Priestess heter första delen i Yuu Watases mangaserie Fushigi Yûgi. Trots att Genbu Kaiden, som jag läste först, handlar om händelser innan handlingen i den här serien, är det de här böckerna som är skrivna först.
Historien handlar om unga Miaka Yûki som är en glad och vänlig tjej som gillar att äta... Hon gillar inte så mycket att plugga men hennes ensamstående mamma ("en demon när det gäller betyg") är fast besluten att hon ska gå på den mest prestigefyllda skolan (ungefär motsvarande gymnasiet?). Miaka måste därför plugga, plugga och plugga mer, både genom att läsa läxor och gå på kvällskola, för att kunna klara de svåra inträdesproven. Dötrist, förstås. Så när hon och hennes kompis hittar en underlig bok i biblioteket som visar sig öppna en port till en annan värld, är hon redo för äventyr.
Efter ett stort bråk med sin mamma är hon redo att stanna där ett bra tag. Det visar sig att Miaka är den enligt legenden väntade prästinnan som ska rädda landet genom att samla ihop de himmelska krigarna... Låter det bekant? Ja, grunstoryn är likadan i den båda serierna men det finns flera olikheter.
Om jag inte tar fel är huvudpersonen i Genbu Kaiden lite äldre. Persongalleriet är inte heller likadant (men två snygga killar finns det...). I mitt tycke märks det att den här historien är äldre. Det känns som att personerna i Genbu Kaiden är mognare och historien är djupare och mer utvecklad. En aning lugnare/stillsammare på något vis. Även när det gäller författarens sidanmärkningar (ganska kul att läsa) så känns det också att de är skrivna av en ganska ung person.
Slutsats: Det här var ganska underhållande, men egentligen inget för mig. Jag känner inget större sug att läsa vidare. Däremot kan jag tänka mig att fortsätta med Genbu Kaiden.
torsdag 24 november 2011
onsdag 16 november 2011
Snygg - Joyce Carol Oates
Den här boken råkade jag se av en slump på bibliotekets barn/ungdomsavdelning när jag var på väg mot mangan. Jag gick förbi en hylla och min blick föll på bokryggen där det stod "Oates". Ibland behövs inte mer än så för att jag ska rycka åt mig en bok. Jag är glad att jag såg just den här.
Darren Flynn heter den sextonårigen huvudpersonen i Snygg. (Originaltiteln är Sexy.) Han är med i skolans simmarlag, har rätt många kompisar och är väldigt populär bland tjejer. Han tänker mycket på sex men är blyg och anstränger sig inte för att vara eftertraktad men det bara händer ändå. Flickor tittar efter honom, till och med äldre tjejer i tjugoårsåldern, och, ja - killar och män också.
Han tycker att det är mer än bara lite obehagligt att bli föremål för mäns blickar och i detta är han inte ensam. I hans familj så väl som i den lilla staden där han bor är homofobin stark och många gör självklart kopplingen bög = pedofil. Att någon han känner skulle kunna vara bög är förstås uteslutet.
Och så är det mr. Tracy, engelskläraren. Mr. Tracy är en man i trettioårsåldern, entusiastisk, krävande, och ganska populär bland det stora flertalet. Darren tycker också att han är rätt okej, inte för att han är särskilt intresserad av skolan. Mr. Tracy ger honom ändå rätt bra betyg eftersom han ser potential i Darrens skrivande. Så en dag erbjuder mr. Tracy Darren skjuts hem.
"Ingenting hände", intalar sig Darren efteråt och det gjorde det inte heller, mer än att läraren försökte prata, bli lite kompis... men efteråt är Darren starkt obehagligt berörd. När sedan några av Darrens kompisar känner att de fått orättvist låga betyg i engelska drar de igång en hatkampanj med utgångspunkten att läraren är gay, orättvis och förtjänar att knäckas. De skickar anonyma brev till polisen och rektorn där mr. Tracy utpekas som peodfil.
Ja, mr. Tracy blir knäckt, men Darren mår inte mycket bättre han. Han vet ju vilka som skickat breven och varför men han kan ändå inte säga något. Man tjallar inte, så är det bara. Och mr. Tracy stötte ju på honom, eller, gjorde han inte? Situationen blir bara värre och snart - för det här är ju Oates - är katastrofen ett faktum.
Det här är ganska obehaglig läsning, men på det här oatska sättet man ändå tycker om... J.C. Oates fångar Darrens inre demoner på ett sätt som lämnar en hel del outsagt, och hon beskriver skickligt hur rykten kan spridas och förstöra ett liv och hur obehagliga homofobiska resonemang är. Ungdomarna i boken får lära sig att handlingar har sina konsekvenser.
Eller åtminstone vill man anta att det är vad de lär sig, åtminstone Darren. Boken har även vissa svagheter. Slutet är till exempel lite väl öppet och kan tolkas åt flera olika håll. Berättelsen känns stundtals lite väl enkel, både när det gäller språket och innehållet, vilket förvånade mig lite. Det är helt klart en bok i Oates stil, men lite väl nedtonad -- jag tror att många ungdomar klarar av mer. Karaktärerna hade kunnat fördjupas en aning och jag hade velat få följa Darren lite längre; det avslutande leendet känns lite väl Mona-Lisa-aktigt.
Jag för min del läser in i allt detta att Darren inte är så helt straight som han försöker intala sig. Jag tror också att boken kan läsas som en bekräftelse på det motsatta.
Någonstans läste jag en önskan om att boken hade handlat om Mr. Tracy istället. Jag tror också att det hade varit mycket intressant!
Darren Flynn heter den sextonårigen huvudpersonen i Snygg. (Originaltiteln är Sexy.) Han är med i skolans simmarlag, har rätt många kompisar och är väldigt populär bland tjejer. Han tänker mycket på sex men är blyg och anstränger sig inte för att vara eftertraktad men det bara händer ändå. Flickor tittar efter honom, till och med äldre tjejer i tjugoårsåldern, och, ja - killar och män också.
Han tycker att det är mer än bara lite obehagligt att bli föremål för mäns blickar och i detta är han inte ensam. I hans familj så väl som i den lilla staden där han bor är homofobin stark och många gör självklart kopplingen bög = pedofil. Att någon han känner skulle kunna vara bög är förstås uteslutet.
Och så är det mr. Tracy, engelskläraren. Mr. Tracy är en man i trettioårsåldern, entusiastisk, krävande, och ganska populär bland det stora flertalet. Darren tycker också att han är rätt okej, inte för att han är särskilt intresserad av skolan. Mr. Tracy ger honom ändå rätt bra betyg eftersom han ser potential i Darrens skrivande. Så en dag erbjuder mr. Tracy Darren skjuts hem.
"Ingenting hände", intalar sig Darren efteråt och det gjorde det inte heller, mer än att läraren försökte prata, bli lite kompis... men efteråt är Darren starkt obehagligt berörd. När sedan några av Darrens kompisar känner att de fått orättvist låga betyg i engelska drar de igång en hatkampanj med utgångspunkten att läraren är gay, orättvis och förtjänar att knäckas. De skickar anonyma brev till polisen och rektorn där mr. Tracy utpekas som peodfil.
Ja, mr. Tracy blir knäckt, men Darren mår inte mycket bättre han. Han vet ju vilka som skickat breven och varför men han kan ändå inte säga något. Man tjallar inte, så är det bara. Och mr. Tracy stötte ju på honom, eller, gjorde han inte? Situationen blir bara värre och snart - för det här är ju Oates - är katastrofen ett faktum.
Det här är ganska obehaglig läsning, men på det här oatska sättet man ändå tycker om... J.C. Oates fångar Darrens inre demoner på ett sätt som lämnar en hel del outsagt, och hon beskriver skickligt hur rykten kan spridas och förstöra ett liv och hur obehagliga homofobiska resonemang är. Ungdomarna i boken får lära sig att handlingar har sina konsekvenser.
Eller åtminstone vill man anta att det är vad de lär sig, åtminstone Darren. Boken har även vissa svagheter. Slutet är till exempel lite väl öppet och kan tolkas åt flera olika håll. Berättelsen känns stundtals lite väl enkel, både när det gäller språket och innehållet, vilket förvånade mig lite. Det är helt klart en bok i Oates stil, men lite väl nedtonad -- jag tror att många ungdomar klarar av mer. Karaktärerna hade kunnat fördjupas en aning och jag hade velat få följa Darren lite längre; det avslutande leendet känns lite väl Mona-Lisa-aktigt.
