Visar inlägg med etikett engelska. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett engelska. Visa alla inlägg

söndag 26 augusti 2012

Tadaima!... eller Bättre sent än aldrig?


Okej, den här bloggen har blivit lite försummad… Först blev det så mycket med franskt uppsatsskrivande och sånt… och så var det en missnöjd författare som jag försökte få att förstå hur jag tänker när jag recenserar… Och… och, ja, ibland orkar man inte bry sig, särskilt när ingen annan bryr sig heller!

Men egentligen är det rätt kul att bara för sin egen skull hålla koll på vad man läser. Jag tänker inte skriva ett blogginlägg om varje bok jag har läst sedan sist, men här kommer en liten uppdatering:

Manga: har jag i stort sett lagt på hyllan, i alla bemärkelser. Dock beställde jag ändå nyligen en av Clamp, på franska…

Vintern 2012 ägnades till stor del åt vampyrer. Det var en dag när jag var på biblioteket i väntan på att ett möte skulle börja. Jag hittade inget jag ville läsa. Något på engelska från ungdomssektionen kändes lagom. Jag tog en bok som jag bara tänkte bläddra i… och blev sedan under de följande veckorna helt fast i serien Vampire Academy.

Serien är skriven av den amerikanska författaren Richelle Mead, vars böcker hamnar i genren "urban fantasy". VA är en ungdomsserie, men hon har även skrivit böcker för vuxna. Jag kan dock tycka att gränserna är lite flytande (jag läste en av "vuxen"böckerna och blev inte lika tagen av den, dock... innehöll mer sex, men annars faktiskt liknande teman). Ja, det handlar om några ungdomar på en skola för vampyrer. Dessa vampyrer är inte riktigt som vi är vana; de kallas Moroi och lever så gott som avskilt från människor och har en egen samhällsstruktur (vilket ger utrymme för politiska intriger, bland annat). De är inte odödliga och heller inte särskilt blodtörstiga även om de behöver blod; de människor som frivilligt ställer upp kallas "feeders". På skolan St. Vladimir lär de sig om magi, och där finns även dhampirs, ett slags halvvampyrer som utbildas till att bli Morois livvakter. Deras sociala status är lägre, men de är starkare, snabbare och tål solljus. De behöver inte blod. Ja, och sedan finns Strigoi, de onda vampyrerna som lever för evigt (såvida inte en dhampir sätter en påle i hjärtat på dem...) och gör allt för att komma åt blod från Moroi. Moroi eller dhampir föds man till men Strigoi blir man; det uppfattas av de flesta som ett öde värre än döden. Det finns sex böcker i serien och huvudperson är Rose, en dhampir. Hennes bästa vän är Lissa, Moroi och av kunglig ätt. Mellan dem finns ett märkligt, övernaturligt band som är mer än vänskap - hur och varför detta band existerar och hur det påverkar dem utforskas genom serien. Ett annat viktigt tema är kärlek; Lissa dras till den utstötte Christian medan Rose har förbjudna känslor för sin lärare Dimitri; en stark och skicklig dhampir som är strax under trettio år. Med tiden dyker även Adrian upp, och triangeln är ett faktum. Det är inte så töntigt som det kanske låter; det är intressant att följa personerna i deras relationer och se hur de utvecklas, och det är hela tiden ganska spännande.

Att jag blev så fängslad kan till stor del ha att göra med verklighetsflykt, men ändå. Det fyllde min tid under några veckor. Jag läste även några Sookie Stackhouse-böcker, och påbörjade Meads spin off-serie Bloodlines, där huvudpersonen istället för Rose är en "vanlig" människa vid namn Sydney, som ställs mot en helt annan typ av utmaningar. Meads vampyrvärld utforskas vidare, och även här spirar romanser. Jag är rätt förtjust i böckerna, faktiskt, även om de har sina brister (men nu blir det här ett ytligt blogginlägg). Bok två i serien, The Golden Lily, kom ut nu i somras.

Nästa vampyrserie: The Morganville Vampires av Rachel Caine. Här ser vi mer "traditionella" vampyrer: blodsugare med evigt (?) liv som människorna (med rätta) fruktar. Morganville är en liten stad i Texas dit huvudpersonen Claire kommer för att gå på college, och hon upptäcker att allt inte är riktigt som det borde där. Morganville är en stad där vampyrerna styr och människorna har att foga sig i att vara underordnade. De som låter sig "beskyddas" kan vara säkra på att inte bli bitna, men då måste man också finna sig i att kontraktet man undertecknat gäller för evigt. Vampyren Amelie är iskall och elegant; drottninglik, men långt ifrån de försiktiga och (relativt) fredsälskande Moroi i Meads serie. Både Amelie och hennes antagonist Oliver befinner sig i den moraliska gråzonen och Claire har turen/oturen att bli inblandad i bådas förehavanden. Hon gör sig även till fiende med den populära (och halvgalna?) Monica bara genom att visa sig lite för smart. I Morganville finns mycket som är farligt, och mycket mer än vad man ser vid en hastig blick. Claire har turen att bli vän med Shane, Michael och Eve när hon flyttar in i deras hus. Även där uppstår ljuv musik...

Jag tror det finns åtta böcker i serien, Det finns femton böcker i serien, jag läser just nu del fyra (Feast of Fools). Vi får se hur länge Caine håller måttet... Trots att jag tycker mycket om personerna i VA och deras relationer, så tycker jag bättre om Caines vampyrer. Handlingen är dessutom mer oförutsägbar, och trots att det som sagt finns mycket tonårsromantik så läggs mer fokus på intrigen/action än på relationerna. När jag tänker på Meads böcker så tänker jag egentligen mer på vänskap, familjeband och personlig utveckling än på mystik och vampyrer, även om det finns en hel del spännande actionscener där också. Richelle Mead tycks mer populär på facebook...

Annars måste jag säga att Donna Tartts Den hemliga historien hittills är årets största läsupplevelse. Vet inte varför det tog mig så lång tid att börja läsa den. Mysterier, hemligheter, lögner och sammansvärjningar på hög nivå. Bland universitetsstudenter. Som läser klassisk grekiska. Det är fantastiskt. Och hemskt otrevligt, men ändå -- förtrollande uppslukande, utan att vara det minsta magiskt. Jag kan mycket väl förstå varför den här boken har blivit en modern klassiker.

Av Amélie Nothomb har jag läst inte mindre än tre böcker: Métaphysique des tubes (barndomsskildring i äkta förtjusande Nothomb-stil), Le Voyage d'hiver (en kärlekshistoria som gick lite snett... minst sagt) och Mércure, en historia om en sjuksköterska som hamnar mitt uppe i en märklig relation mellan en gammal man och en ung flicka. På tal om vampyrer, så gillade jag referensen till Carmilla (av Sheridan Le Fanu) i den sistnämnda...

Vad mer? Säkert en hel del... La prochaine fois av Marc Lévy, en slags övernaturlig romantisk thriller... Två böcker om Japans historia av Lars Vargö. Toxique av Françoise Sagan... Början av Anne Rices Blackwood Farm... Två Anne på Grönkulla-böcker... en receptbok fylld med Whoopies och cupcakes... En hel del fanfiction...

Några av böckerna som ligger här och var i mitt rum: Sauvage av Nina Bouraoui, Jag ska skydda dig mot allt av J.C. Oates, Japanese From Zero 1, Vibeke Olssons Sabina, som jag lånade för att jag minns den från tidiga tonåren. Då stod serien nämligen bland barnböckerna på biblioteket... så icke nu. Intressant... precis som att fantasyböckerna på den tiden helt enkelt stod bland alla andra böcker, barn/ungdomsböcker så väl som vuxenböcker. Men nu har biblioteket en egen fantasyavdelning.

Åh! Men jag glömde ju The Hunger Games!! Hela serien, alltså. (Har inte sett filmen än.) Ganska fantastiskt, vad sedan folk än säger om det dära japanska... 


torsdag 24 november 2011

Fushigi Yûgi 1: Priestess - Yuu Watase

Priestess heter första delen i Yuu Watases mangaserie Fushigi Yûgi. Trots att Genbu Kaiden, som jag läste först, handlar om händelser innan handlingen i den här serien, är det de här böckerna som är skrivna först.

Historien handlar om unga Miaka Yûki som är en glad och vänlig tjej som gillar att äta... Hon gillar inte så mycket att plugga men hennes ensamstående mamma ("en demon när det gäller betyg") är fast besluten att hon ska gå på den mest prestigefyllda skolan (ungefär motsvarande gymnasiet?). Miaka måste därför plugga, plugga och plugga mer, både genom att läsa läxor och gå på kvällskola, för att kunna klara de svåra inträdesproven. Dötrist, förstås. Så när hon och hennes kompis hittar en underlig bok i biblioteket som visar sig öppna en port till en annan värld, är hon redo för äventyr.

Efter ett stort bråk med sin mamma är hon redo att stanna där ett bra tag. Det visar sig att Miaka är den enligt legenden väntade prästinnan som ska rädda landet genom att samla ihop de himmelska krigarna... Låter det bekant? Ja, grunstoryn är likadan i den båda serierna men det finns flera olikheter.

Om jag inte tar fel är huvudpersonen i Genbu Kaiden lite äldre. Persongalleriet är inte heller likadant (men två snygga killar finns det...). I mitt tycke märks det att den här historien är äldre. Det känns som att personerna i Genbu Kaiden är mognare och historien är djupare och mer utvecklad. En aning lugnare/stillsammare på något vis. Även när det gäller författarens sidanmärkningar (ganska kul att läsa) så känns det också att de är skrivna av en ganska ung person.

Slutsats: Det här var ganska underhållande, men egentligen inget för mig. Jag känner inget större sug att läsa vidare. Däremot kan jag tänka mig att fortsätta med Genbu Kaiden.

tisdag 1 november 2011

Fushigi Yûgi: Genbu Kaiden 2 - Yuu Watase

Oj, nu är bloggen sorgligt o-uppdaterad igen. Ska försöka komma ifatt och börjar med en manga.

Takiko börjar finna sig i tanken på att vara prästinnan som folket i världen hon hamnat i har väntat på - somliga med förhoppningar, andra med skräck. Ja, faktum är att de flesta verkar ganska fentligt inställda till henne och de Himmelska Krigarna. Hittills är det bara Chamka och Limdo som hon har funnit, men sökandet fortsätter... Dramatiken växer och här får man även veta mer om Limdos bakgrund. Jag ser fram emot att läsa mer!

måndag 12 september 2011

xxxHolic 1 - CLAMP

CLAMP är en grupp av författare som har skrivit flera populära serier. Det här är den första jag läser. Berättelsen handlar om Kimhira Watanuki som till sin stora förtret förföljs av spöksyner och andar. En dag finner han sig gå in i ett mystiskt hus, som visar sig vara en "affär."

Han möter en häxa som kallar sig Yûko (det här med namn är viktigt) och hon förklarar för honom att hon ägnar sig åt att hjälpa människor genom att låta deras högsta önskan slå in. I gengäld vill hon alltid ha någonting tillbaka. Kimihiro säger först att han inte har några speciella önskningar, men... nog skulle det väl vara skönt om spökena försvann! Så, utan att han riktigt begriper hur det har gått till har Yûko lovat att hjälpa honom, men innan så sker måste han stanna kvar som hennes medhjälpare.

Kimihiro knorrar och protesterar, inte minst irriterar han sig på de alltid leende små flickorna Maru och Moro som också finns där, men han har inget val. Undan för undan får han lära sig hur Yûko bedriver sin märkliga verksamhet, och det blir inte alltid som han förväntat sig.

Den här historien är riktigt underhållande och ger definitivt mersmak, dessutom gillar jag hur den är tecknad.

tisdag 30 augusti 2011

Fushigi Yûgi: Genbu Kaiden 1 - Yuu Watase

Jag blev nyligen rekommenderad att läsa Fushigi Yûgi, som är en populär fantasy-manga av Yuu Watase. Dock råkade det bli så att jag istället fick tag på Genbu Kaiden, som är en "prequel"till serien, det vill säga att händelserna utspelar sig innan och ger en bakgrund till Fushigi Yûgi, trots att den är skriven efteråt.

Det känns dock i nuläget, utan att ha läst originalet, inte som något problem. Genbu Kaiden 1 är ganska underhållande och intressant. Medan originalserien utspelar sig i modern tid är handlingen här förlagd till tidigt 1900-tal (Taisho år 12 enligt den japanska tideräkningen). Sjuttonåriga Takiko Okuda råkar i ett vredesutbrott mot sin far efter att mamman dött försvinna in i en bok. Pappan är en berömd författare som ägnar all sin tid åt att antingen skriva eller resa för att samla material till sina böcker, och har alltså inte mycket tid för sin lilla familj. Boken som Takiko öppnar är hans nyaste besatthet, den har sitt ursprung i Kina och han har översatt den till japanska.

Takiko hamnar i en omgivning där hon inte känner igen sig och där ingen har hört talas om Japan. En ung kvinna står kedjad vid en klippa men tar sig loss då några monster-lika varelser anfaller, bara för att falla ihop i feber i den djupa snödrivorna. Takiko tar hand om kvinnan, som dock snart visar sig vara någon annan, eller i alla fall någon mer, än vad det först verkade som.

Snart träffar Takiko andra människor, och det visar sig att det är möjligt, till och med troligt, att Takiko är Prästinnan av Genbu, som enligt legenden ska komma för att rädda landet vid en tid då det befinner sig i nöd. Till sin hjälp ska hon ha de sju Himmelska Krigarna. Det är dock inte så enkelt som att hon bara behöver acceptera sin nya identitet; uppdraget är förenat med stor fara. Frågan är väl om hon har något val... Och hur ska hon kunna komma hem igen?

