La Princesse de Clèves hör till den stora klassiska franska litteraturen. I min kurs följde den på Fedra, och trots att dessa två verk är mycket olika (inte bara med avseende på genre) har de även vissa likheter.
Madame Lafayette målar upp en färgstark bild av det franska hovet vid den tid då Maria Stuart var gift med den franske kronprinsen och François I (1494-1547) var kung. Samtliga personer i boken är om inte adliga eller kungliga så näst intill, och den ena är vackrare, ädlare, intelligentare och fantastiskare än den andra. Början av romanen känns faktiskt precis som att läsa en saga där alla är fulländade och strålande fantasigestalter.
Sedan blir det mer dramatiskt och levande, då bokens intrig kommer igång, och kanske är inte alla så fläckfria ändå. Vid detta hov lever man av skvaller och nöjen. Affärer och kärlek blandas samman till snåriga intriger, för det är detta som livet går ut på. Man måste synas, omtalas, vara beundrad - men nåde den som går för långt och får sitt rykte släpat i smutsen. Tänk på valfri nutida skvallertidning. Detta flyttat till franskt femtonhundratal. Att balansera sitt liv i allt detta - vara en intressant och spännande person men ändå ha ett fläckfritt rykte - är minst sagt svårt om man inte är van.
Mademoiselle de Chartres får erfara detta då hon vid blott sexton års ålder utsätts för denna miljö för första gången i sällskap med sin mor. Modern, som är änka, vet dock vilken riskabel plats hovet är, så hon tänker att det bästa hon kan göra är att se till så att flickan blir gift med en bra man. En sådan är inte svår att hitta; den unga damen är en strålande skönhet av en sort som får hela det ytliga och fåfänga hovet att häpna! De goda vännerna Monsieur de Guise och Monsieur de Clèves blir båda djupt förälskade i henne, och det är den senare som blir den lycklige utvalde.
Eller lycklig, förresten. Det är just här det börjar bli besvärligt. Han är nämligen passionerat förälskad, men hon - inte alls. Hon förstår nämligen inte vad det är för slags känslor han söker hos henne eftersom hon aldrig har varit kär och man kan ju inte direkt bli det på kommando. Den unga Madame de Clèves förstår honom inte alls förrän hon själv blir kär, vid en bal då hon för första gången möter Monsieur de Nemours.
Känslorna svallar åt alla håll. De båda är dock diskreta och inleder ingalunda ett förhållande; nej, men det är brinnande och intensivt ändå. Nemours, notorisk kvinnokarl, förändras helt till sättet (han är inte längre intresserad av att jaga efter andra) och Madame de Clèves kämpar med sitt samvete. Riktigt besvärligt blir det inte förrän hon följer samvetets röst och bekänner för sin make att hon är kär i en annan, dock utan att avslöja hans namn.
Det här är romantiskt och dramatiskt. Precis som med Phèdre är det en kamp mellan känslorna och samvetet/plikten, men upplägget är ett annat. Här får man följa alla de inblandades känslor, och trots att de beter sig bakvänt ibland är deras reaktioner ändå rimliga och förståeliga. Problematiken - att bli kär i en annan än den man är gift med - behandlas trovärdigare, och kanske inte på ett helt modernt sätt, men ändå kan nog de flesta relatera till åtminstone någon av personernas känslor en eller annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar