Visar inlägg med etikett tema: gay. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tema: gay. Visa alla inlägg

fredag 19 augusti 2011

Kara/Chihyung Lee - Demon Diary 1

Demon Diary är en manga-serie i sju delar. Som titeln antyder handlar det om demoner, men på ett (hittills) ganska gulligt sätt.

Raenef är en ung kille som tydligen "tagit jobbet" som ny demonherre för att få mat och husrum - och hans nya bostad är ett stort palats. Berättelsen börjar så, och man får inte veta något mer. Han ska tränas i svart magi för att bli demonherre då hans föregångare gått ur tiden, och till sin hjälp har han Eclipse som fungerar som handledare.

Eclipse är en mäktig och ansedd demon, stolt över sin rang och sin kunskap (dessutom lång, slank och mörk; riktigt elegant) och går verkligen in för att kalla Raenef "min herre" och sådant. Raenef däremot har svårt att förstå varför de inte bara kan vara kompisar. Han är fnissig och munter och tar allting som en lek, varpå Eclipse blir irriterad och frustrerad innan slutligen skrattar och konstaterar att han inte kan vara arg. Det hela är helt uppåt väggarna - en demonherre som är älskvärd och låter sig bli tillrättavisad - men nu ska Raenef bli demonherre och Eclipse ska vägleda honom och så är det bara.

Det låter ju inte särskilt vettigt varför en kille som Raenef förväntas kunna bli (och för den delen vill bli) en person som inte bara hotar folk med den mest fruktansvärda död utan även verkställer hoten utan att blinka. Så långt har han definitivt inte kommit när första boken är slut men det verkar vara ambitionen. Jag antar att senare delar av historien ger någon förklaring på hur scenariot kan vara möjligt och hur han har hamnat där han är. Som det nu är tycks idén om "gott och ont" ställas på ända. Ofta när Raenef pratar syns små blommor ritade omkring honom, han tycker att det är rätt tråkigt att studera men gör ändå sitt bästa, och är helt enkelt en snäll och glad kille som inte vill någon något ont, vilket framgår då en riddare kommer till palatset. (Riddare dödar demonherrar, det är liksom deras jobb, men den här killen är inte direkt vad riddaren förväntat sig.) Eclipse däremot är otvivelaktigt en äkta demon men han är ändå snäll mot Raenef, skrattar både åt och med honom, och tänker på honom när de är skilda åt - han ska moderera ett viktigt möte, men dagdrömmer och frågar sig själv om det är Raenef som "smittat av sig" på honom, för hans beteende tycks inte särskilt "demonaktigt"...

Att de båda tycker om varandra efter en tid tillsammans är uppenbart, och riktigt gulligt. En sak som jag har lite svårt för när det gäller manga är att få en uppfattning om hur gamla personerna är (i mina ögon ser ungefär åtta av tio karaktärer ut som mycket unga tjejer...), men såvida inte Raenef är allt för ung, så tror jag att detta är upplagt för något mer än vänskap, åtminstone så att man med lätthet kan se det mellan raderna.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om det här. Det går så fort att läsa... Raenefs väg till att bli en demonherre känns egentligen inte jätteintressant men ändå är berättelsen så pass gulligt underhållande att jag faktiskt vill läsa vidare. Jag gillar också Eclipse; så uppenbart mörk och demonisk med potential att vara riktigt hotfull, men full av ömhet och beskyddariver inför sin unge adept.

Mer uppenbar är i så fall den ena av de två bonusberättelser om följer i volym 1, Crystal Heart. [spoiler följer]

Det är en kort berättelse som handlar om en kille som då tjejen han gillar blivit kidnappad lovar kidnapparen att göra vad som helst för att befria henne. Skurken ber om att få ett "kristallhjärta" i utbyte mot flickan. Killens kompis Mano blir upprörd över att han riskerar så mycket för en tjej som kanske inte ens gillar honom men lovar sedan att hjälpa till. Deras vänskap började tre år tidigare då Mano räddade honom, en föräldralös ung kille, från att bli våldtagen. Sedan dess har de varit varandras familj. Med en kyss avslöjar Mano vad kristallhjärtat är: han sliter hjärtat bokstavligen ur sitt bröst; det är en kristall som ger den som får det till skänks evig lycka.

Mano älskar alltså sin vän så mycket att han offrar sitt liv för honom. Det är verkligen brutalt, och riktigt tragiskt - vad gör man om kärleken är besvarad? Då kan det ju knappast vara en bra idé att uttrycka den genom att dö. Och om den inte är besvarad, hur hanterar man ett så stort offer? Sedan slutar det med att skurken går iväg med hjärtat... i så fall, har offret ens avsedd verkan? Hm. Romantiskt? Eller inte?!

Den sista berättelsen heter Terra och den har jag inte läst än.

fredag 9 oktober 2009

Månskensvargen - Elvira Birgitta Holm

För ett tag sedan fick jag en recensionsbok igen; den här gången en ungdomsbok: Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm. Här kan man läsa min recension.

Som framgår av min recension blev jag ganska förtjust i boken; jag tror att jag skulle ha gillat den när jag var mellan tolv och fjorton år ungefär. (När jag var ca elva-tolv läste jag för övrigt ett par böcker av Hans-Eric Hellberg; den författare som Holm skrev sina första böcker ihop med - jag kanske även läste dem, förresten. Jag minns i alla fall titlarna, Förbjudet och Tillåtet; jag minns hela den hyllan i skolbiblioteket... lustigt!) Det är en historisk roman - sådant gillade jag. Det är dramatiskt med död och ensamhet; det tilltalade mig också. (Faktum är att mitt första romanförsök, när jag gick i sjuan, handlade om en flicka som flydde när hela hennes by ödelades av pesten... dock i vikingamiljö; det här är 1300-tal.) Det finns en liten aning av magi och mystik; inte som fantasy, utan på det sättet som "skrock" väl var en naturlig del av världsbilden - självklart existerar vittror, och det är allt säkrast att använda ord som "tasse" så att man inte lockar fram björnarna...

Och det är också en kärlekshistoria - eller egentligen flera. Och trots att boken är intressant, spännande, välskriven osv (om än farligt nära att bli lite lång ibland) så är det egentligen i detta som den är mest intressant, och som mest skiljer sig från de ungdomsböcker jag läste i tidiga tonåren.

Jag vet inte om den genomsnittliga tonårsläsaren genast tänker på det, det kanske bara är min sedan runt tio år uppövade vana att snabbt identifiera det som står mellan raderna... Hur som helst så började min "bok-gaydar" snart ge utslag... Ja, pojken i boken är olycklig, för att han är skild från killen han älskar. Författaren smyger in det lite försiktigt, det blir allt tydligare, och så småningom har man fått ta del av hela hans berättelse. Skildringen av kärleken mellan pojkarna är på ett sätt helt modern. När Mikael berättar för Ylva, så reagerar hon också på ett sätt som inte är främmande - hon blir häpen, lite chockad, tycker att det är ganska svårt att förstå, men vill i alla fall försöka, vill inte egentligen ta avstånd från sin vän trots att hon uttrycker sig lite hårt ibland. (Hon tänker väl också att varför skulle det väl egentligen vara så konstigt att älska någon av samma kön, för den här uppdelningen i saker man får/inte får göra bara för att man är man/kvinna, den är egentligen helt konstig och obegriplig.) Pojkarna skiljs åt och möter avsky från större delen av omgivningen, men det finns vissa som är välvilliga. Man får alltså en känsla av att 1300-talet egentligen var precis som nu. Eller kanske lite värre? Kung Magnus skymtar förbi i en anmärkning i förbifarten; pesten skylls på honom - och andra män som är som han - det är klart att Gud straffar landet med denna hemska farsot, när kungen ligger med män! Ja, detta var helt normala tankar - den Heliga Birgitta var inte nådig mot sin kung, och faktum är ju att synen på homosexualitet som något brottsligt fanns kvar ända till 1944; det klassades som sjukdom till 1979, och anses ännu idag som helt förkastligt i vissa kretsar. (När pesten associeras med kungens kärleksliv och kallas för Guds straff, påminns man även om hur det i våra dagar från religiöst håll har talats om "cancersvulst på samhällskroppen" och att det är rätt åt bögarna att de får aids, etc!) Och det är just därför som det är bra att det tas upp i ungdomsböcker. Det Elvira Birgitta Holm gör är att hon tar någonting vanligt och igenkännbart (den första kärleken, oron inför att kanske förlora en vän, vilja att förstå, homofobi, sexuellt utnyttjande och hot) och stoppar in det i en äventyrsberättelse i medeltidsmiljö.

Jag tror att det är bra att läsa dels naturligtvis för homosexuella ungdomar, men även för de ungdomar som har homosexuella kompisar. Jag vet inte, men det är nog möjligt att dagens öppnare klimat har gjort det vanligare att fler tonåringar vågar/kan komma ut som homosexuella. Därmed får deras heterosexuella kompisar en förståelse för att homosexualitet inte är något konstigt (kan man hoppas!), men de har väl också sina tankar och funderingar, som i den här boken speglas genom Ylvas perspektiv. (Här kommer också ett annat dilemma in, nämligen: Vad händer om man blir kär i en homosexuell kille? och för den delen även: Hur går det om man först är kär i en kille och sedan blir attraherad av en tjej?) Jag vet bara, att åtminstone existerar ett antal ungdomsböcker som går emot den heteronorm som naturligtvis fortfarande är alldeles överväldigande.

Elvira Birgitta Holm skrev om homosexualitet (killar) redan på 1970-talet, men på det stora hela har ungdomsböckerna varit få. Inger Edelfeldts Duktig pojke (1977) var en. Jag har sett flera referera till Edelfeldts Julianne och jag (1985) som en lesbisk motsvarighet, men i så fall är vi tillbaka till att läsa mellan raderna och tolka undertexter - jag för min del kan inte minnas annat än att jag, i sjuan eller åttan, tänkte att det handlade om annat än vänskap (något som jag vid den tiden väl längtade efter mer än kärlek). Här* hittade jag en intressant text om behovet av en litteraturhistorieskrivning ur hbt-perspektiv - jag håller med - där boken listas som exempel. Och jag har ingenting emot "mellan raderna"-litteratur, jag menar bara att öppenhet också har sina poänger. För min del dröjde det till hösten år 2000 och Marika Kolterjahns I väntan på liv innan jag läste en ungdomsbok med lesbiskt tema. Efter Kolterjahn har en del andra böcker följt, vilket är bra. Tänk om jag hade kunnat läsa något liknande ungefär 1993? Dagens tonåringar kan i alla fall göra det. (Och här slås jag av det lätt absurda i uttrycket "dagens tonåringar" när det sägs av mig, men ur just detta litterära perspektiv där så mycket har hänt, så känns det ändå rätt relevant.)

När man läser om Elvira Birgitta Holm känns det som att hon har en bra känsla för vad som rör sig i ungdomars huvuden, och jag hoppas att hon skriver mer! När det gäller berättelsen om Ylva och Mikael, så lutar slutet definitivt åt att det kommer en fortsättning.

* Listan är från 2003 och alltså inte helt aktuell. Bland annat har Margareta Subers Charlie blivit utgiven på nytt (Normal förlag), så som önskades!

torsdag 6 augusti 2009

Ett hem vid världens ände - Micahel Cunningham

Det här är en roman av författaren till Timmarna. Den är välskriven och engagerande och lämnar en känsla av att det är just så här livet är - man kan finna beröringspunkter med var och en av huvudpersonerna, trots att de på ytan är mycket olika en själv - och det gäller att inse det i tid och ta tag i det; kanske inte bara för att förverkliga sina drömmar utan även att leva i nuet.

Det handlar om Jonathan, enda barnet till Ned och Alice, och Bobby, vars dyrkade äldre bror förolyckades mitt under en fest. Jonathan och Bobby möts som tonåringar; Jonathan dras till den tuffe Bobby, vilket Alice till en början är starkt tveksam till, men sedan tar hon sig an den vilsne pojken, som kanske bara söker en plts att känna sig hemma på. Jonathans och Bobbys känslor växer snart över gränserna för "vanlig vänskap", och Alice tvingas inse att hennes son är homosexuell. När det är dags att börja college går killarna skilda vägar då Jonathan bestämmer sig för att flytta till New York. Där blir han vän med den bohemiska Clare, banden växer sig starka mellan dem, och de bryts inte, men tänjs, då Bobby efter några år kommer till New York för att bo hos dem.

Det är en fin roman, som ändå lämnar efter sig en diffus känsla av sorgsenhet. Just som jag var på väg att läsa ut den såg jag att filmversionen skulle gå på någon kanal. Jag såg den inte.

Denna historia om en kvinna och två män påminner om att kärleken kan ha många ansikten, att den ofta kan ta sig vägar som går utanför de gängse normerna.

måndag 27 juli 2009

Innan männen - Nina Bouraoui

En kortroman som jag nu, eftersom jag har läst ett par böcker, kallar: "i typisk Nina Bouraoui-stil"... och det är en stil som jag gillar.

Innan männen (Avant les hommes) handlar om en tonårskille som har sommarlov. Han ägnar sin mesta tid åt att fundera på Livet, på sina föräldrar - hur de har format honom, och varandra, och hur han kan forma sig utan dem - och han tänker även på åtrå, på män, och på kärleken -- mest av allt tänker han på den jämnårige Sami som är föremålet för hans allra största längtan.

fredag 24 juli 2009

Livet möter Herrman - Inga-Lill Örerfors Modin

Ytterligare en egenutgiven recensionsbok, som hade vunnit på att redigeras/korrekturläsas lite mer. Handlar om en präst som är både kvinnoprästmotståndare, homofob, och liksom lite i allmänhet bakåtsträvande, samtidigt som han är alldeles väldigt uppfylld av sin egen förträfflighet. Han får ett nytt jobb i en ny byggd, och där möter han människor som är mycket olika honom själv, och som även vågar ge honom mothugg. Så en dag möter Herrman hundägaren Malte, och känslor han aldrig någonsin hade trott sig om börjar långsamt men obönhörligt spira inom honom; känslor som tvingar honom att omvärdera de allra flesta av sina tidigare normer och ideal.

Ja, jag ansåg att trots att boken var välskriven (inte så konstigt att en präst med vana att predika faktiskt i någon mån kan skriva!) så har den vissa brister i gestaltning, och bitvis är det hela mycket klyschigt och förutsägbart, övertydligt.

Något jag däremot borde ha betonat mycket mer i min recension (varför gjorde jag inte det?) är att ämnet i sig egentligen är mycket angeläget och aktuellt; det är lovvärt att det tas upp till diskussion i romanform. Att även en präst kan vara homosexuell, att homosexualitet när allt kommer omkring inte handlar om någonting annat än kärlek mellan två människor på samma sätt som heterosexualitet - det är ju någonting som många i kyrkliga kretsar har ytterst svårt att acceptera. Inga-Lill Örnefors Modin är en av de präster (det finns ju trots allt några!) som vågar ta upp brännfrågorna inom kyrkan till diskussion. Hon är en av dem som protesterar mot negativa attityder gentemot homosexuella, och för det skulle hon egentligen ha en stor kram!

Fast när jag läste boken koncentrerade jag mig väl mer på de rent literära aspekterna än på budskapet...