Historien är faktiskt ganska spännande. Nu är jag ju väldigt ovan vid att läsa manga och har inte så mycket att jämföra med, men av de två första delarna i varsin serie som jag nu har läst tycker jag att Genbu Kaiden, i jämförelse med Demon Diary, känns djupare och mer genomtänkt när det gäller handlingen. Jag för förståelse för och känner med Takiko som person, och jag tror att det kan finnas flera bottnar i den här berättelsen. Enligt omslaget är den förstnämnda tänkt för läsare från sexton år, medan Demon Diary, som dock är rätt charmig, är lämplig från tolv år -- och det märks faktiskt. Men jag ska läsa vidare i båda serierna...

Så, när det gäller vad man kan vänta sig av den här bloggens innehåll under hösten tror jag det blir en blandning av fransk litteratur från 1600-talet och ett par århundraden framåt (kurslitteratur) och manga... Kan hända att något annat sticks emellan (till exempel en viss bok om vampyrer och en om Marguerite Duras), och har jag tur, även en och annan recensionsbok...

söndag 10 juli 2011

Club Dead - Charlaine Harris

Den tredje boken om den tankeläsande servitrisen Sookie Stackhouse och hennes vänner och fiender bland vampyrerna är ganska lik föregångarna. I den här berättelsen blir hennes pojkvän Bill kidnappad på grund av ett hemligt projekt han arbetat med -- så hemligt att inte ens Sookie fått veta några detaljer -- och det hänger nu på henne att rädda honom. Hon är rätt sur på honom eftersom han även tycks ha varit otrogen mot henne men ger sig ändå av tillsammans med Alcide, en varulv, för att finna honom. De hamnar bland annat på Club Dead, en klubb för nattens varelser som är råare och mer exklusiv än Erics Fangtasia, och långt farligare än Merlotte's.

I den här boken figurerar varulvar mer än tidigare. Det uppstår vissa gnistor mellan Sookie och Alcide, och spänningen mellan henne och Eric bara växer. Bubba, det vill säga vampyr-Elvis, drar även han sitt strå till stacken. Det är lätt att hänga med, texten är medryckande, och trots att det blir lite drygt ibland (och inte direkt olidligt spännande -- man tvivlar aldrig på om de flesta ska överleva, men undrar kanske om Sookie ska falla för Erics förförelseförsök till slut) är det ändå ganska underhållande. Nu var det ju också ett år sedan jag läste den förra boken...

Jag har inte sett tredje säsongen av True Blood, så jag vet inte hur boken förhåller sig till den.

torsdag 2 september 2010

To Kill a Mockingbird - Harper Lee

När jag började läsa To Kill A Mockingbird någon gång i juli tänkte jag: "Wow, jag förstod aldrig innan att den var så bra!" Jag valde mellan den och The Great Gatsby i min systers bokhylla med kurslitteratur (hon har alltså läst engelska...) med tanken att när jag nu tyckte att Lyckan är en sällsam fågel var så i det närmaste oläslig, så skulle jag istället ta en av de ännu olästa "klassikerna som man bör ha läst". Jag visste väldigt lite om boken -- knappt mer än att jag sett den på alla klassiker-listor, och jag läste någon artikel om Harper Lee för inte så länge sedan (det var först då jag förstod att det var en kvinna), som väckte mitt intresse lite.

Historien berättas av flickan Scout, som bor i en liten stillsam stad i den Amerikanska södern. Hon fördriver dagarna med att leka med sin ett par år äldre bror Jem, och den jämnårige pojken Dill. Scout och Jems mamma är död, men deras pappa, som är advokat, har ett nära förhållande till sina barn. Det här är ett samhälle med mycket strikta uppdelningar mellan svarta och vita; exakt hur strikt förstår man först när Scouts pappa får i uppdrag att försvara en svart man vid en mycket uppmärksammad rättegång.

Tänk att jag har läst littvet och ändå känner mig skeptisk mot "böcker man måste läsa"-listor! (Ofta finns ju böckerna där av en anledning, vilket jag är väl medveten om.) Men det här är definitivt en bok som är en njutning att läsa. Ämnet/skeendet är naturligtvis bitvis hemskt -- hela den djupgående vidden av rasismen skrivs inte läsaren på näsan men gestaltas med obönhörlig effektivitet genom barnperspektivet. Samtidigt är det en helt förtjusande barndomsskildring och ett fint porträtt av syskonkärlek och varma band mellan barn och vuxna... Det finns många enskilda detaljer som är bra med boken och jag borde nog ha skrivit det här för en månad sedan istället när jag läste ut boken, men kort sagt var det en riktig slukarbok. Läs den!

Den svenska titeln är Dödssynden.

söndag 20 juni 2010

Living Dead In Dallas - Charlaine Harris

Följande inlägg innehåller "spoilers" för boken så väl som för True Blood, säsong två.

Det här skulle jag egentligen ha skrivit för några dagar sedan då tankarna var färska... Nåja. Ja, det blev alltså så att den första boken i högen jag kastade mig över var Living Dead In Dallas. Andra boken om Sookie Stackhouse och vampyrerna och alla de andra i den lilla staden Bon Temps, känd från TV.

Hm. Alltså, jag är faktiskt inte säker på hur intresserad jag skulle vara av att läsa de här böckerna om jag inte hade sett True Blood. Nog för att böckerna är ganska annorlunda på vissa sätt; händelserna skildras lite annorlunda. På något sätt känns det ändå som att en del av nöjet ligger i att jämföra handlingarna, och det är väl egentligen lite konstigt när man läser en bok. Eller så är det bara det att handlingen skulle kännas mer spännande om det inte vore för att jag vet ungefär hur det ska gå. Och då blir det så att det intressantaste ligger i detaljerna som skiljer sig från True Bloods säsong två. Bills intressanta koppling till familjen Bellefleur, till exempel. (Men det kanske kommer.) Men jag måste säga att skaparna av TV-serien ändå har hittat rätt saker att skruva till och spinna vidare på. Som detta med att Jason i True Blood lierar sig med de fanatiska vampyrhatarna (när det gäller boken gillar jag hur Sookie blir hjälpt av en shapeshifter, och varulvarna - jag kan i och för sig tänka mig att sådana dyker upp i en senare säsong), att Godric var Erics skapare (men bokens Godric/Godfrey var en lite mörkare karaktär), att Lafayette fortfarande är vid liv, och framför allt att Maryann (bokens Callisto) spelade en så framträdande roll. Jag blev riktigt besviken när det genast slogs fast att hon var en menad och inte särskilt mystisk alls... samtidigt som jag nog nästan hade väntat mig det också.

