Ava Gardners självbiografi. Den ger en intressant inblick i hur det gick till i Hollywood på 40- och 50-talen, och förstås också i Ava Gardners liv och personlighet.
Ava Gardner (1922 - 1990) växte upp i North Carolina som yngsta barnet av sex. På Wikipedia står det att hon "genomled en olycklig, kärlekslös barndom", men det tycks rakt inte vara fallet när man läser hennes egna ord. Familjen genomled visserligen kärva tider, men bokens första kapitel påminner mig i tonen om de äldre, trevliga (kanske "käcka") flickböcker jag läste som barn... men det är klart, någon "Fröken Sprakfåle" eller "Cherry Ames" handlar det trots allt inte om. Ava Gardner blev "upptäckt" av MGM när hon besökte sin syster i New York; systerns make var porträttfotograf...
Systern Bappie följde med Ava till Hollywood, där hon lanserades som en sexbomb, och de första åren fick hon bara mycket små filmroller. Så småningom tog karriären fart. Privat var Ava Gardner blyg, och kunde aldrig se sig själv som vacker eller som en "riktig" skådespelerska. Det var få av filmerna som hon verkligen gillade. Det är intressant att läsa om i alla fall... om hennes filmer, om skådespelare, regissörer, och författare... (Censuren var högst påtaglig på den tiden, och det fanns många regler för vad en film inte fick innehålla. Man påminns här om att på den tiden kunde man verkligen ha skäl att säga att "boken var bättre än filmen"!) Ju mer man läser, desto mer smyger sig en annan ton in i "flickbokskänslan". Hon hade stormiga kärleksaffärer och var gift tre gånger (Mickey Rooney - som var notoriskt otrogen - Artie Shaw - som var en knepig typ - och med Frank Sinatra) och var god vän med den märklige Howard Huges. Man får en känsla för hur filmindustrin verkligen är en industri, där inte bara filmerna utan även skådespelarna är produkter. Det är lätt att förstå att det kan vara ett tröttsamt liv, detta att ständigt vara påpassad. Insprängt i boken finns även kortare kapitel skrivna av personer som stod Ava Gardner mer eller mindre nära. Ibland bekräftar de vad man nyss har läst, ibland har de en ganska annorlunda bild av henne än vad hon säger själv.
Det händer rätt sällan att jag läser (själv)biografier; denna var en present från en vän till följd av vårt gemensamma filmintresse. Jag tyckte mycket om att läsa den, skrattade ibland högt - Ava Gardner må ha varit en något motvillig stjärna, men hon tycks ha varit en intressant person, och ett väldigt trevligt sällskap i bokform.
fredag 31 juli 2009
onsdag 29 juli 2009
Livet på Scotland Street 44 - Alexander McCall Smith
En varm och trevlig, lite smårolig, bok om några människor i olika åldrar som bor i samma hus.
Romanen började som följetong i en dagstidning.
Inget direkt märkvärdigt, men liksom... vänligt. Även om det inte riktigt känns som "min stil", så var det trevlig avkoppling.
Romanen började som följetong i en dagstidning.
Inget direkt märkvärdigt, men liksom... vänligt. Även om det inte riktigt känns som "min stil", så var det trevlig avkoppling.
Skattsökaren - J.M.G. Le Clézio
Alexis och hans syster Laure växer upp på en isolerad egendom på Mauritius. De umgås mest med varandra - de undervisas av sin mor, som de avgudar - och den jämnårige pojken Denis. Det är en vacker, nästan paradisisk tillvaro, fast de ibland drömmer om rikedomen ute i stora världen när de sitter på vinden och läser de engelska tidningar deras far prenumererar på.
Men så händer det otänkbara - faderns affärer går fel, han förlorar allt, och familjen måste flytta. Alexis flyttar till en internatskola där han får tiden att gå genom att dagdrömma om sjörövare och skatter. Fadern dör, och han lämnar ingenting i arv åt sina barn utom en dröm om en skatt som ska finnas på ön Rodriguez. Alexis ger sig av för att finna den...
Hans ihärdighet, hans besatthet, vet inga gränser. Han möter kärleken och han upplever Första världskrigets skyttegravar. Men skatten, skatten. Till slut vet man nästan inte om det är vackert, spännande, sorgligt eller rent av lite otäckt...
Skattsökaren är en mycket tät, poetisk berättelse om kärlek och drömmar och tidens obönhörliga gång.
Men så händer det otänkbara - faderns affärer går fel, han förlorar allt, och familjen måste flytta. Alexis flyttar till en internatskola där han får tiden att gå genom att dagdrömma om sjörövare och skatter. Fadern dör, och han lämnar ingenting i arv åt sina barn utom en dröm om en skatt som ska finnas på ön Rodriguez. Alexis ger sig av för att finna den...
Hans ihärdighet, hans besatthet, vet inga gränser. Han möter kärleken och han upplever Första världskrigets skyttegravar. Men skatten, skatten. Till slut vet man nästan inte om det är vackert, spännande, sorgligt eller rent av lite otäckt...
Skattsökaren är en mycket tät, poetisk berättelse om kärlek och drömmar och tidens obönhörliga gång.
Den trånga porten - André Gide
André Gides Den trånga porten (La porte étroite, 1909) handlar om kärleken mellan Jérôme och Alissa, kusiner som har älskat varandra sedan barndomen. De är båda två starkt religiösa och delar föreställningen om att deras kärlek fullkomnas i att de delar samma hängivenhet för Gud. Genom att älska Gud högst av allt kan de mötas på ett högre plan.
Men det blir bekymmer. Alissa oroas av att Jérômes strävan av att nå högre på dygdens väg kanske motiveras mer av att han vill imponera på henne än att han älskar Gud. Alltså; även om hon älskar honom också, så kan hon inte stå ut med tanken på att någonting går före Gud. Dessutom är hon rädd att han gör sig en idealbild av henne och att hon inte är värd hans dyrkan. Snart anser hon att de nöjen de har tillsammans - till exempel att läsa samma böcker och diskutera dem - blir att stå ivägen för deras kärlek de blir för upptagna av det jordiska. Och det är inte meningen att de ska tacka Gud för den lycka de får av varandra, utan de ska bli lyckliga tillsammans genom Gud...
Tanken är att den enda sanna glädjen kommer från Gud. Något sådant som att till exempel läsa och då finna glädje i själva språkets rytm och skönhet blir till slut syndfullt för Alissa. Hennes resonemang går allt längre. Hon anser även att deras kärlek kan komma att krossas om de gifter sig (deras förhållande är naturligtvis helt platoniskt), eftersom det är troligt att de inte kan leva upp till idealen. Om de träffas blir de bara besvikna - bättre då att bara brevväxla och låta känslorna förädlas den vägen. Men de driver det hela för långt. Alissa betonar att deras själsliga gemenskap bara blir större av att de är ifrån varandra, men egentligen är hon väl mest rädd. Dels för att verkligheten riskerar att göra dem besvikna, men också för att hon fruktar att de ska bli så lyckliga tillsammans att de glömmer Gud.
Sedan försöker hon få Jérôme att sluta älska henne. Hon tycker att han är ämnad till "något större" och att hon står i vägen för honom - genom sin kärlek. Hon försöker få honom att tro att hon är förändrad, att hon inte älskar honom som förr och att kärleken är en dröm.
Det är ett offer. Hon intalar sig att hon offrar sin lycka för hans skull, för att det är vad kärleken till Gud kräver av dem båda. Just för att hon älskar honom måste hon avstå... Ja, det kan finnas omständigheter - i Alissas fall hennes religiösa tro - som leder till försök att förneka sin egen vilja, att utplåna den. Hur kan min vilja vara så viktig, jämfört med (en motstridig) uppfattning om "det Rätta"? Alissa funderar: "Hur lycklig skulle inte den själ vara, för vilken dygd vore detsamma som kärlek". Hon intalar sig att om hon skulle kunna underkasta sig med glädje, så blir hon lugn - och kanske lycklig. Egentligen finns ingen anledning, utom föreställningen om Guds krav - men resultatet blir bara plåga. De försöker båda gå askesesn väg, men de offrar inte jordisk kärlek med lätthet och självklarhet, utan av självpåtaget tvång. Syftet är att nå högre mot Gud.
Fast den tanken uppfattas också som syndig! Det Alissa vill är helt enkelt (?) att offret inte ska uppfattas som offer, utan att hon ska bli likgiltig... att allt utom Gud ska utplånas i henne. Det lyckas inte: "Jag känner det väl, jag känner det på min sorg, att offret inte är fullbordat i mitt hjärta". Nej, för när offret/underkastelsen är ett tvång nås ingen fullbordan, ingen fullkomning, bara jagutplåning.
Man kan verkligen undra hur det går till att man når till detta. Även Jacques i La symphonie pastorale förespråkade underkastelse som vägen till Gud, medan hans far hade en annan syn på kärlek som det väsentliga. Varför är det så lätt att fastna i det negativa, att tro på det hårda och misstro det vackra? Misstro sin längtan? Det kan man fundera på. André Gide är fascinerande.
Men det blir bekymmer. Alissa oroas av att Jérômes strävan av att nå högre på dygdens väg kanske motiveras mer av att han vill imponera på henne än att han älskar Gud. Alltså; även om hon älskar honom också, så kan hon inte stå ut med tanken på att någonting går före Gud. Dessutom är hon rädd att han gör sig en idealbild av henne och att hon inte är värd hans dyrkan. Snart anser hon att de nöjen de har tillsammans - till exempel att läsa samma böcker och diskutera dem - blir att stå ivägen för deras kärlek de blir för upptagna av det jordiska. Och det är inte meningen att de ska tacka Gud för den lycka de får av varandra, utan de ska bli lyckliga tillsammans genom Gud...
Tanken är att den enda sanna glädjen kommer från Gud. Något sådant som att till exempel läsa och då finna glädje i själva språkets rytm och skönhet blir till slut syndfullt för Alissa. Hennes resonemang går allt längre. Hon anser även att deras kärlek kan komma att krossas om de gifter sig (deras förhållande är naturligtvis helt platoniskt), eftersom det är troligt att de inte kan leva upp till idealen. Om de träffas blir de bara besvikna - bättre då att bara brevväxla och låta känslorna förädlas den vägen. Men de driver det hela för långt. Alissa betonar att deras själsliga gemenskap bara blir större av att de är ifrån varandra, men egentligen är hon väl mest rädd. Dels för att verkligheten riskerar att göra dem besvikna, men också för att hon fruktar att de ska bli så lyckliga tillsammans att de glömmer Gud.
Sedan försöker hon få Jérôme att sluta älska henne. Hon tycker att han är ämnad till "något större" och att hon står i vägen för honom - genom sin kärlek. Hon försöker få honom att tro att hon är förändrad, att hon inte älskar honom som förr och att kärleken är en dröm.
Det är ett offer. Hon intalar sig att hon offrar sin lycka för hans skull, för att det är vad kärleken till Gud kräver av dem båda. Just för att hon älskar honom måste hon avstå... Ja, det kan finnas omständigheter - i Alissas fall hennes religiösa tro - som leder till försök att förneka sin egen vilja, att utplåna den. Hur kan min vilja vara så viktig, jämfört med (en motstridig) uppfattning om "det Rätta"? Alissa funderar: "Hur lycklig skulle inte den själ vara, för vilken dygd vore detsamma som kärlek". Hon intalar sig att om hon skulle kunna underkasta sig med glädje, så blir hon lugn - och kanske lycklig. Egentligen finns ingen anledning, utom föreställningen om Guds krav - men resultatet blir bara plåga. De försöker båda gå askesesn väg, men de offrar inte jordisk kärlek med lätthet och självklarhet, utan av självpåtaget tvång. Syftet är att nå högre mot Gud.
Fast den tanken uppfattas också som syndig! Det Alissa vill är helt enkelt (?) att offret inte ska uppfattas som offer, utan att hon ska bli likgiltig... att allt utom Gud ska utplånas i henne. Det lyckas inte: "Jag känner det väl, jag känner det på min sorg, att offret inte är fullbordat i mitt hjärta". Nej, för när offret/underkastelsen är ett tvång nås ingen fullbordan, ingen fullkomning, bara jagutplåning.
Man kan verkligen undra hur det går till att man når till detta. Även Jacques i La symphonie pastorale förespråkade underkastelse som vägen till Gud, medan hans far hade en annan syn på kärlek som det väsentliga. Varför är det så lätt att fastna i det negativa, att tro på det hårda och misstro det vackra? Misstro sin längtan? Det kan man fundera på. André Gide är fascinerande.
måndag 27 juli 2009
Jonathan Strange & Mr Norrel - Susanna Clarke
En gång i tiden var England ett land där magin flödade och hade gott anseende. Numera finns det dock bara teoretiska magiker kvar. Eller, vänta nu; det ryktas om att det faktiskt finns en man som ännu utövar äkta magi...
Mr Norrell håller sig helst i sitt bibliotek och vill inte besväras av teoretiska magikers frågor och funderingar. Men till sist förstår han att nu är tiden inne för att återbörda den äkta magin till England, och han reser till London för att stå till regeringens tjänst i kriget mot Napoleon. Han blir mycket hyllad för sina bedrifter. Men så tar han sig en lärjunge, den unge begåvade Jonathan Strange. Det visar sig snart att dessa båda har väldigt olika idéer inte bara om hur Napoleon ska bekämpas utan om hur magin bäst ska bedrivas; ja, om själva dess grundläggande principer...
Samtidigt smider en äldre gentleman med tistelfjunshår sina ränker kring butlern Stephen Black och hans härskarinna Lady Pole - eller gör han dem i själva verket en stor tjänst med sin ivriga uppmärksamhet?
Susanna Clarke har skrivit en hejdlös - framför allt hejdlöst lång - blandning av fantasy och historisk roman. Boken är spännande - en riktigt otäck spökhistoria ibland! - och bitvis rolig (den innehåller dessutom mängder av sidospår och utvikningar i fotnoter), men kanske lite väl lång egentligen...
Mr Norrell håller sig helst i sitt bibliotek och vill inte besväras av teoretiska magikers frågor och funderingar. Men till sist förstår han att nu är tiden inne för att återbörda den äkta magin till England, och han reser till London för att stå till regeringens tjänst i kriget mot Napoleon. Han blir mycket hyllad för sina bedrifter. Men så tar han sig en lärjunge, den unge begåvade Jonathan Strange. Det visar sig snart att dessa båda har väldigt olika idéer inte bara om hur Napoleon ska bekämpas utan om hur magin bäst ska bedrivas; ja, om själva dess grundläggande principer...
Samtidigt smider en äldre gentleman med tistelfjunshår sina ränker kring butlern Stephen Black och hans härskarinna Lady Pole - eller gör han dem i själva verket en stor tjänst med sin ivriga uppmärksamhet?
Susanna Clarke har skrivit en hejdlös - framför allt hejdlöst lång - blandning av fantasy och historisk roman. Boken är spännande - en riktigt otäck spökhistoria ibland! - och bitvis rolig (den innehåller dessutom mängder av sidospår och utvikningar i fotnoter), men kanske lite väl lång egentligen...
Bonjour tristesse - Francoise Sagan
Sjuttonåriga Cécile är en livsnjutare som tar dagen som den kommer och inte gör sig så mycket bekymmer; en attityd hon fick lära sig av sin levnadsglade far två år tidigare, då hon vid femton års ålder lämnade internatskolan. Nu är de på semester, de har hyrt ett hus vid Medelhavet, tillsammans med pappans senaste unga älskarinna Elsa. Det är ett ganska behagligt liv:
Men enkelheten kompliceras mycket snart av att Anne, den döda moderns nära väninna, dyker upp för att tillbringa lite tid med dem. Anne är en helt annan typ av person än Cécile och hennes far, hon står för ett annat slags liv: rutiner, ordning, lugn, värdighet, elegans... Cécile blir kluven mellan sin tillgivenhet för Anne och sin dragning till allt det hon står för, och sin rädsla för att tillvaron kommer att förändras och att hon ska bli tvungen att ge upp sitt bekymmerslösa glidande genom livet till förmån för något allvarligare, kanske tråkigare, kanske sämre... När det så visar sig att faderns känslor för Anne är starkare än vad man kanske skulle kunna tro, kokar Cécile ihop en plan som hon tänker genomföra tillsammans med pojkvännen Cyril och Elsa. Hon fångas av sin egen lek...
Françoise Sagan, vars efternamn egentligen var Quoriez, gjorde en sensationell debut 1954 med Bonjour tristesse. Boken blev en succée men gjorde också skandal på grund av sitt ämne och sin frispråkiga behandling av kvinnlig sexualitet; någonting sällan sett på den tiden. Att följa Céciles tankeprocess - hon lyckas tänka både djup och mycket, samtidigt utan tillräckligt mycket insikt och analys; trots allt är hon bara sjutton år - är en väldigt intressant upplevelse.
Boken är filmad 1958 med Jean Seberg i huvudrollen, och 1995 i en TV-version. Även Françoise Sagans liv har blivit film.
Je m'allongeais dans le sable, en prenais une poignée dans ma main, le laissais s'enfuir de mes doigts en un jet jaunâtre et doux, je me disais qu'il s'enfuyait comme le temps, que c'était un idée facile et qu'il était agréable d'avoir des idées faciles. C'était l'été.
Men enkelheten kompliceras mycket snart av att Anne, den döda moderns nära väninna, dyker upp för att tillbringa lite tid med dem. Anne är en helt annan typ av person än Cécile och hennes far, hon står för ett annat slags liv: rutiner, ordning, lugn, värdighet, elegans... Cécile blir kluven mellan sin tillgivenhet för Anne och sin dragning till allt det hon står för, och sin rädsla för att tillvaron kommer att förändras och att hon ska bli tvungen att ge upp sitt bekymmerslösa glidande genom livet till förmån för något allvarligare, kanske tråkigare, kanske sämre... När det så visar sig att faderns känslor för Anne är starkare än vad man kanske skulle kunna tro, kokar Cécile ihop en plan som hon tänker genomföra tillsammans med pojkvännen Cyril och Elsa. Hon fångas av sin egen lek...
Françoise Sagan, vars efternamn egentligen var Quoriez, gjorde en sensationell debut 1954 med Bonjour tristesse. Boken blev en succée men gjorde också skandal på grund av sitt ämne och sin frispråkiga behandling av kvinnlig sexualitet; någonting sällan sett på den tiden. Att följa Céciles tankeprocess - hon lyckas tänka både djup och mycket, samtidigt utan tillräckligt mycket insikt och analys; trots allt är hon bara sjutton år - är en väldigt intressant upplevelse.
Boken är filmad 1958 med Jean Seberg i huvudrollen, och 1995 i en TV-version. Även Françoise Sagans liv har blivit film.
Hur jag blev författare - Diverse författare
Fjorton svenska författare, bland andra Torgny Lindgren och Jan Guillou, berättar om sina förhållanden till läsning och böcker, och om uppväxt, och om hur de själva började skriva.
Ja, skrivande är ju alltid intressant att prata om; visst kan det vara spännande att höra framgångsrika författare berätta om sina "resor" fram till dit där de är idag. Men kanske inte fjorton gånger i följd...
Boken tycks vara ämnad främst för yngre läsare.
Ja, skrivande är ju alltid intressant att prata om; visst kan det vara spännande att höra framgångsrika författare berätta om sina "resor" fram till dit där de är idag. Men kanske inte fjorton gånger i följd...
Boken tycks vara ämnad främst för yngre läsare.
Garçon manqué - Nina Bouraoui
Garçon manqué handlar om Ninas uppväxt i Algeriet, och sommarloven som hon tillbringar i franska Rennes tillsammans med systern och morföräldrarna. Hon är en pojkflicka som hellre spelar fotboll och dyker från klipporna än ägnar sig åt mer "flickatiga" lekar - där hon växer upp är hon den enda flickan som spelar fotboll. När hon kommer till Rennes ogillar hon att bära klänning, men hur som helst iakttar hon sin omgivning och analyserar den med skarp blick; försöker förstå personerna och livet omkring sig. Var hon än är känner hon sig lite halv - hon talar inte så bra arabiska, men är ändå inte helt och hållet fransyska. Ibland kallar hon sig Achmed, men ändå är hon ju ingen pojke (hennes bästa väns mamma tror att om sonen umgås för mycket med en flicka så kan han bli homosexuell). Helst kallar hon sig Brio; då känner hon sig fri.
På svenska heter boken Pojkflickan. Det är en berättelse om uppväxt och om ett författarskaps födelse.
På svenska heter boken Pojkflickan. Det är en berättelse om uppväxt och om ett författarskaps födelse.
Goodnight, Friend - Nicolas Kurtovitch
Goodnight, Friend är en roman på franska om en familj på Nya Caledonien. Det som skildras är en värld där traditioner och familjeband inte bara har stor betydelse utan även stark makt.
Léas far är fängslad för ett brott han har begått för familjehederns skull. Men därmed är inte försoningen nådd. Léa måste ge sig av för att finna sin äldre bror, som har gett sig av från familjen...
Romanen är uppbyggd av ett intressant ständigt växlande berättarperspektiv. Ibland är det Léa som för ordet, ibland är det hennes adoptivbror eller dennes flickvän, eller så är det modern eller den yngsta systern... Intressant även att läsa om en del av världen som jag inte känner särskilt väl till. Berättelsen är lite svårläst just på grund av de ständiga växlingarna; tempot är ändå ganska lugnt, samtidigt som historien är spännande. Vad är det Léas far har gjort? Var befinner sig hennes bror? Kommer något hemskt att hända?.....
Léas far är fängslad för ett brott han har begått för familjehederns skull. Men därmed är inte försoningen nådd. Léa måste ge sig av för att finna sin äldre bror, som har gett sig av från familjen...
Romanen är uppbyggd av ett intressant ständigt växlande berättarperspektiv. Ibland är det Léa som för ordet, ibland är det hennes adoptivbror eller dennes flickvän, eller så är det modern eller den yngsta systern... Intressant även att läsa om en del av världen som jag inte känner särskilt väl till. Berättelsen är lite svårläst just på grund av de ständiga växlingarna; tempot är ändå ganska lugnt, samtidigt som historien är spännande. Vad är det Léas far har gjort? Var befinner sig hennes bror? Kommer något hemskt att hända?.....
Innan männen - Nina Bouraoui
En kortroman som jag nu, eftersom jag har läst ett par böcker, kallar: "i typisk Nina Bouraoui-stil"... och det är en stil som jag gillar.
Innan männen (Avant les hommes) handlar om en tonårskille som har sommarlov. Han ägnar sin mesta tid åt att fundera på Livet, på sina föräldrar - hur de har format honom, och varandra, och hur han kan forma sig utan dem - och han tänker även på åtrå, på män, och på kärleken -- mest av allt tänker han på den jämnårige Sami som är föremålet för hans allra största längtan.
Innan männen (Avant les hommes) handlar om en tonårskille som har sommarlov. Han ägnar sin mesta tid åt att fundera på Livet, på sina föräldrar - hur de har format honom, och varandra, och hur han kan forma sig utan dem - och han tänker även på åtrå, på män, och på kärleken -- mest av allt tänker han på den jämnårige Sami som är föremålet för hans allra största längtan.
söndag 26 juli 2009
La symphonie pastorale - André Gide
En vacker berättelse om den omöjliga kärleken mellan en blind flicka och den gifte äldre man som inte bara tar sig an hennes utbildning utan försöker hjälpa henne till ett normalt liv.
Eller, det var i alla fall min tolkning av denna berättelse av nobelpristagaren André Gide (1869-1951). Jag har försökt läsa mer om honom och hans verk, men har hittat mycket lite information i de böcker jag just nu har tillgängliga. På internet har jag läst diverse uppfattningar som skiljer sig från min. Prästen och familjefadern (namnlös) som tar sig an den unga Gertrude beskrivs i samtliga texter jag har sett på internet som en kallhamrad och obehaglig typ som i princip utnyttjar hennes ungdom och naivitet. Jag antar att sonen Jacques då ska föreställa en hjältetyp?
Och det är ju märkligt, för jag tänker precis tvärt om. Det är mannens fru som är kall och obehaglig - även om han försöker påstå att hon har ett gott hjärta innerst inne kan jag som läsare se att han mest försöker finna ursäkter; det gör man ju så gärna när man är fast i en situation. I beskrivningen av mannens och hustruns relation tycker jag mig få en tydlig bild av ett förhållande som inte är vad det borde vara, och mina sympatier är i det här fallet på mannens sida.
Även om man naturligtvis kan ifrågasätta lämpligheten i att bli kär i någon som är ung nog att vara ens dotter, tycker jag att det verkar fullt rimligt att det händer. Han är inte ens medveten om det först, vill inte inse att det är så, och när han förstår att Gertrude har känslor för honom vågar han inte riktigt ta det på allvar. Och han är en man som ser kärlek, medmänsklighet och värme som viktiga värden. "Det finns ingenting ont i kärleken", säger han till Gertrude, då hon undrar om deras känslor för varandra verkligen kan få existera.
Medan sonen Jacques, som för övrigt är kär i Gertrude, står för en helt annan grundhållning. Underkastelse, lydnad, moralregler. Verklig lycka kommer av att göra sin plikt, ingenting annat. Hans Gud är straffande och förbjudande, medan faderns Gud är varm och kärleksfull. Två olika uppfattningar ställs mot varandra: All kärlek är bra kärlek, eller: Kärleken får bara finnas inom vissa givna ramar och det är inte tillåtet att gå utanför dem. Och när Gertrude blir seende efter en operation, är det första hon ser denne unge mans gravallvarliga vackra ansikte, och han berättar för henne att världen och mänskligheten är full av synd. Nu kan hon för första gången se livet som det verkligen är, både bokstavligt och symboliskt -- och det är Jacques världsbild som blir det första hon "ser". Varpå skam och skuld leder till katastrof...
Jag tänker att denna upplösning är självklar, i och med att den är "moraliskt riktig" i de flestas ögon: En gift man får inte bli kär i en ung flicka och Gertrudes skuldkänslor är därför befogade... samtidigt som det "egentliga" budskapet är det motsatta. (Jag har lite svårt att egentligen samla tankarna kring vad det här betyder; om det inte i själva verket är så att vissa nyanser har gått mig förbi på grund av språket så att jag missat någon viktig undertext? Hm.) Kärleken kan drabba vem som helst hur som helst, ålder och omständigheter (eller kön; Gide var homosexuell, men det hade kanske blivit för magstarkt för hans samtids läsare om Gertrude varit en ung man) spelar kanske ingen roll, eller gör de? Låt vara att deras kärlek är omöjlig, åtminstone enligt den tidens förutsättningar - berättelsen utspelar sig under slutet av 1800-talet, då man väl inte gärna såg att en präst skilde sig - och även om man tar lättare på saker och ting nu för tiden är väl stor åldersskillnad fortfarande något av ett tabu, men när han säger: "Le mal n'est jamais dans l'amour", så vill jag gärna tro honom...
IMDb upplyser om att La symphonie pastorale är filmad 1946.
Eller, det var i alla fall min tolkning av denna berättelse av nobelpristagaren André Gide (1869-1951). Jag har försökt läsa mer om honom och hans verk, men har hittat mycket lite information i de böcker jag just nu har tillgängliga. På internet har jag läst diverse uppfattningar som skiljer sig från min. Prästen och familjefadern (namnlös) som tar sig an den unga Gertrude beskrivs i samtliga texter jag har sett på internet som en kallhamrad och obehaglig typ som i princip utnyttjar hennes ungdom och naivitet. Jag antar att sonen Jacques då ska föreställa en hjältetyp?
Och det är ju märkligt, för jag tänker precis tvärt om. Det är mannens fru som är kall och obehaglig - även om han försöker påstå att hon har ett gott hjärta innerst inne kan jag som läsare se att han mest försöker finna ursäkter; det gör man ju så gärna när man är fast i en situation. I beskrivningen av mannens och hustruns relation tycker jag mig få en tydlig bild av ett förhållande som inte är vad det borde vara, och mina sympatier är i det här fallet på mannens sida.
Även om man naturligtvis kan ifrågasätta lämpligheten i att bli kär i någon som är ung nog att vara ens dotter, tycker jag att det verkar fullt rimligt att det händer. Han är inte ens medveten om det först, vill inte inse att det är så, och när han förstår att Gertrude har känslor för honom vågar han inte riktigt ta det på allvar. Och han är en man som ser kärlek, medmänsklighet och värme som viktiga värden. "Det finns ingenting ont i kärleken", säger han till Gertrude, då hon undrar om deras känslor för varandra verkligen kan få existera.
Medan sonen Jacques, som för övrigt är kär i Gertrude, står för en helt annan grundhållning. Underkastelse, lydnad, moralregler. Verklig lycka kommer av att göra sin plikt, ingenting annat. Hans Gud är straffande och förbjudande, medan faderns Gud är varm och kärleksfull. Två olika uppfattningar ställs mot varandra: All kärlek är bra kärlek, eller: Kärleken får bara finnas inom vissa givna ramar och det är inte tillåtet att gå utanför dem. Och när Gertrude blir seende efter en operation, är det första hon ser denne unge mans gravallvarliga vackra ansikte, och han berättar för henne att världen och mänskligheten är full av synd. Nu kan hon för första gången se livet som det verkligen är, både bokstavligt och symboliskt -- och det är Jacques världsbild som blir det första hon "ser". Varpå skam och skuld leder till katastrof...
Jag tänker att denna upplösning är självklar, i och med att den är "moraliskt riktig" i de flestas ögon: En gift man får inte bli kär i en ung flicka och Gertrudes skuldkänslor är därför befogade... samtidigt som det "egentliga" budskapet är det motsatta. (Jag har lite svårt att egentligen samla tankarna kring vad det här betyder; om det inte i själva verket är så att vissa nyanser har gått mig förbi på grund av språket så att jag missat någon viktig undertext? Hm.) Kärleken kan drabba vem som helst hur som helst, ålder och omständigheter (eller kön; Gide var homosexuell, men det hade kanske blivit för magstarkt för hans samtids läsare om Gertrude varit en ung man) spelar kanske ingen roll, eller gör de? Låt vara att deras kärlek är omöjlig, åtminstone enligt den tidens förutsättningar - berättelsen utspelar sig under slutet av 1800-talet, då man väl inte gärna såg att en präst skilde sig - och även om man tar lättare på saker och ting nu för tiden är väl stor åldersskillnad fortfarande något av ett tabu, men när han säger: "Le mal n'est jamais dans l'amour", så vill jag gärna tro honom...
IMDb upplyser om att La symphonie pastorale är filmad 1946.
Biten - Kelley Armstrong
En gång i tiden var Elena en vanlig kvinna - men så en gång blev hon biten. Och sedan dess har hon levt med dubbla identiteter: den vanliga, och så den vilda, den som inte kan låta bli att älska - att behöva - jakten; förvandlingen...
Berättelsen handlar om att Elena försöker leva ett normalt mänskligt liv, hon har sagt upp bekantskapen med "flocken", men så en dag behöver varulvsfamiljen hennes hjälp mot inkräktare på reviret som hotar hela deras existens...
Avkopplande läsning; bitvis spännande och lite annorlunda (mot vad jag brukar läsa). Kelley Armstrong har skrivit fler böcker om Elena (även om andra varelser), som jag dock inte har läst.
Berättelsen handlar om att Elena försöker leva ett normalt mänskligt liv, hon har sagt upp bekantskapen med "flocken", men så en dag behöver varulvsfamiljen hennes hjälp mot inkräktare på reviret som hotar hela deras existens...
Avkopplande läsning; bitvis spännande och lite annorlunda (mot vad jag brukar läsa). Kelley Armstrong har skrivit fler böcker om Elena (även om andra varelser), som jag dock inte har läst.
La répudiée - Eliette Abécassis
Eliette Abécassis skrev manuset till filmen Kadosh (1999), vilket inspirerade henne till att förvandla historien till en roman ("Den förskjutna", 2000), för övrigt hennes fjärde roman; ingen av hennes 12 böcker har dock så vitt jag vet blivit översatta till svenska.
La repudiée handlar om 26-åriga Rachel som för tio år sedan blev bortgift med Nathan, enligt seden i det ultraortodoxa judiska samhälle där de lever. De såg inte varandra förrän på bröllopet - men då blev det också kärlek vid första ögonkastet. De har levt mycket lyckligt tillsammans, bortsett från en sak som har börjat orsaka dem allt mer sorg - de har inga barn. Och Nathans far, rabbin, påminner honom om att det är deras plikt mot Gud att få så många barn som möjligt; om hustrun är ofruktsam har mannen inte bara rätt att förskjuta henne, det är närmast hans skyldighet att göra det. Han vill det inte, och Rachel vet att han inte vill, men pressen är svår att stå emot... Och ändå, mitt i allt detta, lever deras kärlek - Rachel vet att hon som kvinna inte har några som helst rättigheter, men det enda ingen kan ta ifrån henne är hennes känslor, och hon älskar Nathan lidelsefullt med hela sin kropp och själ.
Kvinnoförtrycket är totalt, men ändå är det en vacker och poetisk historia. Rachels röst är mild och from, och hon äger en sorts envis styrka mitt i sin smärta. Hon är fången i sedvänjorna, men hon förstår det inte; för henne är det självklart att man måste följa lagen även om det gör ont. Det hela skulle bli outhärdligt att läsa, om det inte vore för att hennes yngre syster Naomi ger en motröst. Naomi vet att det finns ett helt annat liv utanför deras murar; hon försöker få Rachel att öppna ögonen, och det är befriande. Jag var ändå rädd för vad som skulle hända; en ung kvinna som gör revolt, hur ska det gå för henne? Kommer hon inte att tvingas att acceptera sitt öde - vara from, vara tyst - hon också?
Här skiljer sig boken en aning från filmen (de är för övrigt lite olika på flera punkter). Filmen ger ett mycket kallare och hårdare intryck - vore det inte för att boken är skriven ur Rachels perspektiv, och jag läste den först, så skulle man nog ha svårt att se kärlekshistorien i detta. I boken rymmer Naomi innan hon blir gift med mannen som utsetts åt henne, men i filmen har hon inte lika stor tur. När hon förstår att hon måste gifta sig frågar hon Rachel om Nathan och deras bröllopsnatt, som för Rachel är ett mycket vackert minne. Kontrasten blir då enorm när Naomi utsätts för inget mindre än en brutal våldtäkt, låt vara att mannen har lagen på sin sida. Man kan förstå att Abécassis ville bespara henne det i boken... historien är ändå grym nog.
De fromma ser livet i ljuset av religionen, och allt är antingen svart eller vitt. För människor som inte ser annat än de heliga böckerna och Guds ord är religionen det vackraste som finns, och så tycker även Rachel i början. Religionen har svar på alla frågor, lösningar på alla problem. Svårigheterna kommer då sanningen visar sig: livet är inte svart eller vitt - det är svart och vitt och alla andra färger, och det finns saker som inte ryms inom de heliga böckernas pärmar. Allt för ofta stirrar sig människor blinda på bokstäverna utan att våga läsa mellan raderna; det är detta som Kadosh/La répudiée visar.
Känslan jag hade när jag läst ut boken var ganska sorglig. Kärleken är vacker och viktigt - men ibland, när kärleken är det enda man har, då har man ingenting alls.
(Jag har även försökt skriva om den här boken på franska...)
La repudiée handlar om 26-åriga Rachel som för tio år sedan blev bortgift med Nathan, enligt seden i det ultraortodoxa judiska samhälle där de lever. De såg inte varandra förrän på bröllopet - men då blev det också kärlek vid första ögonkastet. De har levt mycket lyckligt tillsammans, bortsett från en sak som har börjat orsaka dem allt mer sorg - de har inga barn. Och Nathans far, rabbin, påminner honom om att det är deras plikt mot Gud att få så många barn som möjligt; om hustrun är ofruktsam har mannen inte bara rätt att förskjuta henne, det är närmast hans skyldighet att göra det. Han vill det inte, och Rachel vet att han inte vill, men pressen är svår att stå emot... Och ändå, mitt i allt detta, lever deras kärlek - Rachel vet att hon som kvinna inte har några som helst rättigheter, men det enda ingen kan ta ifrån henne är hennes känslor, och hon älskar Nathan lidelsefullt med hela sin kropp och själ.
Kvinnoförtrycket är totalt, men ändå är det en vacker och poetisk historia. Rachels röst är mild och from, och hon äger en sorts envis styrka mitt i sin smärta. Hon är fången i sedvänjorna, men hon förstår det inte; för henne är det självklart att man måste följa lagen även om det gör ont. Det hela skulle bli outhärdligt att läsa, om det inte vore för att hennes yngre syster Naomi ger en motröst. Naomi vet att det finns ett helt annat liv utanför deras murar; hon försöker få Rachel att öppna ögonen, och det är befriande. Jag var ändå rädd för vad som skulle hända; en ung kvinna som gör revolt, hur ska det gå för henne? Kommer hon inte att tvingas att acceptera sitt öde - vara from, vara tyst - hon också?
Här skiljer sig boken en aning från filmen (de är för övrigt lite olika på flera punkter). Filmen ger ett mycket kallare och hårdare intryck - vore det inte för att boken är skriven ur Rachels perspektiv, och jag läste den först, så skulle man nog ha svårt att se kärlekshistorien i detta. I boken rymmer Naomi innan hon blir gift med mannen som utsetts åt henne, men i filmen har hon inte lika stor tur. När hon förstår att hon måste gifta sig frågar hon Rachel om Nathan och deras bröllopsnatt, som för Rachel är ett mycket vackert minne. Kontrasten blir då enorm när Naomi utsätts för inget mindre än en brutal våldtäkt, låt vara att mannen har lagen på sin sida. Man kan förstå att Abécassis ville bespara henne det i boken... historien är ändå grym nog.
De fromma ser livet i ljuset av religionen, och allt är antingen svart eller vitt. För människor som inte ser annat än de heliga böckerna och Guds ord är religionen det vackraste som finns, och så tycker även Rachel i början. Religionen har svar på alla frågor, lösningar på alla problem. Svårigheterna kommer då sanningen visar sig: livet är inte svart eller vitt - det är svart och vitt och alla andra färger, och det finns saker som inte ryms inom de heliga böckernas pärmar. Allt för ofta stirrar sig människor blinda på bokstäverna utan att våga läsa mellan raderna; det är detta som Kadosh/La répudiée visar.
Känslan jag hade när jag läst ut boken var ganska sorglig. Kärleken är vacker och viktigt - men ibland, när kärleken är det enda man har, då har man ingenting alls.
(Jag har även försökt skriva om den här boken på franska...)
lördag 25 juli 2009
Les amants du n'importe quoi - Florian Zeller
Tristan tycker om kvinnor, så mycket att han inte vill binda sig vid en enda. Men så en dag dyker Amélie upp; hon frågar efter vägen till Polska biblioteket, de börjar träffas, han tar med henne hem, hon kommer dit allt oftare, och så plötsligt en dag så tycks hon bara bo där. Utan att egentligen ha velat eller menat det befinner sig Tristan i ett förhållande. Men Amélie är skygg och skör; han är mycket fäst vid henne, vill beskydda henne och absolut inte skada henne. Men Tristan börjar känna sig allt mer fångad - medan Amélie å sin sida inte vill annat än att förlora sig; och varför inte förlora sig i kärleken...
Intressant i blekt-dova färger, vackert ibland, om hur knepig en relation kan vara, och hur man kanske egentligen inte vet vad ens allra närmaste innerst inne tänker och känner... och kanske har man ibland som allra svårast att förstå sig själv.
Intressant i blekt-dova färger, vackert ibland, om hur knepig en relation kan vara, och hur man kanske egentligen inte vet vad ens allra närmaste innerst inne tänker och känner... och kanske har man ibland som allra svårast att förstå sig själv.
Dockan Bella - Nina Bouraoui
Dockan Bella (Poupée Bella) Berättelse i dagboksform om sökande efter kärlek och skrivande; en ung kvinna söker identitet och tillhörighet. Handlingen föregår egentligen Mina onda tankar, som jag läste först. Nina Bouraoui är verkligen en fascinerande författare. De svenska titlarna är utgivna av Elisabeth Grate Bokförlag.
Döp alla djuren - Alison Smith
Jag tog ut boken ur hyllan av den enkla anledningen att jag blandade ihop namnet med Ali Smith som har skrivit Jag är allt du drömt. Det kan också förklaras med min bokgaydar...
Alison och hennes bror är oskiljaktiga - men så en dag dör brodern i en bilolycka. Boken handlar om hur familjen, troende katoliker, hanterar förlusten och försöker gå vidare i livet. Det handlar också om hur Alison går in i tonåren och puberteten, och en dag möter hon också kärleken. Och i en katolsk flickskola kan en sådan kärlek inte vara annat än förbjuden...
Jag brukar sällan välja att läsa böcker som uttryckligen kallas självupplevda ("bygger på en sann historia", "den verklighetsbaserade berättelsen om..." etc), men om det inte hade stått på bokens framsida skulle jag mycket väl ha kunnat ta den för en roman. Det finns ett driv i berättandet och ett djup i gestaltningen som till stor del saknas i den tidigare nämnda Olivia, till exempel, och det blev därför en positiv läsupplevelse. Man kan förstås inte veta vad som faktiskt är "sant" och vad som är tillagt i efterhand för berättelsens skull - men det struntar jag blankt i. Det hade gärna kunnat få vara en renodlad roman för min del.
