Någon gång i mitten av augusti började jag läsa Paul Austers New York-trilogi, eftersom den låg åtkomlig i en hög i närheten av där jag satt sysslolös. Jag har inte läst något av Auster förut, däremot har jag hört en del om honom, tex på Bokhora, därför valet.
Jag blev genast intresserad, snart fascinerad, av den första delen i serien, Stad av glas. Det handlar om en författare, Quinn, som har tappat mycket av livsgnistan sedan han förlorade sin fru och sin son. Vännerna tror att han slutat skriva. Det har han inte; han skriver mycket framgångsrika deckare under pseudomymen William Wilson, vars verkliga identitet bara Quinns agent känner till. Så en kväll får han ett telefonsamtal från någon som vill tala med detektiven Paul Auster... Quinn bestämmer sig för att låtsas vara Auster; han finner sig snart vara indragen i ett märkligt mysterium.
Man skulle kunna tro att det här är en vanlig om än lite märklig deckare i stilen ensam man får mystiskt spaningsuppdrag av femme fatale, men nej; det är mycket mer än så. Sammanhang mellan språk-namn-identitet skapar en fascinerande gåta som är uppslukande, oroande, överraskande, mörk. När jag precis hade läst ut berättelsen hade jag en hel del halvfärdiga formuleringar att skriva ner, som dock aldrig hamnade på papper. Nu kan jag inte riktigt få tag i tankarna, men säkert är att läsningen gjorde mig djup engagerad och lycklig, så där som man blir när man läser något riktigt bra.
Det var med rätt stor iver jag bläddrade vidare till andra delen, Vålnader, som handlar om Blue som fått i uppdrag av White att skugga Black. Men när jag väl började läsa upplevde jag ingenting av den där känslan av att genast sugas in i berättelsen. Nej, faktum är att det kändes rent tråkigt. Sedan blev det så att jag lade boken ifrån mig ett tag. Nu har den legat i över en månad utan att jag har kommit förbi de 40 första sidorna, och nu känns det tveksamt att jag kommer att ta upp den igen inom överskådlig framtid. Så småningom, säkert...
Men som trilogin i alla fall består av fristående romaner, kan de väl läsas fristående också...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar