Snö - Maxence Fermine

Sist jag var på biblioteket och strövade runt lite planlöst bland hyllorna drogs min hand till den här boken av två anledningar: formatet - den är inbunden, men liten och tunn, mindre än en pocket - och titeln, Snö.

Korta titlar är ofta lite mystiska och intresseväckande. Och ibland tycker jag att det är något så lockande med små, tunna böcker - det känns som om de borde innehålla något alldeles särskilt vackert och speciellt, och viktigt. Konsten att vara kortfattad men ändå få mycket sagt - den är beundransvärd.

Ja, kanske romantiserar jag kortromanen nu, men det är ändå just detta som den här boken i viss mån handlar om. Den handlar om något ännu mer komprimerat än konsten att skriva kortromaner, nämligen om konsten att skriva haiku.

Huvudpersonen i Snö är den unge Yuko, som då han fyller sjutton år meddelar sin far att han vet vad han vill göra med sitt liv: han vill bli poet, för han älskar haiku. Pappa shintoprästen tycker dock att

"Poesi är inget yrke. Det är ett tidsfördriv. Ett poem är ett rinnande vatten, som floden här."
Yuko stirrade ner i det tysta strömmande vattnet. Sedan vände han sig mot sin far och sa:
"Det är det jag vill göra. Jag vill lära mig att se tiden gå."

I ungefär den stilen fortsätter hela boken. Till sist förstår fadern att Yuko menar allvar, och han får då lov att vara poet på vintern. Yuko skriver en dikt om dagen om det vackraste han vet, snö. Men han får höra att dikterna trots sin skönhet saknar färg. För att bli en stor poet måste Yuko lära sig att behärska alla konstarter, särskilt målarkonsten.

Yuko ger sig ut på en lång och strapatsrik vandring, och kommer så småningom fram till mästaren Soseki. Soseki älskade en gång en kvinna som hette Snö, som var lindanserska, och han berättar för Yuko om hur kärleken har gjort honom till den konstnär han är. Han säger också att författarskap är detsamma som att vara lindansare: "Att skriva, det är att ord för ord vandra på en lina av skönhet [...]. Att skriva är att röra sig steg för steg, sida för sida, på bokens väg."

Första halvan av boken (bara drygt hundra sidor) innehåller många haikudikter, andra halvan är mer berättande. I början tyckte jag att tonen var fascinerande, men sedan kändes det nästan som om visdomsorden började falla lite väl tätt. Gamla, kloka män som har genomskådat livet är nog bra, och det ligger väl en del sanning i det som sägs, men trots en viss dos sorg och smärta blev det hela ändå i längden lite sockersött. (Snö kan nog uppskattas mer av Paolo Coelho-läsare.)

Så... trots att jag först ville tillskriva Snö nästan magiska egenskaper (för det att den fick mig att skriva tolv haikudikter nästan i ett svep), så känner jag med lite eftertanke att någonting gjorde att den inte riktigt nådde ända fram. Som om den hade behövt ännu ett stråk av kyla för att bevara snökänslan ända till slutet.

Vinterträdgården - Christine Falkenland

Vinterträdgården är det första jag har läst av Christine Falkenland, och det är en roman om kärlek, ensamhet och skapande - skapande av litteratur, drömmar, av verklighet.

Det handlar om Laura, nästan 40 år, som är dagisfröken och bor hemma hos sin pappa. Hon har alltid velat skriva men inte riktigt vågat försöka; i romanens början känner hon att det är tid för viss förändrin, och börjar en skrivarkurs - hon känner sig dock aldrig riktigt hemma i gruppen eller bekväm med kursens metoder (som för övrigt, för en med viss erfarenhet, verkar fullt rimliga - Laura har helt enkelt stora problem med att släppa fram tilliten till såväl sig själv och sin förmåga som till andra människor). På dagis lär hon känna den mer än tio år yngre Shahrzad, mamma till lille Aryan, och Laura faller handlöst för henne.

Så, från vilket perspektiv ska man nu börja för att tala om den här boken? En roman om skrivande och skapande? Att Falkenland är poet syns tydligt eftersom Lauras dikter får stort utrymme i romanen; de belyser hennes tankar och även handlingen ibland. Hennes tankar om skrivande och skapande är trevande men starka. Här kan man också fundera på i hur hög grad Shahrzad är en drömskapelse, en adressat för dikterna och en förutsättning för att skrivandet ska få något fäste (Laura funderar även på att skriva en roman om sin morfar, men dessa minnesbilder/textfragment griper mig inte och känns inte lika angelänga som annat i romanen). Här och var antyds att kärleksförhållandet som utvecklar sig - från Shahrzads sida hela tiden ganska osäkert och halvhjärtat, kanske skrämt - bara händer i Lauras fantasi.

I anslutning till detta kan man också fundera över kulturkrockar/skillnader, och den drömska exotismen som boken flödar av (i och för sig på ett vackert och suggestivt sätt, samtidigt lite störande); Shahrzad är inte bara en vacker ung kvinna, utan en vacker orientalisk ung kvinna, som hämtad ur Tusen och en natt med sina väldoftande exotiska maträtter och berättelser om djinner. Eller så kan man fundera mindre och bara se det som en lesbisk kärlekshistoria, och önska att Laura kunde få en älskarinna som vågade ge sig hän fullständigt, istället för att ge intryck av att vara en skygg hind som med undantryckta skam- och äckelkänslor söker sig till en annan kvinnas famn för att - eventuellt, om modet växer - ta sig bort från sin krävande men något distanserade make. Laura ser sig som något av en "koloss på lerfötter", ett halvgammalt kvinnomonster som lockas av den oskuldsfullt sexiga Shahrzad - med denna självbild blir hon en sentida syster till den "olycksfödda" Stephen Gordon (något man i och för sig med lätthet kan förstå, om man har minnen av att ha haft ovälkomna känslor för en heteroflicka).

Några tankar kunde också ägnas åt Lauras "mommy issues" - mycket av hennes känslor av att vara hämmad/stelnad/fastfrusen i sitt liv, och kanske också hennes dragning till "det kvinnliga" som hon inte själv förmår personifiera på samma sätt som Shahrzad - (bort)förklaras med att hennes mamma var självupptagen, svartsjuk och avståndstagande (modern gick för övrigt bort i bröstcancer, något som Laura undrar om hon också kommer att få -- är det någon mer än jag som får en känsla av att den här lilla boken försöker täcka in alldeles för mycket på en gång?). Och det är klart, om det förhåller sig på det viset kan man förstås inte argumentera mot det. Men jag undrar vad som skulle ha hänt med romanen om mamman lämnats utanför i högre grad - om författaren inte hade känt att det var nödvändigt att försöka förklara allting, att finna konkreta orsaker till varför Laura är som hon är. Skulle hennes liv inte kunna se ut som det gör utan att det måste vara mammans fel? Samtidigt ger denna vinkling också lite andrum i den nästan våldsamma "id-faktor" boken har, särskilt i början. Däri ligger något vagt skrämmande - Laura blir ett fönster tio år in i framtiden, och Falkenland har kanske gjort inbrott hemma hos mig och snott några gamla diktfragment... och samtidigt det kanske trösterika i tanken: "intet nytt under solen." Eller, med Fanny Ardants ord: "Quand on a mal, on n'a pas toujours à qui parler. Alors, on prend un livre, pas pour qu'on nous explique comment être heureux, mais pour entendre cette voix jumelle, comme un écho à ses propres pensées". ("När man är nere har man inte alltid någon att tala med. Så man tar en bok, inte för att den ska förklara för en hur man ska bli lycklig, utan för att höra den där tvillingrösten, som ett eko av ens egna tankar.) ... För övrigt kallar Tekoppen Christine Falkenland för "Sveriges Duras". Jag antar att jag borde läsa mer. Vinterträdgården är en bra bok, i alla fall.

Bokhyllan är själens spegel

En utmaning från min kompis Jossan:

Beskriv ditt liv genom de titlar du har hemma i hyllan!

Är du man eller kvinna?
We're Here. Conversations with lesbian women.

Beskriv dig själv
De besatta

Hur mår du?
Bonjour tristesse

Beskriv stället du bor på
Ugglepladder i värsta Faluskogen

Vart skulle du vilja resa?
Det franska testamentet

Beskriv din bästa vän
Sofies värld

Vilken är din favoritfärg?
Bonniers stora bok om måleriets historia

Hurdant väder är det just nu?
Frostnupen

Vilken är din favoritårstid?
Det ondas blommor

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
Open me carefully

Vad betyder livet för dig?
Att fånga världen i ord

Hurdant är ditt parförhållande?
The well of loneliness

Vad är du rädd för?
Det mesta är osagt

Dagens aforism
Någonstans väntar en katt

Vilket råd skulle du vilja ge?
Skriv på!

Hur skulle du vilja dö?
Happy Sally

Ditt motto
1001 filmer du måste se innan du dör

Månskensvargen - Elvira Birgitta Holm

För ett tag sedan fick jag en recensionsbok igen; den här gången en ungdomsbok: Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm. Här kan man läsa min recension.

Som framgår av min recension blev jag ganska förtjust i boken; jag tror att jag skulle ha gillat den när jag var mellan tolv och fjorton år ungefär. (När jag var ca elva-tolv läste jag för övrigt ett par böcker av Hans-Eric Hellberg; den författare som Holm skrev sina första böcker ihop med - jag kanske även läste dem, förresten. Jag minns i alla fall titlarna, Förbjudet och Tillåtet; jag minns hela den hyllan i skolbiblioteket... lustigt!) Det är en historisk roman - sådant gillade jag. Det är dramatiskt med död och ensamhet; det tilltalade mig också. (Faktum är att mitt första romanförsök, när jag gick i sjuan, handlade om en flicka som flydde när hela hennes by ödelades av pesten... dock i vikingamiljö; det här är 1300-tal.) Det finns en liten aning av magi och mystik; inte som fantasy, utan på det sättet som "skrock" väl var en naturlig del av världsbilden - självklart existerar vittror, och det är allt säkrast att använda ord som "tasse" så att man inte lockar fram björnarna...

Och det är också en kärlekshistoria - eller egentligen flera. Och trots att boken är intressant, spännande, välskriven osv (om än farligt nära att bli lite lång ibland) så är det egentligen i detta som den är mest intressant, och som mest skiljer sig från de ungdomsböcker jag läste i tidiga tonåren.

Jag vet inte om den genomsnittliga tonårsläsaren genast tänker på det, det kanske bara är min sedan runt tio år uppövade vana att snabbt identifiera det som står mellan raderna... Hur som helst så började min "bok-gaydar" snart ge utslag... Ja, pojken i boken är olycklig, för att han är skild från killen han älskar. Författaren smyger in det lite försiktigt, det blir allt tydligare, och så småningom har man fått ta del av hela hans berättelse. Skildringen av kärleken mellan pojkarna är på ett sätt helt modern. När Mikael berättar för Ylva, så reagerar hon också på ett sätt som inte är främmande - hon blir häpen, lite chockad, tycker att det är ganska svårt att förstå, men vill i alla fall försöka, vill inte egentligen ta avstånd från sin vän trots att hon uttrycker sig lite hårt ibland. (Hon tänker väl också att varför skulle det väl egentligen vara så konstigt att älska någon av samma kön, för den här uppdelningen i saker man får/inte får göra bara för att man är man/kvinna, den är egentligen helt konstig och obegriplig.) Pojkarna skiljs åt och möter avsky från större delen av omgivningen, men det finns vissa som är välvilliga. Man får alltså en känsla av att 1300-talet egentligen var precis som nu. Eller kanske lite värre? Kung Magnus skymtar förbi i en anmärkning i förbifarten; pesten skylls på honom - och andra män som är som han - det är klart att Gud straffar landet med denna hemska farsot, när kungen ligger med män! Ja, detta var helt normala tankar - den Heliga Birgitta var inte nådig mot sin kung, och faktum är ju att synen på homosexualitet som något brottsligt fanns kvar ända till 1944; det klassades som sjukdom till 1979, och anses ännu idag som helt förkastligt i vissa kretsar. (När pesten associeras med kungens kärleksliv och kallas för Guds straff, påminns man även om hur det i våra dagar från religiöst håll har talats om "cancersvulst på samhällskroppen" och att det är rätt åt bögarna att de får aids, etc!) Och det är just därför som det är bra att det tas upp i ungdomsböcker. Det Elvira Birgitta Holm gör är att hon tar någonting vanligt och igenkännbart (den första kärleken, oron inför att kanske förlora en vän, vilja att förstå, homofobi, sexuellt utnyttjande och hot) och stoppar in det i en äventyrsberättelse i medeltidsmiljö.

Jag tror att det är bra att läsa dels naturligtvis för homosexuella ungdomar, men även för de ungdomar som har homosexuella kompisar. Jag vet inte, men det är nog möjligt att dagens öppnare klimat har gjort det vanligare att fler tonåringar vågar/kan komma ut som homosexuella. Därmed får deras heterosexuella kompisar en förståelse för att homosexualitet inte är något konstigt (kan man hoppas!), men de har väl också sina tankar och funderingar, som i den här boken speglas genom Ylvas perspektiv. (Här kommer också ett annat dilemma in, nämligen: Vad händer om man blir kär i en homosexuell kille? och för den delen även: Hur går det om man först är kär i en kille och sedan blir attraherad av en tjej?) Jag vet bara, att åtminstone existerar ett antal ungdomsböcker som går emot den heteronorm som naturligtvis fortfarande är alldeles överväldigande.

Elvira Birgitta Holm skrev om homosexualitet (killar) redan på 1970-talet, men på det stora hela har ungdomsböckerna varit få. Inger Edelfeldts Duktig pojke (1977) var en. Jag har sett flera referera till Edelfeldts Julianne och jag (1985) som en lesbisk motsvarighet, men i så fall är vi tillbaka till att läsa mellan raderna och tolka undertexter - jag för min del kan inte minnas annat än att jag, i sjuan eller åttan, tänkte att det handlade om annat än vänskap (något som jag vid den tiden väl längtade efter mer än kärlek). Här* hittade jag en intressant text om behovet av en litteraturhistorieskrivning ur hbt-perspektiv - jag håller med - där boken listas som exempel. Och jag har ingenting emot "mellan raderna"-litteratur, jag menar bara att öppenhet också har sina poänger. För min del dröjde det till hösten år 2000 och Marika Kolterjahns I väntan på liv innan jag läste en ungdomsbok med lesbiskt tema. Efter Kolterjahn har en del andra böcker följt, vilket är bra. Tänk om jag hade kunnat läsa något liknande ungefär 1993? Dagens tonåringar kan i alla fall göra det. (Och här slås jag av det lätt absurda i uttrycket "dagens tonåringar" när det sägs av mig, men ur just detta litterära perspektiv där så mycket har hänt, så känns det ändå rätt relevant.)

När man läser om Elvira Birgitta Holm känns det som att hon har en bra känsla för vad som rör sig i ungdomars huvuden, och jag hoppas att hon skriver mer! När det gäller berättelsen om Ylva och Mikael, så lutar slutet definitivt åt att det kommer en fortsättning.

* Listan är från 2003 och alltså inte helt aktuell. Bland annat har Margareta Subers Charlie blivit utgiven på nytt (Normal förlag), så som önskades!

La vie heureuse - Nina Bouraoui

Jag läste någonstans att Nina Bouraoui beskriver sitt skrivande som "autofiction"; av någon anledning finner jag det ganska fascinerande. Det är inte alltid uttalat självbiografiskt, men ändå får man (jag!) lätt en känsla av att varje bok på något sätt är en pusselbit i en större helhet. När jag tänker efter finns det nog många författare som, mer eller mindre uttalat, skriver på det viset. För ett par år sedan läste jag många böcker på rad av Barbara Voors (inför hennes besök på skrivarkursen) och jag fick en liknande känsla då; att det finns en mycket påtaglig röd tråd i hennes skrivande. Hur mycket av det som faktiskt är grundat i hennes eget liv vet jag förstås inte, och det är egentligen ointressant. Det intressanta är just hur återkommande teman utvecklas.

I La vie heureuse känns en hel del saker igen från Mina onda tankar, samtidigt som den traditionella romanformen är mycket mer påtaglig. Romanen börjar med att huvudpersonen Marie firar sin sextonårsdag tillsammans med familjen (syster, mamma, morföräldrar, mostrar och kusiner) i deras sommarhus i Saint-Malo. Men döden kastar sin skugga över livet. Bokens första mening lyder: Klaus Nomi est mort du sida. La radio passe sa dernière chanson plusieurs fois par jour, comme une messe. ("Klaus Nomi har dött i aids. Radion spelar hans sista sång flera gånger om dagen som en mässa".) Men berättelsen handlar inte om aids egentligen, utan om cancer. Maries moster Carol är svårt sjuk; efter födelsedagen går det utför och hon måste läggas in på sjukhus. Hennes femåriga dotter Liz får vara med kusinerna i Saint-Malo, eller hos sin mormor i Rennes, och hon får aldrig mer se sin mamma.

Kapitlen är för det mesta mycket korta (en halv till tre sidor) med några undantag, och strukturen är intressant. Marie går i skolan i Zürich, och vartannat kapitel utspelar sig i ett Schweiziskt vinterlandskap. Det är två skilda liv som i början kontrasteras skarpt mot varandra men som sedan vävs samman allt mer. (Egentligen har jag lite svårt att hålla reda på kronologin ibland, vet inte riktigt hur lång tid som faktiskt går, men jag skyller det på bristerna i min franska!)

Till en början avskyr Marie sin skola. Det är kallt, hon kan inte åka skidor, hon kan inte prata tyska, hon saknar sina kompisar. Under sommarlovet umgicks hon med sin kusin Julien, sin kompis Marge; de festade, dansade, träffade killar, Marie sökte efter någon att tycka om... Men snart kommer hon in i skoltillvaron allt mer. Där finns många killar som tycker att hon är intressant och lite exotisk; främst två tvillingbröder och den lite yngre men mycket vackre Gil. Hon blir kompis med Karin, Astrid och Céline - och så finns där klasskompisen Diane som med sitt mörka vågiga hår liknar Jennifer Beals i Flashdance (det här är tidigt 80-tal). Diane är jämnårig med de andra, men hennes air av världsvanhet, rikedom och elegans gör att hon verkar äldre. Hon doftar exklusiv parfym, har dyra märkeskläder, en äldre pojkvän som tar henne med på långa resor och dyra restauranger, som alltid får gå före i kön till nattklubbarna.

Ibörjan är Marie inte helt säker på vad hon tycker om Diane, men de dras ändå till varandra, och snart är Marie ohjälpligt förälskad. Hon för många resonemang om skillnaderna mellan att vara med en kille och att vara med en tjej. Pojkar kan också vara vackra, pojkar kan också kyssas rätt bra, det anses normalt att tycka om pojkar om man är flicka. Men å andra sidan - att älska en kvinna är något så starkt och vackert; hur kan man låta bli det? Och måste man inte som kvinna ha en fördel gentemot männen, i och med att man förstår en annan kvinna bättre än vad en man någonsin kan göra? Å andra sidan kan kvinnor göra varandra illa; kanske kvinnor söker sig till män för att inte uppslukas och förtäras av varandra?

Det är inte ett val att älska en flicka. Det är våldsamt. Det är instinkt. Det är huden som talar. Det är blodet som uttrycker sig. Jag har inte valt att älska Diane. Det är en fysisk lag. Det är en attraktion. Det är som Månen och Solen. Det är som stenen i vattnet. Det är som sommaren och snön. Det är naturhistoria. Det stannar kvar länge i kroppen. Det är oförglömligt. Det är det stora livet.
Jag älskar Diane, jag är miljardär.

Det är inte lätt att vara en ung flicka som tycker om flickor, det framgår tydligt. Och det är verkligen inte lätt om flickan man tycker om är Diane. Hon är förförisk, oemotståndlig. Men också hänsynslös och kall - eller är hon bara väldigt fylld av liv, så mycket att hon inte kan hållas fast, för att hon brinner av liv, och man bränner sig på henne... Och deras förhållande är mycket hemligt. Marie vet att ingen skulle förstå. Men kanske att hennes pappa skulle göra det? Hon tänker:

Det är vackert att älska en flicka och det är smärtsamt, på grund av hemligheten. Det skulle vara enklare med min pappa. Han skulle förstå. Min pappa älskar kvinnor. Han tittar på dem på gatan. Han ber om min åsikt om den och den skådespelerskan, sångeskan, TV-hallåan. Min far är tokig i Nathalie Baye. Han tycker att hon är mycket vacker. Det är hans kvinnoideal. Hon är liten och fin som min mor. Han skulle tycka om Diane. Diane skulle tycka om min far. Hon skulle kanske förföra honom. Diane är inte rädd för någonting. Det skulle vara en dålig idé att presentera dem för varandra.

Marie kämpar för att finna fotfästet i sin ibland mycket glädjefyllda och ibland mycket smärtsamma kärlek till Diane, samtidigt som sommarkapitlen skildrar processen från ett annat perspektiv. I dödens närhet måste man snabbt bli vuxen, ta sig samman. Carol är döende. Diane är långt borta. Barndomsvännen Marge glider allt längre ifrån henne. Så småningom är allt förändrat.

Diane är bekant från Mina onda tankar; där skildras hon som en person som har format berättaren och påverkat hennes liv på ett betydelsefullt sätt. Här, i romanform, skildras den första kärleken kanske ännu mer naket och hudlöst. Men trots att det gör ont, så är det någonting som berikar - både att rent allmänt vara lesbisk, men också den konkreta situationen - och jag tänker att det är därför som boken heter La vie heureuse. Det handlar en hel del om sorg - ibland är det nästan överväldigande mörkt och bitterljuvt - men också om livsglädje.

Mig veterligt finns boken inte på svenska, men den kanske kommer. Elisabeth Grate bokförlag har översatt flera andra av Nina Bouraouis böcker. I detta inlägg är alltså alla översättningar mina egna och jag garanterar inte på något vis att de är helt korrekta. Här en mening som jag gillar: Le désir c'est comme quand on regarde un gâteau au chocolat. ("Åtrå är som att titta på en chokladkaka." - som Maries storasyster säger, på tal om att det var mycket som hon inte alls förstod innan Diane kom in i hennes liv.)