Stupeur et tremblements är Amélie Nothombs sjunde bok som belönades med Grand Prix du roman de L'Académie française och blev en stor framgång. Den lär ju vara i någon mån självbiografisk, men i hur hög grad kan jag inte avgöra. Framför allt är den en hejdlöst rolig satir om japansk kultur och arbetsmoral och de kulturkrockar som kan uppstå för att man inte förstår varandra till fullo.
Amélie föddes i Japan och tillbringade första delen av sin barndom där, vilket gjorde att hon alltid kände sig väldigt japansk. I början av 1990-talet får hon anställning vid det enormt stora företaget Yumimoto. Yumimoto handlar med allt och alla i hela världen, och Amélie räknar med att kunna vara till nytta genom sitt belgiska ursprung och sin djupa kännedom om Japans språk och kultur.
Men ack, vad hon bedrar sig. Man ska inte tro att det bara är att komma dit och visa sig duktig, nej, hon får allt börja från botten med att hämta kaffe. Så långt är hon nöjd, men när avdelningschefen Monsieur Saito tvingar henne att om och om igen kopiera en tusensidig lunta för hand (eftersom snabbmataren enligt honom gör att marginalerna blir en aning sneda) så börjar hon känna sig en aning förslavad. Som en räddande ängel kommer den vänlige monsieur Tenshi från en annan avdelning och ber henne hjälpa honom att sköta kontakterna med ett belgiskt företag, eftersom hans kollega är frånvarande. Äntligen får Amélie använda sina kunskaper! Tyvärr leder detta till att både hon och monsieur Tenshi anklagas för sabotage och förräderi, eftersom ingen hade gett henne lov att arbeta för en annan avdelning, och ingen hade gett Tenshi lov att ge sin kollegas uppgifter till någon annan... Härifrån går det bara utför. Vad än Amélie gör, så är det någonting som går lite på tok, och hon sjunker allt längre ner i hackordningen. I egenskap av västerlänning tycks det vara omöjligt att smälta in i ett japanskt företag.
Hon förlorar dock inte humöret för detta utan accepterar allting utan att klaga (så värst mycket). En bidragande orsak till hennes förnöjsamhet är att även om hon egentligen inte gör någonting vettigt alls på jobbet, så sitter hon i alla fall mitt emot sin närmaste chef, Fubuki Mori. Mademoiselle Mori är strax under trettio år och är en av mycket få kvinnliga underchefer på företaget, och hon är mycket vacker. Hon är själva idealbilden av japansk kvinnlig skönhet, så perfekt att man skulle kunna betrakta henne för evigt utan att tröttna. Hon är dessutom helt oklanderlig till sitt uppträdande, professionell ut i fingerspetsarna, strikt och kylig och till synes omöjlig att få ur balans. Amélie beundrar henne ofantligt, och en dag får hon reda på att de är födda i samma trakt, vilket känns som ett band mellan dem. Och Fubukis namn betyder "snöstorm"
Huruvida Amélies beundran är enbart estetisk eller något mer kan man kanske ha delade meningar om, för min del ser jag det som ett solklart fall av hejdlös förälskelse. Som snart når absurda proportioner. Fubuki håller sig inte för god för att förhindra att Amélie gör för snabba framsteg i karriären (själv har hon kämpat i åratal för att nå sin nuvarande position), och snart blir det tydligt att hon njuter av sin maktutövning. Amélie i sin tur reflekterar över de japanska kvinnornas utsatta position i samhället (för kvinnor liksom för män gäller att idogt arbete och plikten framför allt är det högsta goda, samtidigt som kvinnor också har pressen på sig att gifta sig med en värdig man innan de fyllt 25 och bli en perfekt hustru - en ekvation som verkar omöjlig) samtidigt som hon gör en dygd av att underordna sig.
Men de oskrivna uppförandekoderna är allt för många för att hon ska kunna undvika att bryta dem, helt enkelt genom att hennes sätt att tänka om vad som är rätt och riktigt i vissa situationer skiljer sig väsentligt från det japanska. Till sist placerar Fubuki henne på toaletterna som städerska, och där väntar Amélie på att de sista månaderna av hennes anställning ska passera. Hon har dock kvar sitt stora nöje som hon kallar "défenestration", att "kasta sig ut i tomrummet"; det vill säga; företaget befinner sig på den fyrtiofjärde våningen, och utsikten över staden är magnifik. när Amélie står vid ett stort fönster känner hon sig så fri som om hon flyger, och det har varit hennes största glädje ända sedan hon först kom till Yumimoto.
Allt detta låter väl närmast kafkaartat mardrömsaktigt. Och absurt är det förvisso, men romanen genomsyras ändå av en stark kärlek till det japanska, och inte minst av ständig humor. Man kan inte låta bli att skratta högt ibland, till och med när det är som allra mest eländigt.
Jag vet inte om boken är översatt till svenska (det borde den vara, men jag har inte kollat), men i alla fall blev den film 2003, och den svenska titeln är Min japanska vän. Jag såg filmen för ungefär ett år sedan, och den är lika bra som boken.