Nu vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska säga. Någonting i boken inbjuder till slukande; tempot är högt och handlingen går hela tiden framåt. Sookie är en rätt sympatisk huvudperson. Men. Det är på gränsen. På gränsen till lite för rappt och käckt, på något vis. Just nu tänker jag att jag nog gärna kan läsa del tre också, ungefär på samma sätt som man tar en näve godis till eftersom skålen står inom räckhåll. På ett sätt lockar serien till sträckläsning, men vissa saker i andra boken i ordningen ger mig varningssignaler; det känns som om det finns risk för att man snabbt blir övermätt om man sträckläser. I den första boken, Dead Until Dark, presenteras huvudpersonen Sookie och hennes liv. Man får reda på hennes bakgrund, familjehistoria och hennes "speciella lilla svårighet", tankeläsningen. Sedan kommer Bill in i hennes liv, och handlingen tar fart. Problemet med andra boken är att en hel del saker berättas för andra gången. Det påminner lite om de där såporna där återblickar hela tiden förklarar och bromsar upp det som händer. Detta grepp är förstås jättebra för att locka nya läsare; man ska kunna hoppa in när som helst och ändå förstå vad saken gäller. Men för den som läser alla böckerna i ordning blir det kanske lite upprepande i längden. Jag vet i och för sig inte hur pass påfallande detta är i de följande böckerna. Och kanske är det någonting som alla bokserier har gemensamt? Man kanske inte ska sträckläsa i alla fall, utan sprida ut det lite?

Ja, lite ambivalent är jag alltså. Men jag kanske ska läsa vidare och se om den där vampyrdrottningen är något intressant i bokform...

tisdag 8 juni 2010

Dead Until Dark - Charlaine Harris

Dead Until Dark är den första boken om Sookie Stackhouse, den tankeläsande servitrisen i den lilla staden Bon Temps, som mer än något annat längtar efter tystnad och lugn och ro i sitt huvud. När vampyren Bill dyker upp blir hon överförtjust, eftersom hon inte kan höra en enda gnutta av hans tankar. Dock kan inte alla så lättvindigt acceptera ett förhållande mellan en människa och en vampyr, och dessutom upptäcker Sookie snart själv att det inte är alldeles problemfritt att dejta en nattens varelse. Snart börjar dessutom andra unga kvinnor råka ut för att bli brutalt mördade...

TV-serien True Blood är baserad på böckerna av Charlaine Harris. Eftersom jag ser serien var jag lite nyfiken på böckerna, och har alltså nu plöjt den första. Dead Until Dark innehåller få överraskningar, vilket får ses som gott betyg åt TV-serien; den fördjupar snarare än drar ifrån. Boken är skriven i första person, och de andra karaktärernas göranden och låtanden beskrivs alltså bara ur Sookies perspektiv - men det känns som om det mesta som jag sett på TV ändå är väl grundat i första boken. Ja, förutom väninnan Tara, som inte finns med alls i boken - där har Sookie inga riktigt nära vänner alls, vilket förstärker hennes utanförskap en hel del.

True Blood är både mustigare och mörkare än hur Charlaine Harris skriver, men boken är lättläst och har sina humoristiska inslag. Första gången jag skrattade till var redan på första sidan, där New Orleans nämns som ett populärt tillhåll för vampyrer, på grund av "the whole Anne Rice thing, right?" Ja, äras den som äras bör! Ett stråk av allvar finns kanske i parallellerna mellan homofobi och, hm, vampyrfobi.

Det är sexigt, fartfyllt och ganska underhållande. Så värst mycket skräck kan man inte finna här; det är snarare spänning och äventyr. Kanske kommer jag att läsa ett par böcker till ur serien, kanske inte...

torsdag 17 december 2009

Fanfiction

Det verkar kanske som om jag inte har läst en enda bok på evigheter, men jag har faktiskt läst ett par stycken. Jag har bara inte kommit mig för med att skriva om dem...

Något som jag även har läst är ett stycke fanfiction av romanlängd, och faktiskt nästan även av romankvalitet. Fast en sådan text inte skulle kunna publiceras som en roman.

Å andra sidan; det där kan man fundera på. I tonåren läste jag en tegelsten med titeln Scarlett som var en "fortsättning" på Borta med vinden. Jag har läst en "fortsättning" på Emma, och Sanditon (som jag inte har läst) är skriven av "Jane Austen och en annan dam". Förra året, tror jag det var, gick en teveserie som hette Lost in Austen.

Det finns säkert fler exempel som inte är Jane Austen-relaterade... och vad är detta om inte just fanfiction?! Ja, Bengt Ohlssons Gregorius, till exempel, eller Michael Cunninghams Timmarna... ja, det finns ju jättemycket, så egentligen kan man väl inte säga att fanfiction per definition är sämre eller mindre äkta litteratur. Man kan förstås konstatera att den ofta är mindre välskriven, och många som skriver fanfiction påstår sig göra det för att det är lättare än att hitta på något eget. Men även originallitteratur som är självpublicerad på internet kan väl innehålla brister av det slag som förlagspublicerad litteratur mindre ofta innehåller (jag säger inte aldrig!).

Så det handlar alltså om fall till fall-bedömning, och det kan förstås vara svårt att hitta det som faktiskt är bra! Jag har läst en del som är Heroes-relaterat eftersom jag fick en knäpp och började skriva sådant själv - ja, jag är kluven till det hela och påstår inte att jag tillmäter det lika stor vikt som mitt "riktiga" skrivande... men för min del tror jag att det till stor del har varit som ett redskap/en form av skrivövning.

Det som jag talade om ovan härrör dock från genren "Mirandy fic", det vill säga: Miranda och Andy från filmen Djävulen bär Prada. I filmbloggen har jag förklarat en del av vad jag inte gillade med den filmen. Däremot tycker jag att "Mirandy fic" är rätt intressant som fenomen. Filmen presenterar vissa förutsättningar och ger övertydliga tolkningsförslag... "Mirandy fic" skrivs av personer som precis som jag tycker att filmen är "fel"; de tar alltså fasta på andra möjligheter som man kan finna i undertexten, om man är benägen att se sådana. Uppenbarligen finns det väldigt många som tycker att undertexten är skrikande tydlig och filmens sanna poäng. Ändå kan man inte komma ifrån att fanfic bara utgår från originalet och gör något helt annat med det.

Det finns uppenbarligen ett stort behov av sådana fantasier, och många (naturligtvis långt ifrån alla) är mycket välskrivna. Jag kan därför bli lite sorgsen av att detta visar sig i just formen av fanfiction som - Michael Cunningham och andra till trots - till största delen är en internetgrej. I mycket av det här ligger jättefina romaner dolda under namnen Miranda, Nigel, Runway Magazine, som aldrig kan få eget liv. Trots att handlingen i berättelserna skulle kunna ha haft en annan inramning. Detta för att det är en handling som till största delen låter sig finnas i undertexter till romaner och filmer. Filmen Djävulen bär Prada vill få publiken att hålla med om att det är otänkbart att en smart, snäll flicka som Andy Sachs skulle kunna fortsätta arbeta för och än mindre tycka om en kvinna som Miranda Priestly. "Mirandy fic" tilltalar den delen av mänskligheten som ser ett sådant scenario som inte bara möjligt utan högst önskvärt.

Historien Truth and Measure av pseudonymen Telanu rör sig även den i tidnings- och modevärlden, men är mycket bättre än Djävulen bär Prada. I denna är Miranda ingen djävul, utan en kvinna i en maktposition, till det yttre mycket kylig och reserverad, rent av skrämmande respektingivande. Hon har höga krav på både sig själv och omgivningen, men innanför skalet är hon även en människa som både vill och kan ge och ta emot kärlek. Andy är flickan som respekterar och beundrar henne, som gör sitt bästa för att förstå henne, som inte låter sig hunsas av henne men som både älskar och låter sig älskas av henne. Förutsättningen är att Andy inte sticker i Paris; hon stannar för att visa Miranda att man kan vara en framgångsrik karriärkvinna och samtidigt vara lycklig och glad... När Miranda sedan visar sig vara gravid (!) är historien i full gång. Det som gjorde att jag fastnade för den var alla detaljer, och gestaltningen är omsorgsfullt genomförd ner till minsta biroll. En del av Telanus egna karaktärer sätter färg på berättelsen på ett oemotståndligt humoristiskt sätt. Andys relation till Miranda utvecklar sig långsamt - på det viset att läsaren anar vissa saker som gör Andy konfunderad - liksom Andys relation till Mirandas döttrar. I berättelsen finns ett ständigt driv framåt och jag kunde helt enkelt inte sluta läsa. När romansen sedan kommer igång (för övrigt är det nästan omöjligt att inte bli åtminstone lite förälskad i fanfiction-versionen av den eleganta Miranda) är berättelsen långt ifrån slut, utan fortsätter i många förvecklingar. När sedan nio månader har gått finns till läsarens tröst inte mindre än två epiloger.

Detta höll mig alltså sysselsatt mellan läsningen av de ännu inte omskrivna böckerna och en elak v*r*sattack...

lördag 26 september 2009

We're Here. Conversations with lesbian women. Angela Stewart-Park & Jules Cassidy.

We're Here. Conversations with lesbian women är en intervjubok från 1977. Angela Stewart-Park och Jules Cassidy har i elva kapitel samtalat med tolv kvinnor i åldrarna 21 till 50 om hur det är att vara öppet lesbisk i dagens (= det sena sjuttiotalets) brittiska samhälle. De medverkande kvinnorna berättar om hur de blev medvetna om sin lesbiskhet, om sin komma ut-process och reaktionerna från omgivningen, om sin syn på kärlek, förhållanden och politik.

Samtalsämnena är likartade genom hela boken (när visste du att du gillar kvinnor? är du aktiv i kvinnorörelsen? vilket kom först, feminismen eller kärleken till kvinnor? vet dina barn om att du är lesbisk? när kom du ut? osv) men tonen är mycket personlig; hela tiden får man en tydlig bild av varje individs sätt att uttrycka sig. Vissa samtal är intressantare än andra. Ett av de kortare avsnitten roade mig extra mycket; det var en kvinna som anser att alla lesbiska är intresserade av varandras stjärntecken, oavsett om de låtas att de inte tror på sådant eller inte – och gör de det inte, så borde de göra det, eftersom detta med astrologi korresponderar väldigt väl med den kvinnliga naturen.

På många sätt är boken naturligtvis ett tidsdokument. En hel del har hänt i samhället sedan dessa intervjuer ägde rum (även om jag inte är särskilt insatt i den aktuella situationen för HBT-personer i Storbrittannien). En mening så som denna: "Lesbians nearly always lose their children in custody cases" får man hoppas inte längre stämmer. Och inte minst är öppenheten mycket större. I dagens (västerländska) samhälle är det kanske inte så vanligt att under flera år undertrycker sina känslor för kvinnor av den anledningen att man är omedveten om att lesbiskhet i sig existerar. Isolerad och ensam kan man helt säkert känna sig, men man kan åtminstone betrakta omvärlden genom litteratur, TV och inte minst internet.

Genom detta perspektiv är We're Here en fascinerande textsamling. Många av dessa kvinnor har aktivt varit med om att forma dagens samhälle. Flera av dem berättar om hur de i åratal saknade en gemenskap med andra kvinnor, ett sammanhang som inte fanns. För många av dem var det första steget att bli aktiv i kvinnorörelsen. Genom feminismen och det politiska arbetet öppnades ögonen för att heterosexualiteten inte är ett måste. Ett kapitel ägnas åt samtal med den svenska konstnären Monica Sjöö, bosatt i England. Hon berättar att kvinnorörelsen i Sverige i motsats till den brittiska var "incredibly straight" och att den sexuella öppenheten begränsades till heterosexualitet:

There's heavy pressure on all girls from their teens to screw around with men all the time. It's the opposite pressure - it's sexually liberal only for the bloke's pleasure - but it's really difficult to see through that. The sexual revolution bit - it's heavy - lesbianism is seen as titillation for commercial gain.

* You were saying that lesbianism is very popular in porn clubs.
That's right - it's the height of radicalism - to have a lesbian cabaret.

* It sounds quite a suffocating environment. How do women in the lesbian front cope with it?
Most of them are very much under cover at the moment - this year at the International Women's Day march I walked with the Victoria group, with banners and posters actually saying what we were, and it's the first time in Sweden's history that a group of lesbians has walked openly down the street.


Wow, tänkte jag när jag läste detta. Ja, nog kan man konstatera att det ännu finns mycket som är långt ifrån perfekt, som är "incredibly straight" - men tänk, från denna första grupp (ganska liten, kan jag tänka mig) till dagens prideparader och äktenskapsdebatt... det är ändå ett stort steg!

På tal om äktenskap. En av de intervjuade talar om sitt förhållande med sin flickvän som "vilket äktenskap som helst", och intervjuarna tycker att det är lite märkligt att hon använder ordet "marriage" och undrar hur hon tänker kring det, eftersom en stor del av de övriga i boken har kämpat i åratal i vissa fall för att komma loss ur sina äktenskap med män. Så visst kan man förstå hur de i den kontexten ofta upplevde själva ordet som symbol för närmast ett heterosexuellt fängelse. Att vilja leva i ett äktenskap, om än med en annan kvinna, ses av de intervjuande som lika suspekt som "butch/femme role playing" som innebär "lesbians who imitate male and female heterosexual roles in their lifestyle, speech and dress". Det är intressant. En av kvinnorna berättar om hur hon när hon började söka sig till gaybarer kände sig oerhört obekväm, för att hon upplevde att man som lesbisk måste passa in i någon av kategorierna "butch" eller "femme", och att man inte kunde vara attraherad av kvinnor i båda kategorierna. Hon kände sig inte som "femme" eftersom hon var van vid hårt kroppsarbete och bekväma kläder... och då var det lättare att passera som "butch" trots att hon egentligen tyckte mycket illa om att låtsas vilja vara man. Först efter några år insåg hon att man inte måste följa dessa mönster. Jag minns hur jag stötte på diskussioner om detta i Sylvias diskussionsforum för åtta eller nio år sedan. "Måste man vara antingen butch eller femme? Måste man vara intresserad av butch-tjejer om man själv är mer 'femmig'?" och liknande. Det förvånade mig mycket; att någon sådan uppdelning faktiskt skulle finnas som något annat än stereotypa fördomar om lesbiskhet. Det förvirrade mig. Vad betyder "femme"? Att ha höga klackar, långa naglar och massa smink? Vad är en "butch" - en tjej som är korthårig, gillar sport och bilar? Jag själv var ju bara en "typ vanlig" tjej som plötsligt (nåja) hade insett att jag hellre skulle vilja ha en flickvän än en pojkvän, och tyckte att Violet var supersexig – borde jag i så fall vara mer som Corky, eller?! Ja, det tog mig bara lite mer eftertanke, lite mer samtal, lite mer böcker för att snabbt inse att äh, vem bryr sig om det där?! Och det är väl den stora skillnaden mellan min situation år 2000 och kvinnorna som började sitt sökande på 50-, 60- och 70-talet: När jag väl visste vad jag letade efter, så var det relativt enkelt att hitta relevant information och snabbt forma mina egna uppfattningar. Kvinnan i We’re Here – vid intervjutillfället 28 år – tillbringade flera år med att grubbla på varför det tycktes nödvändigt att dela upp sig i två fack. För att det var allt vad hon såg omkring sig just då.

Vid läsningen av dessa konversationer med lesbiska kvinnor är det lätt att tänka att generellt har homosexuella det lättare nu; mycket som har hänt var då bara i början av sin utveckling. Men inte mindre slående är det att faktum att väldigt mycket är sig precis likt. Än idag är det många som möter religiöst grundat avståndstagande, eller till och med avsky, från nära familj och vänner. Det finns kvinnor som redan från barndomen var medvetna om att de drogs till tjejer. Det finns kvinnor som först efter många förhållanden med män, kanske för att det verkade ”enklast så”, vågar bejaka sin lesbiskhet. Det finns kvinnor som måste kämpa mot sin egen internaliserade homofobi innan de kommer ut. Det finns kvinnor som aldrig vågar komma ut. Det finns kvinnor som aldrig har haft en tanke på lesbiskhet förrän de hux flux möter en kvinna att bli blixtförälskad i. Det finns kvinnor som känner att lesbiskhet är en naturlig följd av den feministiska övertygelsen. När det gäller dessa historier ur livet, så visar det sig att livet är sig likt; kanske är vissa av dessa historier så tidlösa att de alltid kommer att upprepa sig. Allt detta som handlar om kärlek, till exempel – hur skulle det någonsin kunna bli enkelt? Men förhoppningsvis slipper vi så småningom historier om hur samhällets heteronormativitet förhindrar, försenar och försvårar människors väg till ett liv i kärlek, lycka och öppenhet.

Flera av bokens kvinnor klagar på att det är jobbigt, det här att man alltid självklart antas vara hetero tills motsatsen är bevisad, tills man själv har sagt hur det är. Och då betraktas man (kanske) som avvikande, annorlunda, provocerande. År 2009, trettiotvå år senare, är det mycket lätt att känna igen sig.

fredag 31 juli 2009

My Story - Ava Gardner

Ava Gardners självbiografi. Den ger en intressant inblick i hur det gick till i Hollywood på 40- och 50-talen, och förstås också i Ava Gardners liv och personlighet.

Ava Gardner (1922 - 1990) växte upp i North Carolina som yngsta barnet av sex. På Wikipedia står det att hon "genomled en olycklig, kärlekslös barndom", men det tycks rakt inte vara fallet när man läser hennes egna ord. Familjen genomled visserligen kärva tider, men bokens första kapitel påminner mig i tonen om de äldre, trevliga (kanske "käcka") flickböcker jag läste som barn... men det är klart, någon "Fröken Sprakfåle" eller "Cherry Ames" handlar det trots allt inte om. Ava Gardner blev "upptäckt" av MGM när hon besökte sin syster i New York; systerns make var porträttfotograf...

Systern Bappie följde med Ava till Hollywood, där hon lanserades som en sexbomb, och de första åren fick hon bara mycket små filmroller. Så småningom tog karriären fart. Privat var Ava Gardner blyg, och kunde aldrig se sig själv som vacker eller som en "riktig" skådespelerska. Det var få av filmerna som hon verkligen gillade. Det är intressant att läsa om i alla fall... om hennes filmer, om skådespelare, regissörer, och författare... (Censuren var högst påtaglig på den tiden, och det fanns många regler för vad en film inte fick innehålla. Man påminns här om att på den tiden kunde man verkligen ha skäl att säga att "boken var bättre än filmen"!) Ju mer man läser, desto mer smyger sig en annan ton in i "flickbokskänslan". Hon hade stormiga kärleksaffärer och var gift tre gånger (Mickey Rooney - som var notoriskt otrogen - Artie Shaw - som var en knepig typ - och med Frank Sinatra) och var god vän med den märklige Howard Huges. Man får en känsla för hur filmindustrin verkligen är en industri, där inte bara filmerna utan även skådespelarna är produkter. Det är lätt att förstå att det kan vara ett tröttsamt liv, detta att ständigt vara påpassad. Insprängt i boken finns även kortare kapitel skrivna av personer som stod Ava Gardner mer eller mindre nära. Ibland bekräftar de vad man nyss har läst, ibland har de en ganska annorlunda bild av henne än vad hon säger själv.

Det händer rätt sällan att jag läser (själv)biografier; denna var en present från en vän till följd av vårt gemensamma filmintresse. Jag tyckte mycket om att läsa den, skrattade ibland högt - Ava Gardner må ha varit en något motvillig stjärna, men hon tycks ha varit en intressant person, och ett väldigt trevligt sällskap i bokform.

lördag 25 juli 2009

Olivia - Dorothy Strachey

Dorothy Strachey hörde till Bloomsbury-gruppen, kretsen kring Virginia Woolf. Olivia är hennes enda roman, publicerad 1949.

