Sen tar vi Berlin - Moa-Lina Croall

En liten samling tjejer lever tillsammans i ett kvinnokollektiv i Berlin. Huvudpersonen Lou har åkt dit med sin bästa vän Julia, eftersom hon vill komma bort från sitt vanliga instängda, ensamma liv.

Lou är en blandning av äventyrsanda (det är väl inte vem som helst som tar sitt pick och pack och bara drar, eller?) och slutenhet i sig själv. Hon har svårt för sociala sammanhang, lider av mycket ångest och självförakt (ett cirkelproblem, som det väl ofta är), och Julia är den enda person som hon känner att hon står riktigt nära. Genom återblickar till barndomen förstår man att Lou aldrig känt att livet varit direkt lätt, men ingenting får någon definitiv förklaring. Detta känns skönt - det är en skildring av en ung människas liv, helt enkelt, och allt kan inte och behöver inte detaljförklaras.

I Berlin blir Lou förälskad i Sara, en tjej som är ännu vilsnare och trasigare än hon själv. Snart förstår man även att Sarah döljer någonting om sin bakgrund. Genom sina respektive svårigheter har de inte så lätt att nå fram till varandra, men de försöker i alla fall - och man känner att deras vilja att nå fram är äkta.

Lou är ofta ganska självdestruktiv. Man lider med henne och önskar henne lycka. Jag kunde på vissa sätt känna igen mig en del i hennes vilsenhet och osäkerhet på sin plats i tillvaron, men ändå var det någonting... någonting som gjorde att jag kände ett motstånd i läsningen, något som gjorde att jag inte riktigt kunde ta henne till mig.

Det tog mig ganska lång tid att börja läsa den. Första gången jag hörde talas om den var när en av mina skrivarkurslärare berättade för klassen att han hade en granne som har skrivit en bok: "Den handlar om flickor som är såhär, hm, vadheterdet lesbiska... Den är bra, läs den." (En liten snegling på mig, tycktes det...) Och ja, visst är de kanske det, fast det är ändå inte huvudpoängen med boken (utan: hur gör man för att trivas med livet och sig själv?). Och ja, Sen tar vi Berlin är långt ifrån en dålig debut, men ändå inte en bok som tog mig med storm.

Brottsjöar - Claudie Gallay

Brottsjöar är den franska författaren Claudie Gallays femte bok, men den första som är översatt till svenska. Jag hoppas innerligt att fler titlar följer (en fransk bloggare tipsade mig om Seule Venise), för den här var riktigt bra.

"Don't judge a book by the cover" heter det på engelska, men det gör man ändå ibland... När jag fick Brottsjöar från tidningen blev jag först lite förvånad, för jag brukar inte få deckare att recensera... Jag upptäckte dock snart att även om omslaget av någon anledning fick mig att tro att det är en deckare, och berättelsen innehåller faktiskt ett mysterium - familjehemligheter, förväxlingar, händelser i det förflutna som påverkar nuet, osv - så passar beteckningen "roman" bättre. Och trots att handlingen i och för sig var (eller åtminstone blev mer och mer med tiden) intressant med sin gäckande gåta, så var det människorna och miljöerna jag njöt av att läsa om, som förde berättelsen framåt.

Jag tror att jag kanske ska våga mig på att läsa något mer av Gallay på franska. En gång har jag varit i Bretagne, och Brottsjöar väcker min längtan efter att se mer av norra Frankrike; den vilda atlantkusten med vågor och vindar och gamla sägner...

Min fullständiga recension av boken kan läsas här:

http://www.dt.se/kultur/article527252.ece

Fanfiction

Det verkar kanske som om jag inte har läst en enda bok på evigheter, men jag har faktiskt läst ett par stycken. Jag har bara inte kommit mig för med att skriva om dem...

Något som jag även har läst är ett stycke fanfiction av romanlängd, och faktiskt nästan även av romankvalitet. Fast en sådan text inte skulle kunna publiceras som en roman.

Å andra sidan; det där kan man fundera på. I tonåren läste jag en tegelsten med titeln Scarlett som var en "fortsättning" på Borta med vinden. Jag har läst en "fortsättning" på Emma, och Sanditon (som jag inte har läst) är skriven av "Jane Austen och en annan dam". Förra året, tror jag det var, gick en teveserie som hette Lost in Austen.

