Lästa böcker

Böcker som jag har läst på sistone men inte bloggat om:

Le Mariage de Figaro -- franska; dramatik. Figaro och Suzanne ska gifta sig men greven tycker att det är han som har rätt till bröllopsnatten. De ska försöka stoppa honom, med grevinnans hjälp. Under tiden är greven vansinnigt svartjuk på grevinnans icke existerande älskare, fast den unge Cherubin är vansinnigt kär i henne. Ja, och så är det lite mer intriger också. Jag tyckte att texten var ganska svårläst, tyvärr. Fast den är berömd och förebådar revolutionen och allt det där.

Demon Diary 3&4 -- manga. Eclipse kämpar fortfarande för att göra Raenef till demonherre och Raenef kämpar (ganska så) för att lära sig. Under tiden samlas allt fler figurer i demonslottet och man får veta mer om demonvärlden. Underhållande och gulligt. (En sak som stör mig lite med manga är att det är svårt att åldersbestämma personerna...)

La fille aux yeux d'or, Balzac -- franska, sista delen i en trilogi. Jag vill inte säga så mycket om den utom att jag tyckte att boken var mycket svårläst, historien bisarr och den lesbiska galningen bara sååå mycket 1800-talskliché. (Även om Balzac, enligt Wikipedia, var den förste som skrev om "passion mellan kvinnor" [uttrycket är illa valt här] så det kanske inte var en kliché då, men...)

Måste man verkligen finna sig i allt? -- roman, Karin Jarl Nydén. En fin och välskriven släkthistoria om systerskap, musik och skapande, sjukdom och längtan efter tillhörighet. Min riktiga recension finns här: http://www.dt.se/nojekultur/bocker/1.3947487-flerstammigt-pa-samma-tema

Samt ytterligare tre recensionsböcker.

La Princesse de Clèves - Madame de Lafayette

La Princesse de Clèves hör till den stora klassiska franska litteraturen. I min kurs följde den på Fedra, och trots att dessa två verk är mycket olika (inte bara med avseende på genre) har de även vissa likheter.

Madame Lafayette målar upp en färgstark bild av det franska hovet vid den tid då Maria Stuart var gift med den franske kronprinsen och François I (1494-1547) var kung. Samtliga personer i boken är om inte adliga eller kungliga så näst intill, och den ena är vackrare, ädlare, intelligentare och fantastiskare än den andra. Början av romanen känns faktiskt precis som att läsa en saga där alla är fulländade och strålande fantasigestalter.

Sedan blir det mer dramatiskt och levande, då bokens intrig kommer igång, och kanske är inte alla så fläckfria ändå. Vid detta hov lever man av skvaller och nöjen. Affärer och kärlek blandas samman till snåriga intriger, för det är detta som livet går ut på. Man måste synas, omtalas, vara beundrad - men nåde den som går för långt och får sitt rykte släpat i smutsen. Tänk på valfri nutida skvallertidning. Detta flyttat till franskt femtonhundratal. Att balansera sitt liv i allt detta - vara en intressant och spännande person men ändå ha ett fläckfritt rykte - är minst sagt svårt om man inte är van.

Mademoiselle de Chartres får erfara detta då hon vid blott sexton års ålder utsätts för denna miljö för första gången i sällskap med sin mor. Modern, som är änka, vet dock vilken riskabel plats hovet är, så hon tänker att det bästa hon kan göra är att se till så att flickan blir gift med en bra man. En sådan är inte svår att hitta; den unga damen är en strålande skönhet av en sort som får hela det ytliga och fåfänga hovet att häpna! De goda vännerna Monsieur de Guise och Monsieur de Clèves blir båda djupt förälskade i henne, och det är den senare som blir den lycklige utvalde.

Eller lycklig, förresten. Det är just här det börjar bli besvärligt. Han är nämligen passionerat förälskad, men hon - inte alls. Hon förstår nämligen inte vad det är för slags känslor han söker hos henne eftersom hon aldrig har varit kär och man kan ju inte direkt bli det på kommando. Den unga Madame de Clèves förstår honom inte alls förrän hon själv blir kär, vid en bal då hon för första gången möter Monsieur de Nemours.

Känslorna svallar åt alla håll. De båda är dock diskreta och inleder ingalunda ett förhållande; nej, men det är brinnande och intensivt ändå. Nemours, notorisk kvinnokarl, förändras helt till sättet (han är inte längre intresserad av att jaga efter andra) och Madame de Clèves kämpar med sitt samvete. Riktigt besvärligt blir det inte förrän hon följer samvetets röst och bekänner för sin make att hon är kär i en annan, dock utan att avslöja hans namn.

Det här är romantiskt och dramatiskt. Precis som med Phèdre är det en kamp mellan känslorna och samvetet/plikten, men upplägget är ett annat. Här får man följa alla de inblandades känslor, och trots att de beter sig bakvänt ibland är deras reaktioner ändå rimliga och förståeliga. Problematiken - att bli kär i en annan än den man är gift med - behandlas trovärdigare, och kanske inte på ett helt modernt sätt, men ändå kan nog de flesta relatera till åtminstone någon av personernas känslor en eller annan gång.

Colleen McCullough - Miss Mary Bennets självständighet

Ja, den person vars självständighet äntligen får blomma ut är Mary Bennet, syster till Jane, Elizabeth, Kitty och Lydia. När den här romanen tar sin början har alla systrarna varit gifta i ungefär tjugo år, utom då Mary som blivit satt att vakta modern, Mrs. Bennet, som Fitzwilliam Darcy stuvat undan på bekvämt avstånd så att hon kan skada hans anseende så lite som möjligt.

Darcys omdöme om familjen Bennet står nämligen fast och för Mary, den ogifta, hyser han varken någon större respekt eller tillgivenhet. Men Mary har i alla fall läst många böcker och tidningar för huset Darcy installerat dem i har ett rätt bra bibliotek, så när modern dör - vissa frestas att säga "äntligen" - har hon en hel del idéer om vad hon vill göra med sitt liv. Hon tänker skriva en bok om de fattigas förhållanden i England, inspirerad som hon är av den eldige och anonyme debattören Argus. Hon tar alla sina sparpengar och beger sig ut på resa, helt ovetande om vad det kommer att innebära för både henne själv och hela familjen.

Delvis kan man kalla det här en melodramatisk äventyrsberättelse/skröna (det går inte att ta det som händer på allt för stort allvar - ändå saknas förstås Austens ironi och humor!). Till viss del också kärleksroman. Det är förstås en historisk roman - och det är även fanfiction. Karaktärerna är till största delen Jane Austens - eftersom romanen utspelar sig ca 20 år efter Stolthet och fördom finns förstås en hel del nya, som till exempel den mystiske Argus och barnen i familjen Darcy. Det är en fortsättning och vidareutveckling, precis som den mesta fanfiction är motorn en ovilja att acceptera att en bra historia tog slut, och en önskan om att hitta på vad som hände sedan. (Jane Austens romaner har gett upphov till ett flertal sådana "uppföljare", av vilka jag tidigare läst en som handlar om Emma.) Det är inte någonting nytt eller unikt för internet som en del tycks tro (då McCulloughs egen Törnfåglarna är mäkta populär torde den också ha gett upphov till en del fanfic) och kan ibland vara mycket underhållande, rent av en stor läsupplevelse i sin egen rätt som t ex Jean Rhys Sargassohavet...

Men genren är lite knepig. Visst måste man alltid hitta en ny infallsvinkel - i det här fallet flera år senare - kanske berätta historien ur någon annans perspektiv och göra en total omskrivning, kanske lägga till zombier eller flytta handlingen till modern tid... Man vill naturligtvis inte verka som om man kopierar eller härmar originalet, utan man måste ha något nytt att säga. Men som läsare vill man väl ändå att karaktärerna ska upplevas som "in character" (för att låna en vanlig term från fanfic-diskussioner på internet), dvs man ska känna igen dem och det hela ska kunna kännas trovärdigt på någon nivå (vilket är anledningen till att Sargassohavet, trots att den "sticker hål" på och problematiserar ett bärande inslag i Jane Eyre är så drabbande).

Jag är inte säker på att McCullough lyckas hela vägen. Mary Bennet... ja, det har gått tjugo år, och hon hade inte direkt någon bärande roll i Stolthet och fördom men detta som förvisso gör henne till en rätt bra karaktär ur fanfic-synpunkt, på ett sätt, gör också att hon i hög grad blir McCulloughs egen skapelse. Är hennes förvandling till eldig om än naiv feminist egentligen trovärdig? I den här romanen är hon en av huvudfigurerna, men det finns fler personer som är viktiga (i förbigående sagt nästan för många, det förekommer nästan allt för många och hastiga pov-växlingar, varav vissa inte fyller någon stor funktion för berättelsen egentligen) och som läsare har man kanske från början en starkare relation till Lizzie och Darcy.

En stor del av utrymmet ägnas deras inte allt för lyckliga äktenskap. Här river författaren upp en stor del av Jane Austens slutsatser och de förutfattade meningar om varandra som Lizzie och Darcy från början hade visar sig i stort sett stämma. Istället för att närma sig och lära sig förstå varandra har de glidit längre ifrån varandra än någonsin. Lizzie är en retsticka och hennes man är uppblåst, stel och högfärdig. Och visst; det står fanfic-författaren fritt att hitta på vad hon vill, men alla Lizzie/Darcy-shippers gnisslar nog tänder... Hm, men även om jag skulle ha föredragit att se det på ett annat sätt skulle jag, när nu missämjan är ett faktum, ännu hellre se att McCullough vågade löpa linan ut på det spåret (vad som verkligen sker - ursäkta, spoiler - är egentligen snarast en upprepning av det förra slutet, ett slags hopp i tiden). Det finns en karaktär kallad Ned Skinner som de flesta är en mystifikation - vem är han och vad gör han på Pemberly, denne svartmuskige gentleman som ändå helt uppenbart inte egentligen är någon gentleman? Det avslöjas först i slutet av romanen, fram till dess antyds det bara, och medan det bara antyds kan man ju dra sina egna slutsatser. Men McCullough luras! Om det bara hade visat sig vara så som jag trodde... Det hade kunnat förklara mycket och ursäkta en hel del...

Trots allt gillar jag ändå en del av originalkaraktärerna, som Charlie Darcy (skildringen av systrarna är däremot ytlig och rätt poänglös!), hans vän Owen och Angus Sinclair. En liten detalj som jag inte gillar så värst mycket är omgivningens fasa för (eller i vissa fall skadeglada förhoppning om) att Charlie skulle vara så kallat sokratiskt lagd för att han är så vacker och så väldigt bokligt lagd och så lite karlakarl -- och så sucken av lättnad när han visar sig vara så modig, ansvarstagande och manlig att han omöjligt kan vara åt det hållet, tror föräldrarna... Detta är ju helt i enlighet med tidens tankesätt men ändå irriterande. Det hade varit rätt trevligt om Charlie visade sig visst vara en "värdig Darcy" (han både rider och skjuter mycket bra, rusar gärna ut efter en dam i nöd, har auktoritet inför "lägre" personer, osv) trots "sokratiska" böjelser. Nåja, man kan inte få allt, tydligen, inte ens i fanfic med så många personer inblandade.

Av originalkaraktärerna är det främst Caroline Bingley som känns bekant från förr. Trots att man kanske i och för sig kunde ha hoppats på att hon med tiden skulle ha blivit mindre bitter och gått vidare. Alla karaktärerna har trots allt växt i någon mån sedan ungdomstiden, utom Lydia och Caroline. Jane har kanske till och med förändrats till det sämre. Men slutet är till största delen idylliskt; kanske allt för idylliskt.

Tja. Miss Mary Bennets självständighet är ändå ganska underhållande läsning om man kan avhålla sig från att bli allt för irriterad på de många bifiguerna, Marys plötsliga skönhet (Mary-Sue-varning, någon?), greppet att backa bandet till Lizzies och Darcys första känslor för varandra, och de många överflödiga förklaringarna (varför personerna gör som de gör, vad de vill och inte vill, osv - sådant som man mycket väl begriper ändå). Jag får nästan lust att leta på någon mer S&F-uppföljare för att jämföra. Men mest känner jag för att läsa om originalet, eller kanske se TV-serien från 90-talet. Under läsningen såg jag faktiskt ofta tex Colin Firths och Anna Chancellors ansikten för min inre blick... ibland svävade tankarna också iväg till Bridget Jones och hennes Mr. Darcy -- vilket genom sin totala-men-ändå-inte-alls-omstöpning av Stolthet och fördom kanske trots allt är bäst hittills, bland fanfiction, alltså.

Några andra recensioner: Kristianstadsbladet, Östersundsposten, Dagens bok.

Patricia Cornwell - De dödas bok

De dödas bok är Patricia Cornwells femtonde bok om rättsläkaren Kay Scarpetta. Den femtonde av (hittills) totalt arton. Patricia Cornwell tröttnar inte men som läsare måste jag säga att jag, ja, jag tror nog att jag börjar tröttna.

Vad är problemet? Jag har inte ens läst hela serien, den första jag läste var Eldens öga - och då var jag fast, förtjust, fascinerad. Alla personerna och deras relationer tycktes mig intressanta, men kanske är det så att det nu känns som att samma saker tuggas om och det sker ingen intressant utveckling. Jag är ändå rätt förtjust i Scarpetta, det är personerna runt omkring jag mest stör mig på. Jag menar, okej att mördaren är en komplett vettvilling men alla andra runt omkring är också spritt språngande galna och jag vet inte, kanske det kan vara så i verkligheten också men det känns inte äkta. Dessutom går Marino här fullständigt överstyr.

Historien börjar med att en världsberömd ung tennisstjärna hittas mördad och brutalt stympad i Rom. En dryg italiensk polis involveras i fallet, som är vän med en av Bentons kollegor på sjukhuset där psykiatern och TV-personligheten Marilyn Self tar in för att komma undan en hotande fara. Dr Self är maniskt besatt av att förstöra livet för Kay Scarpetta och alla som har något med henne att göra; nästan samtliga personer i boken utsätts på ett eller annat sätt. Faktiskt tror jag att det är denna veritabla galning som gör att jag har svårt för historien. Visst, en deckare behöver en snårig intrig, och visst är jag bitvis rätt intresserad, men någonstans i denna röriga soppa finns en mur rest som jag har svårt att ta mig över.

Är de följande böckerna i serien likadana? Det kan hända att jag inte ens tar reda på det.

Fais-moi oublier - Brigitte Kernel

Fais-moi oublier (Få mig att glömma) av Brigitte Kernel handlar om hur livet kan förändras av döden och hur kärleken kan uppstå trots allt och skapa olösliga konflikter.

"Léa est tombée de ce pont. Comment tout cela a-t-il commencé?" (Léa föll från den här bron. Hur började allt detta?) är bokens första mening. Resten av boken är en återblick, men det är inte Léas död det fokuseras på utan Louises, hennes flickvän.

Berättelsen börjar med att Léa och Louise, nykära, är på middag hos berättaren och hennes make Olivier. Léa är deras mycket goda vän sedan ett antal år tillbaka, hon är yngre än de, livlig och diskussionslysten, och de känner sig ibland som hennes föräldrar. Hennes förhållanden är alltid korta och de träffar inte hennes flickvänner, men Louise är annorlunda. Kvällen då berättelsen börjar träffar paret henne för fjärde gången. Dagen efter reser hon, i egenskap av journalist, till ett land i krig.

De får reda på att hon blivit dödad en dag som skulle ha blivit speciell och märkvärdig av ett helt annat skäl: Det är total solförmörkelse. Huvudpersonen har fyllt år, och Olivier och Léa har köpt en hundvalp åt henne som får namnet Eclipse. Sedan bryter förtvivlan ut.

Léa vet inte hur hon ska kunna fortsätta leva utan sitt livs kärlek. Berättaren och hennes make lovar att stå vid hennes sida och stötta henne vad som händer, och det gör de också. Hon får bo hos dem, de tar hand om henne, oroar sig, gråter med henne, försöker finnas till, och banden mellan dem växer sig allt starkare. Attraktionen mellan Léa och berättaren växer också. Hon som aldrig tidigare varit dragen till kvinnor undrar plötsligt hur det skulle kännas att kyssa Léa, och skuldkänslorna växer i takt med att Léas sorg tar sig allt extremare uttryck.

För berättaren väcks också minnen av andra förluster: den älskade hunden, några år tidigare den bästa vännen, och i barndomen lillasyster Anne. Hon tänker sig att alla dessa döda finns någonstans och har tagit emot Louise hos sig, och hon ber dem alla att vaka över Léa.

Ämnet är tungt: Förlust, sorg, och kärlek i dödens skugga, men texten flyter fram lätt och man är alltid närvarande i känslorna. Medan Léa går djupare in i sitt inre mörker börjar livet ändå gå vidare för de andra... men kanske stannar det ändå upp där på bron.

Simple - Marie-Aude Murail

Marie-Aude Murail har skrivit många böcker för barn och ungdomar och hon väljer ofta ämnen som är, för en fransk läsekrets, lite ovanliga för åldersgruppen. I Simple handlar det om att skapa förståelse för funktionshinder.

Huvudperson är sjuttonårige Kléber som kommer till Paris med sin äldre bror. Till hösten ska han börja en ny skola och han ska bo tillsammans med sin bror. Det är bara det att brodern, som kallas Simple (enkel), är som ett stort barn i en ung mans kropp. Han säger alltid rakt ut vad han tänker, han kan inte räkna, han har ingen klocka eftersom han alltid tar sönder sådant för att se om det finns en liten gubbe inuti, och hans bästa vän är tygkaninen Monsieur Pinpin. Han försätter ofta sig själv och sin bror i knepiga situationer (inte sällan på grund av Monsieur Pinpin).

Pojkarnas mamma är död sedan ett antal år tillbaka och pappan är omgift med en ung kvinna som helst vill ha så lite med Simple att göra som möjligt. Simple har tillbringat en hel del tid på Malicrox, ett hem för personer med vårdbehov, men Kléber gillar inte hur stället har kuvat och kväst hans bror och har därför fått pappans tillstånd att ta Simple där ifrån. Simple leker ofta Malicroix med sina leksaksfigurer: "Vi säger att det här är pappan och det här är barnet. Barnet är en idiot så pappan skickar honom till Malicrox"... Men nu är de i Paris, hos en gammal släkting som verkar vara lite rädd för Simple, som inte tycker om henne, och Kléber letar därför efter ett eget boende.

Han finner ett kollektiv i en lägenhet, där det finns två små lediga rum. Där bor Enzo med sin vän Corentin, dennes syster Aria samt Arias pojkvän Emmanuel. Alla dessa är i tjugoårsåldern. Enzo är den som figurerar mest i handlingen, en butter ung man med författarambitioner och en het kärlek till Aria som mest verkar tycka att han är ganska dryg. Delvis kan jag hålla med henne, särskilt när han tar hjälp av en granne, den gamle Monsieur Villededieu, som ger råd av typen: "Var stark och visa att du är en man!"

I början vet inte ungdomarna vad de ska tänka om Simple. Som alla andra som möter honom blir de ställda, generade och vet inte hur de ska behandla honom. Gradvis inser de dock att de kanske ändå har något att lära av honom ändå och både han och hans bror finner sin plats hos dem. Malicroix hotar dock fortfarande i bakgrunden, allt medan Kléber slits mellan två olika tjejer i sin klass.

På det stora hela är det här en underhållande och tänkvärd bok om att växa upp, om kärlek och att acceptera varandras olikheter. Kléber hamnar ofta i kläm mellan viljan att leva sitt eget liv och att alltid sätta sin bror i första rummet, något som säkert kan kännas igen av andra som har anhöriga med funktionshinder. Något som störde mig lite var att vissa av relationerna mellan tjejer och killar är lite väl stereotypiskt skildrade (man får hoppas på att läsarna ser det komiska i M. Villededieu istället för att ta honom på allvar), särskilt när det gäller de två flickor som Kléber tycker om. Den ena är krävande, högljudd, utmanande och drivande, den andra är stillsam, vänlig, blyg och mjuk... Vem av dem som Simple gillar bäst, och vem som Kléber slutligen väljer, tja...

En sak som jag i början förvånades mycket över var hur Simple blir bemött av sin omgivning. Alla som möter honom första gången blir chockade och nästan arga, som om personer som Simple borde hållas bakom lås och bom. Detta är dock realistiskt skrivet enligt min lärare; även om det börjar bli bättre nu med öppenheten och toleransen i det franska samhället. Det är attityden att Simple måste hållas undangömd som Kléber protesterar mot och som är bokens viktigaste budskap: Simple kanske inte är som alla andra, men han är ändå värdefull som människa och vän till alla oavsett deras ålder och bakgrund.

Något annat jag funderar på är vilken åldersgrupp boken riktar sig till. Tydligen ska det vara 11-12-åringar, vilket jag tycker känns lite märkligt med tanke på huvudpersonernas ålder (mellan 17 och 25) och den stora vikt som läggs vid deras sexuella relationer. (I sammanhanget kan dock noteras ett litet plus för hintarna om Corentins eventuella känslor för vännen Enzo -- det är dock mycket subtilt och kan säkert helt missas om man inte har ögonen öppna.) Simples historia kan dock vara intressant och viktig att ta del av för alla åldrar. Temat är allvarligt men tonen humoristisk och innerlig. Man både upprörs, berörs och skrattar, även om inte allt alltid känns helt trovärdigt.

Simple har fått flera franska och även tyska utmärkelser. På svenska heter boken Pucko och kategoriseras på flera sajter som passande för 12-15-åringar.

Club Dead - Charlaine Harris

Den tredje boken om den tankeläsande servitrisen Sookie Stackhouse och hennes vänner och fiender bland vampyrerna är ganska lik föregångarna. I den här berättelsen blir hennes pojkvän Bill kidnappad på grund av ett hemligt projekt han arbetat med -- så hemligt att inte ens Sookie fått veta några detaljer -- och det hänger nu på henne att rädda honom. Hon är rätt sur på honom eftersom han även tycks ha varit otrogen mot henne men ger sig ändå av tillsammans med Alcide, en varulv, för att finna honom. De hamnar bland annat på Club Dead, en klubb för nattens varelser som är råare och mer exklusiv än Erics Fangtasia, och långt farligare än Merlotte's.

I den här boken figurerar varulvar mer än tidigare. Det uppstår vissa gnistor mellan Sookie och Alcide, och spänningen mellan henne och Eric bara växer. Bubba, det vill säga vampyr-Elvis, drar även han sitt strå till stacken. Det är lätt att hänga med, texten är medryckande, och trots att det blir lite drygt ibland (och inte direkt olidligt spännande -- man tvivlar aldrig på om de flesta ska överleva, men undrar kanske om Sookie ska falla för Erics förförelseförsök till slut) är det ändå ganska underhållande. Nu var det ju också ett år sedan jag läste den förra boken...

Jag har inte sett tredje säsongen av True Blood, så jag vet inte hur boken förhåller sig till den.

Ni d'Adam, ni d'Eve - Amélie Nothomb

Ni d'Adam, ni d'Eve handlar om när belgiska Amélie i tjugoårsåldern återvänder till Japan, det land där hon tillbringade sin tidigaste barndom. Skildringen börjar några månader innan tiden som beskrivs i Stupeur et tremblements och handlar om Amélies privatliv; mindre kaotiskt än arbetslivet men inte mindre upplevelserikt.

Fylld av entusiasm och kärlek inför landet som hon tänker på som sitt eget bestämmer hon sig, nyanländ, för att ge privatlektioner i franska för att också själv lära sig bättre japanska. Den ende som svarar på hennes annons är den unge studenten Rinri. Hans franska är hemskt dålig men eftersom Amélies japanska befinner sig på en femårings nivå går de bra ihop. De blir vänner och så småningom ett par. Tillsammans går de igenom språk- och kulturkrockar, festligheter och äventyr som bestigning av Fuji. Vid ett tillfälle går Amélie även vilse i en snöstorm.

Berättelsen är enkel och underhållande, om vänskap och kärlek och att finna sin identitet. Nothomb skriver ganska humoristiskt och språket är inte allt för avancerat. Den är bra, men inte lika stark som föregångaren.

L'exil selon Julia - Gisèle Pineau

Gisèle Pineau är en författare från Guadeloupe som har levt många år i Frankrike. Hennes böcker behandlar ofta teman som immigration. L'exil selon Julia ("Exil enligt Julia") är inget undantag. Romanen handlar om en familj från Guadeloupe som under 1960-talet flyttar till Frankrike.

Berättare är den lilla flickan Gisèle, i mitten av en syskonskara, och genom hennes ögon får man ta del av hemlandet, färden där ifrån, och försöken att skapa sig ett nytt liv i det kalla Europa - något som inte alls är lätt. I början av historien är hon en liten flicka men hon ska växa upp i Frankrike och i slutet är hon en tonåring mellan barndom och vuxenliv. Hon är en drömmare med stor fantasi men hon betraktar livet omkring sig med öppna ögon. Hon tänker mycket på sin mammas och sin farmors liv och är mycket intresserad av familjens historia. Hennes bröder och systrar är också viktiga för henne men spelar mindre roll i historien. Huvudpersonen som allting kretsar kring är dock farmodern Julia, som kallas Man Ya.

Man Ya har i hela sitt vuxna liv levt tillsammans med sin make Asdrubal, som hon kallar le Bourreau (bödeln) för att hon aldrig går fri från hans brutalitet. Han inte bara misshandlar henne, han ger henne en stark känsla av att hon bara är "en tjock och ful negress" som inte är värd något bättre. Hennes liv är hårt men hon finner sin tröst i trädgården och i kyrkan, dit hon går varje söndagsmorgon trots att det är mycket långt dit. Hon är mycket from och gör alltid sitt bästa för att förlåta sin makes brister. I det nya landet ägnar hon sig åt att ta hand om barnbarnen.

Ett av de viktigaste teman i romanen är exilen. Exil är att vara långt borta från sitt eget land, antingen av tvång eller nödvändighet, utan att egentligen vilja det. Familjen har valt att flytta till Frankrike och de har tagit Man Ya med sig för att få henne bort från Asdrubal. Men för Man Ya blir detta mycket svårt, hon känner sig som i påtvingad exil och blir till sist mycket olycklig. Hon tycker inte om Frankrike där allt, verkligen allt, är annorlunda.

För berättaren är det också svårt. Hon lyssnar till Man Yas historier och för henne blir Guadeloupe ett mytiskt paradisland. Samtidigt vill hon känna sig hemma i Frankrike men det är svårt på grund av rasismen som finns över allt. I skolan finns ingen som liknar henne och hon har inga vänner, och även om inte de andra barnen alltid mobbar henne så finns det vissa lärare som gör det. Men för Man Ya innebär exilen något ännu värre. Hon saknar inte bara landet utan även sin make. Hennes son menade väl när han tog henne med sig men hon blev olycklig av det.

Det har aldrig funnits någon kärlek mellan de två, förutom kanske under kriget, då Asdrubal också levde i exil. Då skrev han vackra kärleksbrev som en grannflicka läste upp, men efter hans hemkomst började misshandeln igen. Trots detta önskar Man Ya bara en enda sak: att få återförenas med sin make. Eftersom de är gifta är det hans rättighet att behandla henne precis som han vill, tänker hon. Hon är mycket kuvad och det hon känner för Asdrubal är en kärlek mot allt förnuft: långt borta i fjärran land oroar hon sig för att han inte får tillräckligt med mat, att han känner sig ensam och övergiven. Det är Gud som har givit henne denne make och alltså kan hon aldrig lämna honom. Men hon har lämnat honom. Detta är för henne den största exilen. Hon lider utan honom och som läsare blir det nästa plågsamt att bevittna det. Att kunna uthärda svårigheter och att kunna förlåta sin bödel när man inte har möjlighet att lämna honom är mycket bra, men på samma gång har man ju bara ett liv och man måste tycka att Julias son gjorde rätt i princip när han tog henne med sig från Guadeloupe. Men exilen enligt Julia, det är att vara långt borta från Asdrubal. Det går som en klagosång genom hela boken.

Andra viktiga teman är rasismen och svårigheten att leva i ett land som bara har fientlighet att erbjuda både barn och vuxna. Men det handlar också om hoppet om att skapa sig ett bättre liv, och om kärleken till böcker och till skrivandet.

Romanen kan kallas "autofiction" - den är inte en självbiografi (i en sådan kan man ju inte beskriva saker man inte sett och andra människors tankar och känslor in i minsta detalj) men Gisèle Pineau har använt många av sina egna erfarenheter och sin egen familjs historia i skrivandet. Pineau har sagt att "skrivandet är en kamp, genom den konstruerar jag mig." (L'écriture est un combat, à travers elle je me construis.) Jag vet inte om alla författare ser sitt yrke som ett sätt att konstruera sig själva, men för den här bokens berättare är skrivandet ett fantastiskt äventyr. Det är ett sätt att förstå livet, det franska språket och även den franska identiteten, så väl som Man Yas och sin egen identitet. Hon skriver inte bara för att uppfinna utan för att upptäcka.

Pineaus stil är ganska komplex och svår. Visserligen är historien i sig lätt att förstå, till och med när man följer flera personer på olika platser (kvinnan och barnet, Frankrike, Landet, drömmarna, m.m.) men resan genom texten är ändå bitvis ansträngande. Detta kan jämföras med Marguerite Duras, där jag kan uppleva det motsatta: scenerna är korta och enkla på ytan och orden går lätt att förstå, men själva historien är ändå mycket mer komplex än vad ytan visar. Detta kan i och för sig delvis ha sin förklaring i att min franska är bristfällig, dvs problemet kan ligga hos mig själv snarare än hos Pineau... Hur som helst var boken ändå rätt intressant.

Ekologisk resa - Håkan Hedin

En ung man som tillbringat sina tonår med att supa och utföra småstölder och andra mindre bra gärningar vaknar upp och börjar omvärdera sitt liv. Han läser mycket, och han grips av idén att leva nära naturen. Full av brinnande iver ger han sig en tidig sommarmorgon av för att utforska delar av Sverige, Dalarna bland annat, på cykel. Han träffar en annan ung man som vill följa med för att ha något att göra medan han tar en paus i sitt ständiga drickande. De två är ganska olika men mellan dem utveckals en vänskap som hade kunnat utgöra en ännu starkare drivkraft i romanen, även om de homoerotiska underströmmarna rinner ut i sanden.

Romanen har som undertitel Roman om 70-talet, och genom huvudpersonen filtreras många av tidens tankar. Detta är ganska intressant, men texten får ibland en lite väl föreläsande karaktär (även vissa gånger då miljöerna beskrivs, med historiska bakgrunder) då romankänslan bryts och författarperspektivet blir lite väl tydligt.

Det är lite synd, för historien har potential att bli ännu mer fängslande. Om fakta och fiktion hade vävts samman lite mer (kort sagt mer gestaltning och mindre dramadokumentär om 70-talet), med fler och mer realistiska dialoger och en fördjupning av personerna och deras relationer, hade det kunnat bli mycket bättre. Som det nu är, är Ekologisk resa en ganska intressant och bitvis underhållande historia som är ganska fort glömd. Jag hade velat ha något mer... För cyklande naturentusiaster som själva var med på 70-talet fyller den dock kanske en viss nostalgisk funktion.

Av mig får boken godkänt. Värre finns det, som föregående recension visat. Här är jag ändå hela tiden intresserad av vad som ska hända härnäst, vilket måste ses som ett plus...

Min tidningsrecension.

Ljusets dotter - Elisabet Nemert

Elisabet Nemert är en produktiv författare som har skrivit flera romaner i historisk miljö. Den senaste, Ljusets dotter, utspelar sig på 1700-talet, under Gustav III:s sista tid i livet.

Berättelsen handlar om den unga Maria Wessman, mobbad av sina jämnåriga och hunsad av sin brutale far. Dock har hon en sällsynt musikalisk begåvning. Denna, tillsammans med den gode och driftige äldre brodern, hjälper henne att lyckas i livet.

Ja, det är egentligen inga fel på grundingredienserna. Problemet är hur författaren hanterar stoffet. För att vara den sjätte romanen i ordningen är denna förbluffande dåligt skriven. Inte nog med att bildspråket består av idel slitna klyschor, gestaltningen är ytterst bristfällig. Personbeskrivningarna är enkla och saknar djup, ingenstans finns utrymme för läsaren att tänka själv. Mindre adjektiv, mindre förklaringar, mer tillit till läsaren... Som det är nu kan man glida igenom texten utan att behöva tänka ett dugg på varför personerna gör som de gör eftersom allt redan serveras. Dessutom är miljöbeskrivningarna oftast torftiga och den historiska bakgrunden känns påklistrad. För många bifigurer kommer in i handlingen och gör historien plottrig, istället hade författaren kunnat fördjupa huvudpersonerna.

Titeln och omslagsbilden liknar en fantasyroman men en sådan är det inte. Inte riktigt. Romanen har vissa vagt övernaturliga, mystiska inslag som skvalpar runt någonstans i bakgrunden. Detta hade egentligen kunnat uteslutas, eftersom det inte blir något av det hela. Ingenstans blir man överraskad, utgången är redan given, och till och med i de partier då författaren försöker skapa spänning blir det konstigt eftersom händelserna berättas i en konstig ordning. Till exempel när Maria och Tobias rusar hem, på var sitt håll, med andan i halsen, eftersom de tror att modern är i fara. Det är bara det att läsaren redan vet att faran är över.

Sammanfattningsvis kan man säga att det här möjligtvis är bättre än en Harlequinroman, men det är marginellt. Det liknar mest en veckotidningsnovell i romanform för läsare som inte har högre krav än att få en lättsmält historia om en kuvad vacker flicka som får revanch, utan att lämna något bestående intryck.

Moderato cantabile - Marguerite Duras

Titeln på denna roman av Marguerite Duras kommer från inledningen. En pianolärarinna frågar en liten pojke vad "moderato cantabile" betyder. Han spelar duktigt, men tycker att det är tråkigt, och han vägrar att svara. Han tiger envist, eller säger att han inte vet, medan lärarinnan blir allt mer frustrerad eftersom hon har talat om för honom massor av gånger vad orden betyder.

Så hörs ljud utifrån gatan. Pojkens mamma, Anne Desbaresdes, går nyfiket fram till fönstret... men de får lov att vänta tills lektionen är slut innan de får veta vad som hänt. Ett mord har skett inne på en bar; en kvinna är död och en man klänger sig fast vid hennes kropp, medan nyfikna människor står runt omkring och ser på.

Anne promenerar alltid runt i staden med sin son varje dag. Nästa dag går hon tillbaka till baren och beställer ett glas vin. Hon är ovan vid att dricka vin, och det är även ovanligt att se en ensam kvinnan på ett sådant ställe. Men baren är nästan tom, sånär som på Chauvin, en man som är främmande för henne men som känner Mme Desbaresdes väl till utseendet. De båda börjar samtala med varandra.

Det är dessa samtal som utgör ramen för handlingen. Anne är nyfiken på mordet som skett och vill att Chauvin ska berätta saker för henne. Han vet inte så mycket men han börjar hitta på i alla fall, och han ställer frågor om henne själv, tillslut börjar han berätta om henne också och det är som om de inte längre vet om de pratar om varandra, om mannen som dödat sin fru, eller om helt fiktiva människor. Hur det än är så kommer Anne tillbaka dag efter dag.

Moderato cantabile kan beskrivas som en historia om kärlek över klassgränserna; förbjuden kärlek och ord som inte får sägas ut, en man och en kvinna som balanserar på skandalens rand. Men det behöver inte vara så. Det kan vara en studie i maktbalansen i ett förhållande, mannens vilja att kontrollera kvinnan och återskapa henne på ett sätt som gör henne mindre hotfull för honom själv. Det kan också vara någonting annat. Det kan vara så att Anne är en olycklig kvinna som inte känner sig levande längre. Genom att försöka förstå passion och våldsamma känslor - genom att lyssna på Chauvins historier - och genom att berusa sig på vin försöker hon komma bort från sitt livs snäva gränser. Chauvin och allt han säger är mycket långt från hennes vanliga liv men han skulle kunna vara vem som helst för henne. Det kan vara så att han försöker förföra henne, han kanske blir förälskad i henne eller så är han bara attraherad av henne - denna vanligtvis så oåtkomliga gifta kvinna som enligt samhällets regler inte borde slå sig i slang med en vanlig arbetare - men han kan aldrig riktigt komma åt henne. Jag får uppfattningen att i allt han berättar finns en underliggande fråga om vad hon egentligen vill att han ska säga, vad hon är ute efter. Jag tror inte att hon vet det. Hon kommer till baren i sökandet efter någonting som saknas i henne liv. Hon kan inte prata med sin son - han är för ung - uppenbarligen inte med sin man, och inte med pianoläraren för det passar sig inte... men Chauvin är en främling. Han kan hjälpa henne mot sanningen genom orden. I slutändan förstår hon att hon på ett sätt redan är död. Eller så förstår hon att hon faktiskt inte alls vill dö...

(Det kan hända att jag är alldeles ute och cyklar, men jag tycker mig se någon form av parallell mellan Moderato cantabile och filmen Nathalie... [Anne Fontaine, 2003]. Mest i strukturen - samtalet, sökandet efter någonting som är outsagt, den ovissa maktbalansen och osäkerheten, spänningen mellan de två som talar och den något tvetydiga upplösningen - men redan för länge sedan tyckte jag att det fanns något "durasiskt" över Nathalie... på något vis... Det vore intressant att veta om någon annan någon gång gjort samma iakttagelse...)

Det faktum att man kan tolka romanen på olika sätt betyder inte att den är obegriplig, men att man måste läsa mellan raderna. Allt är inte helt klart vid första ögonkastet - men när är det någonsin det när det gäller Duras? Det är en kort roman, luftig och lättläst, men ändå i allra högsta grad substantiell. Vartenda ord är viktigt och ingenting är obetydligt. Det finns allt för många böcker överallt där allting är övertydligt och förenklat, vilket är oerhört tröttsamt och irriterande. Av Duras får man däremot någonting äkta. Det finns en kraft i skrivandet som säger att orden är det viktigaste som finns i livet.

I köket - Monika Ali

Vidare med försöken att komma ifatt med den här bloggen... Idag tar vi en recensionsbok: I köket av Monica Ali.

Monica Ali är en brittisk författare som slog igenom vid debuten med Brick Lane för ett antal år sedan (ungefär vid samma tid som Zadie Smith och Vita tänder). Debutromanen har jag inte läst, denna hennes tredje är min första, men jag visste ändå tillräckligt för att ha vissa förväntningar. Förväntningarna infriades faktiskt.

Romanen handlar om Gabriel Lightfoot, kock i en hotellrestaurang. I hans kök samlas människor från nästan hela världen, med sina olikheter och konflikter, men också vänskapsband uppstår här. Gabriel är på väg uppåt i karriären, han har en flickvän som han planerar att fria till och skaffa barn med, och han planerar även i hemlighet att, tillsammans med två kumpaner, öppna eget. Sedan händer något. En ukrainsk diskare hittas död i källaren, en ung flicka kommer till honom för att få hjälp, och människor högre upp i hotellhierarkin tycks ha något fuffens för sig. Det här är ingen deckare. Det handlar om Gabes försök att balansera sitt liv med en sjuk far, ett stressigt yrkesliv och planer som kanske eller kanske inte går vägen, människor som kanske inte är att lita på, den unga Lena som plötsligt befinner sig i hans lägenhet, pengar, underligheter... Snabbare och snabbare börjar Gabes tillvaro att rulla utför.

Boken tog mig lång tid att läsa -- inte för att den på något sätt var tråkig eller svårläst, tvärt om var den mycket fängslande med alla sina människor och miljöer, och även om Gabriel Lightfoot ibland fattade en del felaktiga beslut befann jag mig hela tiden på hans sida och hoppades på det bästa. I Köket var kort sagt en läsupplevelse som gjorde mig nöjd, och glad åt mitt uppdrag som recencent. (Hittar inte recensionen på internet, därav denna korttext utan länk.)

Un certain sourire - Françoise Sagan

I väntan på att vårterminens 7,5-kurs om fransk litteratur (på franska) skulle sätta igång, tänkte jag att jag skulle värma upp med att läsa en bok jag har valt själv. Eftersom jag gillade Bonjour tristesse valde jag en bok av Françoise Sagan, nämligen Un certain sourire (jag kan ha fel men jag tror att den heter Något av ett leende på svenska).

Denna eleganta lilla kortroman (utmärkt format när man läser på franska!) från 1956 handlar om hur svår, mystisk och oberäknelig kärleken kan vara; hur oskyddad man är då man ger sig in i en lek med känslor i tron att man rent förnuftsmässigt kan hantera situationen. Det handlar om olika attityder till kärlek och förhållanden, vad man är beredd att offra och hur långt man kan gå utan att riskera för mycket, och om hur vissa saker kan vara ens eget val, eller samtidigt helt ofrivilliga, beroende på vilket perspektiv på känslor man har. Och hur går man vidare då vissa av ens illusioner har krossats? Man kan också säga att det är en illustration av talesättet "tre är en för mycket"...

Dominique, ung studentska i Paris, lever ett ganska bekymmerslöst liv med studier, vänner, nöjen och en pojkvän hon tycker bra om. Men hon känner sig ofta uttråkad och oengagerad tillsammans med andra människor, det finns ett tomrum fyllt av leda. Så möter hon sin pojkväns morbror, Luc.

Luc är lättsam och världsvan, och tillsammans med honom känner sig Dominique glad och väl till mods. Hon känner att hon för första gången kan vara sig själv - samtidigt som det genast uppstår en spänning mellan dem, som hon inte riktigt vill kännas vid. Luc är gift med Françoise, en moderlig och välvillig kvinna som tar Dominique under sina vingars skugga. Det sista Dominique vill är att såra henne, men Luc döljer inte sitt intresse, och snart kan hon inte längre stå emot passionen.

Ändå vet hon att det inte kan bli tal om kärlek mellan dem. Luc gör från början klart att han aldrig tänker lämna sin fru, men att inget hindrar dem från att ha ett litet äventyr för skojs skull, helt enkelt för att de är av samma skrot och korn och förstår varandra så bra. Dominique har väl inte direkt några skäl att tro att det inte kan bli precis som han säger - lättsamt, enkelt och konfliktfritt utan några krav och starka band. Dock inser hon att känslor inte låter sig kontrolleras så enkelt; det som inte får hända händer...

Romanen rymmer inga stora överraskningar, men den är tilltalande i sin bitterljuva enkelhet. Dominique är en uppriktig och ärlig huvudperson (som ibland försöker föra sig själv bakom ljuset) och det är lätt att följa med i och identifiera sig med hennes tankar. Historien påminner lite på något sätt om en enklare fast elegantare version av Sex And the City; kanske för att Luc i sin attityd liknar Mr. Big...

Sammanfattningsvis kan sägas att om man gillar Bonjour, tristesse så tycker man nog också om Un certain sourire (stilen och tonen känns igen), i alla fall om man vill ta del av ett utforskande av vissa aspekter av "kärlekens smärtsamma mysterium".

Nytt år, gamla böcker

Den här bloggen har visst blivit försummad en längre tid... Nu tänkte jag, i ett försök att komma igång igen, skriva om tre böcker på en gång, det vill säga tre som faktiskt lästes under 2010 även om jag aldrig tog mig för att skriva något här om dem.

Först De där somrarna av Robert Kangas, en recensionbok som jag läste i början av hösten någon gång. Av höstens fyra recensionsböcker hör den faktiskt till de två bättre (den där Facebook-boken var ju rätt okej), därmed inte sagt att den var så där fantastisk... Det är en uppväxtskildring under 60-talet; det handlar om Gert som i bokens början går i sexan. Intriger både i byn och i familjelivet sätts i rullning under de där somrarna, och allt som tiden går betraktar han med allt mer skräckblandad förtjusning flickor och vuxenvärldens alla hemligheter. Jag tyckte att det var rätt svårt att komma in i boken; Kangas stil kändes till en början inte lättillgänglig, men bitvis flöt jag igenom historien med stor lätthet. Andra gånger blev jag dock lite uttråkad... Min fullständiga recension av boken hittas på Dalarnas Tidningars kultursida.

Sedan Nos baisers sont des adieux av Nina Bouraoui, som jag också började läsa någon gång under tidiga hösten, även om den tog mig ett tag att läsa ut... Den är ännu inte översatt till svenska, men det kanske händer någon gång. Boken består av korta stycken (från några rader till som mest kanske fem sidor) som alla har en rubrik av formatet "Namn, plats, årtal". Flera namn, platser och år återkommer, men inte alls i kronologisk ordning. Det handlar om relationer, kärlek (ibland platonisk, ibland högst fysisk), uppbrott, avslut, inledningar och upptäckter (människor, platser, konstverk). Ofta finns sexualiteten under ytan, liksom rädslan, och hängivenheten... På grund av formen var det lätt att bara läsa en bit i taget utan att tappa tråden. Vissa stycken var också sådana att jag verkligen ville ta en paus och begrunda det lästa. Jag tyckte mycket om boken, även om den kanske inte är min absoluta favorit hittills, men den är i stort sett vad jag lärt mig förvänta mig av Nina Bouraoui.

Här är en intervju med henne, i videoformat. Jag upptäckte den alldeles nyss, så fråga mig inte vad hon säger; jag måste lyssna några gånger till för att förstå mer än att hon pratar om sitt skrivande... Här är även en intervju från en tidning, Elle. (Jag tyckte först att första frågan var mycket märklig; "Sover du mycket?", innan jag insåg att intervjun handlar om hälsa och att hålla sig i form...) Hm, nu mindes jag plötsligt att jag inte läst den där tidningen än som jag köpte i Paris i våras, med en intervju med henne i!

Så är vi plötsligt framme vid december, då jag läste Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo. Det handlar om en ung kinesiska som skickas till London av sina föräldrar för att lära sig engelska, för att kunna få en bättre framtid. Vid sin ankomst kan hon inte mycket av språket, som hon ska studera under ett läsår, men hon har alltid sin ordbok redo. Samtidigt med språket kommer också kulturen; hon konfronteras med nya sätt att tänka, inte minst sedan hon möter en äldre man som hon inleder ett förhållande med. Ingenstans tycks språket bli så viktigt som i kärleksrelationen, men det är också där som det är allra svårast att kommunicera och förstå varandra. Det kinesiska ställs mot det västerländska på fler sätt än språkliga, och det är inte alltid självklart vad som egentligen är rätt och bäst. Det är humoristiskt och varmt, bitterljuvt, och smärtsamt. När huvudpersonen så återvänder hem har hon lärt sig mer än bara ett språk.

Händelser vid vatten - Kerstin Ekman

Jag läste Kerstin Ekmans Händelser vid vatten för några år sedan, då jag inte hade någon bokblogg... Idag hittade jag ett aldrig inlämnat reflektionsprotokoll från en litteraturvetenskaplig teorikurs. Gamla PM, reflektionsprotokoll och hemtentor kan ofta visa sig vara oläsbara ett antal år senare, eftersom man ibland tycks skriva dem utifrån ett väldigt internt perspektiv; man kanske inte alltid uttrycker sig så klart eller ger sig tid att fullfölja sina resonemang eftersom man dels förhåller sig till en viss tidsram och teckenbegränsning, dessutom utgår från att läraren förstår vad man menar, och eftersom man själv är så inne i kurslitteraturen tror man att man själv också alltid kommer att förstå vad man har menat. Så är inte alltid fallet. Nedanstående text tycks dock vara begriplig, och kan därför används till att ge min blogg sken av aktivitet...

Den text som refereras till är Emma Kafalenos "Not (Yet) Knowing" ur Narratologies: New Perspectives on Narrative Analysis (David Herman, Ohio State University Press, 1999), s. 33-65.

I texten ”Not (Yet) Knowing” utreder Emma Kafalenos vad som händer när det finns luckor (gaps) i informationen i det som berättas, både när det gäller hur läsaren tolkar den litterära texten, men också hur karaktärerna själva upplever och tolkar sin situation. Hon hämtar den grundläggande terminologin från Vladimir Propp; funktioner, fabula och sujett. Sujetten är det berättade händelseförloppet, fabulan är det kronologiska förloppet som konstrueras när läsaren tolkar händelserna som berättas. ”Tolkning” är ett nyckelbegrepp i texten. Uttrycket ”att ännu inte veta” syftar på att även om information fördröjs eller undanhålls, så skapar man mening av den information man har tillgång till och upplever därigenom en helhet, tills ny information avslöjar behovet av omtolkning. Så sker hela tiden i verkliga livet, och i de litterära karaktärernas liv. När det gäller litteraturen kan dock läsaren vara medveten om luckorna i det som berättas, och läsaren kan tolka berättelsen på olika sätt vid olika punkter i läsningen och beroende på vilken av karaktärerna man fokuserar på. Kafalenos ger exempel från The Turn of the Screw av Henry James på hur en och samma händelse kan representera olika funktioner för olika karaktärer och därigenom ge upphov till skilda tolkningar. Att ge akt på luckorna är viktigt, skriver Kafalenos, för att frånvaron av information påverkar tolkningar av händelser som är kända, vilket i sin tur motiverar handlingar, ”and actions change the configurations in relation to which further interpretations will be made” (Kafalenos, s 55).

Kerstin Ekmans roman Händelser vid vatten är ett tydligt exempel på hur samma händelser tolkas olika av personerna och får olika funktioner i deras liv, och styr deras handlingar för att de inte är medvetna om luckorna i informationen. De tar de bitar de har tillgång till och fogar samman dem till ett begripligt mönster, och först flera år och katastrofer efter de ursprungliga händelserna har de flesta bitar fallit på plats till en helhetsbild.