Amélie föddes i Japan och tillbringade första delen av sin barndom där, vilket gjorde att hon alltid kände sig väldigt japansk. I början av 1990-talet får hon anställning vid det enormt stora företaget Yumimoto. Yumimoto handlar med allt och alla i hela världen, och Amélie räknar med att kunna vara till nytta genom sitt belgiska ursprung och sin djupa kännedom om Japans språk och kultur.
Men ack, vad hon bedrar sig. Man ska inte tro att det bara är att komma dit och visa sig duktig, nej, hon får allt börja från botten med att hämta kaffe. Så långt är hon nöjd, men när avdelningschefen Monsieur Saito tvingar henne att om och om igen kopiera en tusensidig lunta för hand (eftersom snabbmataren enligt honom gör att marginalerna blir en aning sneda) så börjar hon känna sig en aning förslavad. Som en räddande ängel kommer den vänlige monsieur Tenshi från en annan avdelning och ber henne hjälpa honom att sköta kontakterna med ett belgiskt företag, eftersom hans kollega är frånvarande. Äntligen får Amélie använda sina kunskaper! Tyvärr leder detta till att både hon och monsieur Tenshi anklagas för sabotage och förräderi, eftersom ingen hade gett henne lov att arbeta för en annan avdelning, och ingen hade gett Tenshi lov att ge sin kollegas uppgifter till någon annan... Härifrån går det bara utför. Vad än Amélie gör, så är det någonting som går lite på tok, och hon sjunker allt längre ner i hackordningen. I egenskap av västerlänning tycks det vara omöjligt att smälta in i ett japanskt företag.
Hon förlorar dock inte humöret för detta utan accepterar allting utan att klaga (så värst mycket). En bidragande orsak till hennes förnöjsamhet är att även om hon egentligen inte gör någonting vettigt alls på jobbet, så sitter hon i alla fall mitt emot sin närmaste chef, Fubuki Mori. Mademoiselle Mori är strax under trettio år och är en av mycket få kvinnliga underchefer på företaget, och hon är mycket vacker. Hon är själva idealbilden av japansk kvinnlig skönhet, så perfekt att man skulle kunna betrakta henne för evigt utan att tröttna. Hon är dessutom helt oklanderlig till sitt uppträdande, professionell ut i fingerspetsarna, strikt och kylig och till synes omöjlig att få ur balans. Amélie beundrar henne ofantligt, och en dag får hon reda på att de är födda i samma trakt, vilket känns som ett band mellan dem. Och Fubukis namn betyder "snöstorm"
Hon var ett vinterbarn. Jag föreställde mig plötsligt denna snöstorm över den sublima staden Nara, över dess oräkneliga klocktorn [cloches] - var det inte att vänta sig att denna underbara unga kvinna skulle födas den dagen då himlens skönhet störtade sig över jordens?
Huruvida Amélies beundran är enbart estetisk eller något mer kan man kanske ha delade meningar om, för min del ser jag det som ett solklart fall av hejdlös förälskelse. Som snart når absurda proportioner. Fubuki håller sig inte för god för att förhindra att Amélie gör för snabba framsteg i karriären (själv har hon kämpat i åratal för att nå sin nuvarande position), och snart blir det tydligt att hon njuter av sin maktutövning. Amélie i sin tur reflekterar över de japanska kvinnornas utsatta position i samhället (för kvinnor liksom för män gäller att idogt arbete och plikten framför allt är det högsta goda, samtidigt som kvinnor också har pressen på sig att gifta sig med en värdig man innan de fyllt 25 och bli en perfekt hustru - en ekvation som verkar omöjlig) samtidigt som hon gör en dygd av att underordna sig.
Men de oskrivna uppförandekoderna är allt för många för att hon ska kunna undvika att bryta dem, helt enkelt genom att hennes sätt att tänka om vad som är rätt och riktigt i vissa situationer skiljer sig väsentligt från det japanska. Till sist placerar Fubuki henne på toaletterna som städerska, och där väntar Amélie på att de sista månaderna av hennes anställning ska passera. Hon har dock kvar sitt stora nöje som hon kallar "défenestration", att "kasta sig ut i tomrummet"; det vill säga; företaget befinner sig på den fyrtiofjärde våningen, och utsikten över staden är magnifik. när Amélie står vid ett stort fönster känner hon sig så fri som om hon flyger, och det har varit hennes största glädje ända sedan hon först kom till Yumimoto.
Allt detta låter väl närmast kafkaartat mardrömsaktigt. Och absurt är det förvisso, men romanen genomsyras ändå av en stark kärlek till det japanska, och inte minst av ständig humor. Man kan inte låta bli att skratta högt ibland, till och med när det är som allra mest eländigt.
Jag vet inte om boken är översatt till svenska (det borde den vara, men jag har inte kollat), men i alla fall blev den film 2003, och den svenska titeln är Min japanska vän. Jag såg filmen för ungefär ett år sedan, och den är lika bra som boken.