Det finns säkert fler exempel som inte är Jane Austen-relaterade... och vad är detta om inte just fanfiction?! Ja, Bengt Ohlssons Gregorius, till exempel, eller Michael Cunninghams Timmarna... ja, det finns ju jättemycket, så egentligen kan man väl inte säga att fanfiction per definition är sämre eller mindre äkta litteratur. Man kan förstås konstatera att den ofta är mindre välskriven, och många som skriver fanfiction påstår sig göra det för att det är lättare än att hitta på något eget. Men även originallitteratur som är självpublicerad på internet kan väl innehålla brister av det slag som förlagspublicerad litteratur mindre ofta innehåller (jag säger inte aldrig!).

Så det handlar alltså om fall till fall-bedömning, och det kan förstås vara svårt att hitta det som faktiskt är bra! Jag har läst en del som är Heroes-relaterat eftersom jag fick en knäpp och började skriva sådant själv - ja, jag är kluven till det hela och påstår inte att jag tillmäter det lika stor vikt som mitt "riktiga" skrivande... men för min del tror jag att det till stor del har varit som ett redskap/en form av skrivövning.

Det som jag talade om ovan härrör dock från genren "Mirandy fic", det vill säga: Miranda och Andy från filmen Djävulen bär Prada. I filmbloggen har jag förklarat en del av vad jag inte gillade med den filmen. Däremot tycker jag att "Mirandy fic" är rätt intressant som fenomen. Filmen presenterar vissa förutsättningar och ger övertydliga tolkningsförslag... "Mirandy fic" skrivs av personer som precis som jag tycker att filmen är "fel"; de tar alltså fasta på andra möjligheter som man kan finna i undertexten, om man är benägen att se sådana. Uppenbarligen finns det väldigt många som tycker att undertexten är skrikande tydlig och filmens sanna poäng. Ändå kan man inte komma ifrån att fanfic bara utgår från originalet och gör något helt annat med det.

Det finns uppenbarligen ett stort behov av sådana fantasier, och många (naturligtvis långt ifrån alla) är mycket välskrivna. Jag kan därför bli lite sorgsen av att detta visar sig i just formen av fanfiction som - Michael Cunningham och andra till trots - till största delen är en internetgrej. I mycket av det här ligger jättefina romaner dolda under namnen Miranda, Nigel, Runway Magazine, som aldrig kan få eget liv. Trots att handlingen i berättelserna skulle kunna ha haft en annan inramning. Detta för att det är en handling som till största delen låter sig finnas i undertexter till romaner och filmer. Filmen Djävulen bär Prada vill få publiken att hålla med om att det är otänkbart att en smart, snäll flicka som Andy Sachs skulle kunna fortsätta arbeta för och än mindre tycka om en kvinna som Miranda Priestly. "Mirandy fic" tilltalar den delen av mänskligheten som ser ett sådant scenario som inte bara möjligt utan högst önskvärt.

Historien Truth and Measure av pseudonymen Telanu rör sig även den i tidnings- och modevärlden, men är mycket bättre än Djävulen bär Prada. I denna är Miranda ingen djävul, utan en kvinna i en maktposition, till det yttre mycket kylig och reserverad, rent av skrämmande respektingivande. Hon har höga krav på både sig själv och omgivningen, men innanför skalet är hon även en människa som både vill och kan ge och ta emot kärlek. Andy är flickan som respekterar och beundrar henne, som gör sitt bästa för att förstå henne, som inte låter sig hunsas av henne men som både älskar och låter sig älskas av henne. Förutsättningen är att Andy inte sticker i Paris; hon stannar för att visa Miranda att man kan vara en framgångsrik karriärkvinna och samtidigt vara lycklig och glad... När Miranda sedan visar sig vara gravid (!) är historien i full gång. Det som gjorde att jag fastnade för den var alla detaljer, och gestaltningen är omsorgsfullt genomförd ner till minsta biroll. En del av Telanus egna karaktärer sätter färg på berättelsen på ett oemotståndligt humoristiskt sätt. Andys relation till Miranda utvecklar sig långsamt - på det viset att läsaren anar vissa saker som gör Andy konfunderad - liksom Andys relation till Mirandas döttrar. I berättelsen finns ett ständigt driv framåt och jag kunde helt enkelt inte sluta läsa. När romansen sedan kommer igång (för övrigt är det nästan omöjligt att inte bli åtminstone lite förälskad i fanfiction-versionen av den eleganta Miranda) är berättelsen långt ifrån slut, utan fortsätter i många förvecklingar. När sedan nio månader har gått finns till läsarens tröst inte mindre än två epiloger.

Detta höll mig alltså sysselsatt mellan läsningen av de ännu inte omskrivna böckerna och en elak v*r*sattack...