Jag för min del läser in i allt detta att Darren inte är så helt straight som han försöker intala sig. Jag tror också att boken kan läsas som en bekräftelse på det motsatta.
Någonstans läste jag en önskan om att boken hade handlat om Mr. Tracy istället. Jag tror också att det hade varit mycket intressant!
Lästa böcker
Böcker som jag har läst på sistone men inte bloggat om:
Le Mariage de Figaro -- franska; dramatik. Figaro och Suzanne ska gifta sig men greven tycker att det är han som har rätt till bröllopsnatten. De ska försöka stoppa honom, med grevinnans hjälp. Under tiden är greven vansinnigt svartjuk på grevinnans icke existerande älskare, fast den unge Cherubin är vansinnigt kär i henne. Ja, och så är det lite mer intriger också. Jag tyckte att texten var ganska svårläst, tyvärr. Fast den är berömd och förebådar revolutionen och allt det där.
Demon Diary 3&4 -- manga. Eclipse kämpar fortfarande för att göra Raenef till demonherre och Raenef kämpar (ganska så) för att lära sig. Under tiden samlas allt fler figurer i demonslottet och man får veta mer om demonvärlden. Underhållande och gulligt. (En sak som stör mig lite med manga är att det är svårt att åldersbestämma personerna...)
La fille aux yeux d'or, Balzac -- franska, sista delen i en trilogi. Jag vill inte säga så mycket om den utom att jag tyckte att boken var mycket svårläst, historien bisarr och den lesbiska galningen bara sååå mycket 1800-talskliché. (Även om Balzac, enligt Wikipedia, var den förste som skrev om "passion mellan kvinnor" [uttrycket är illa valt här] så det kanske inte var en kliché då, men...)
Måste man verkligen finna sig i allt? -- roman, Karin Jarl Nydén. En fin och välskriven släkthistoria om systerskap, musik och skapande, sjukdom och längtan efter tillhörighet. Min riktiga recension finns här: http://www.dt.se/nojekultur/bocker/1.3947487-flerstammigt-pa-samma-tema
Samt ytterligare tre recensionsböcker.
Le Mariage de Figaro -- franska; dramatik. Figaro och Suzanne ska gifta sig men greven tycker att det är han som har rätt till bröllopsnatten. De ska försöka stoppa honom, med grevinnans hjälp. Under tiden är greven vansinnigt svartjuk på grevinnans icke existerande älskare, fast den unge Cherubin är vansinnigt kär i henne. Ja, och så är det lite mer intriger också. Jag tyckte att texten var ganska svårläst, tyvärr. Fast den är berömd och förebådar revolutionen och allt det där.
Demon Diary 3&4 -- manga. Eclipse kämpar fortfarande för att göra Raenef till demonherre och Raenef kämpar (ganska så) för att lära sig. Under tiden samlas allt fler figurer i demonslottet och man får veta mer om demonvärlden. Underhållande och gulligt. (En sak som stör mig lite med manga är att det är svårt att åldersbestämma personerna...)
La fille aux yeux d'or, Balzac -- franska, sista delen i en trilogi. Jag vill inte säga så mycket om den utom att jag tyckte att boken var mycket svårläst, historien bisarr och den lesbiska galningen bara sååå mycket 1800-talskliché. (Även om Balzac, enligt Wikipedia, var den förste som skrev om "passion mellan kvinnor" [uttrycket är illa valt här] så det kanske inte var en kliché då, men...)
Måste man verkligen finna sig i allt? -- roman, Karin Jarl Nydén. En fin och välskriven släkthistoria om systerskap, musik och skapande, sjukdom och längtan efter tillhörighet. Min riktiga recension finns här: http://www.dt.se/nojekultur/bocker/1.3947487-flerstammigt-pa-samma-tema
Samt ytterligare tre recensionsböcker.
tisdag 1 november 2011
Supplement au voyage de Bougainville - Diderot
Ett kort verk av en av de stora franska upplysningsförfattarna. Diderot kritiserar här både kyrkan, religionen och samhällets alla regler, liksom även kolonialismen. En stor del av den korta texten går åt till ett samtal mellan en fransk munk och en man vid namn Ouro, boende på Tahiti. "Infödingarna" talar knappast på ett realistiskt sätt, men budskapen går fram.
Samtalet handlar mest om tahitiernas samhälle utan särskilt många lagar och regler och framför allt deras frigjorda sexualitet - i stort sett allt är tillåtet, vilket blir oerhört märkligt för munken. Frågan som ställs är om det är bättre för den västerländska civilisationen att så att säga "återvända till naturen"?
I denna föreställning om paradiset Tahiti skulle Phèdre ha mått bra; äktenskapsbrott är nämligen omöjligt där eftersom inga äktenskap finns, och inte heller några gudar som kan straffa.
Samtalet handlar mest om tahitiernas samhälle utan särskilt många lagar och regler och framför allt deras frigjorda sexualitet - i stort sett allt är tillåtet, vilket blir oerhört märkligt för munken. Frågan som ställs är om det är bättre för den västerländska civilisationen att så att säga "återvända till naturen"?
I denna föreställning om paradiset Tahiti skulle Phèdre ha mått bra; äktenskapsbrott är nämligen omöjligt där eftersom inga äktenskap finns, och inte heller några gudar som kan straffa.
La Princesse de Clèves - Madame de Lafayette
La Princesse de Clèves hör till den stora klassiska franska litteraturen. I min kurs följde den på Fedra, och trots att dessa två verk är mycket olika (inte bara med avseende på genre) har de även vissa likheter.
Madame Lafayette målar upp en färgstark bild av det franska hovet vid den tid då Maria Stuart var gift med den franske kronprinsen och François I (1494-1547) var kung. Samtliga personer i boken är om inte adliga eller kungliga så näst intill, och den ena är vackrare, ädlare, intelligentare och fantastiskare än den andra. Början av romanen känns faktiskt precis som att läsa en saga där alla är fulländade och strålande fantasigestalter.
Sedan blir det mer dramatiskt och levande, då bokens intrig kommer igång, och kanske är inte alla så fläckfria ändå. Vid detta hov lever man av skvaller och nöjen. Affärer och kärlek blandas samman till snåriga intriger, för det är detta som livet går ut på. Man måste synas, omtalas, vara beundrad - men nåde den som går för långt och får sitt rykte släpat i smutsen. Tänk på valfri nutida skvallertidning. Detta flyttat till franskt femtonhundratal. Att balansera sitt liv i allt detta - vara en intressant och spännande person men ändå ha ett fläckfritt rykte - är minst sagt svårt om man inte är van.
Mademoiselle de Chartres får erfara detta då hon vid blott sexton års ålder utsätts för denna miljö för första gången i sällskap med sin mor. Modern, som är änka, vet dock vilken riskabel plats hovet är, så hon tänker att det bästa hon kan göra är att se till så att flickan blir gift med en bra man. En sådan är inte svår att hitta; den unga damen är en strålande skönhet av en sort som får hela det ytliga och fåfänga hovet att häpna! De goda vännerna Monsieur de Guise och Monsieur de Clèves blir båda djupt förälskade i henne, och det är den senare som blir den lycklige utvalde.
Eller lycklig, förresten. Det är just här det börjar bli besvärligt. Han är nämligen passionerat förälskad, men hon - inte alls. Hon förstår nämligen inte vad det är för slags känslor han söker hos henne eftersom hon aldrig har varit kär och man kan ju inte direkt bli det på kommando. Den unga Madame de Clèves förstår honom inte alls förrän hon själv blir kär, vid en bal då hon för första gången möter Monsieur de Nemours.
Känslorna svallar åt alla håll. De båda är dock diskreta och inleder ingalunda ett förhållande; nej, men det är brinnande och intensivt ändå. Nemours, notorisk kvinnokarl, förändras helt till sättet (han är inte längre intresserad av att jaga efter andra) och Madame de Clèves kämpar med sitt samvete. Riktigt besvärligt blir det inte förrän hon följer samvetets röst och bekänner för sin make att hon är kär i en annan, dock utan att avslöja hans namn.
Det här är romantiskt och dramatiskt. Precis som med Phèdre är det en kamp mellan känslorna och samvetet/plikten, men upplägget är ett annat. Här får man följa alla de inblandades känslor, och trots att de beter sig bakvänt ibland är deras reaktioner ändå rimliga och förståeliga. Problematiken - att bli kär i en annan än den man är gift med - behandlas trovärdigare, och kanske inte på ett helt modernt sätt, men ändå kan nog de flesta relatera till åtminstone någon av personernas känslor en eller annan gång.
