen jag inte gillar. Okej, jag kan visst läsa en bok om någon som är utbränd och ägnar sig åt att återutforska det förflutna, men jag upplever berättarrösten som alltför... tröttsam. Växlingarna mellan "han" och "jag" stör mig, tex, och det slängiga tonfallet - så på det sättet är det ju rörigt. Även dialogerna är jag mindre förtjust i. Ibland kan jag gilla när karaktärerna liksom "pratar med läsaren", men ibland - som nu - blir det bara drygt. Baksidestexten beskriver språket som "modernt". Så kanske är jag bara lite efter...
Boken handlar om en man i femtioårsåldern, framgångsrik arkitekt, som lever ihop med sin sambo och dennas tonårsdotter. Han har två äldre systrar som han inte kommer så bra överens med och en yngre syster som är hans bästa vän. Han jobbar väldigt mycket. Han börjar känna att kvinnan han lever ihop med börjar glida ifrån honom, och att dottern är, tja... tonåring. Allt är liksom lite stressigt och småtrist. Sedan får han ett brev från sin barndomsvän Alexis; dennes mamma har dött. Så börjar minnena rullas upp, livskrisen utvecklar sig, och det förflutna tar allt mer över nuet.
Jag brukar läsa ut böcker jag påbörjar, men den här har jag faktiskt lagt undan oläst; det känns som att jag kommer att låta den ligga. En bekant sa till mig att "den är inte så bra i början, men sedan är den jättebra" -- men hur lång är början? Nu har jag läst drygt två hundra sidor... och jag känner att jag orkar inte intressera mig för historien, trots att den innehåller intressanta teman.
Nyligen läste jag en recension där någon störde sig på att romanen är "rörigt skriven" och hoppar fram och tillbaka. Den "röriga" berättartekniken har jag ingenting emot i sig; sådant kan vara helt okej och man behöver inte få veta allt på en gång, precis som huvudpersonerna inte kan förväntas reda ut alla sina tankar och känslor helt ögonblickligen. (Det är ju rätt logiskt att det berättas på det viset också; minnet funkar inte alltid så att man tänker på saker i en strikt ordning.) Nej, det är något med själva tonen jag inte gillar. Okej, jag kan visst läsa en bok om någon som är utbränd och ägnar sig åt att återutforska det förflutna, men jag upplever berättarrösten som alltför... tröttsam. Växlingarna mellan "han" och "jag" stör mig, tex, och det slängiga tonfallet - så på det sättet är det ju rörigt. Även dialogerna är jag mindre förtjust i. Ibland kan jag gilla när karaktärerna liksom "pratar med läsaren", men ibland - som nu - blir det bara drygt. Baksidestexten beskriver språket som "modernt". Så kanske är jag bara lite efter...
torsdag 8 juli 2010
Passerelles - Julie Lezzie
Julie Lezzies korta roman Passerelles (185 sidor) är utgiven av Éditions Gaies et Lesbiennes och har en regnbågsrand på framsidan -- detta förmodligen för att den ska vara lätt att hitta för den som letar efter hbtq-litteratur. Vilket förstås kan vara bra. Det finns många som letar. Även moi gick ju till bokhandeln Violette and Co av en anledning. Men, men... känslan jag får är att om man väljer en roman med en regnbågsrand så väljer man bort någonting man får i de "diskretare" böckerna, nämligen litterär kvalitet. (Som en slags, hm, kiosklitteratur.) Vilket är väldigt tråkigt! Faktiskt rent av upprörande - om det nu är så att alla böcker från detta förlag håller samma låga kvalitet, vilket jag ju inte alls kan uttala mig om. Av den anledningen ska man förstås prata med expediten i bokhandeln (där även Pour l'amour de Marie Salat av Régine Deforges och Nos baisers sont des adieux av Nina Bouraoui inhandlades) istället för att få en blackout och tycka att man inte kan någon franska alls över huvud taget. I så fall skulle kanske expediten ha kunnat säga att om du gillar Bouraoui är kanske den här ingenting för dig... Men nu valde jag att gå efter boktipsen jag fick från tjejen som ledde mig till Je vous écris comme je vous aime och Les amies d'Héloïse, istället för att försöka bekämpa tunghäftan och prata litteratur på franska.
Nu är inte heller Les amies d'Héloïse alls en bok i Bouraoui-stil, men den har stil; den är välskriven och charmig och på sitt sätt alldeles underbar. Men så står det inte heller "roman lesbien" på framsidan av den, som om detta betyder "det kanske inte är så välskrivet, men det är i alla fall lesbiskt, och det är väl det viktigaste"... Det stör mig... väldigt.
Passerelles är kanske inte en jättedålig bok, men det finns för mycket att anmärka på i den för att det ska få passera obemärkt. (På sista sidan tackar Julie Lezzie sin fru för kritik och goda råd och sina redaktörer för att de hjälpt henne att skriva bättre.) Att den har ett ganska enkelt språk hör inte till saken; vid det här laget har jag läst tillräckligt många riktigt bra böcker på franska för att kunna se att det går att skriva böcker som kan läsas av någon vars franska inte är flytande. Den senaste jag läste av Bouraoui, t ex, var inte jättelättläst, men inte svårare än att jag klarade av den. Innan jag påbörjade Passerelles tog jag dock upp Bouraouis Poing Mort [hennes andra roman, från 1992], en mycket tunn liten bok, om man ser till det yttre. Språket, dock! Stilen, förtätad, koncentrerad, ett tydligt exempel på vad som saknas för min läsförståelse. Om man måste slå upp femton ord på första sidan i en roman för att ens få ett ungefärligt grepp om vad som händer i texten, då kan man lika gärna spara boken ett år eller två. Jag bytte raskt till Passerelles och konstaterade glatt att det tog 20 sidor för mig att komma upp i femton glosor -- det känns lite mer "normalt", till och med något "bättre" än genomsnittet (om mitt mål är att behöva slå upp så få ord som möjligt). Jag fick också på den tiden en känsla av att det här är en typ av bok där inte särskilt mycket av innehållet går förlorat om jag inte förstår varenda ord; jag behöver inte slå upp varenda litet adjektiv jag inte känner igen, jag kan till och med hoppa över en halv fras här och där och nöja mig med att jag nog förstår andemeningen... Så i början tyckte jag bra om Passerelles; den kändes jämförelsevis enkel, och trevligt lättsam -- allting behöver ju inte vara så djupt och allvarligt!
Men efter ett tag väcktes dock den kritiska läsaren inom mig, den med viss kräsenhet, vissa krav. För även lättsam underhållningslitteratur bör väl ändå uppfylla vissa krav för att vara njutbar.
Boken handlar om Justine, en ung speciallärare. Hon trivs väldigt bra med sitt yrke och barnen i klassen; bland andra en svårt autistisk pojke, en flicka med downs syndrom (om jag tolkar texten rätt), en annan med någon form av svår koncentrationsstörning -- eller ett överskott av energi --, och fyra andra barn som mest fungerar som "kulisser" och bara nämns i förbigående här och var. Boken börjar med att Justine får en assistent på halvtid, David, och en ny elev i klassen, den autistiske Olivier som även är döv. Justine kan inte teckenspråk, men som tur är kan David lite.
Någonstans här kommer det första jag reagerar på: historien är helt uppenbart berättad ur Justines perspektiv. Så helt plötsligt kommer ett kort litet stycke där läsaren kastas in i Davids huvud och får veta vad han tänker om henne. Ja, visst kan en roman med fördel rymma flera olika berättarröster, men detta är under förutsättning att rösterna får ungefär lika mycket utrymme eller att det åtminstone genomförs med konsekvens. Davids perspektiv dyker dock bara upp korta stunder, fyra-fem gånger genom hela romanen, och då blir det bara störande och ger ett amatörmässigt intryck. Samtliga gånger är informationen man får om/av David antingen oväsentlig, övertydlig -- framgår ändå genom gestaltningen -- eller hade kunnat gestaltas på något annat sätt. Istället känns det som ett "bekvämt" sätt för författaren att berätta för läsaren vad personerna känner utan att behöva gestalta det. Det finns över huvud taget mycket som gestaltas bristfälligt eller inte alls; ofta kommer en bit information om någonting som Justine har gjort eller tänkt som bara berättas utan att läsaren alls får vara med i det som händer.
Eftersom Olivier är döv tänker Justine att hon måste lära sig teckenspråk. Olivier har tidigare gått i en skola för "vanliga" döva barn, och där får han fortfarande mattelektioner eftersom det är det enda ämne han tycker om och över huvud taget uppvisar något resultat i. Justine går dit för att anmäla sig till en teckenspråkskurs, och för att prata med Oliviers mattelärare. Denna visar sig vara en vacker ung kvinna vid namn Sarah. Trots att de inte kan prata med varandra annat än genom skrift upplever Justine att de får en märklig ögonblicklig djup kontakt. Hon anser dock att Sarah inte alls ser lesbisk ut och att det är just typiskt henne att falla för en heterotjej. Men -- vilket alla redan förstår -- det visar sig efter ett tag att hon har fel; Sarah är mycket intresserad av henne, och nu återstår bara för Justine att lära sig teckenspråk och för Sarah att tala om för sina föräldrar att hon är lesbisk. Föräldrarna är ortodoxa judar, vilket innebär en svår konflikt för Sarah (hennes tankar trillar för övrigt också in i texten ett par tre gånger, utan att det på något ställe görs så att det känns ett dugg nödvändigt).
Ett av de största problemen med romanen är att jag aldrig egentligen får någon känsla för Justine. Hon är romanens huvudperson, men vem är hon? Ingenstans får jag en känsla av varför jag borde bry mig om och intressera mig för henne. Hennes mest utmärkande personlighetsdrag är att hon drar snabba slutsatser, är snar att generalisera. Sarah ser inte lesbisk ut, David är likadan som alla andra killar; omöjlig att vara kompis med. Justine gillar David och tycker att han är bra med barnen, men hon är ganska kort mot honom, ibland fientlig. När han till slut får veta att hon är lesbisk (en dag då han kommer hem till henne och råkar se några tidskrifter; då han ertappas med att bläddra i dem rodnar han "som en pojke i kortbyxor som ertappats med fingrarna i syltburken"; snälla, nej..!) blir stämningen mellan dem bättre, men Justine grälar ibland på honom av mycket konstiga skäl. T ex är David lämpligt nog också jude, och Justine fräser åt honom att han borde ha berättat för henne om judiska traditioner, eftersom hon kände sig dum då Sarah gav henne en Chanukka-present utan att hon själv hade någon. "Men visste du inte det?" tyckte han, och hon säger att nej, hur skulle hon kunna veta? Men hur skulle David kunna veta vad hon inte vet om judendom? (Och hur skulle Sarah kunna veta vad hon inte vet? Varför frågar inte Justine Sarah om hennes religion? Varför läser hon inte böcker om hon inte vill fråga? Varför berättar inte Sarah självmant saker för Justine?)
Det jag egentligen mest känner inför Justine är en viss irritation. Till slut blir David också irriterad på henne; anklagar henne för att tycka illa om män och dra alla över en kam. Hon erkänner för sig själv att han kanske har rätt i att hon har mycket fördomar mot män, hon gråter lite och sedan är det inget mer med det. Man undrar om deras relation blir bättre? Man undrar varför Justine har denna attityd mot killar -- hur mycket obehagliga incidenter har hon egentligen upplevt? Vad rör sig i hennes huvud? Här presenteras verkligen en form av konflikt som skulle kunna utvecklas, men den bara antyds och släpps sedan.
Författaren verkar tappa intresset även för Olivier. I början engagerar sig både Justine och David mycket i honom. I andra halvan av boken pratar hon om hur spännande det är att arbeta med barn med kommunikationssvårigheter; utmaningen i att hitta ett sätt att få dem att meddela sig med omvärlden och tillfredsställelsen i att finna "nyckeln" till varje barn. Sedan händer inget mer med Olivier. Klassens andra autistiske pojke, Jérémy, presenteras också ganska utförligt, liksom även hans mamma (den enda föräldern som beskrivs närmare) som är elegant men verkar "kallsinnig" utom då hon en dag lyckligt berättar för Justine att hennes son har kallat henne "mamma". Det går alltså framåt med Jérémy. Men sedan släpps både han och hans mamma, som återigen, när hon sista gången dyker upp i texten, avfärdas som vacker och elegant men förmodligen utan moderskärlek. Jaha? Det verkar ju nyanserat av Justine.
Man funderar också på hur det går för Justine att lära sig teckenspråk. Teckenspråk är ju verkligen ett helt nytt språk; det förstår man i alla fall. Alldeles i början får Justine låna en bok av Sarah, vilket hon blir glad för. Det framgår dock aldrig om hon läser boken och får någon hjälp av den. Det framgår inte heller hur lektionerna går, hur mycket hon övar, hur mycket sedan Sarah hjälper henne. I början konstaterar hon att det är mycket svårt. Framåt slutet är hon mycket frustrerad för att det är så oerhört komplicerat och tar så lång tid att lära sig och det är så mycket hon inte kan (här förstår jag henne, eftersom hon uttrycker hur jag ofta känner inför franskan), och sedan rätt vad det är har hon och Sarah långa nyanserade diskussioner och Justine kan även översätta vad andra säger. Tja, hon kanske bara vaknade upp en morgon och upptäckte att hon hade förvärvat nya kunskaper på något magiskt vis medan hon sov. Det problematiska i att Sarah är döv försvann i alla fall någonstans utefter vägen.
Men allra mest funderar man på Sarah och hennes religion. Man förstår -- eller åtminstone tror man sig förstå -- att Sarah faktiskt tar sin tro på allvar, i någon utsträckning, bortom det att hon oroar sig för föräldrarnas fördomar och förväntningar. Sarahs ortodoxt judiska bakgrund blir ett mycket stort problem i början av förhållandet med Justine. Fast de pratar inte så mycket om det, det bara ligger som en mur mellan dem. En katastrofalt hög mur. Men sedan är det plötsligt inget stort problem längre. Det är naturligtvis sympatiskt att Sarah når denna slutsats -- och en hyllning till romantiken att Justine är viktigare än föräldrarna -- men hur går det till? Justine känner sig som sagt var främmande inför religion, men jag upplever det som ett problem i texten att en djup och allvarlig konflikt presenteras för att sedan bara avfärdas med ett leende. Ungefär halva romanen gick (till största delen klassrumsscener, promenader till och från dövskolan, vagt flirtande och Justines diskussioner med sin katt) innan ämnet över huvud taget introducerades, men istället för att försöka förstå problemet blir Justine mest irriterad. Rätt synd, med tanke på att ämnet homosexualitet/religion ändå är så pass sällsynt i litteraturen.
Över huvud taget är det många små trådar som introduceras och släpps. Kanske på hundra sidor till, mindre klichéer, perspektivbyten och personer som bara finns där, mer gestaltning och reflektioner istället för övertydliga konstateranden (saker man får sig skrivna på näsan), eller kanske ett konsekvent genomfört pov-byte (mellan Justine och Sarah, inte David!), då hade det kanske blivit något. Upplösningen... går verkligen i regnbågens alla glada färger, tycks det, och den avslutande lilla twisten är helt enkelt bara en ingrediens för mycket.
Ja, nu låter väl det här som en bok det knappt var mödan värt att läsa ut? Jag vet inte riktigt. Ju mer jag läste, desto mer irriterad blev jag. (De två-tre sexscenerna som är ditslängda är för övrigt inte på något vis intressanta.) Jag var nära att ge upp, men jag läste ut boken främst för den är på franska och alltid ger det väl något att ta sig igenom en bok. Man kan ju alltid hoppas att ordförrådet växer, och det kan ju vara bra att studera användningen av le subjoctif i en autentisk modern text...
Nu är inte heller Les amies d'Héloïse alls en bok i Bouraoui-stil, men den har stil; den är välskriven och charmig och på sitt sätt alldeles underbar. Men så står det inte heller "roman lesbien" på framsidan av den, som om detta betyder "det kanske inte är så välskrivet, men det är i alla fall lesbiskt, och det är väl det viktigaste"... Det stör mig... väldigt.
Passerelles är kanske inte en jättedålig bok, men det finns för mycket att anmärka på i den för att det ska få passera obemärkt. (På sista sidan tackar Julie Lezzie sin fru för kritik och goda råd och sina redaktörer för att de hjälpt henne att skriva bättre.) Att den har ett ganska enkelt språk hör inte till saken; vid det här laget har jag läst tillräckligt många riktigt bra böcker på franska för att kunna se att det går att skriva böcker som kan läsas av någon vars franska inte är flytande. Den senaste jag läste av Bouraoui, t ex, var inte jättelättläst, men inte svårare än att jag klarade av den. Innan jag påbörjade Passerelles tog jag dock upp Bouraouis Poing Mort [hennes andra roman, från 1992], en mycket tunn liten bok, om man ser till det yttre. Språket, dock! Stilen, förtätad, koncentrerad, ett tydligt exempel på vad som saknas för min läsförståelse. Om man måste slå upp femton ord på första sidan i en roman för att ens få ett ungefärligt grepp om vad som händer i texten, då kan man lika gärna spara boken ett år eller två. Jag bytte raskt till Passerelles och konstaterade glatt att det tog 20 sidor för mig att komma upp i femton glosor -- det känns lite mer "normalt", till och med något "bättre" än genomsnittet (om mitt mål är att behöva slå upp så få ord som möjligt). Jag fick också på den tiden en känsla av att det här är en typ av bok där inte särskilt mycket av innehållet går förlorat om jag inte förstår varenda ord; jag behöver inte slå upp varenda litet adjektiv jag inte känner igen, jag kan till och med hoppa över en halv fras här och där och nöja mig med att jag nog förstår andemeningen... Så i början tyckte jag bra om Passerelles; den kändes jämförelsevis enkel, och trevligt lättsam -- allting behöver ju inte vara så djupt och allvarligt!
Men efter ett tag väcktes dock den kritiska läsaren inom mig, den med viss kräsenhet, vissa krav. För även lättsam underhållningslitteratur bör väl ändå uppfylla vissa krav för att vara njutbar.
Boken handlar om Justine, en ung speciallärare. Hon trivs väldigt bra med sitt yrke och barnen i klassen; bland andra en svårt autistisk pojke, en flicka med downs syndrom (om jag tolkar texten rätt), en annan med någon form av svår koncentrationsstörning -- eller ett överskott av energi --, och fyra andra barn som mest fungerar som "kulisser" och bara nämns i förbigående här och var. Boken börjar med att Justine får en assistent på halvtid, David, och en ny elev i klassen, den autistiske Olivier som även är döv. Justine kan inte teckenspråk, men som tur är kan David lite.
Någonstans här kommer det första jag reagerar på: historien är helt uppenbart berättad ur Justines perspektiv. Så helt plötsligt kommer ett kort litet stycke där läsaren kastas in i Davids huvud och får veta vad han tänker om henne. Ja, visst kan en roman med fördel rymma flera olika berättarröster, men detta är under förutsättning att rösterna får ungefär lika mycket utrymme eller att det åtminstone genomförs med konsekvens. Davids perspektiv dyker dock bara upp korta stunder, fyra-fem gånger genom hela romanen, och då blir det bara störande och ger ett amatörmässigt intryck. Samtliga gånger är informationen man får om/av David antingen oväsentlig, övertydlig -- framgår ändå genom gestaltningen -- eller hade kunnat gestaltas på något annat sätt. Istället känns det som ett "bekvämt" sätt för författaren att berätta för läsaren vad personerna känner utan att behöva gestalta det. Det finns över huvud taget mycket som gestaltas bristfälligt eller inte alls; ofta kommer en bit information om någonting som Justine har gjort eller tänkt som bara berättas utan att läsaren alls får vara med i det som händer.
Eftersom Olivier är döv tänker Justine att hon måste lära sig teckenspråk. Olivier har tidigare gått i en skola för "vanliga" döva barn, och där får han fortfarande mattelektioner eftersom det är det enda ämne han tycker om och över huvud taget uppvisar något resultat i. Justine går dit för att anmäla sig till en teckenspråkskurs, och för att prata med Oliviers mattelärare. Denna visar sig vara en vacker ung kvinna vid namn Sarah. Trots att de inte kan prata med varandra annat än genom skrift upplever Justine att de får en märklig ögonblicklig djup kontakt. Hon anser dock att Sarah inte alls ser lesbisk ut och att det är just typiskt henne att falla för en heterotjej. Men -- vilket alla redan förstår -- det visar sig efter ett tag att hon har fel; Sarah är mycket intresserad av henne, och nu återstår bara för Justine att lära sig teckenspråk och för Sarah att tala om för sina föräldrar att hon är lesbisk. Föräldrarna är ortodoxa judar, vilket innebär en svår konflikt för Sarah (hennes tankar trillar för övrigt också in i texten ett par tre gånger, utan att det på något ställe görs så att det känns ett dugg nödvändigt).
Ett av de största problemen med romanen är att jag aldrig egentligen får någon känsla för Justine. Hon är romanens huvudperson, men vem är hon? Ingenstans får jag en känsla av varför jag borde bry mig om och intressera mig för henne. Hennes mest utmärkande personlighetsdrag är att hon drar snabba slutsatser, är snar att generalisera. Sarah ser inte lesbisk ut, David är likadan som alla andra killar; omöjlig att vara kompis med. Justine gillar David och tycker att han är bra med barnen, men hon är ganska kort mot honom, ibland fientlig. När han till slut får veta att hon är lesbisk (en dag då han kommer hem till henne och råkar se några tidskrifter; då han ertappas med att bläddra i dem rodnar han "som en pojke i kortbyxor som ertappats med fingrarna i syltburken"; snälla, nej..!) blir stämningen mellan dem bättre, men Justine grälar ibland på honom av mycket konstiga skäl. T ex är David lämpligt nog också jude, och Justine fräser åt honom att han borde ha berättat för henne om judiska traditioner, eftersom hon kände sig dum då Sarah gav henne en Chanukka-present utan att hon själv hade någon. "Men visste du inte det?" tyckte han, och hon säger att nej, hur skulle hon kunna veta? Men hur skulle David kunna veta vad hon inte vet om judendom? (Och hur skulle Sarah kunna veta vad hon inte vet? Varför frågar inte Justine Sarah om hennes religion? Varför läser hon inte böcker om hon inte vill fråga? Varför berättar inte Sarah självmant saker för Justine?)
Det jag egentligen mest känner inför Justine är en viss irritation. Till slut blir David också irriterad på henne; anklagar henne för att tycka illa om män och dra alla över en kam. Hon erkänner för sig själv att han kanske har rätt i att hon har mycket fördomar mot män, hon gråter lite och sedan är det inget mer med det. Man undrar om deras relation blir bättre? Man undrar varför Justine har denna attityd mot killar -- hur mycket obehagliga incidenter har hon egentligen upplevt? Vad rör sig i hennes huvud? Här presenteras verkligen en form av konflikt som skulle kunna utvecklas, men den bara antyds och släpps sedan.
Författaren verkar tappa intresset även för Olivier. I början engagerar sig både Justine och David mycket i honom. I andra halvan av boken pratar hon om hur spännande det är att arbeta med barn med kommunikationssvårigheter; utmaningen i att hitta ett sätt att få dem att meddela sig med omvärlden och tillfredsställelsen i att finna "nyckeln" till varje barn. Sedan händer inget mer med Olivier. Klassens andra autistiske pojke, Jérémy, presenteras också ganska utförligt, liksom även hans mamma (den enda föräldern som beskrivs närmare) som är elegant men verkar "kallsinnig" utom då hon en dag lyckligt berättar för Justine att hennes son har kallat henne "mamma". Det går alltså framåt med Jérémy. Men sedan släpps både han och hans mamma, som återigen, när hon sista gången dyker upp i texten, avfärdas som vacker och elegant men förmodligen utan moderskärlek. Jaha? Det verkar ju nyanserat av Justine.
Man funderar också på hur det går för Justine att lära sig teckenspråk. Teckenspråk är ju verkligen ett helt nytt språk; det förstår man i alla fall. Alldeles i början får Justine låna en bok av Sarah, vilket hon blir glad för. Det framgår dock aldrig om hon läser boken och får någon hjälp av den. Det framgår inte heller hur lektionerna går, hur mycket hon övar, hur mycket sedan Sarah hjälper henne. I början konstaterar hon att det är mycket svårt. Framåt slutet är hon mycket frustrerad för att det är så oerhört komplicerat och tar så lång tid att lära sig och det är så mycket hon inte kan (här förstår jag henne, eftersom hon uttrycker hur jag ofta känner inför franskan), och sedan rätt vad det är har hon och Sarah långa nyanserade diskussioner och Justine kan även översätta vad andra säger. Tja, hon kanske bara vaknade upp en morgon och upptäckte att hon hade förvärvat nya kunskaper på något magiskt vis medan hon sov. Det problematiska i att Sarah är döv försvann i alla fall någonstans utefter vägen.
Men allra mest funderar man på Sarah och hennes religion. Man förstår -- eller åtminstone tror man sig förstå -- att Sarah faktiskt tar sin tro på allvar, i någon utsträckning, bortom det att hon oroar sig för föräldrarnas fördomar och förväntningar. Sarahs ortodoxt judiska bakgrund blir ett mycket stort problem i början av förhållandet med Justine. Fast de pratar inte så mycket om det, det bara ligger som en mur mellan dem. En katastrofalt hög mur. Men sedan är det plötsligt inget stort problem längre. Det är naturligtvis sympatiskt att Sarah når denna slutsats -- och en hyllning till romantiken att Justine är viktigare än föräldrarna -- men hur går det till? Justine känner sig som sagt var främmande inför religion, men jag upplever det som ett problem i texten att en djup och allvarlig konflikt presenteras för att sedan bara avfärdas med ett leende. Ungefär halva romanen gick (till största delen klassrumsscener, promenader till och från dövskolan, vagt flirtande och Justines diskussioner med sin katt) innan ämnet över huvud taget introducerades, men istället för att försöka förstå problemet blir Justine mest irriterad. Rätt synd, med tanke på att ämnet homosexualitet/religion ändå är så pass sällsynt i litteraturen.
Över huvud taget är det många små trådar som introduceras och släpps. Kanske på hundra sidor till, mindre klichéer, perspektivbyten och personer som bara finns där, mer gestaltning och reflektioner istället för övertydliga konstateranden (saker man får sig skrivna på näsan), eller kanske ett konsekvent genomfört pov-byte (mellan Justine och Sarah, inte David!), då hade det kanske blivit något. Upplösningen... går verkligen i regnbågens alla glada färger, tycks det, och den avslutande lilla twisten är helt enkelt bara en ingrediens för mycket.
Ja, nu låter väl det här som en bok det knappt var mödan värt att läsa ut? Jag vet inte riktigt. Ju mer jag läste, desto mer irriterad blev jag. (De två-tre sexscenerna som är ditslängda är för övrigt inte på något vis intressanta.) Jag var nära att ge upp, men jag läste ut boken främst för den är på franska och alltid ger det väl något att ta sig igenom en bok. Man kan ju alltid hoppas att ordförrådet växer, och det kan ju vara bra att studera användningen av le subjoctif i en autentisk modern text...
måndag 10 maj 2010
Fjärde torsdagen i november - Anton Westman
För en tid sedan recenserade jag kortromanen Fjärde torsdagen i november av Anton Westman. Jag blev genast nyfiken på boken, eftersom jag tilltalas av små böcker - rent visuellt, liksom. Jag har nog nämnt det förut. Som om jag förväntar mig något extra fint av det korta formatet, som kanske inte får plats i en tegelstensroman. (Inget ont om tegelstenar. Jag älskade dem som tonåring... står det till exempel Murakami eller Oates på dem kan jag ännu bli lockad...)
Jag är rädd att jag kanske sågade den här boken lite. Oops. Men jag ser recenserandet som ett uttryck för personliga spontana reaktioner, och trots att jag försökte så lyckades jag inte ta den här historien till mig, och jag skyllde på formen. Texten är så till den grad dialogburen att jag tyckte att något saknades... Man tänker ju att i en kort roman finns inget onödigt med; allt måste vara noga genomtänkt, så självklart måste det finnas en idé, en mening bakom allt det här "pratet". Men olika böcker kräver olika läsare.
Jag drar mig vagt till minnes de där böckerna av Bachtin som jag läste, om Dostojevskijs romankonst. Begrepp som "dialogisk roman" och "polyfon"... appropå att de bara pratar, alltså. Jag kallade alltid Dostojevskij för "pladdrig". Men det förstås, hans böcker är ju tegelstenar och rymmer annat än prat också. Intressant nog har Anton Westman kommenterat min recension med att jag har rätt i det jag säger, men att förlagen vägrar att ge ut tegelstenar.
Det antar jag att jag bör lägga på minnet. Hur tänker de då, förlagen? Och vad innebär det för författarna? Detta ska diskuteras med skrivarkompisarna. Hur som helst, det faktum att romanen i alla fall är utgiven av ett förlag är det som gör att jag har mage att kritisera den. Även om jag inte gillade den något vidare har ju uppenbarligen någon annan gjort det, och vi vet ju alla hur svårt det är att bli publicerad. Ändå tänker jag alltid på hur jag själv skulle känna om min roman blev förbigången eller gnälld på... så jag blev glad när jag såg på Tusculums hemsida att Westman har fått en positiv recension också.
Fjärde torsdagen i november har förstås en handling också. Läs om det i min recension här.
P.S. Även om en recensent sågar boken så betyder ju inte det att ingen vill läsa den. Mitt exemplar är utlånat till farmor, som blev väldigt nyfiken och tyckte att boken verkade intressant.
Jag är rädd att jag kanske sågade den här boken lite. Oops. Men jag ser recenserandet som ett uttryck för personliga spontana reaktioner, och trots att jag försökte så lyckades jag inte ta den här historien till mig, och jag skyllde på formen. Texten är så till den grad dialogburen att jag tyckte att något saknades... Man tänker ju att i en kort roman finns inget onödigt med; allt måste vara noga genomtänkt, så självklart måste det finnas en idé, en mening bakom allt det här "pratet". Men olika böcker kräver olika läsare.
Jag drar mig vagt till minnes de där böckerna av Bachtin som jag läste, om Dostojevskijs romankonst. Begrepp som "dialogisk roman" och "polyfon"... appropå att de bara pratar, alltså. Jag kallade alltid Dostojevskij för "pladdrig". Men det förstås, hans böcker är ju tegelstenar och rymmer annat än prat också. Intressant nog har Anton Westman kommenterat min recension med att jag har rätt i det jag säger, men att förlagen vägrar att ge ut tegelstenar.
Det antar jag att jag bör lägga på minnet. Hur tänker de då, förlagen? Och vad innebär det för författarna? Detta ska diskuteras med skrivarkompisarna. Hur som helst, det faktum att romanen i alla fall är utgiven av ett förlag är det som gör att jag har mage att kritisera den. Även om jag inte gillade den något vidare har ju uppenbarligen någon annan gjort det, och vi vet ju alla hur svårt det är att bli publicerad. Ändå tänker jag alltid på hur jag själv skulle känna om min roman blev förbigången eller gnälld på... så jag blev glad när jag såg på Tusculums hemsida att Westman har fått en positiv recension också.
Fjärde torsdagen i november har förstås en handling också. Läs om det i min recension här.
P.S. Även om en recensent sågar boken så betyder ju inte det att ingen vill läsa den. Mitt exemplar är utlånat till farmor, som blev väldigt nyfiken och tyckte att boken verkade intressant.
måndag 5 april 2010
Nedstörtad ängel - Per Olov Enquist
P. O. Enquists roman Nedstörtad ängel är en välkomponerad men i mitt tycke oengagerande betraktelse över de svårförståeliga sambanden mellan kärlek och hat, att bli sedd av andra men också sig själv, och därmed vinna någon slags insikt om varför man lever.
Ett av romanens teman uttalas tidigt: det är viktigt att bli sedd av en annan, men kärleken förvanskas då den övergår till att bli ett beroende. Författaren upprepar ofta att han inte alls förstår hur eller varför detta händer. Han är medveten om att kärlek inte går att förklara, men att det ändå är någon slags definition på mänsklighet att man vill försöka. Det handlar även om människovärde, frågor om ont och gott och förlåtelse.
Enquist undersöker kärleken i sådana fall där den för den utomstående betraktaren ser absurd ut, tycks närma sig någon slags gräns men ändå består. Detta gör han genom berättelser ur sitt eget och andras liv. Hans ena huvudexempel utgörs av berättelsen om Pasqual Pinon, en man med två huvuden som på 1920-talet fördes till USA från en gruva i Mexico av en tivoliägare. Berättelsen handlar om förhållandet mellan de två individerna Pasqual och Maria, deras obönhörliga fångenskap i varandra. Maria, det övre huvudet, kan inte kommunicera med omvärlden (vilket är märkligt; varför inte försöka med tex blinkningar?) annat än genom Pasquals förmedling av hennes sinnesstämning: ”nu sjunger hon elakt” eller ”ont”, förklarar han då hon är missnöjd. Pasqual och Maria betraktas som ett äkta par. Berättelsen går från att deras förhållande präglas av ömsesidigt missnöje (de lever i mörker och kan inte se varandra, de betraktas som ett monster) till att de accepterar sin situation och finner ro i att de helt enkelt älskar varandra utan ord, utan förklaring, utan ”orsak”. I slutet av livet vill han alltid somna med handen mot hennes kind och det sägs upprepade gånger att han bär henne ”som en pannlampa”.
Det går att förstå tanken på dem som ett äkta par på sätt och vis, fast jag tycker ändå att det är lite underligt - syskonskap vore verkligen närmare till hands. Både på grund av att de delar samma kropp som alla siamesiska tvillingar, men också på grund av de oupplösliga banden mellan dem. Ett kärleksförhållande kan man ju (vanligtvis) bryta upp ifrån, medan man aldrig kan förändra blodsband. Men, så är nu inte Enquists syn på saken. Pasqual och Maria Pinon är bara ett exempel på ett par som bokstavligt talat sitter ihop. Enquist tar även upp andra oupplösliga parrelationer som han tycker är bortom det begripligas gräns.
Exemplet K. och hans hustru har varit berättarens vänner i tjugo år men han har aldrig förstått deras kärlek. K är läkare vid Ulleråkers psykiatriska klinik i Uppsala, han och hans hustru är skilda, och hon blev så småningom hans patient. Paret bryter aldrig kontakten även om den är ordlös; sexuella möten i ett skjul, och tystnad i telefonluren, som om frun likt Maria sjöng inuti makens huvud, en sång som är ”[s]mutsig ibland, ren ibland”. K förklarar att ”De hatar varandra mycket”, men kan inte hålla sig ifrån varandra.
Doktorsfrun bröt samman efter att dottern dödats. Mördaren är en ung man, benämnd ”pojken”, som tidigare dömts för mord på en liten flicka. Fru K inleder en relation med pojken – ytterligare ett exempel på obegriplig attraktion – och det går överstyr. K börjar så småningom besöka pojken. Först sitter de tysta, men så småningom för de något slags samtal. K ger pojken glass, tar ut honom på promenad, håller hans hand. Berättaren redogör för detta och sina drömmar om deras möten för att försöka förstå något av ”det obegripliga i hans kärlek”, som om K. älskade pojken mer än sin eget barn.
Ett annat exempel är Brecht och hans hustru, Ruth. Hon är hustrun till en stor författare, hennes kärlek blir till beroende, hon hamnar på sinnessjukhus. Men efter hans död låter hon tillverka ett gipshuvud som hon alltid bär med sig i en hattask, och hon talar med honom. Det berättas även om Mrs. Portitz, sjuksköterskan som vårdade Pinon under hans sista tid, berättaren talar om sin katt som alltid följer efter men aldrig låter sig klappas. ”Enklare än så är det inte” med denna kattkärlek, och alla övriga förhållanden som mer eller mindre utförligt målas upp i romanen.
Den tjugotvååriga pojken som mördat två små flickor är ett exempel på oförklarlig ondska. Å andra sidan sägs det på ett ställe att ”det är möjligt att han var svårare sjuk än han verkade”. Han avsänder små meddelanden till K som ingen förstår. Kanske det är ett rop på hjälp, en slags insikt om ett plågsamt sjukdomstillstånd – handlade det om ondska skulle han väl inte må så dåligt att han tar sitt liv.
Vad är då ondska? I berättelsens början hålls Pinon inspärrad i en koppargruva som ett slags gisslan, man tror att han är Satans barn – djävulen kommer inte att låta någon olycka drabba gruvan om hans eget barn finns där, ”[l]ikt en från himlen nedfallen ängel”. Gruvarbetarna är rädda för honom. Men det är ju så att det är Pasqual och Maria som utsätts för de onda handlingarna, som lider. Senare i livet går Pinon med i en satanistisk sekt, som avvisar Gud och bekänner sig till humanism. Detta är dock inte samma tro på djävulen som de mexikanska gruvarbetarna omfattar. Djävulen för dem är ondska, medan den amerikanska sekten vänder på begreppen. Om motsatsen till kärlek är likgiltighet och kärlekslöshet, så är det de kristna bekännarna som står för detta. Pinon upptäcker att det finns ”en himmel också för de förskjutna”, i sekten kan de uttrycka sitt människovärde och därmed se en mening i sitt av lidande fyllda liv.
”Jag är väl ändå fortfarande en slags människa” lyder ett av pojkens små meddelanden.
När man blir sedd når man försoning. Maria börjar existera först då hon namnges och blir synlig i en spegel, och deras kärlek befästs då de genom sekten får en känsla av att bli sedda som människor. ”Vad är det vi ser, när vi får syn på oss själva?” frågar sig författaren. Under en gastroskopi får författaren syn på sig själv; denna utförligt beskrivna upplevelse får religiösa dimensioner.
Det handlar om kärleken i form av agape och den villkorslösa (därför obegripliga) nåden och barmhärtigheten. K och hans hustru flyttar till sist ihop igen. De har inte funnit några svar om vare sig ondska eller kärlek men har ändå försonats; deras kärlek har överlevt från hatbesläktad eros till villkorslös agape. K’s förhållande till pojken beskrivs också i termer av förlåtelse.
Enquist redogör genom hela boken för en rad drömmar, ofta samma drömmar med variationer. Det handlar om en man i en isgrav, en albatross, om pojken och om K och om Pasqual och Maria, som ”levde och dog infångade i varandra”. I den sista drömmen är både berättaren, pojken, paret Pinon, paret K och Ruth med sitt gipshuvud närvarande, och även albatrossen och mannen i isgraven. Då de kommer fram är alla lyckliga och harmoniska, och den som berättarjaget ser i graven är han själv.
I romanen berättas om småflickors död, Pinons död, Brechts och pojkens, berättarens far, mannen i isgraven och mannen i skogen… Så kanhända romanens huvudbudskap är en insikt om att vår existens, nedstörtad i mänsklighet, en gång ska ta slut, och i detta är vi alla lika, ”monster” eller inte, och endast genom kärleken når vi nåd och frid.
Enquists roman innehåller mycket; ämnesmässigt är den verkligen intressant. Men jag måste konstatera att jag gillar den faktisktinte något vidare. Det är något med själva tonen, rytmen i berättelsen och hur det hela läggs fram som jag har svårt att förlika mig med. För något år sedan läste jag Enquists roman om Marie Curie, och jag hade även där samma känsla av ett motstånd mot berättelsen.
Nedstörtad ängel utgörs av upprepade frågor och funderingar, som om romanen består av privata dagboksfragment, och sedan har han samlat ihop det till en roman. Denna enkelhet är naturligtvis skenbar. De tillsynes lösryckta delarna belyser varandra och samspelar till en helhet. Ändå är det något med den här blandningen som alltså inte tilltalar mig. Helheten ger kanske inget svar på vad kärlek är, men den ger en bild av någonting och man förstår att Enquist i slutet har uppnått det mål han hela tiden haft i sikte. Vilket förstås är vad varje författare vill göra. Men genom allt detta finns en ton av pompös självbelåtenhet, fast han en smula sokratiskt upprepade gånger försäkrar att han ingenting vet, inte begriper så mycket av vad han skriver om.
Ett av romanens teman uttalas tidigt: det är viktigt att bli sedd av en annan, men kärleken förvanskas då den övergår till att bli ett beroende. Författaren upprepar ofta att han inte alls förstår hur eller varför detta händer. Han är medveten om att kärlek inte går att förklara, men att det ändå är någon slags definition på mänsklighet att man vill försöka. Det handlar även om människovärde, frågor om ont och gott och förlåtelse.
Enquist undersöker kärleken i sådana fall där den för den utomstående betraktaren ser absurd ut, tycks närma sig någon slags gräns men ändå består. Detta gör han genom berättelser ur sitt eget och andras liv. Hans ena huvudexempel utgörs av berättelsen om Pasqual Pinon, en man med två huvuden som på 1920-talet fördes till USA från en gruva i Mexico av en tivoliägare. Berättelsen handlar om förhållandet mellan de två individerna Pasqual och Maria, deras obönhörliga fångenskap i varandra. Maria, det övre huvudet, kan inte kommunicera med omvärlden (vilket är märkligt; varför inte försöka med tex blinkningar?) annat än genom Pasquals förmedling av hennes sinnesstämning: ”nu sjunger hon elakt” eller ”ont”, förklarar han då hon är missnöjd. Pasqual och Maria betraktas som ett äkta par. Berättelsen går från att deras förhållande präglas av ömsesidigt missnöje (de lever i mörker och kan inte se varandra, de betraktas som ett monster) till att de accepterar sin situation och finner ro i att de helt enkelt älskar varandra utan ord, utan förklaring, utan ”orsak”. I slutet av livet vill han alltid somna med handen mot hennes kind och det sägs upprepade gånger att han bär henne ”som en pannlampa”.
Det går att förstå tanken på dem som ett äkta par på sätt och vis, fast jag tycker ändå att det är lite underligt - syskonskap vore verkligen närmare till hands. Både på grund av att de delar samma kropp som alla siamesiska tvillingar, men också på grund av de oupplösliga banden mellan dem. Ett kärleksförhållande kan man ju (vanligtvis) bryta upp ifrån, medan man aldrig kan förändra blodsband. Men, så är nu inte Enquists syn på saken. Pasqual och Maria Pinon är bara ett exempel på ett par som bokstavligt talat sitter ihop. Enquist tar även upp andra oupplösliga parrelationer som han tycker är bortom det begripligas gräns.
Exemplet K. och hans hustru har varit berättarens vänner i tjugo år men han har aldrig förstått deras kärlek. K är läkare vid Ulleråkers psykiatriska klinik i Uppsala, han och hans hustru är skilda, och hon blev så småningom hans patient. Paret bryter aldrig kontakten även om den är ordlös; sexuella möten i ett skjul, och tystnad i telefonluren, som om frun likt Maria sjöng inuti makens huvud, en sång som är ”[s]mutsig ibland, ren ibland”. K förklarar att ”De hatar varandra mycket”, men kan inte hålla sig ifrån varandra.
Doktorsfrun bröt samman efter att dottern dödats. Mördaren är en ung man, benämnd ”pojken”, som tidigare dömts för mord på en liten flicka. Fru K inleder en relation med pojken – ytterligare ett exempel på obegriplig attraktion – och det går överstyr. K börjar så småningom besöka pojken. Först sitter de tysta, men så småningom för de något slags samtal. K ger pojken glass, tar ut honom på promenad, håller hans hand. Berättaren redogör för detta och sina drömmar om deras möten för att försöka förstå något av ”det obegripliga i hans kärlek”, som om K. älskade pojken mer än sin eget barn.
Ett annat exempel är Brecht och hans hustru, Ruth. Hon är hustrun till en stor författare, hennes kärlek blir till beroende, hon hamnar på sinnessjukhus. Men efter hans död låter hon tillverka ett gipshuvud som hon alltid bär med sig i en hattask, och hon talar med honom. Det berättas även om Mrs. Portitz, sjuksköterskan som vårdade Pinon under hans sista tid, berättaren talar om sin katt som alltid följer efter men aldrig låter sig klappas. ”Enklare än så är det inte” med denna kattkärlek, och alla övriga förhållanden som mer eller mindre utförligt målas upp i romanen.
Den tjugotvååriga pojken som mördat två små flickor är ett exempel på oförklarlig ondska. Å andra sidan sägs det på ett ställe att ”det är möjligt att han var svårare sjuk än han verkade”. Han avsänder små meddelanden till K som ingen förstår. Kanske det är ett rop på hjälp, en slags insikt om ett plågsamt sjukdomstillstånd – handlade det om ondska skulle han väl inte må så dåligt att han tar sitt liv.
Vad är då ondska? I berättelsens början hålls Pinon inspärrad i en koppargruva som ett slags gisslan, man tror att han är Satans barn – djävulen kommer inte att låta någon olycka drabba gruvan om hans eget barn finns där, ”[l]ikt en från himlen nedfallen ängel”. Gruvarbetarna är rädda för honom. Men det är ju så att det är Pasqual och Maria som utsätts för de onda handlingarna, som lider. Senare i livet går Pinon med i en satanistisk sekt, som avvisar Gud och bekänner sig till humanism. Detta är dock inte samma tro på djävulen som de mexikanska gruvarbetarna omfattar. Djävulen för dem är ondska, medan den amerikanska sekten vänder på begreppen. Om motsatsen till kärlek är likgiltighet och kärlekslöshet, så är det de kristna bekännarna som står för detta. Pinon upptäcker att det finns ”en himmel också för de förskjutna”, i sekten kan de uttrycka sitt människovärde och därmed se en mening i sitt av lidande fyllda liv.
”Jag är väl ändå fortfarande en slags människa” lyder ett av pojkens små meddelanden.
När man blir sedd når man försoning. Maria börjar existera först då hon namnges och blir synlig i en spegel, och deras kärlek befästs då de genom sekten får en känsla av att bli sedda som människor. ”Vad är det vi ser, när vi får syn på oss själva?” frågar sig författaren. Under en gastroskopi får författaren syn på sig själv; denna utförligt beskrivna upplevelse får religiösa dimensioner.
Det handlar om kärleken i form av agape och den villkorslösa (därför obegripliga) nåden och barmhärtigheten. K och hans hustru flyttar till sist ihop igen. De har inte funnit några svar om vare sig ondska eller kärlek men har ändå försonats; deras kärlek har överlevt från hatbesläktad eros till villkorslös agape. K’s förhållande till pojken beskrivs också i termer av förlåtelse.
Enquist redogör genom hela boken för en rad drömmar, ofta samma drömmar med variationer. Det handlar om en man i en isgrav, en albatross, om pojken och om K och om Pasqual och Maria, som ”levde och dog infångade i varandra”. I den sista drömmen är både berättaren, pojken, paret Pinon, paret K och Ruth med sitt gipshuvud närvarande, och även albatrossen och mannen i isgraven. Då de kommer fram är alla lyckliga och harmoniska, och den som berättarjaget ser i graven är han själv.
I romanen berättas om småflickors död, Pinons död, Brechts och pojkens, berättarens far, mannen i isgraven och mannen i skogen… Så kanhända romanens huvudbudskap är en insikt om att vår existens, nedstörtad i mänsklighet, en gång ska ta slut, och i detta är vi alla lika, ”monster” eller inte, och endast genom kärleken når vi nåd och frid.
Enquists roman innehåller mycket; ämnesmässigt är den verkligen intressant. Men jag måste konstatera att jag gillar den faktisktinte något vidare. Det är något med själva tonen, rytmen i berättelsen och hur det hela läggs fram som jag har svårt att förlika mig med. För något år sedan läste jag Enquists roman om Marie Curie, och jag hade även där samma känsla av ett motstånd mot berättelsen.
Nedstörtad ängel utgörs av upprepade frågor och funderingar, som om romanen består av privata dagboksfragment, och sedan har han samlat ihop det till en roman. Denna enkelhet är naturligtvis skenbar. De tillsynes lösryckta delarna belyser varandra och samspelar till en helhet. Ändå är det något med den här blandningen som alltså inte tilltalar mig. Helheten ger kanske inget svar på vad kärlek är, men den ger en bild av någonting och man förstår att Enquist i slutet har uppnått det mål han hela tiden haft i sikte. Vilket förstås är vad varje författare vill göra. Men genom allt detta finns en ton av pompös självbelåtenhet, fast han en smula sokratiskt upprepade gånger försäkrar att han ingenting vet, inte begriper så mycket av vad han skriver om.
lördag 25 juli 2009
Cal - Nova Gullberg Zetterstrand
En prosalyrisk historia som irriterade mig ungefär på samma sätt som Hey, Dolly.
Det handlar om att "slå sönder strukturer", överkrångligt bildspråk bestående av liknelser uppbyggda av kroppsdelar, sex och ilska; sex där gränserna är diffusa mellan vilja, utnyttjande och tristess... En tjej och en kille pratar förbi varandra men kanske de ändå behöver varandra. Men. Även om man tar i beaktande att det är prosalyrik, som kanske inte är menad att vara lättillgänglig, kan jag ändå inte finna något vidare intressant i dessa fragmentariska texter.
Jag kan se mening, intentioner och avsikter - det handlar om uppväxt, uppbrott, smärta och mognad etc, men den typen av skrivande som det här är fångar inte mitt intresse.
Det handlar om att "slå sönder strukturer", överkrångligt bildspråk bestående av liknelser uppbyggda av kroppsdelar, sex och ilska; sex där gränserna är diffusa mellan vilja, utnyttjande och tristess... En tjej och en kille pratar förbi varandra men kanske de ändå behöver varandra. Men. Även om man tar i beaktande att det är prosalyrik, som kanske inte är menad att vara lättillgänglig, kan jag ändå inte finna något vidare intressant i dessa fragmentariska texter.
Jag kan se mening, intentioner och avsikter - det handlar om uppväxt, uppbrott, smärta och mognad etc, men den typen av skrivande som det här är fångar inte mitt intresse.
Änklingen - Ray Kluun
Ja, där får man för att man är litteraturrecensent... Man skulle ju kunna hoppas på att uppföljaren till en debutroman är bättre än föregångaren, men så är ju inte alltid fallet.
Jag vet inte riktigt hur han bär sig åt, för ämnet sorgehantering borde ju kunna bli en bra roman? Men det blir en rätt outhärdlig sörja av alltihop. Och ändå, ändå tycks faktiskt Ray Kluuns böcker vara populära.
Här är en längre sågning av boken, eftersom allt inte fick plats i den officiella recensionen.
Jag vet inte riktigt hur han bär sig åt, för ämnet sorgehantering borde ju kunna bli en bra roman? Men det blir en rätt outhärdlig sörja av alltihop. Och ändå, ändå tycks faktiskt Ray Kluuns böcker vara populära.
Här är en längre sågning av boken, eftersom allt inte fick plats i den officiella recensionen.
Trekant - Mian Lodalen
Uppföljaren till Mian Lodalens Smulklubbens skamlösa systrar.
"Det var längesedan jag läste något 'flatigt'", tänkte jag, och då bestämde jag mig för att ta itu med den här boken. Det var så pass länge sedan jag läste Smulklubben att jag nästan hade glömt bort att jag inte gillade den så värst. Eller så var den här boken kanske sämre än den första.
Ja, alltså. Det är ju jättebra att det finns lesbiska författare som skriver böcker om lesbisk kärlek. Alltså. Och allt behöver inte heller vara djupt och jättefantastiskt. Man förstår ju visst att det finns ett behov av "chick lit" även för flator... eller "Jackie Collins-stil" för flator... men, suck...