Alison och hennes bror är oskiljaktiga - men så en dag dör brodern i en bilolycka. Boken handlar om hur familjen, troende katoliker, hanterar förlusten och försöker gå vidare i livet. Det handlar också om hur Alison går in i tonåren och puberteten, och en dag möter hon också kärleken. Och i en katolsk flickskola kan en sådan kärlek inte vara annat än förbjuden...
Jag brukar sällan välja att läsa böcker som uttryckligen kallas självupplevda ("bygger på en sann historia", "den verklighetsbaserade berättelsen om..." etc), men om det inte hade stått på bokens framsida skulle jag mycket väl ha kunnat ta den för en roman. Det finns ett driv i berättandet och ett djup i gestaltningen som till stor del saknas i den tidigare nämnda Olivia, till exempel, och det blev därför en positiv läsupplevelse. Man kan förstås inte veta vad som faktiskt är "sant" och vad som är tillagt i efterhand för berättelsens skull - men det struntar jag blankt i. Det hade gärna kunnat få vara en renodlad roman för min del.
Bibliotekskatten Dewey - Vicky Myron
En kall vintermorgon hittar bibliotekarien en liten frusen kattunge i bokinkastet. Det blir början på en djup och långvarig vänskap, och även på en ny storhetstid för det lilla biblioteket mitt i jordbruksstaten Iowa. Katten, som kallas Dewey, får alltså stanna på biblioteket, och blir till slut världskändis - på grund av sin fantastiska personlighet.
Boken har intressanta utblickar kring staden Spencers och delstaten Iowas historia på 1800-talet, 1930-talet, 1970-talet, osv, men framför allt handlar den om vilken unik och bedårande varelse Dewey är. Det är ingen roman, det är en historia för kattälskare. Detta är absolut tydligt!
Berättelsen är något sentimental, men rätt charmig och trevlig på sitt sätt.
Boken har intressanta utblickar kring staden Spencers och delstaten Iowas historia på 1800-talet, 1930-talet, 1970-talet, osv, men framför allt handlar den om vilken unik och bedårande varelse Dewey är. Det är ingen roman, det är en historia för kattälskare. Detta är absolut tydligt!
Berättelsen är något sentimental, men rätt charmig och trevlig på sitt sätt.
La clé sur la porte - Marie Cardinal
Ja, ärligt talat var det här en förkortad och bearbetad bok som jag läste för övnings skull, men ändå... Det handlar om en kvinna med lite märkligt idealistiska idéer. Hon har några barn, och nyckeln till deras dörr sitter alltid i; vem som helst för komma dit, och gör det också. Ibland kan huvudpersonen stå till tjänst med goda råd och konkret hjälp, men ibland tycker hon också att livet känns lite väl kaotiskt. Det handlar om ungdomars liv och uppväxtvillkor på 1960/70-talet.
Det kändes mot slutet som att jag inte skulle ha orkat med historien i dess fulla längd, men å andra sidan är det ju möjligt att den kändes mindre intressant på grund av bearbetningen... I gymnasiet läste jag ett par andra böcker (i original alltså!) av Marie Cardinal, som jag nog gillade i och för sig, även om jag inte riktigt minns i hur hög grad.
Det kändes mot slutet som att jag inte skulle ha orkat med historien i dess fulla längd, men å andra sidan är det ju möjligt att den kändes mindre intressant på grund av bearbetningen... I gymnasiet läste jag ett par andra böcker (i original alltså!) av Marie Cardinal, som jag nog gillade i och för sig, även om jag inte riktigt minns i hur hög grad.
Ett karibiskt mysterium - Agatha Christie
En Miss Marple-bok. Tja, inget fel på den; det var ett bra tag sedan jag senast läste något i genren.
Olivia - Dorothy Strachey
Dorothy Strachey hörde till Bloomsbury-gruppen, kretsen kring Virginia Woolf. Olivia är hennes enda roman, publicerad 1949.
Detta är en tunn liten roman om en flicka som i slutet av 1800-talet skickas till en skola i Paris, och där förälskar sig i den vackra och karismatiska läraren Mademoiselle Julie. Även om jag inte i förväg kände till den självbiografiska bakgrunden, så skulle jag ha kunnat ana mig till det ändå. Berättelsen är mycket rak och enkel (förutom att Stracheys sätt att skriva påminner om mitt, dvs att hon använder många ord för att brodera ut ganska lite; samma händelser skulle kunna berättas mycket mer kortfattat). Det som fokuseras är Olivias känslor och reaktioner snarare än den yttre dramatiken och gestaltningen. Miljön tecknas ganska skissartat (men det är rätt lustigt hur hela skolmiljön tycks genomsyras av en väldigt lesbisk atmosfär; ingenting är dock explicit), det som beskrivs är Julies ord, gester, handlingar, Olivias betraktelse av detta och helt enkelt en rätt utförlig beskrivning av förälskelseförloppet i fallet ung tjej kär i äldre kvinna. Är man benägen att tänka på det viset, så kan man inför var och varannan mening reagera med ett visst mått av igenkänning. För min del ligger bokens behållning till största delen i detta (vilket dock även kan göra att den känns lite jobbig). Det är väldigt tydligt en tillbakablick på minnen och analys av dessa. Som roman betraktad är boken rätt tunn.
Detta är en tunn liten roman om en flicka som i slutet av 1800-talet skickas till en skola i Paris, och där förälskar sig i den vackra och karismatiska läraren Mademoiselle Julie. Även om jag inte i förväg kände till den självbiografiska bakgrunden, så skulle jag ha kunnat ana mig till det ändå. Berättelsen är mycket rak och enkel (förutom att Stracheys sätt att skriva påminner om mitt, dvs att hon använder många ord för att brodera ut ganska lite; samma händelser skulle kunna berättas mycket mer kortfattat). Det som fokuseras är Olivias känslor och reaktioner snarare än den yttre dramatiken och gestaltningen. Miljön tecknas ganska skissartat (men det är rätt lustigt hur hela skolmiljön tycks genomsyras av en väldigt lesbisk atmosfär; ingenting är dock explicit), det som beskrivs är Julies ord, gester, handlingar, Olivias betraktelse av detta och helt enkelt en rätt utförlig beskrivning av förälskelseförloppet i fallet ung tjej kär i äldre kvinna. Är man benägen att tänka på det viset, så kan man inför var och varannan mening reagera med ett visst mått av igenkänning. För min del ligger bokens behållning till största delen i detta (vilket dock även kan göra att den känns lite jobbig). Det är väldigt tydligt en tillbakablick på minnen och analys av dessa. Som roman betraktad är boken rätt tunn.
The Illusionist - Francoise Mallet-Joris
En belgisk författare som skriver på franska i engelsk översättning... ja, så kan det bli ibland...
En vän rekommenderade den här boken på grund av mitt vaga missnöje med den lilla Colette-boken; här handlar det också om ett "maj/december-förhållande", fast i lesbisk form. Och till min stora förtjusning är det en bra bok.
Romanen (Les rempart des Béguines) publicerades 1951.
Det är en fängslande berättelse om sextonåriga Hélène som bor med sin far, ambitiös lokalpolitiker som förbereder sig för det kommande valet. Hon är ensam för det mesta, extremt uttråkad i skolan, och har inte så mycket att roa sig eller sysselsätta sig med.
En vän rekommenderade den här boken på grund av mitt vaga missnöje med den lilla Colette-boken; här handlar det också om ett "maj/december-förhållande", fast i lesbisk form. Och till min stora förtjusning är det en bra bok.
Romanen (Les rempart des Béguines) publicerades 1951.
Det är en fängslande berättelse om sextonåriga Hélène som bor med sin far, ambitiös lokalpolitiker som förbereder sig för det kommande valet. Hon är ensam för det mesta, extremt uttråkad i skolan, och har inte så mycket att roa sig eller sysselsätta sig med.
En dag får hon veta av sin pappa att han har en älskarinna. Han ber Hélène att ringa till kvinnan för att berätta att han inte kan komma den dagen – Hélène blir dock nyfiken och går för att överlämna meddelandet personligen.
Kvinnan, Tamara, har dåligt rykte i staden – det här är i början av 50-talet eller något tidigare, och den allmänna meningen är att en man i Hélènes pappas ställning inte bör visa sig offentligt med sin älskarinna, eller åtminstone inte utsätta sin unga dotter för hennes dåliga inflytande. Hélène tycker dock att Tamara, en trettiofemårig ryska, är mycket fascinerande – vacker, bohemisk, intelligent och hemlighetsfull. Snart träffas de en andra gång – på en privat tillställning dit pappan tar dem båda för att de officiellt ska mötas, och för att visa för folk att han inte anser sig ha någonting att dölja för någon. Hélène och Tamara byter inte många ord med varandra, men får några minuter på tu man hand medan de väntar på att bli hämtade av en bil. De gör upp att Hélène ska komma och hälsa på igen, vilket hon gör.
Tamara förför den unga Hélène utan några onödiga krusiduller redan tidigt i berättelsen. Hélène är fullkomligt förtrollad av henne och kan inte tänka på någonting annat. Någonting hon definitivt inte grubblar över är hur deras förhållande kan verka i omgivningens ögon. Hon inser att ett hemligt kärleksförhållande inte är socialt accepterat, men tycks fullkomligt ovetande om vad som brukar anses om homosexualitet. Hon är så ovetande om allt att hon för en tid tror att kyssar är Tamaras eget underbara påhitt...
Men det här är alls ingen solskenshistoria. Tvärt om. Deras förhållande är stormigt, minst sagt. Tamara avvisar allt som är sentimentalt och romantiskt; bara vid sällsynta tillfällen visar hon sig öm och tillgiven, vilket dock är nog för att Hélène ska tro att Tamara känner äkta kärlek för henne. Runt tio år tidigare blev Tamara grymt sviken av en annan kvinna som hon levde ihop med – hon blev lämnad för en man – och det har satt djupa spår i henne; exakt hur djupa inser man inte förrän mot slutet. Det är dock inte enbart detta som gör att Tamara framstår som hård och kall – rentav grym. Det finns otvivelaktigt ett sadistiskt drag i hennes personlighet, vilket Mallet-Joris inte väjer för att skildra. Det får måhända läsaren att rygga tillbaka, men minskar inte Hélènes kärlek
Detta till trots – temat/strukturen fascinerar mig. Terry Castle, som har skrivit en introduktion till boken, inordnar den i den franska ”lesbiska” traditionen och ser den som en ättling i rakt nedstigande led till Laclos, Diderot, Marquis de Sade, Balzac, Gautier, Baudelaire, Zola, Maupassant, Proust, Sartre, Genet och Colette, och detta må vara riktigt, traditionen kommer man väl inte ifrån – jag ser dock ett annat intressant mönster. Inte genetiskt kanske, men ändock: Ungdomen och den Äldre kvinnan, kort sagt, ”Mrs Robinson-temat”. Tamara som typ är långtifrån ensam i sitt slag. Hon finns i åtskilliga böcker och filmer – kvinnan som är stark, självsäker och oåtkomlig, majestätisk, kall och distanserad, men ändå med en egenskap som gör henne tilldragande, det faktum att "det brinner en flammande eld bakom hennes strikta elegans"... Ibland är denna kvinna bara en illusion, en fiktion – men vad är det då som inger viljan att skapa den fiktionen? En av mina egna karaktärer, till exempel; vid det här laget har jag läst och sett många paralleller till henne, men innan dess? Nu talar jag inte bara om den lesbiska relationen, eller förhållanden med åldersskillnad. När jag såg Mandomsprovet häpnade jag över att mrs Robinson på många sätt var så lik min karaktär Adriana.
I intervjun ”25 år senare” som följer på dvd:n tycker jag att mrs Robinson avfärdas lite för lättvindigt, liksom Terry Castle avfärdar Tamara som elak, inte bara en förförerska utan även förstörerska. Sant; jag tilltalas inte av hennes brutalitet och lögner, och hon kanske krossar Hélènes hjärta – men hennes handlande styrs inte enbart av egoism, utan av nödvändighet. Dramat styrs av sina egna regler. Så är det ju nästan alltid; konflikten mellan passion och förnuft bäddar, realistiskt sett, för någon form av katastrof. Kärleken är inte alltid mild och vacker i de fall där den inte har några självklara ramar. Hélène är en skolflicka, Tamara lever på sitt utseende och sin förmåga att slå blå dunster i ögonen på män (Castle kallar henne bisexuell; det är att övertolka hennes förhållande till män, när man betänker hur hennes förhållande till män och kvinnor beskrivs); de skulle snart nog leva på gatan. Tamara väljer att offra deras personliga lycka för materiellt välstånd. Hon är knappast den första som resonerat så. Det beror ju helt på omständigheterna. Det beror på i hur hög grad karaktärerna är rustade för verkligheten; skolan Hélène går i är det inte mycket bevänt med; en ung dam går ju i skolan bara i väntan på äktenskap... Tamara är dominerande och drivande, men man kan undra vad som skulle hända med kvinnor som madame Dalleray, mrs Robinson, Tamara, grevinnan de Blayac, för att nämna några, om historien berättades ur deras perspektiv?
En intressant sak med boken är att Françoise Mallet-Joris skrev den vid nitton års ålder. Vad som är ännu mer beundransvärt är att den inte blev en ”one hit wonder” utan början på en lång och framgångsrik författarkarriär. Det finns en viss slags böcker som får mig att undra vad jag egentligen har att komma med.
Ytterligare något att notera om Terry Castles introduktion: Varför över huvud taget skriva en introduktion? Jag var visserligen klok nog att inte läsa den förrän jag hade läst ut boken, och det är ju vars och ens val att hoppa över sådant, men jag skulle hellre föredra en efterskrift. Introduktioner kan vara bra att ha till vetenskapliga och teoretiska verk, men till en roman? Naturligtvis kan det vara både intressant, lärorikt och upplysande att få en litteraturvetares syn på det hela, men det förtar en stor del av läsupplevelsen. Inte nog med att man får en resumé av romanens viktigaste händelser, de tolkas och värderas också. Kort sagt berättas för läsaren hur romanen ska uppfattas. T ex att historien visserligen är ”hot”, men ingenstans finns någon positiv uppfattning av lesbisk kärlek eller feministiskt medvetenhet, eller ”any residual notion that Women are Somehow Better. Most of the time they seem Much Worse.” Eh? Jag var inte medveten om att “feministisk” innebär att kvinnor ska framställas som bättre än män? Jag finner på flera ställen en ganska tydlig kritik av den tidens kvinnosyn och samhällsklimat i stort. Castles formulering antyder också att lesbiskhet skulle vara ett ställningstagande genom att aktivt välja bort män för att kvinnor är mycket bättre (på vilket sätt då?). Tamara tycker faktiskt att kvinnor är bättre än män, men bara av den enkla anledningen att det är kvinnor hon blir förälskad i och attraherad av, vilket knappast kan kallas ett val. När hon gifter sig, så väljer hon inte sin gode vän Max, som hon tycker om och som är kär i henne, utan en välbärgad man – män är alltså bättre än kvinnor ur ekonomiskt perspektiv (åtminstone på 1950-talet). Blir Tamara ”Much Worse” för att hon, vilket i alla fall den fattige konstnären Max har full förståelse för, gifter sig för pengar? (Angående Hélène skulle man i femtiotalets anda kunna anta att hon ”blir” lesbisk genom att Tamara ägnar sig åt ”förförelse av minderårig.” Tamara har förstört henne så att hon gråtande avvisar Max försök att kyssa henne. Men man skulle också kunna anta att hon låter sig förföras genom att hon är attraherad av Tamara, det vill säga att det är Tamara som får henne att inse att hon är lesbisk, eller bisexuell – vilket hon förstås skulle kunna vara; historien förtäljer ju inte vad som händer sedan. Castle antyder dock att Hélène, i likhet med en skolkamrat till Castle, kommer att få ett komplicerat liv där hon kämpar mot att inte behandla andra unga tjejer så som hon själv blivit behandlad. Detta är komplexa frågor som sträcker sig bortom själva romanens räckvidd!) Och angående den bristande positiva synen på lesbisk kärlek. Måste lesbisk kärlek alltid porträtteras som ”wholesome or redemptive”? Om berättelsen hade handlat om en man och en kvinna, vad hade man då tyckt om författarens ”view on heterosexual love”? Kan man undra.
Det kan ju vara så att jag har fel, men medan jag läste boken tänkte jag på hur relativt lättsamt och oproblematiskt själva lesbiskheten skildrades av författaren (de två personer som får veta om förhållandet, Tamaras vän och fd älskare Max – som har fixat hennes bostad åt henne – och Hélènes pappas gode vän – som hon går till för att hon behöver någon att be om råd – tar det inte särskilt allvarligt) gentemot både senare men framför allt tidigare romaner. Hélène tänker aldrig på sig själv som lesbisk, bara som förälskad. Vid ett tillfälle reflekterar hon över att det inte var så konstigt att ingen misstänkte något, eftersom folk flest antog att homosexualitet är något degenererat och perverst som syns på en person vid första anblicken. Just detta antagande som speglas i mycket av den tidiga litteraturen. Mallet-Joris går emot detta (de drag av ”manhaftighet” som Tamara uppvisar yttrar sig främst genom uppträdande och brott mot sociala regler, ett manligt privilegium, och är knappast i nivå med stackars Stephen Gordon) på ett sätt som många tidigare skildrare av homosexualitet som Castle nämner verkligen inte gör. Trots romanens många mörka sidor skulle jag gott kunna tänka mig att den verkade positivt snarare än avskräckande på många läsare. när den kom ut Trots allt är det ingen som dör, blir galen (låt vara att Hélène får scharlakansfeber och yrar) eller mördar i slutet.
Françoise Mallet-Joris (1930) är en pseudonym för Françoise Lilar. Sedan debuten med Les remparts des Béguines har hon skrivit en mängd prisade romaner. Nyss insåg jag att nämnda bok även är filmad, 1974. Jag har inte sett den, men det kunde nog vara intressant... om den går att få tag på.
Mina onda tankar - Nina Bouraoui
Jag läste en artikel i DN om Nina Bouraoui för några år sedan, men det dröjde länge innan jag kom mig för med att läsa något av henne. och då började jag med denna bok.
Vid första anblicken trodde jag att Mina onda tankar (Mes mauvaises pensées) skulle vara svårläst (trots att jag läste den i översättning) på grund av formen. Det är en monolog i helt och hållet obruten form - ett textflöde utan vare sig kapitel- eller styckeindelning. Och det finns inga direkt naturliga pauser eftersom allt flyter i varandra i ständiga associationsflöden, så man får helt enkelt tvinga sig att sluta läsa när man måste...
Det är fascinerande, inte bara på grund av formen och för att Bouraoui är en författare som gillar kvinnor, utan just för att det inte går att sluta läsa. Jag blir fascinerad av henne och hennes liv!
Berättarjaget försöker komma till rätta med sig själv, sina tankar, relationer och sin familjehistoria. Det handlar om kärlek - kvinnor, familj, skrivande - förlust och sorg i svindlande, obrutna associationer.
På Wikipedia står det att hon gillar Marguerite Duras, vilket är sympatiskt (jag för min del betraktar mig visserligen ännu som novis när det gäller Duras, men ändå!). Här kan man läsa lite mer om henne (på franska).
Vid första anblicken trodde jag att Mina onda tankar (Mes mauvaises pensées) skulle vara svårläst (trots att jag läste den i översättning) på grund av formen. Det är en monolog i helt och hållet obruten form - ett textflöde utan vare sig kapitel- eller styckeindelning. Och det finns inga direkt naturliga pauser eftersom allt flyter i varandra i ständiga associationsflöden, så man får helt enkelt tvinga sig att sluta läsa när man måste...
Det är fascinerande, inte bara på grund av formen och för att Bouraoui är en författare som gillar kvinnor, utan just för att det inte går att sluta läsa. Jag blir fascinerad av henne och hennes liv!
Berättarjaget försöker komma till rätta med sig själv, sina tankar, relationer och sin familjehistoria. Det handlar om kärlek - kvinnor, familj, skrivande - förlust och sorg i svindlande, obrutna associationer.
På Wikipedia står det att hon gillar Marguerite Duras, vilket är sympatiskt (jag för min del betraktar mig visserligen ännu som novis när det gäller Duras, men ändå!). Här kan man läsa lite mer om henne (på franska).
Villa Aurore/Orlamonde - J.M.G. Le Clézio
En dubbelvolym med två berättelser av nobelpristagaren, lästa på franska.
Av endast två korta noveller kan ju inte jag uttala mig om huruvida han har gjort sig förtjänt av sitt pris, men jag ser heller ingenting som talar för motsatsen. Med reservation för att jag missar saker på grund av språket - jag gillar det jag läser väldigt mycket.
"Villa Aurore" handlar om en kille som minns en trädgård och ett hus där en sällan sedd dam bodde. Där lekte barnen, där bodde vildkatter... det var ett närmast magiskt paradis. Åratal senare återvänder han dit och ser att staden är förändrad; man bygger och har sig (jag får lite Birgitta Trotzig-känsla av det... lite "Stadens själ" över det hela...) och allt är förändrat. Villa Aurore finns kvar, men trädgården har krympt. Äntligen träffar han kvinnan som bor där; hon är gammal. Det visar sig att man vill riva hennes hus, men hon har ingenstans att ta vägen. Hon förstår inte att alla beslut redan är fattade, att ingenting kan göras, hon tror att onda människor stryker omkring för att skrämma bort henne... Huvudpersonen förstår att Villa Aurore inte kan räddas; han går där ifrån.
"Orlamonde" handlar också om förlust av ett barndomsparadis; en flicka med sin mamma på sjukhus har sin tillflykt i en gammal romersk ruin. Det är lätt att förstå varför de båda texterna står tillsammans. Det handlar om tidens oundvikliga gång och förstörelse av barnets paradis. Om att man inte kan gå tillbaka till mystiken annat än i sina minnen - man måste inse (eller måste man?) att modernitet, städer, stora maskiner, hårdhet, vinner över grönskan, det långsamt växande, det omsorgsfullt uppbyggda. Början av "Villa Aurore" handlade i flera sidor bara om trädgården, känslan inför den, och det var vackert. Jag kände mig som om jag var där. Och sedan - förändringen i miljön. Och till sist insikten om att allt är hopplöst förbi; mycket sorgligt.
Jag fascineras av sättet att bygga upp en miljö som man förstår att huvudpersonen älskar, som man själv vill vara i, läsaren invaggas i trygghet, och sedan - pang! en grävskopa... enkelt och brutalt.
Så jag gillar nog Le Clézio.
Av endast två korta noveller kan ju inte jag uttala mig om huruvida han har gjort sig förtjänt av sitt pris, men jag ser heller ingenting som talar för motsatsen. Med reservation för att jag missar saker på grund av språket - jag gillar det jag läser väldigt mycket.
"Villa Aurore" handlar om en kille som minns en trädgård och ett hus där en sällan sedd dam bodde. Där lekte barnen, där bodde vildkatter... det var ett närmast magiskt paradis. Åratal senare återvänder han dit och ser att staden är förändrad; man bygger och har sig (jag får lite Birgitta Trotzig-känsla av det... lite "Stadens själ" över det hela...) och allt är förändrat. Villa Aurore finns kvar, men trädgården har krympt. Äntligen träffar han kvinnan som bor där; hon är gammal. Det visar sig att man vill riva hennes hus, men hon har ingenstans att ta vägen. Hon förstår inte att alla beslut redan är fattade, att ingenting kan göras, hon tror att onda människor stryker omkring för att skrämma bort henne... Huvudpersonen förstår att Villa Aurore inte kan räddas; han går där ifrån.
"Orlamonde" handlar också om förlust av ett barndomsparadis; en flicka med sin mamma på sjukhus har sin tillflykt i en gammal romersk ruin. Det är lätt att förstå varför de båda texterna står tillsammans. Det handlar om tidens oundvikliga gång och förstörelse av barnets paradis. Om att man inte kan gå tillbaka till mystiken annat än i sina minnen - man måste inse (eller måste man?) att modernitet, städer, stora maskiner, hårdhet, vinner över grönskan, det långsamt växande, det omsorgsfullt uppbyggda. Början av "Villa Aurore" handlade i flera sidor bara om trädgården, känslan inför den, och det var vackert. Jag kände mig som om jag var där. Och sedan - förändringen i miljön. Och till sist insikten om att allt är hopplöst förbi; mycket sorgligt.
Jag fascineras av sättet att bygga upp en miljö som man förstår att huvudpersonen älskar, som man själv vill vara i, läsaren invaggas i trygghet, och sedan - pang! en grävskopa... enkelt och brutalt.
Så jag gillar nog Le Clézio.
Gloria - Sara Shamloo
Precis som i fallet Cal en debutantbok utgiven av Modernista, läst för recension. Men här är genren snarare "kortroman", och jag gillade boken.
Stilen är fortfarande ung och modern, men den har dessutom ett sammanhang och ett flyt som jag tilltalas av. Även här finns smärta och svärta, men även gott om ömhet och skönhet, med en sorts känsla av "gotisk romantik".
Det handlar om en ung tjejs mycket intensiva förälskelse i en pop- eller rockstjärna. Besattheten går över gränserna för "vanlig" idoldyrkan, över gränserna för verkligheten till och med. Det är egentligen en skakande historia om sönderfall, och ändå... ändå är det kärlek, på något sätt.
Recensionen.
Stilen är fortfarande ung och modern, men den har dessutom ett sammanhang och ett flyt som jag tilltalas av. Även här finns smärta och svärta, men även gott om ömhet och skönhet, med en sorts känsla av "gotisk romantik".
Det handlar om en ung tjejs mycket intensiva förälskelse i en pop- eller rockstjärna. Besattheten går över gränserna för "vanlig" idoldyrkan, över gränserna för verkligheten till och med. Det är egentligen en skakande historia om sönderfall, och ändå... ändå är det kärlek, på något sätt.
Recensionen.
Cal - Nova Gullberg Zetterstrand
En prosalyrisk historia som irriterade mig ungefär på samma sätt som Hey, Dolly.
Det handlar om att "slå sönder strukturer", överkrångligt bildspråk bestående av liknelser uppbyggda av kroppsdelar, sex och ilska; sex där gränserna är diffusa mellan vilja, utnyttjande och tristess... En tjej och en kille pratar förbi varandra men kanske de ändå behöver varandra. Men. Även om man tar i beaktande att det är prosalyrik, som kanske inte är menad att vara lättillgänglig, kan jag ändå inte finna något vidare intressant i dessa fragmentariska texter.
Jag kan se mening, intentioner och avsikter - det handlar om uppväxt, uppbrott, smärta och mognad etc, men den typen av skrivande som det här är fångar inte mitt intresse.
Det handlar om att "slå sönder strukturer", överkrångligt bildspråk bestående av liknelser uppbyggda av kroppsdelar, sex och ilska; sex där gränserna är diffusa mellan vilja, utnyttjande och tristess... En tjej och en kille pratar förbi varandra men kanske de ändå behöver varandra. Men. Även om man tar i beaktande att det är prosalyrik, som kanske inte är menad att vara lättillgänglig, kan jag ändå inte finna något vidare intressant i dessa fragmentariska texter.
Jag kan se mening, intentioner och avsikter - det handlar om uppväxt, uppbrott, smärta och mognad etc, men den typen av skrivande som det här är fångar inte mitt intresse.