Detta är en tunn liten roman om en flicka som i slutet av 1800-talet skickas till en skola i Paris, och där förälskar sig i den vackra och karismatiska läraren Mademoiselle Julie. Även om jag inte i förväg kände till den självbiografiska bakgrunden, så skulle jag ha kunnat ana mig till det ändå. Berättelsen är mycket rak och enkel (förutom att Stracheys sätt att skriva påminner om mitt, dvs att hon använder många ord för att brodera ut ganska lite; samma händelser skulle kunna berättas mycket mer kortfattat). Det som fokuseras är Olivias känslor och reaktioner snarare än den yttre dramatiken och gestaltningen. Miljön tecknas ganska skissartat (men det är rätt lustigt hur hela skolmiljön tycks genomsyras av en väldigt lesbisk atmosfär; ingenting är dock explicit), det som beskrivs är Julies ord, gester, handlingar, Olivias betraktelse av detta och helt enkelt en rätt utförlig beskrivning av förälskelseförloppet i fallet ung tjej kär i äldre kvinna. Är man benägen att tänka på det viset, så kan man inför var och varannan mening reagera med ett visst mått av igenkänning. För min del ligger bokens behållning till största delen i detta (vilket dock även kan göra att den känns lite jobbig). Det är väldigt tydligt en tillbakablick på minnen och analys av dessa. Som roman betraktad är boken rätt tunn.

The Illusionist - Francoise Mallet-Joris

En belgisk författare som skriver på franska i engelsk översättning... ja, så kan det bli ibland...

En vän rekommenderade den här boken på grund av mitt vaga missnöje med den lilla Colette-boken; här handlar det också om ett "maj/december-förhållande", fast i lesbisk form. Och till min stora förtjusning är det en bra bok.

Romanen (Les rempart des Béguines) publicerades 1951.

Det är en fängslande berättelse om sextonåriga Hélène som bor med sin far, ambitiös lokalpolitiker som förbereder sig för det kommande valet. Hon är ensam för det mesta, extremt uttråkad i skolan, och har inte så mycket att roa sig eller sysselsätta sig med.

En dag får hon veta av sin pappa att han har en älskarinna. Han ber Hélène att ringa till kvinnan för att berätta att han inte kan komma den dagen – Hélène blir dock nyfiken och går för att överlämna meddelandet personligen.

Kvinnan, Tamara, har dåligt rykte i staden – det här är i början av 50-talet eller något tidigare, och den allmänna meningen är att en man i Hélènes pappas ställning inte bör visa sig offentligt med sin älskarinna, eller åtminstone inte utsätta sin unga dotter för hennes dåliga inflytande. Hélène tycker dock att Tamara, en trettiofemårig ryska, är mycket fascinerande – vacker, bohemisk, intelligent och hemlighetsfull. Snart träffas de en andra gång – på en privat tillställning dit pappan tar dem båda för att de officiellt ska mötas, och för att visa för folk att han inte anser sig ha någonting att dölja för någon. Hélène och Tamara byter inte många ord med varandra, men får några minuter på tu man hand medan de väntar på att bli hämtade av en bil. De gör upp att Hélène ska komma och hälsa på igen, vilket hon gör.

Tamara förför den unga Hélène utan några onödiga krusiduller redan tidigt i berättelsen. Hélène är fullkomligt förtrollad av henne och kan inte tänka på någonting annat. Någonting hon definitivt inte grubblar över är hur deras förhållande kan verka i omgivningens ögon. Hon inser att ett hemligt kärleksförhållande inte är socialt accepterat, men tycks fullkomligt ovetande om vad som brukar anses om homosexualitet. Hon är så ovetande om allt att hon för en tid tror att kyssar är Tamaras eget underbara påhitt...

Men det här är alls ingen solskenshistoria. Tvärt om. Deras förhållande är stormigt, minst sagt. Tamara avvisar allt som är sentimentalt och romantiskt; bara vid sällsynta tillfällen visar hon sig öm och tillgiven, vilket dock är nog för att Hélène ska tro att Tamara känner äkta kärlek för henne. Runt tio år tidigare blev Tamara grymt sviken av en annan kvinna som hon levde ihop med – hon blev lämnad för en man – och det har satt djupa spår i henne; exakt hur djupa inser man inte förrän mot slutet. Det är dock inte enbart detta som gör att Tamara framstår som hård och kall – rentav grym. Det finns otvivelaktigt ett sadistiskt drag i hennes personlighet, vilket Mallet-Joris inte väjer för att skildra. Det får måhända läsaren att rygga tillbaka, men minskar inte Hélènes kärlek

Detta till trots – temat/strukturen fascinerar mig. Terry Castle, som har skrivit en introduktion till boken, inordnar den i den franska ”lesbiska” traditionen och ser den som en ättling i rakt nedstigande led till Laclos, Diderot, Marquis de Sade, Balzac, Gautier, Baudelaire, Zola, Maupassant, Proust, Sartre, Genet och Colette, och detta må vara riktigt, traditionen kommer man väl inte ifrån – jag ser dock ett annat intressant mönster. Inte genetiskt kanske, men ändock: Ungdomen och den Äldre kvinnan, kort sagt, ”Mrs Robinson-temat”. Tamara som typ är långtifrån ensam i sitt slag. Hon finns i åtskilliga böcker och filmer – kvinnan som är stark, självsäker och oåtkomlig, majestätisk, kall och distanserad, men ändå med en egenskap som gör henne tilldragande, det faktum att "det brinner en flammande eld bakom hennes strikta elegans"... Ibland är denna kvinna bara en illusion, en fiktion – men vad är det då som inger viljan att skapa den fiktionen? En av mina egna karaktärer, till exempel; vid det här laget har jag läst och sett många paralleller till henne, men innan dess? Nu talar jag inte bara om den lesbiska relationen, eller förhållanden med åldersskillnad. När jag såg Mandomsprovet häpnade jag över att mrs Robinson på många sätt var så lik min karaktär Adriana.

I intervjun ”25 år senare” som följer på dvd:n tycker jag att mrs Robinson avfärdas lite för lättvindigt, liksom Terry Castle avfärdar Tamara som elak, inte bara en förförerska utan även förstörerska. Sant; jag tilltalas inte av hennes brutalitet och lögner, och hon kanske krossar Hélènes hjärta – men hennes handlande styrs inte enbart av egoism, utan av nödvändighet. Dramat styrs av sina egna regler. Så är det ju nästan alltid; konflikten mellan passion och förnuft bäddar, realistiskt sett, för någon form av katastrof. Kärleken är inte alltid mild och vacker i de fall där den inte har några självklara ramar. Hélène är en skolflicka, Tamara lever på sitt utseende och sin förmåga att slå blå dunster i ögonen på män (Castle kallar henne bisexuell; det är att övertolka hennes förhållande till män, när man betänker hur hennes förhållande till män och kvinnor beskrivs); de skulle snart nog leva på gatan. Tamara väljer att offra deras personliga lycka för materiellt välstånd. Hon är knappast den första som resonerat så. Det beror ju helt på omständigheterna. Det beror på i hur hög grad karaktärerna är rustade för verkligheten; skolan Hélène går i är det inte mycket bevänt med; en ung dam går ju i skolan bara i väntan på äktenskap... Tamara är dominerande och drivande, men man kan undra vad som skulle hända med kvinnor som madame Dalleray, mrs Robinson, Tamara, grevinnan de Blayac, för att nämna några, om historien berättades ur deras perspektiv?