Madame Lafayette målar upp en färgstark bild av det franska hovet vid den tid då Maria Stuart var gift med den franske kronprinsen och François I (1494-1547) var kung. Samtliga personer i boken är om inte adliga eller kungliga så näst intill, och den ena är vackrare, ädlare, intelligentare och fantastiskare än den andra. Början av romanen känns faktiskt precis som att läsa en saga där alla är fulländade och strålande fantasigestalter.
Sedan blir det mer dramatiskt och levande, då bokens intrig kommer igång, och kanske är inte alla så fläckfria ändå. Vid detta hov lever man av skvaller och nöjen. Affärer och kärlek blandas samman till snåriga intriger, för det är detta som livet går ut på. Man måste synas, omtalas, vara beundrad - men nåde den som går för långt och får sitt rykte släpat i smutsen. Tänk på valfri nutida skvallertidning. Detta flyttat till franskt femtonhundratal. Att balansera sitt liv i allt detta - vara en intressant och spännande person men ändå ha ett fläckfritt rykte - är minst sagt svårt om man inte är van.
Mademoiselle de Chartres får erfara detta då hon vid blott sexton års ålder utsätts för denna miljö för första gången i sällskap med sin mor. Modern, som är änka, vet dock vilken riskabel plats hovet är, så hon tänker att det bästa hon kan göra är att se till så att flickan blir gift med en bra man. En sådan är inte svår att hitta; den unga damen är en strålande skönhet av en sort som får hela det ytliga och fåfänga hovet att häpna! De goda vännerna Monsieur de Guise och Monsieur de Clèves blir båda djupt förälskade i henne, och det är den senare som blir den lycklige utvalde.
Eller lycklig, förresten. Det är just här det börjar bli besvärligt. Han är nämligen passionerat förälskad, men hon - inte alls. Hon förstår nämligen inte vad det är för slags känslor han söker hos henne eftersom hon aldrig har varit kär och man kan ju inte direkt bli det på kommando. Den unga Madame de Clèves förstår honom inte alls förrän hon själv blir kär, vid en bal då hon för första gången möter Monsieur de Nemours.
Känslorna svallar åt alla håll. De båda är dock diskreta och inleder ingalunda ett förhållande; nej, men det är brinnande och intensivt ändå. Nemours, notorisk kvinnokarl, förändras helt till sättet (han är inte längre intresserad av att jaga efter andra) och Madame de Clèves kämpar med sitt samvete. Riktigt besvärligt blir det inte förrän hon följer samvetets röst och bekänner för sin make att hon är kär i en annan, dock utan att avslöja hans namn.
Det här är romantiskt och dramatiskt. Precis som med Phèdre är det en kamp mellan känslorna och samvetet/plikten, men upplägget är ett annat. Här får man följa alla de inblandades känslor, och trots att de beter sig bakvänt ibland är deras reaktioner ändå rimliga och förståeliga. Problematiken - att bli kär i en annan än den man är gift med - behandlas trovärdigare, och kanske inte på ett helt modernt sätt, men ändå kan nog de flesta relatera till åtminstone någon av personernas känslor en eller annan gång.
Fushigi Yûgi: Genbu Kaiden 2 - Yuu Watase
Oj, nu är bloggen sorgligt o-uppdaterad igen. Ska försöka komma ifatt och börjar med en manga.
Takiko börjar finna sig i tanken på att vara prästinnan som folket i världen hon hamnat i har väntat på - somliga med förhoppningar, andra med skräck. Ja, faktum är att de flesta verkar ganska fentligt inställda till henne och de Himmelska Krigarna. Hittills är det bara Chamka och Limdo som hon har funnit, men sökandet fortsätter... Dramatiken växer och här får man även veta mer om Limdos bakgrund. Jag ser fram emot att läsa mer!
Takiko börjar finna sig i tanken på att vara prästinnan som folket i världen hon hamnat i har väntat på - somliga med förhoppningar, andra med skräck. Ja, faktum är att de flesta verkar ganska fentligt inställda till henne och de Himmelska Krigarna. Hittills är det bara Chamka och Limdo som hon har funnit, men sökandet fortsätter... Dramatiken växer och här får man även veta mer om Limdos bakgrund. Jag ser fram emot att läsa mer!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)