Tidig blomning - Colette
En rätt fin kortroman från 1923. Jag gillar stilen/stämningen och miljöbeskrivningarna. Det handlar om två ungdomar på sommarlov; de har växt upp tillsammans eftersom föräldrarna är gamla vänner. Nu anas de vuxna mest som främmande, vagt irriterande och avlägsna skuggor i ungdomarnas vuxenblivande. De är femton och sexton år, och något nytt börjar växa fram mellan dem. Så möter unge Phil en vacker och förförisk äldre kvinna...
Tja. Som sagt gillar jag vissa drag i boken, och inledningsvis gillar jag också "Mrs Robinson-temat"... men snart blir jag mest bara irriterad på huvudpersonen och hans viktorianska könsrollstänkande. Jag väljer att tro att det är meningen; att man ska inse att män och kvinnor inte kan förhålla sig på det sättet till varandra, att den unge mannen är ute och cyklar och mänskligheten måste in i en ny riktning...
Tja. Som sagt gillar jag vissa drag i boken, och inledningsvis gillar jag också "Mrs Robinson-temat"... men snart blir jag mest bara irriterad på huvudpersonen och hans viktorianska könsrollstänkande. Jag väljer att tro att det är meningen; att man ska inse att män och kvinnor inte kan förhålla sig på det sättet till varandra, att den unge mannen är ute och cyklar och mänskligheten måste in i en ny riktning...
Day - A. L. Kennedy
Alfred Day låter sig frivilligt sättas i tyskt fångläger - när kriget redan är slut.
En mycket fängslande och välskriven recensionbok.
En mycket fängslande och välskriven recensionbok.
Lektioner i avhållsamhet - Tom Perrotta
En bok om ensamhet och längtan, men också en humoristisk småstadssatir, religionskritik och romantisk komedi.
Ruth, som undervisar i sex och samlevnad, får uppleva vildsinta protester från några föräldrar som tillhör en nystartad frireligiös församling i staden, då hon talat om sex i vad som upplevs som lite väl positiva ordalag. Tillvaron kompliceras av att en av de största antagonisterna inte bara är dotterns fotbollstränare, utan även en farligt attraktiv man...
Inte alls dumt, faktiskt.
Ruth, som undervisar i sex och samlevnad, får uppleva vildsinta protester från några föräldrar som tillhör en nystartad frireligiös församling i staden, då hon talat om sex i vad som upplevs som lite väl positiva ordalag. Tillvaron kompliceras av att en av de största antagonisterna inte bara är dotterns fotbollstränare, utan även en farligt attraktiv man...
Inte alls dumt, faktiskt.
Fyrväktaren - Jeanette Winterson
Ja, Jeanette Winterson är förstås ytterligare en jättebra författare - som jag inte har läst riktigt så mycket av som jag skulle vilja (Det finns annan frukt än apelsiner var, föga förvånande, den första... Powerbook tyckte jag var fascinerande...).
Fyrväktaren är en riktigt fin liten juvel till bok.
Fyrväktaren är en riktigt fin liten juvel till bok.
Konsten att räkna till tio - Mats Bjurbom
Till min glädje fick jag här en recensionsbok som jag tyckte var bra. Det är en liten samling korta noveller; kanske inte det mest fantastiska jag har läst, men de är intressanta och behagliga att läsa. Skönt att läsa något som inte är övertydligt, som är välskrivet.
Här är min recension, och här är författarens hemsida.
Här är min recension, och här är författarens hemsida.
Änklingen - Ray Kluun
Ja, där får man för att man är litteraturrecensent... Man skulle ju kunna hoppas på att uppföljaren till en debutroman är bättre än föregångaren, men så är ju inte alltid fallet.
Jag vet inte riktigt hur han bär sig åt, för ämnet sorgehantering borde ju kunna bli en bra roman? Men det blir en rätt outhärdlig sörja av alltihop. Och ändå, ändå tycks faktiskt Ray Kluuns böcker vara populära.
Här är en längre sågning av boken, eftersom allt inte fick plats i den officiella recensionen.
Jag vet inte riktigt hur han bär sig åt, för ämnet sorgehantering borde ju kunna bli en bra roman? Men det blir en rätt outhärdlig sörja av alltihop. Och ändå, ändå tycks faktiskt Ray Kluuns böcker vara populära.
Här är en längre sågning av boken, eftersom allt inte fick plats i den officiella recensionen.
Mörkt vatten - Joyce Carol Oates
Intensiv kortroman om en ung kvinnas sista dag och sista stund i livet.
Ladies - Mara Lee
När jag läst ut Ladies utnämnde jag den genast till en av de bästa böcker jag har läst på länge.
Man tycker inte alltid om karaktärerna, men de är oupphörligt fascinerande. Man vill hela tiden läsa vidare och blir lycklig av läsningen, även om det som skildras inte är några direkta solskenshistorier. Det handlar om vänskap, kärlek, hämnd och svek. Ensamhet, besatthet och makt.
Upplösningen är faktiskt delvis oväntad. Det hela är mycket skickligt gjort; snyggt!
Man tycker inte alltid om karaktärerna, men de är oupphörligt fascinerande. Man vill hela tiden läsa vidare och blir lycklig av läsningen, även om det som skildras inte är några direkta solskenshistorier. Det handlar om vänskap, kärlek, hämnd och svek. Ensamhet, besatthet och makt.
Upplösningen är faktiskt delvis oväntad. Det hela är mycket skickligt gjort; snyggt!
Fördjupade studier i katastroffysik - Marisha Pessl
En underhållande och spännande roman om en lärd bokmal till 16-åring med excentrisk far, som har tillbringat större delen av sin uppväxt med att flytta från det ena stället till det andra. Nu hamnar hon än en gång i en ny skola, där hon dras in i den exklusiva lilla krets av ungdomar som samlas kring den karismatiska och gåtfulla läraren Hannah. Men vem är hon och vad döljer hon egentligen?
En rolig detalj är att boken är späckad med allusioner till litteratur, film med mera, och den innehåller dessutom helt kompletta fotnoter. Jag kan dock tycka att historien blir en liten aning långdragen mot slutet... men som helhet är den mycket läsvärd! Lite annorlunda...
En rolig detalj är att boken är späckad med allusioner till litteratur, film med mera, och den innehåller dessutom helt kompletta fotnoter. Jag kan dock tycka att historien blir en liten aning långdragen mot slutet... men som helhet är den mycket läsvärd! Lite annorlunda...
Trekant - Mian Lodalen
Uppföljaren till Mian Lodalens Smulklubbens skamlösa systrar.
"Det var längesedan jag läste något 'flatigt'", tänkte jag, och då bestämde jag mig för att ta itu med den här boken. Det var så pass länge sedan jag läste Smulklubben att jag nästan hade glömt bort att jag inte gillade den så värst. Eller så var den här boken kanske sämre än den första.
Ja, alltså. Det är ju jättebra att det finns lesbiska författare som skriver böcker om lesbisk kärlek. Alltså. Och allt behöver inte heller vara djupt och jättefantastiskt. Man förstår ju visst att det finns ett behov av "chick lit" även för flator... eller "Jackie Collins-stil" för flator... men, suck...
Eventuellt är det hela ganska realisitiskt. Men det finns inkonsekvenser och ologiskheter i handlingen. Språket lämnar en hel del övrigt att önska. Jag är verkligen inte förtjust i den "rappa" stilen eller poängteringar av skämt och ordlekar med "(hehe)"... Det är i och för sig väldigt subjektivt, det här med vilken stil man gillar... Men jag tycker att det hela i stort (även om det kanske är ett medvetet grepp) känns överdrivet med väldigt mycket generaliseringar.
Det är väl mest det att det gör mig lite besviken att konstatera att jag inte gillade detta, även om jag vill minnas att jag gillade Mian Lodalen som krönikör på den tiden jag läste QX ibland.
"Det var längesedan jag läste något 'flatigt'", tänkte jag, och då bestämde jag mig för att ta itu med den här boken. Det var så pass länge sedan jag läste Smulklubben att jag nästan hade glömt bort att jag inte gillade den så värst. Eller så var den här boken kanske sämre än den första.
Ja, alltså. Det är ju jättebra att det finns lesbiska författare som skriver böcker om lesbisk kärlek. Alltså. Och allt behöver inte heller vara djupt och jättefantastiskt. Man förstår ju visst att det finns ett behov av "chick lit" även för flator... eller "Jackie Collins-stil" för flator... men, suck...
Eventuellt är det hela ganska realisitiskt. Men det finns inkonsekvenser och ologiskheter i handlingen. Språket lämnar en hel del övrigt att önska. Jag är verkligen inte förtjust i den "rappa" stilen eller poängteringar av skämt och ordlekar med "(hehe)"... Det är i och för sig väldigt subjektivt, det här med vilken stil man gillar... Men jag tycker att det hela i stort (även om det kanske är ett medvetet grepp) känns överdrivet med väldigt mycket generaliseringar.
Det är väl mest det att det gör mig lite besviken att konstatera att jag inte gillade detta, även om jag vill minnas att jag gillade Mian Lodalen som krönikör på den tiden jag läste QX ibland.
Cybele - Joyce Carol Oates
Hon är så bra, hon är så bra!
Edwin Locke, en medelålders man med fru och barn och välbetalt jobb drabbas plötsligt av förälskelse. Han är för första gången kär i någon annan än sin fru, varpå han inser att han aldrig har levt på riktigt, att livet är så mycket mer än vad han hittills har trott... Den underbara Cathleen Diel är själv gift, men han är övertygad om att hon är allt han någonsin drömt om. Fast så blir det inte. Hon visar sig vara mindre underbar än han trott, uppvisar svartsjuka, krav, oattraktiv osäkerhet... Så möter han den unga, äventyrliga, ohämmade Risa, som tycks vara svaret på alla hans frågor... allt medan hustrun blir mer och mer jobbig, sönerna mer och mer distanserade, livet allt mer futtigt... Edwin Locke hamnar snart i en nedåtgående spiral av intensiva förhållanden och desperat sökande efter liv. I själva verket ter sig hans tillvaro allt mer absurd, surrealistisk, katastrofal.
Det här var en bra bok. Även om jag inte kan relatera direkt till huvudpersonen, så är det något med Joyce Carol Oates sätt att skriva. Hennes sätt att gå in i sina karaktärer skapar en intensitet i texten som gör att jag sugs in i den trots att det som händer ligger långt utanför min verklighet. Romanen handlar inte egentligen om att vara missnöjd och besviken, bryta upp och söka efter något bättre... för missnöjet är så djupt att någonting slår slint; varenda vändning och nytändning är inte mer än en tillfällig frist, i själva verket leder vägen bara djupare nedåt. Samtidigt skymtar andra människor förbi som kanske inte heller är så lyckliga som de ger sken av... och åter andra som kanske faktiskt är just det, som inte förstår och inte kan förstå det som händer med den här mannens värld. (Det är nästan lite American Beauty över det hela. Eller det är väl snarare lite JCO över American Beauty...)
Edwin Locke, en medelålders man med fru och barn och välbetalt jobb drabbas plötsligt av förälskelse. Han är för första gången kär i någon annan än sin fru, varpå han inser att han aldrig har levt på riktigt, att livet är så mycket mer än vad han hittills har trott... Den underbara Cathleen Diel är själv gift, men han är övertygad om att hon är allt han någonsin drömt om. Fast så blir det inte. Hon visar sig vara mindre underbar än han trott, uppvisar svartsjuka, krav, oattraktiv osäkerhet... Så möter han den unga, äventyrliga, ohämmade Risa, som tycks vara svaret på alla hans frågor... allt medan hustrun blir mer och mer jobbig, sönerna mer och mer distanserade, livet allt mer futtigt... Edwin Locke hamnar snart i en nedåtgående spiral av intensiva förhållanden och desperat sökande efter liv. I själva verket ter sig hans tillvaro allt mer absurd, surrealistisk, katastrofal.
Det här var en bra bok. Även om jag inte kan relatera direkt till huvudpersonen, så är det något med Joyce Carol Oates sätt att skriva. Hennes sätt att gå in i sina karaktärer skapar en intensitet i texten som gör att jag sugs in i den trots att det som händer ligger långt utanför min verklighet. Romanen handlar inte egentligen om att vara missnöjd och besviken, bryta upp och söka efter något bättre... för missnöjet är så djupt att någonting slår slint; varenda vändning och nytändning är inte mer än en tillfällig frist, i själva verket leder vägen bara djupare nedåt. Samtidigt skymtar andra människor förbi som kanske inte heller är så lyckliga som de ger sken av... och åter andra som kanske faktiskt är just det, som inte förstår och inte kan förstå det som händer med den här mannens värld. (Det är nästan lite American Beauty över det hela. Eller det är väl snarare lite JCO över American Beauty...)
Frostnupen - CA Ericsson
Läsningen av den här boken fick mig att längta efter en recensionbok att höja till skyarna... även om den här inte motiverade mig till en fullständig sågning, så var den heller ingen stor läsupplevelse.
Det är en historisk roman som visserligen är intressant i detaljerna - man anar omfattande research! - och idéerna som bär upp det hela är sympatiska (mot intolerans, hyckleri och sociala orättvisor, vikten av utbildning, respekt för sina medmänniskor, kvinnors rätt till jämlikhet...), men ändå ger romanen mest intryck av historielektion. På något sätt. Författaren lyckas göra kärlekshistorien fullständigt ospännande, trots mina omedelbara associationer till Dunungen... Jag vet inte om det kanske är orättvist att jämföra med Selma Lagerlöf, men å andra sidan, varför inte?