Två tältande turister blir brutalt knivmördade en midsommarafton vid byn Svartvattnet. Ingen av huvudpersonerna i romanen är direkt inblandade i detta, men händelsen formar ändå resten av deras liv. Historien hade ändå kunnat få ett annat slut om de hade kunnat kommunicera mer och bättre, men det gör de inte. De iakttar, drar sina slutsatser, agerar. I vissa fall har läsaren tillgång till mer information och kan bygga upp en annan bild och få en förståelse för de inblandades reaktioner, men inte heller läsarens bild saknar luckor.

Annie Raft ser sin dotter Mia i armarna på en man hon inte har sett på arton år, men aldrig kunnat glömma. Hon ringer ett samtal i panik. Så börjar berättelsen med en tillbakablick på hur hon anländer med sin dotter Mia till byn i tron att hennes pojkvän ska möta dem. Han dyker inte upp och hon bestämmer sig för att vandra på egen hand genom skogen till stugan där hon tror att de ska bo. På vägen dit blir hon skrämd av en utländsk man som kommer rusande genom skogen med ett bylte i famnen. Hon hittar stugan, men kommer inte in. Hon ser sin pojkväns fot genom fönstret, men bestämmer sig för att vända om igen. På vägen tillbaka ser hon de slaktade människorna i tältet och hon flyr i panik. Arton år senare ser hon mördaren igen. Och innan romanen är slut har Annie själv blivit mördad.

Så skulle det kunna se ut. Från Annies perspektiv har det alltid varit solklart att den unge mannen hon mötte i skogen är identisk med knivmördaren. Läsaren vet dock att det var pojken Johan som kom farande genom skogen utan att veta något om morden, och byltet han bar i famnen var en levande ål, som han tog med sig efter att ha klättrat upp ur en nästan helt uttorkad brunn som hans halvbröder slängt ner honom i. Johan har aldrig kunnat hävda sig mot de äldre bröderna och han har aldrig känt sig delaktig i familjen. Men han har aldrig kunnat glömma dagen då hans mor Gudrun, som är same, tog honom med ut på fjället och pekade ut en man för honom, Oula Laras. Hon sa det aldrig rent ut, men Johan förstod vad hon menade: det är Oula Laras som är hans far. Efter att ha kommit upp ur brunnen har han inte lust att återvända hem. Och han blir upplockad av en finsk kvinna som kallar sig Ylja och påstår sig vara medlem i en urgammal och mycket hemlig kvinnokult, där Johan nu ska bli deras nye symboliska hövding. Johan hålls mer eller mindre instängd i en liten stuga, misslyckas med att fly, men Ylja för honom så småningom bort därifrån. Nu kan han återvända hem. Men Gudrun vill inte låta det ske, utan låter honom istället bo hos sina släktingar – detta för att skydda honom från vidare övergrepp från den våldsamme fosterfadern och hans söner, tror Johan; nu får han istället vistas närmare sin verklige far. Arton år senare står han i begrepp att bilda familj med Mia Raft.

”A fabula grows moment by moment as one reads”, skriver Kafalenos (s 56). Vid det laget har läsaren förstått att alla utom Johan själv alltid har trott att han är den skyldige. Om Gudrun dock hade frågat honom – men det gjorde hon aldrig, hon trodde att han hade hållit sig dold av rädsla. Hans villighet att acceptera flytten till sin moster blir för henne beviset på att han är skyldig – för Johan blir flytten beviset på att Oula Laras är hans far. Så är det inte, men det får Johan inte veta förrän Gudrun har mördat Annie Raft i tron att hon skyddar sin son.

Händelser vid vatten är en intrikat berättelse där tolkningarna hela tiden ändras och förståelsen skiftar beroende på vems perspektiv vi ser. På de första sidorna tror man förstås att Annie ser en mördare, som skulle kunna känna igen även henne och förstå att hon vet. Vintern då Annie bestämmer sig för att flytta från ett kollektiv där hon bott en tid möter hon en vänlig man i en skogsmaskin som lovar att hjälpa henne. Inte förrän i slutet av berättelsen vet läsaren att denne man är Johans bror Björne – den verklige mördaren. Men denna den sista luckan i berättelsen får Annie aldrig vetskap om. ”De epistemologiska effekterna” av luckor i informationen i detta fall blir för Mias och Johans barn vetskapen om att farmor har mördat mormor på grund av bådas falska övertygelse om att fadern är en mördare.

***
När jag hade läst ut Händelser vid vatten bestämde jag mig för att mycket snart läsa något mer av Kerstin Ekman. Det blev visst inte av...

Jane Austen-klubben - Karen Joy Fowles

Jag tog upp Jane Austen-klubben av Karen Joy Fowles för en tid sedan (i själva verket innan jag läste någon av de senast nämnda böckerna) med tanken att det nog var en "trevlig" och "okomplicerad" historia som jag just då kände mig i behov av. Lite som en "feelgood-film", fast som bok. Allting behöver visst inte vara sådär jättefängslande som den nedan nämnda Stad av glas, till exempel, ibland vill man bara fördriva tiden med en bok.

Men vid närmare eftertanke har jag nog även vissa krav på sådana böcker också. (Jag säger inte att Jane Austen-klubben var dålig, men lite besviken blev jag allt.) Upplägget är ändå ganska lovande om man söker en "feelgood-roman": Den har en ramhandling, som går ut på att flera olika personer blir sammanfösta och lär känna varandra, samtidigt som läsaren lär känna varje person lite i taget. Dessutom sägs Jane Austens romaner vara av betydelse för boken.

Nja, jag vet inte. Om jag inte har fel så har boken filmats, och det är möjligt att boken passar bättre som film. (För att man ibland kan sänka kraven när det gäller film? Lite som Hur man gör ett amerikansk lapptäcke; inte direkt en film av stor betydelse [om man inte bockar av sin Anne Bancroft-lista] men helt okej för stunden.) Känslan jag får är att det helt enkelt blir för ytligt. I början tyckte jag om boken, och det finns vissa partier som får mig att tycka att boken kanske ändå är bättre än vad jag tyckte nyss. Det är kanske inte bara ytlig underhållning; allvarligare teman berörs, men hastas förbi för snabbt. Det händer egentligen inte särskilt mycket med personerna inom ramhandlingen; det mesta är egentligen att när boken är slut har relationer (åter)uppstått. De flesta av dessa är förutsägbara, samtliga dock tillfredsställande som slut, utom när det gäller Allegra och hennes författande flickvän. (Jag är osäker på om Fowler menar att detta slut är "lyckligt" eller inte -- men det känns okaraktäristiskt för boken som helhet. Detta kan ju tyckas "Austenskt", men om man ser Jane Austen främst som romantikförfattare har man nog missat något. Det tror jag inte är Karen Joy Fowlers poäng heller, men ändå.) Det känns som att varje person, eller i alla fall några av dem, hade kunnat få en egen roman, som kunde ha blivit intressantare istället för dessa fragment. De delarna som handlar om när klubben träffas hade kunnat vara intressantare, men det händer just ingenting.

Samtalen om romanerna är också så ytliga att man som läsare får känslan av att klubben träffas i tjugo minuter åt gången. Med det menar jag inte att Fowler borde ha skrivit sida upp och ner med djupgående litteraturvetenskapliga analyser, men trots att det upprepade gånger sägs att personerna älskar böckerna så känns det inte. Kvinnornas kärlek till Austen känns både besatt, överdriven och onyanserad; en person som inte läser eller som inte uppskattar Austen tycks knappt förtjänas att kallas en riktig människa. Måhända detta är menat som något av en satir... men det känns inte heller som en direkt tillfredsställande teori. Bland baksidestextens små recensionsuttdrag kan man bland annat se följande påstående: "en roman som kan få Austen-fans att sucka av lycka." Jag gillar alla Jane Austens böcker, även om jag inte har läst samtliga femtioelva gånger... jag tycker mycket om Övertalning, och Stolthet och fördom... Emma är nog den jag har läst om flest gånger. Jag suckar inte av lycka.