Eventuellt är det hela ganska realisitiskt. Men det finns inkonsekvenser och ologiskheter i handlingen. Språket lämnar en hel del övrigt att önska. Jag är verkligen inte förtjust i den "rappa" stilen eller poängteringar av skämt och ordlekar med "(hehe)"... Det är i och för sig väldigt subjektivt, det här med vilken stil man gillar... Men jag tycker att det hela i stort (även om det kanske är ett medvetet grepp) känns överdrivet med väldigt mycket generaliseringar.
Det är väl mest det att det gör mig lite besviken att konstatera att jag inte gillade detta, även om jag vill minnas att jag gillade Mian Lodalen som krönikör på den tiden jag läste QX ibland.
"Det var längesedan jag läste något 'flatigt'", tänkte jag, och då bestämde jag mig för att ta itu med den här boken. Det var så pass länge sedan jag läste Smulklubben att jag nästan hade glömt bort att jag inte gillade den så värst. Eller så var den här boken kanske sämre än den första.
Ja, alltså. Det är ju jättebra att det finns lesbiska författare som skriver böcker om lesbisk kärlek. Alltså. Och allt behöver inte heller vara djupt och jättefantastiskt. Man förstår ju visst att det finns ett behov av "chick lit" även för flator... eller "Jackie Collins-stil" för flator... men, suck...
Eventuellt är det hela ganska realisitiskt. Men det finns inkonsekvenser och ologiskheter i handlingen. Språket lämnar en hel del övrigt att önska. Jag är verkligen inte förtjust i den "rappa" stilen eller poängteringar av skämt och ordlekar med "(hehe)"... Det är i och för sig väldigt subjektivt, det här med vilken stil man gillar... Men jag tycker att det hela i stort (även om det kanske är ett medvetet grepp) känns överdrivet med väldigt mycket generaliseringar.
Det är väl mest det att det gör mig lite besviken att konstatera att jag inte gillade detta, även om jag vill minnas att jag gillade Mian Lodalen som krönikör på den tiden jag läste QX ibland.
Frostnupen - CA Ericsson
Läsningen av den här boken fick mig att längta efter en recensionbok att höja till skyarna... även om den här inte motiverade mig till en fullständig sågning, så var den heller ingen stor läsupplevelse.
Det är en historisk roman som visserligen är intressant i detaljerna - man anar omfattande research! - och idéerna som bär upp det hela är sympatiska (mot intolerans, hyckleri och sociala orättvisor, vikten av utbildning, respekt för sina medmänniskor, kvinnors rätt till jämlikhet...), men ändå ger romanen mest intryck av historielektion. På något sätt. Författaren lyckas göra kärlekshistorien fullständigt ospännande, trots mina omedelbara associationer till Dunungen... Jag vet inte om det kanske är orättvist att jämföra med Selma Lagerlöf, men å andra sidan, varför inte?
Det är en historisk roman som visserligen är intressant i detaljerna - man anar omfattande research! - och idéerna som bär upp det hela är sympatiska (mot intolerans, hyckleri och sociala orättvisor, vikten av utbildning, respekt för sina medmänniskor, kvinnors rätt till jämlikhet...), men ändå ger romanen mest intryck av historielektion. På något sätt. Författaren lyckas göra kärlekshistorien fullständigt ospännande, trots mina omedelbara associationer till Dunungen... Jag vet inte om det kanske är orättvist att jämföra med Selma Lagerlöf, men å andra sidan, varför inte?
Den jag ville ha - Shelia O'Flannagan
Chick lit! Inte min favoritgenre, men den här boken finns numera i pocket, så jag antar att den är populär.
Enligt mig en alldeles för lång, om än inte otrevlig, bok om en framgångsrik och osäker karriärkvinna som inte kan komma över sin första kärlek, som lämnade henne för hennes bästa vän, trots att åren går. Ja, temat i sig kan man visserligen sympatisera med men boken känns ospännande och slätstruken.
Enligt mig en alldeles för lång, om än inte otrevlig, bok om en framgångsrik och osäker karriärkvinna som inte kan komma över sin första kärlek, som lämnade henne för hennes bästa vän, trots att åren går. Ja, temat i sig kan man visserligen sympatisera med men boken känns ospännande och slätstruken.
Hey Dolly
Kort debutroman läst för recension. Efter recenserandet läste jag andra recensioner och förvånades mycket över att så gott som alla höjde denna lilla bok till skyarna. För mig kändes den demonstrativt konstlad och överdriven.
I min gamla blogg talar jag mer om mina tankar kring Hey Dolly och recenserande.
I min gamla blogg talar jag mer om mina tankar kring Hey Dolly och recenserande.
fredag 24 juli 2009
En sorts kärlek - Ray Kluun
Detta är en bok som jag aldrig skulle ha läst, vore det inte för att jag råkar vara recensent ibland (vilket i och för sig är en mycket bra sysselsättning!).
En visserligen sorglig men ändå platt och oengagerande skildring av sjukdom, otrohet och död. Kan hända att ämnet i sig är intressant (vad händer med en man och hans känslor då hustrun drabbas av cancer? hur hanterar han det? hur går man vidare? klarar någon människa egentligen av att vara monogam och vad är det egentligen för vits med att binda sig över huvud taget?) men i mitt tycke har Ray Kluun fått oförtjänt stor uppmärksamhet för sina böcker på grund av att det råder en märkvärdig fascination för det "självupplevda", det "verklighetsbaserade", som av någon anledning tycks vara mycket intressantare än en konstnärligt välfungerande roman.
Sex, död och personliga tragedier är väl av någon anledning sånt som säljer.
En visserligen sorglig men ändå platt och oengagerande skildring av sjukdom, otrohet och död. Kan hända att ämnet i sig är intressant (vad händer med en man och hans känslor då hustrun drabbas av cancer? hur hanterar han det? hur går man vidare? klarar någon människa egentligen av att vara monogam och vad är det egentligen för vits med att binda sig över huvud taget?) men i mitt tycke har Ray Kluun fått oförtjänt stor uppmärksamhet för sina böcker på grund av att det råder en märkvärdig fascination för det "självupplevda", det "verklighetsbaserade", som av någon anledning tycks vara mycket intressantare än en konstnärligt välfungerande roman.
Sex, död och personliga tragedier är väl av någon anledning sånt som säljer.
Greta Garbo och den döde mexikanen - Olov Svedelid
Här har Olof Svedelid minsann dristat sig till att skriva en roman om den Gudomliga Garbo! Han hade säkert roligt när han gjorde det, och romanen med sin vagt deckarliknande struktur är inte alls tråkig att läsa, men ändå tilltalade boken mig inte särskilt mycket, måste jag säga.
När jag tänker på boken nu i efterhand känner jag ett vagt ogillande som jag är rädd att jag inte riktigt fick fram i min officiella recension för ca två år sedan... En roman om Greta Garbo borde egentligen verkligen kunna vara bättre än så här. Å andra sidan är det nog inte helt lätt att skriva om verkliga personer... å andra sidan; se bara på Oates behandling av Monroe! Jag drar mig vagt till minnes min läsning (i gymnasiet) av Ernst Brunners roman om Edith Södergran, som jag inte heller gillade något vidare...
När jag tänker på boken nu i efterhand känner jag ett vagt ogillande som jag är rädd att jag inte riktigt fick fram i min officiella recension för ca två år sedan... En roman om Greta Garbo borde egentligen verkligen kunna vara bättre än så här. Å andra sidan är det nog inte helt lätt att skriva om verkliga personer... å andra sidan; se bara på Oates behandling av Monroe! Jag drar mig vagt till minnes min läsning (i gymnasiet) av Ernst Brunners roman om Edith Södergran, som jag inte heller gillade något vidare...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)