En intressant sak med boken är att Françoise Mallet-Joris skrev den vid nitton års ålder. Vad som är ännu mer beundransvärt är att den inte blev en ”one hit wonder” utan början på en lång och framgångsrik författarkarriär. Det finns en viss slags böcker som får mig att undra vad jag egentligen har att komma med.

Ytterligare något att notera om Terry Castles introduktion: Varför över huvud taget skriva en introduktion? Jag var visserligen klok nog att inte läsa den förrän jag hade läst ut boken, och det är ju vars och ens val att hoppa över sådant, men jag skulle hellre föredra en efterskrift. Introduktioner kan vara bra att ha till vetenskapliga och teoretiska verk, men till en roman? Naturligtvis kan det vara både intressant, lärorikt och upplysande att få en litteraturvetares syn på det hela, men det förtar en stor del av läsupplevelsen. Inte nog med att man får en resumé av romanens viktigaste händelser, de tolkas och värderas också. Kort sagt berättas för läsaren hur romanen ska uppfattas. T ex att historien visserligen är ”hot”, men ingenstans finns någon positiv uppfattning av lesbisk kärlek eller feministiskt medvetenhet, eller ”any residual notion that Women are Somehow Better. Most of the time they seem Much Worse.” Eh? Jag var inte medveten om att “feministisk” innebär att kvinnor ska framställas som bättre än män? Jag finner på flera ställen en ganska tydlig kritik av den tidens kvinnosyn och samhällsklimat i stort. Castles formulering antyder också att lesbiskhet skulle vara ett ställningstagande genom att aktivt välja bort män för att kvinnor är mycket bättre (på vilket sätt då?). Tamara tycker faktiskt att kvinnor är bättre än män, men bara av den enkla anledningen att det är kvinnor hon blir förälskad i och attraherad av, vilket knappast kan kallas ett val. När hon gifter sig, så väljer hon inte sin gode vän Max, som hon tycker om och som är kär i henne, utan en välbärgad man – män är alltså bättre än kvinnor ur ekonomiskt perspektiv (åtminstone på 1950-talet). Blir Tamara ”Much Worse” för att hon, vilket i alla fall den fattige konstnären Max har full förståelse för, gifter sig för pengar? (Angående Hélène skulle man i femtiotalets anda kunna anta att hon ”blir” lesbisk genom att Tamara ägnar sig åt ”förförelse av minderårig.” Tamara har förstört henne så att hon gråtande avvisar Max försök att kyssa henne. Men man skulle också kunna anta att hon låter sig förföras genom att hon är attraherad av Tamara, det vill säga att det är Tamara som får henne att inse att hon är lesbisk, eller bisexuell – vilket hon förstås skulle kunna vara; historien förtäljer ju inte vad som händer sedan. Castle antyder dock att Hélène, i likhet med en skolkamrat till Castle, kommer att få ett komplicerat liv där hon kämpar mot att inte behandla andra unga tjejer så som hon själv blivit behandlad. Detta är komplexa frågor som sträcker sig bortom själva romanens räckvidd!) Och angående den bristande positiva synen på lesbisk kärlek. Måste lesbisk kärlek alltid porträtteras som ”wholesome or redemptive”? Om berättelsen hade handlat om en man och en kvinna, vad hade man då tyckt om författarens ”view on heterosexual love”? Kan man undra.

Det kan ju vara så att jag har fel, men medan jag läste boken tänkte jag på hur relativt lättsamt och oproblematiskt själva lesbiskheten skildrades av författaren (de två personer som får veta om förhållandet, Tamaras vän och fd älskare Max – som har fixat hennes bostad åt henne – och Hélènes pappas gode vän – som hon går till för att hon behöver någon att be om råd – tar det inte särskilt allvarligt) gentemot både senare men framför allt tidigare romaner. Hélène tänker aldrig på sig själv som lesbisk, bara som förälskad. Vid ett tillfälle reflekterar hon över att det inte var så konstigt att ingen misstänkte något, eftersom folk flest antog att homosexualitet är något degenererat och perverst som syns på en person vid första anblicken. Just detta antagande som speglas i mycket av den tidiga litteraturen. Mallet-Joris går emot detta (de drag av ”manhaftighet” som Tamara uppvisar yttrar sig främst genom uppträdande och brott mot sociala regler, ett manligt privilegium, och är knappast i nivå med stackars Stephen Gordon) på ett sätt som många tidigare skildrare av homosexualitet som Castle nämner verkligen inte gör. Trots romanens många mörka sidor skulle jag gott kunna tänka mig att den verkade positivt snarare än avskräckande på många läsare. när den kom ut Trots allt är det ingen som dör, blir galen (låt vara att Hélène får scharlakansfeber och yrar) eller mördar i slutet.

Françoise Mallet-Joris (1930) är en pseudonym för Françoise Lilar. Sedan debuten med Les remparts des Béguines har hon skrivit en mängd prisade romaner. Nyss insåg jag att nämnda bok även är filmad, 1974. Jag har inte sett den, men det kunde nog vara intressant... om den går att få tag på.

Problems of Dostoevsky's Poetics - M.M. Bachtin

Kurslitteratur igen. Jag tyckte att den här boken var mycket intressantare än den förra (kursen i stort gav mig en lite större förståelse för Dostojevskij, även om han fortfarande inte är en favorit - även om jag nu alltså förstår syftet med hans stil som jag beskriver som "pladdrig" gillar jag det ändå inte så värst!). Det intressantaste för mig var egentligen tankar rent allmänt om skrivande, som jag funderade en hel del på.

The Dialogic Imagination - M.M. Bachtin

Litteraturteori. Lite snårigt, men intressant. Bachtin sysselsätter sig främst med Dostojevskij. Kurslitteratur.

fredag 24 juli 2009

Harry Potter and the Deathly Hallows - J.K. Rowlings

Sista Harry Potter-boken! Jag kände mig rätt nöjd när jag var klar med den, faktiskt. Det hela blev väl ungefär som det skulle/borde till slut. (Jag påminner mig en diskussion jag hade med en kompis en gång för några år sedan: Tänk om Harry dör i sista boken; vad skulle det leda till i fråga om barns tro på livet... nå, nu gick det ju inte så illa, även om väl en hel del av karaktärerna har gått obehagliga öden till mötes under resans gång.)

Nu ska jag kanske se den senaste filmen snart? Det var så pass länge sedan jag läste den där Halvblodsprinsen att jag nog står ut med filmen, tror jag...

Förresten hörde jag att något universitet (kanske fler?!) har sommarkurser i ämnet Harry Potter! Lustigt.