Jag har lite svårt att sätta fingret på det. Berättarperspektivet känns märkligt. Det är svårt att säga vilken av kvinnorna som är huvudperson; de som får mest utrymme är kanske Jocelyn och Sylvia, barndomsvännerna. Det är Jocelyn som för samman klubben, som introducerar den ende mannen, Austen-novisen och science ficction-läsaren Grigg. Deras relation är den mest intressanta, åtminstone mellan raderna -- eller egentligen bara mellan raderna -- det är möjligt att det kommer fram bättre i filmen. Romanen berättas i tredje person, i stort sett en person i taget. Men ibland kommer den allvetande berättarrösten fram som ett "vi": "Bokcirkeln var Jocelyns idé, och hon handplockade medlemmarna. [...] Vi anade en baktanke, men vem skulle låta Jane Austen tjäna några onda avsikter? [...] Det var vi sex - Jocelyn, Bernadette, Sylvia, Allegra, Prudie och Grigg - som utgjorde hela styrkan i Central Valley/River Citys bara-Jane-Austen-hela-tiden-klubb. Vår första träff var hemma hos Jocelyn." Detta vi-perspektiv kommer fram då och då, och det stör mig på något sätt att inte kunna binda det till ett jag. Greppet tycks bara onödigt.

I slutet av boken finns en lång samling citat ur tidiga recensioner, brev och texter om Austen, samt senare texter ända fram till våra dagar -- ett uttalande av J.K. Rowling om berömmelse får sista ordet. Sedan kommer en ovanlig detalj: ett gäng diskussionsfrågor om texten, om Jane Austen och om litteratur i allmänhet. Jag återger några:

1. Austens böcker får en ofta att undra om alla personer som hon för samman verkligen passar för varandra. Besynnerliga par skulle kunna vara Marianne Dashwood och överste Brandon, Lydia Bennet och Wickham, Emma och mr Knigthley, Louisa Musgrove och kapten Benwick. Väcker något av paren i Jane Austen-klubben sådana funderingar?
Nja. För det första tycker jag inte att Marianne och Brandon är ett så besynnerligt par, inte heller Emma och Knightley. Lydia och Wickham förtjänar ju varandra kan man tycka; det är inte konstigt att de dras till varandra - därmed inte sagt att de passar ihop i längden? I den här boken tycker jag som sagt att Allegra inte borde ha gått tillbaka till sin historiestjälande litteratursnobb till flickvän. Jag misstänker att Jocelyn/Grigg är menat som ett överraskande par, men det är naturligtvis givet från början.

3. Det Prudie menade i det där avsnittet om ironi är att bara för att alla hamnar på sin samhällsnivå i slutet av Emma innebär det inte att Austen själv tycker att det är bra. Precis som med Shakespeare är det svårt att bli klok på vad Jane Austen själv har för åsikter genom att läsa hennes verk. Kan man säga detsamma om Karen Joy Fowler?
Ja, möjligtvis. Förmodligen.

8. Många som läser science fiction älskar även Austen. Varför tror du att det är så? Tror du att många som läser Austen älskar science fiction?
Oj. Det vet jag verkligen inte. Men kanske en intressant fråga...

Stad av glas - Paul Auster

Någon gång i mitten av augusti började jag läsa Paul Austers New York-trilogi, eftersom den låg åtkomlig i en hög i närheten av där jag satt sysslolös. Jag har inte läst något av Auster förut, däremot har jag hört en del om honom, tex på Bokhora, därför valet.

Jag blev genast intresserad, snart fascinerad, av den första delen i serien, Stad av glas. Det handlar om en författare, Quinn, som har tappat mycket av livsgnistan sedan han förlorade sin fru och sin son. Vännerna tror att han slutat skriva. Det har han inte; han skriver mycket framgångsrika deckare under pseudomymen William Wilson, vars verkliga identitet bara Quinns agent känner till. Så en kväll får han ett telefonsamtal från någon som vill tala med detektiven Paul Auster... Quinn bestämmer sig för att låtsas vara Auster; han finner sig snart vara indragen i ett märkligt mysterium.

Man skulle kunna tro att det här är en vanlig om än lite märklig deckare i stilen ensam man får mystiskt spaningsuppdrag av femme fatale, men nej; det är mycket mer än så. Sammanhang mellan språk-namn-identitet skapar en fascinerande gåta som är uppslukande, oroande, överraskande, mörk. När jag precis hade läst ut berättelsen hade jag en hel del halvfärdiga formuleringar att skriva ner, som dock aldrig hamnade på papper. Nu kan jag inte riktigt få tag i tankarna, men säkert är att läsningen gjorde mig djup engagerad och lycklig, så där som man blir när man läser något riktigt bra.

Det var med rätt stor iver jag bläddrade vidare till andra delen, Vålnader, som handlar om Blue som fått i uppdrag av White att skugga Black. Men när jag väl började läsa upplevde jag ingenting av den där känslan av att genast sugas in i berättelsen. Nej, faktum är att det kändes rent tråkigt. Sedan blev det så att jag lade boken ifrån mig ett tag. Nu har den legat i över en månad utan att jag har kommit förbi de 40 första sidorna, och nu känns det tveksamt att jag kommer att ta upp den igen inom överskådlig framtid. Så småningom, säkert...

Men som trilogin i alla fall består av fristående romaner, kan de väl läsas fristående också...

Hemmapappans hämnd - Mats Bjurbom

Ännu en recensionsbok jag fått mig tillskickad, av Mats Bjurbom som tidigare bland annat skrivit novellsamlingen Konsten att räkna till tio.

Hemmapappans hämnd handlar om en småbarnspappa som i stort sett mot sin vilja får lov att stanna hemma med barnen medan hustrun jobbar, varpå totalt kaos utbryter; mycket på grund av alla märkliga filurer som dyker upp i hans liv, som grannar och läkare, stinsar och allt möjligt. Det rör sig om en vild skröna kryddad av sex(fantasier), och boken är tyvärr inte så rolig som författaren nog hade hoppats. Den är helt enkelt för överdriven, tror jag; liksom för konstig för att man ska kunna ta den till sig.

Två böcker, mina recensioner och andras

För er som eventuellt följer den här bloggen verkar det nog som att jag har slutat läsa. Så är inte fallet; flera böcker väntar bara på att bli omskrivna. Tyvärr är det ju så att om jag av någon anledning inte skriver om en bok ganska snart efter att jag läst den så tar det allt mer emot att börja skriva om den. Det är ju lite märkligt. (Eller inte.)

Som ett första exempel på att denna lista med lästa böcker faktiskt existerar så kan jag ju nämna Konsten att vara otrogen på Facebook av Gunilla Bergensten. Nej, det är ingen handbok i hur man bedrar någon, inte direkt, utan en roman. Det är varken den bästa eller sämsta bok jag har läst på sistone, men ganska trevlig var den ändå på något sätt. Den handlar om ett gäng människor i 30-årsåldern som alla upplever att Facebook har en viktig roll i deras liv på ett eller annat sätt. Rätt mycket kärleksrelationer innehåller den också.

Min fullständiga recension av boken finns HÄR.

Och titta här då...

Det är ju min recension av Anna-Leena Härkönens Nej tack, som jag inte hade tänkt skriva om i bloggen innan texten funnits i tidningen. Fast nu finns den ju på nätet, så... Ja, läs själva vad jag tyckte om den. Spoiler: Jag gillade den inte så värst.

Facebook-boken var trevligare och roligare -- kanske för att huvudpersonerna är mindre gnälliga. Den innehåller också betydligt mindre detaljerade sexscener, vilket vi tackar för. (Eller, ja, det är väl upp till var och en, förstås...) På Hallandsposten.se finns en betydligt positivare recension, som dock innehåller en märklig formulering: att Heli har en "utmärkt sund och nöjd kroppsuppfattning"... det har hon väl inte riktigt? Inte i kapitlet där hon bestämmer sig för att göra något åt sitt ansikte... Men jag håller med denne recensent om att slutet är mesigt. Man kan nog se det som lyckligt om man vill, men det påminner mig faktiskt lite om slutet på filmen (inga egentligen stora likheter, dock, men...) Nathalie... som inte är direkt tillfredsställande.

Borås Tidnings recension är också lite mer gillande än min. Jag berättar det, för att jag tycker att det kan vara rätt intressant att jämföra mina recensioner med andras, se vad andra tycker och fundera på varför jag tyckt annorlunda, kanske. Kanske handlar det mest bara om att historien i sig befinner sig lite väl långt, på flera fronter, för att kunna ha särskilt hög "ID-faktor" för mig, och då sjunker intresset. Eller vad det nu kan bero på.