Det är en historisk roman som visserligen är intressant i detaljerna - man anar omfattande research! - och idéerna som bär upp det hela är sympatiska (mot intolerans, hyckleri och sociala orättvisor, vikten av utbildning, respekt för sina medmänniskor, kvinnors rätt till jämlikhet...), men ändå ger romanen mest intryck av historielektion. På något sätt. Författaren lyckas göra kärlekshistorien fullständigt ospännande, trots mina omedelbara associationer till Dunungen... Jag vet inte om det kanske är orättvist att jämföra med Selma Lagerlöf, men å andra sidan, varför inte?
mörker mörka mörkt kristaller - Ann Jäderlund
Ja, jag har faktiskt en hel tjock pocketbok med Ann Jäderlunds dikter, och jag har inte läst allt i den. Men den här diktsamlingen tycker jag mycket om. Det hela är väldigt... det är liksom så... och så flyter det på i ett sammanhang som man kanske inte helt förstår förrän man har läst klart... men det är fängslande och starkt....
Damernas detektivbyrå - Alexander McCall Smith
Mamma är ett stort fan av Alexander McCall Smith, och efter långvarigt tjat från henne läste jag då slutligen den här boken.
Ja, visst kan jag se tjusningen. Det är väldigt trevligt skrivet, underhållande och lättsamt med en enkelhet som faktiskt, antar jag, är något av en konst att få till. Spännande också, förstås, eftersom det är en detektivhistoria.
Jag har dock inte läst de övriga böckerna i serien...
Ja, visst kan jag se tjusningen. Det är väldigt trevligt skrivet, underhållande och lättsamt med en enkelhet som faktiskt, antar jag, är något av en konst att få till. Spännande också, förstås, eftersom det är en detektivhistoria.
Jag har dock inte läst de övriga böckerna i serien...
Berättelser - Magnus William-Olsson
En liten samling berättelser om olika personer som funnits i författarens liv och på ett eller annat sätt varit betydelsefulla för honom. Personligt skrivet; allt är inte lika intressant att läsa, men jag tycker att det finns något väldigt tilltalande i Magnus William-Olssons sätt att skriva.
Börjändar - Karin Jarl Nydén
Självbiografiskt berättande i lugn, mjuk ton om livet i allmänhet och i synnerhet om kärleken till ett handikappat barn.
Kvinnorna vid Cane River - Lalita Tademy
Dokumentärroman om fyra generationers kvinnor i Lousiana. Ämnet är tungt; slaveri och rasism... men det finns ändå en sorts "feelgood-känsla" i romanen; förmodligen för att kärleken ändå är närvarande, det handlar om förälskelse, familjeband och stark lojalitet. Romanen ger även en inblick i den tidens samhällsystem (ytterst märkligt, helt förfärligt och grymt) i den amerikanska södern.
Den jag ville ha - Shelia O'Flannagan
Chick lit! Inte min favoritgenre, men den här boken finns numera i pocket, så jag antar att den är populär.
Enligt mig en alldeles för lång, om än inte otrevlig, bok om en framgångsrik och osäker karriärkvinna som inte kan komma över sin första kärlek, som lämnade henne för hennes bästa vän, trots att åren går. Ja, temat i sig kan man visserligen sympatisera med men boken känns ospännande och slätstruken.
Enligt mig en alldeles för lång, om än inte otrevlig, bok om en framgångsrik och osäker karriärkvinna som inte kan komma över sin första kärlek, som lämnade henne för hennes bästa vän, trots att åren går. Ja, temat i sig kan man visserligen sympatisera med men boken känns ospännande och slätstruken.
Sargassohavet - Jean Rhys
En sentida omdiktning av Charlotte Brontës Jane Eyre, med fokus på helt andra karaktärer och miljöer.
Varför blev Mr Rochesters första hustru inlåst på vinden? Jean Rhys vet... Här låter hon "den galna kvinnan på vinden" bli huvudperson för att kasta ett helt nytt ljus över historien. Romanen är både vackert drömsk och obarmhärtigt skarp, och min första känsla var att de ömma känslor jag haft för mr Rochester sedan femtonårsåldern nu fått dödsstöten... Men naturligtvis behöver man inte ta det så allvarligt - det handlar trots allt om två helt olika författares olika ärenden och visioner. En väldigt bra och intressant bok i alla fall, som gjorde mig intresserad av att läsa mer av Jean Rhys, vilket jag dock ännu inte har gjort.
Men jag har i alla fall hört ett litet utdrag ur Goodmorning, Midnight, i fransk översättning: Bonjour, minuit...
Varför blev Mr Rochesters första hustru inlåst på vinden? Jean Rhys vet... Här låter hon "den galna kvinnan på vinden" bli huvudperson för att kasta ett helt nytt ljus över historien. Romanen är både vackert drömsk och obarmhärtigt skarp, och min första känsla var att de ömma känslor jag haft för mr Rochester sedan femtonårsåldern nu fått dödsstöten... Men naturligtvis behöver man inte ta det så allvarligt - det handlar trots allt om två helt olika författares olika ärenden och visioner. En väldigt bra och intressant bok i alla fall, som gjorde mig intresserad av att läsa mer av Jean Rhys, vilket jag dock ännu inte har gjort.
Men jag har i alla fall hört ett litet utdrag ur Goodmorning, Midnight, i fransk översättning: Bonjour, minuit...
Den allvarsamma leken - Hjalmar Söderberg
Ytterligare en bok om vilken man kan säga "har jag inte läst den förrän nu?!" eftersom jag i åratal har sagt att jag gillar Hjalmar Söderberg... Nåja. Den här boken gillade jag också; jag blev både på gott humör och lite upprörd av denna historia. Det är liksom någonting med Söderbergs stil som jag finner tilltalande...
Nattvakten - Sarah Waters
Utspelar sig vid tiden för Andra världskriget, berättas genom flera huvudpersoners perspektiv i en lite märklig ordning där sambanden först gradvis avslöjas. Intressant och engagerande, även om jag inte tyckte riktigt lika bra om den som om Waters tidigare böcker. Den nyaste har jag inte läst...
Kallocain - Karin Boye
Ja, jag läste faktiskt inte Kallocain första gången förrän förra våren någon gång! Men bättre sent än aldrig... Verkligen en djupt fascinerande bok.
Hey Dolly
Kort debutroman läst för recension. Efter recenserandet läste jag andra recensioner och förvånades mycket över att så gott som alla höjde denna lilla bok till skyarna. För mig kändes den demonstrativt konstlad och överdriven.
I min gamla blogg talar jag mer om mina tankar kring Hey Dolly och recenserande.
I min gamla blogg talar jag mer om mina tankar kring Hey Dolly och recenserande.
Älskaren - Marguerite Duras
Fransk ung flicka möter kinesisk man, familjen har invändningar - det är handlingen i korthet, men romanen är mycket mer än så.
Minnen, familjeband, kärlek. Smärta, att hitta ett språk för det man aldrig kunnat tala om. Mystiska Marguerite!
Minnen, familjeband, kärlek. Smärta, att hitta ett språk för det man aldrig kunnat tala om. Mystiska Marguerite!
Jag är allt du drömt - Ali Smith
En familj på semester får oväntat besök av en okänd kvinna vid namn Amber. Hon tar sig in i deras familj och påverkar dem alla; de känner henne inte men hon gör ett outplånligt intryck på dem. Och till slut förstår man hur slump och tillfälligheter kan samspela så att man till synes ofrivilligt låter sin identitet formas av omgivningens förutfattade meningar och förväntningar. En annorlunda och fascinerande bok; både enkel och mycket märkvärdig. Rekommenderas!
Emily L. - Marguerite Duras
En vacker och mystisk bok om kärlek och skrivande. Jag blev helt förälskad i den (ska försöka läsa om den på franska någon gång). Jag kan visst inte riktigt beskriva den här heller, men här har jag i alla fall gjort ett försök.
Innan jag dör - Jenny Downham
Recensionsbok. Handlar om en sextonåring med leukemi och hennes planer - och genomförandet av dem - för allt vad hon vill hinna göra och uppleva innan hon dör. Romanen är välskriven och engagerande; mycket bättre än en hel del annat (läs: Kluun) i samma genre.
Dödssjukdomen/Mannen i korridoren - Marguerite Duras
En dubbelvolym med två korta - men laddade - texter av Marguerite Duras. Det första jag läste av henne... Trotsar all beskrivning från min sida; att läsa Duras är omvälvande, men jag vet inte hur det ska beskrivas.
Men det har något att göra med vad Fanny Ardant säger: "On est tous menacés par la maladie de la mort."
Men det har något att göra med vad Fanny Ardant säger: "On est tous menacés par la maladie de la mort."
Sex - Sara Villius
En kortroman som jag tyckte mycket om, läst för recension.
En elvaåring börjar umgås med en mycket äldre kille istället för att åka på sommarläger. Snart smyger sig en surrealistisk ton in i berättelsen, som ställer frågor om ursprung och identitet, fantasi och verklighet...
En elvaåring börjar umgås med en mycket äldre kille istället för att åka på sommarläger. Snart smyger sig en surrealistisk ton in i berättelsen, som ställer frågor om ursprung och identitet, fantasi och verklighet...
Rovdjuret - Patricia Cornwell
Det här är en bok i Scarpetta- serien. Jag är i allmänhet mycket förtjust i Kay Scarpetta (mindre förtjust är jag i idén att Angelina Jolie tydligen ska spela henne i en filmatisering - känns inte alls rätt!), men den här tyckte jag inte var så jättebra. Lite för övertydligt med för många upprepningar och förklaringar.
Omklädningsrum. Könsöverskridanden från Tintomara till Tant Blomma - Eva Heggestad och Anna Williams (red.)
En bok jag tyckte var väldigt intressant. Jag konstaterade även att det är ännu roligare att läsa litteraturvetenskap när det inte är kurslitteratur...
Vit som marmor - Carina Burman
Kvinnlig amatördetektiv, tillika berömd författarinna, befinner sig i Rom år 1852. En arkeologisk utgrävning visar sig bjuda på intriger, mord och mysterier.
Både roligt, spännande och smart; jag gillar Carina Burmans stil (i alla fall i de tre romaner som jag hittills har läst).
Både roligt, spännande och smart; jag gillar Carina Burmans stil (i alla fall i de tre romaner som jag hittills har läst).
Hyperparastiterna - Mats Söderlund
En vacker och intressant diktsamling om kärlek, saknad, natur...... Faktiskt inspirerande.
Vad är queer - Fanny Ambjörnsson
En lättfattlig introduktion till begreppet "queer" som faktiskt till stor del ökade min förståelse av queerteori, vilket ju är nyttigt.
Problems of Dostoevsky's Poetics - M.M. Bachtin
Kurslitteratur igen. Jag tyckte att den här boken var mycket intressantare än den förra (kursen i stort gav mig en lite större förståelse för Dostojevskij, även om han fortfarande inte är en favorit - även om jag nu alltså förstår syftet med hans stil som jag beskriver som "pladdrig" gillar jag det ändå inte så värst!). Det intressantaste för mig var egentligen tankar rent allmänt om skrivande, som jag funderade en hel del på.
Ficklampsljus - Disa Lindholm
Ficklampsljus (Helsingfors: Söderström & Co, 1961) är en utvecklingsroman om en ung finlandssvensk flickas skoltid på 1930-talet.
Disa Lindholm tycks vara en i stort sett bortglömd författare; jag har inte lyckats hitta mycket information om vare sig hennes författarskap i stort eller om den här romanen.
Ficklamspljus påminner om de gamla flickböcker jag läste som barn, men bara för att den utspelar sig i skolmiljö - någon "ungdomsbok" är det inte. Den ger en intressant inblick i den tidens (slutet av 20-talet till andra världskrigets utbrott) miljö. Handlingen kretsar kring vänskap men också kärlek; det största utrymmet ges åt huvudpersonen Ruths kärlek till lärarinnan Ström. Tankarna kring homosexualitet som livsproblem påverkar hela strukturen och är mycket intressant. Boken har en starkt självbiografisk prägel, men har en liten ramberättelse, kanske som fiktionsförstärkande åtgärd: ett anonymt Jag hittar ett manuskript i en byrålåda i ett rum på något slags vilohem; kvinnan som bodde i rummet först har redan rest men har lämnat efter sig sin berättelse... Tankar om skapande/skrivande är också centralt. Till största delen kronologiskt, men inte alltid. Det är liksom mest ett tankeflöde.
I likhet med Eva Alexanderssons Kontradans (1964) tar sig berättelsen formen av ett återskapande av minnen. Berättarjaget, Ruth, försöker komma underfund med "hur det egentligen var" med känslorna för barndomsvännen Inga-Lill och fröken Ström. Hon berättar sina tidigaste minnen av barndom och familjeliv, ända upp i artonårsåldern, och ibland förekommer glimtar då den vuxna Ruth reflekterar över minnena och försöker tolka dem enligt sina förvärvade erfarenheter. Hon använder skrivandet som ett redskap för förståelse, och precis som Eva i Kontradans konsulterar hon sina dagböcker och dikter, som precis som minnena blir föremål för kritisk granskning. Ibland nämns ordet homosexualitet, men Ruth skyggar för att använda det om sig själv, trots att hon erkänner att hon upprepade gånger går och ser en film om en flickas kärlek till sin lärarinna, och tycker att hon befinner sig som i ett eldhav när de kysser varandra... Till skillnad från Eva ser hon sin dragning till kvinnor som någonting visserligen oundvikligt men i grunden olyckligt, beroende av någon störning i hennes utveckling mot ett positivt kvinnligt jag. Precis som Eva drömmer Ruth om att bli författare, men även hennes dragning till böckernas värld ses som något nästan sjukligt; det drömmande och fantasifulla kopplas ihop med negativa drag i personlighetsutvecklingen.
Detta ligger i linje med den under 50- och 60-talen vanliga tanken om att biologiska faktorer spelar in vid utvecklingen av homosexualitet; att hög intelligens och ett livligt, känsligt temperament (då Ruth som liten inte får utlopp för sin kreativitet i skolan bråkar hon på lektionerna) liksom relationen till föräldrarna kan förklara den sexuella läggningen. När Ruth söker förklaringar kopplar hon dem till barndomen och relationerna till föräldrarna (och även deras till varandra), särskilt till fadern. För Evas del däremot finns inga sådana kopplingar till barndomen, inte heller förutsätter hon några själsliga defekter hos sig själv (i Kontradans, som utspelar sig under 1950-talet i Rom, är det den älskade Claudia som brottas med sådana tankar, och Eva finner det sorgligt att den älskade plågas så av inre slitningar). Under den tid då dessa böcker skrevs hade ordet "homosexualitet" en negativ anstrykning; Ruth är lite rädd för ordet, Eva använder det inte alls - inte heller ordet "avvikande" används, istället väljer hon att säga "annorlunda". I båda böckerna spelar religionen en viktig roll, men på olika sätt. Eva konverterar till katolicismen i vuxen ålder, och Kontradans handlar till viss del om hur hon lyckas få en positiv lesbisk identitet att samspela med katolicismen - hon strävar efter att få den jordiska kärleken och kärleken till Gud att samspela till ett helt, och konstaterar att man kan inte bli en hel och kärleksfull individ om man undertrycker och förnekar en del av sin innersta natur (homosexualiteten betraktas som medfödd). I Ficklampsljus ägnas en del utrymme åt religiöst sökande, och i tonåren börjar Ruth och Inga-Lill tillsammans intressera sig för katolicismen, men det handlar mest om hennes försök att hitta ett sätt att förhålla sig till sig själv. Det antyds hur viktig religionen blir för henne i vuxen ålder; man får intrycket att den religiösa hängivenheten snarast är ett skydd mot andra starka böjelser som hon kämpar mot.
Jag tänkte länge läsa den här boken, men fick inte tag på den förrän i slutet av mitt uppsatsarbete. Och även om den berör samma problematik - kristendom, olycklig kärlek, homosexualitet - är behandlingen delvis annorlunda än i de andra romanerna jag skrev om, och av utrymmesskäl tvingades jag utelämna diskussionerna om Ficklampsljus. Lite synd, egentligen, för granskar man det hela närmare finns ju mycket att säga...
Disa Lindholm tycks vara en i stort sett bortglömd författare; jag har inte lyckats hitta mycket information om vare sig hennes författarskap i stort eller om den här romanen.
Ficklamspljus påminner om de gamla flickböcker jag läste som barn, men bara för att den utspelar sig i skolmiljö - någon "ungdomsbok" är det inte. Den ger en intressant inblick i den tidens (slutet av 20-talet till andra världskrigets utbrott) miljö. Handlingen kretsar kring vänskap men också kärlek; det största utrymmet ges åt huvudpersonen Ruths kärlek till lärarinnan Ström. Tankarna kring homosexualitet som livsproblem påverkar hela strukturen och är mycket intressant. Boken har en starkt självbiografisk prägel, men har en liten ramberättelse, kanske som fiktionsförstärkande åtgärd: ett anonymt Jag hittar ett manuskript i en byrålåda i ett rum på något slags vilohem; kvinnan som bodde i rummet först har redan rest men har lämnat efter sig sin berättelse... Tankar om skapande/skrivande är också centralt. Till största delen kronologiskt, men inte alltid. Det är liksom mest ett tankeflöde.
I likhet med Eva Alexanderssons Kontradans (1964) tar sig berättelsen formen av ett återskapande av minnen. Berättarjaget, Ruth, försöker komma underfund med "hur det egentligen var" med känslorna för barndomsvännen Inga-Lill och fröken Ström. Hon berättar sina tidigaste minnen av barndom och familjeliv, ända upp i artonårsåldern, och ibland förekommer glimtar då den vuxna Ruth reflekterar över minnena och försöker tolka dem enligt sina förvärvade erfarenheter. Hon använder skrivandet som ett redskap för förståelse, och precis som Eva i Kontradans konsulterar hon sina dagböcker och dikter, som precis som minnena blir föremål för kritisk granskning. Ibland nämns ordet homosexualitet, men Ruth skyggar för att använda det om sig själv, trots att hon erkänner att hon upprepade gånger går och ser en film om en flickas kärlek till sin lärarinna, och tycker att hon befinner sig som i ett eldhav när de kysser varandra... Till skillnad från Eva ser hon sin dragning till kvinnor som någonting visserligen oundvikligt men i grunden olyckligt, beroende av någon störning i hennes utveckling mot ett positivt kvinnligt jag. Precis som Eva drömmer Ruth om att bli författare, men även hennes dragning till böckernas värld ses som något nästan sjukligt; det drömmande och fantasifulla kopplas ihop med negativa drag i personlighetsutvecklingen.
Detta ligger i linje med den under 50- och 60-talen vanliga tanken om att biologiska faktorer spelar in vid utvecklingen av homosexualitet; att hög intelligens och ett livligt, känsligt temperament (då Ruth som liten inte får utlopp för sin kreativitet i skolan bråkar hon på lektionerna) liksom relationen till föräldrarna kan förklara den sexuella läggningen. När Ruth söker förklaringar kopplar hon dem till barndomen och relationerna till föräldrarna (och även deras till varandra), särskilt till fadern. För Evas del däremot finns inga sådana kopplingar till barndomen, inte heller förutsätter hon några själsliga defekter hos sig själv (i Kontradans, som utspelar sig under 1950-talet i Rom, är det den älskade Claudia som brottas med sådana tankar, och Eva finner det sorgligt att den älskade plågas så av inre slitningar). Under den tid då dessa böcker skrevs hade ordet "homosexualitet" en negativ anstrykning; Ruth är lite rädd för ordet, Eva använder det inte alls - inte heller ordet "avvikande" används, istället väljer hon att säga "annorlunda". I båda böckerna spelar religionen en viktig roll, men på olika sätt. Eva konverterar till katolicismen i vuxen ålder, och Kontradans handlar till viss del om hur hon lyckas få en positiv lesbisk identitet att samspela med katolicismen - hon strävar efter att få den jordiska kärleken och kärleken till Gud att samspela till ett helt, och konstaterar att man kan inte bli en hel och kärleksfull individ om man undertrycker och förnekar en del av sin innersta natur (homosexualiteten betraktas som medfödd). I Ficklampsljus ägnas en del utrymme åt religiöst sökande, och i tonåren börjar Ruth och Inga-Lill tillsammans intressera sig för katolicismen, men det handlar mest om hennes försök att hitta ett sätt att förhålla sig till sig själv. Det antyds hur viktig religionen blir för henne i vuxen ålder; man får intrycket att den religiösa hängivenheten snarast är ett skydd mot andra starka böjelser som hon kämpar mot.
Jag tänkte länge läsa den här boken, men fick inte tag på den förrän i slutet av mitt uppsatsarbete. Och även om den berör samma problematik - kristendom, olycklig kärlek, homosexualitet - är behandlingen delvis annorlunda än i de andra romanerna jag skrev om, och av utrymmesskäl tvingades jag utelämna diskussionerna om Ficklampsljus. Lite synd, egentligen, för granskar man det hela närmare finns ju mycket att säga...
The Dialogic Imagination - M.M. Bachtin
Litteraturteori. Lite snårigt, men intressant. Bachtin sysselsätter sig främst med Dostojevskij. Kurslitteratur.
fredag 24 juli 2009
Berättelser som inte får vidröras - Malin Backström
Diktsamling. Fick inte världen att snurra fortare, men var i alla fall trevlig läsning.
Kris - Karin Boye
Malin Forst, 20 år, blir deprimerad och hamnar i religiös kris (enligt vissa uttolkare kanske omvänd ordning på händelseförloppet), som löses av att hon blir förälskad i klasskamraten Siv. Kort sagt. Jag har skrivit en tredjedels magisteruppsats om den här boken, så det får räcka med detta just nu...
Händelser vid vatten - Kerstin Ekman
Den här var kurslitteratur i narratologikurs. En spännande och intrikat ihopvävd berättelse. Händelser tolkas olika av personerna som inte frågar utan bara antar och aldrig pratar ut med varandra... men de flesta frågetecknen rätas ändå ut i slutet, vilket jag knappt trodde..
Två berättelser om kärlek - Eva Borgström (red.)
Två 1800-talsberättelser (av Mathilda Roos, och danska Vilhelmine Zahle) nyutgivna av Normal förlag med belysande förord av Borgström. Båda historierna handlar om kärlek mellan kvinnor skrivna under en tid då detta kunde bli minst sagt problematiskt, på ett för tiden förvånansvärt öppet sätt.
Den ena berättelsen handlar om hur en flicka förälskar sig i en döende soldat som vårdas på hennes skola; när hon upptäcker att soldaten är en kvinna förändrar det inte hennes kärlek, hon konstaterar bara att soldaten hur som helst var hennes första kärlek.
Den andra, längre, berättelsen handlar om en ung flicka som blir djupt förälskad i sin väninna. Det handlar om den vackra, obönhörliga och obevekligt grymma kärleken som, hur man än försöker, helt enkelt inte blir sedd, igenkänd och mottagen. Skönhet och smärta sammanflätade, med påverkan på hela livet.
Den ena berättelsen handlar om hur en flicka förälskar sig i en döende soldat som vårdas på hennes skola; när hon upptäcker att soldaten är en kvinna förändrar det inte hennes kärlek, hon konstaterar bara att soldaten hur som helst var hennes första kärlek.
Den andra, längre, berättelsen handlar om en ung flicka som blir djupt förälskad i sin väninna. Det handlar om den vackra, obönhörliga och obevekligt grymma kärleken som, hur man än försöker, helt enkelt inte blir sedd, igenkänd och mottagen. Skönhet och smärta sammanflätade, med påverkan på hela livet.
Vi skulle älska om vi bara kunde - Hanna Wallsten
Enkelt skrivet om ganska komplexa människor som söker kärlek och tillhörighet. Föredömligt bra gjort!
Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans - Anna Gavalda
En samling välskrivna, intressanta, roande, speciella noveller. Jag tyckte inte att alla var jättebra, men i gengäld var ett par av dem väldigt bra. Fast jag stör mig lite på hennes "..." i dialoger för att markera tystnad. Jag skulle känna mig väldigt... lat ifall jag gjorde så... Jag antar att helhetsintrycket av Gavaldas skrivande väger upp det.
Harry Potter and the Deathly Hallows - J.K. Rowlings
Sista Harry Potter-boken! Jag kände mig rätt nöjd när jag var klar med den, faktiskt. Det hela blev väl ungefär som det skulle/borde till slut. (Jag påminner mig en diskussion jag hade med en kompis en gång för några år sedan: Tänk om Harry dör i sista boken; vad skulle det leda till i fråga om barns tro på livet... nå, nu gick det ju inte så illa, även om väl en hel del av karaktärerna har gått obehagliga öden till mötes under resans gång.)
Nu ska jag kanske se den senaste filmen snart? Det var så pass länge sedan jag läste den där Halvblodsprinsen att jag nog står ut med filmen, tror jag...
Förresten hörde jag att något universitet (kanske fler?!) har sommarkurser i ämnet Harry Potter! Lustigt.
Nu ska jag kanske se den senaste filmen snart? Det var så pass länge sedan jag läste den där Halvblodsprinsen att jag nog står ut med filmen, tror jag...
Förresten hörde jag att något universitet (kanske fler?!) har sommarkurser i ämnet Harry Potter! Lustigt.
Livet möter Herrman - Inga-Lill Örerfors Modin
Ytterligare en egenutgiven recensionsbok, som hade vunnit på att redigeras/korrekturläsas lite mer. Handlar om en präst som är både kvinnoprästmotståndare, homofob, och liksom lite i allmänhet bakåtsträvande, samtidigt som han är alldeles väldigt uppfylld av sin egen förträfflighet. Han får ett nytt jobb i en ny byggd, och där möter han människor som är mycket olika honom själv, och som även vågar ge honom mothugg. Så en dag möter Herrman hundägaren Malte, och känslor han aldrig någonsin hade trott sig om börjar långsamt men obönhörligt spira inom honom; känslor som tvingar honom att omvärdera de allra flesta av sina tidigare normer och ideal.
Ja, jag ansåg att trots att boken var välskriven (inte så konstigt att en präst med vana att predika faktiskt i någon mån kan skriva!) så har den vissa brister i gestaltning, och bitvis är det hela mycket klyschigt och förutsägbart, övertydligt.
Något jag däremot borde ha betonat mycket mer i min recension (varför gjorde jag inte det?) är att ämnet i sig egentligen är mycket angeläget och aktuellt; det är lovvärt att det tas upp till diskussion i romanform. Att även en präst kan vara homosexuell, att homosexualitet när allt kommer omkring inte handlar om någonting annat än kärlek mellan två människor på samma sätt som heterosexualitet - det är ju någonting som många i kyrkliga kretsar har ytterst svårt att acceptera. Inga-Lill Örnefors Modin är en av de präster (det finns ju trots allt några!) som vågar ta upp brännfrågorna inom kyrkan till diskussion. Hon är en av dem som protesterar mot negativa attityder gentemot homosexuella, och för det skulle hon egentligen ha en stor kram!
Fast när jag läste boken koncentrerade jag mig väl mer på de rent literära aspekterna än på budskapet...
Ja, jag ansåg att trots att boken var välskriven (inte så konstigt att en präst med vana att predika faktiskt i någon mån kan skriva!) så har den vissa brister i gestaltning, och bitvis är det hela mycket klyschigt och förutsägbart, övertydligt.
Något jag däremot borde ha betonat mycket mer i min recension (varför gjorde jag inte det?) är att ämnet i sig egentligen är mycket angeläget och aktuellt; det är lovvärt att det tas upp till diskussion i romanform. Att även en präst kan vara homosexuell, att homosexualitet när allt kommer omkring inte handlar om någonting annat än kärlek mellan två människor på samma sätt som heterosexualitet - det är ju någonting som många i kyrkliga kretsar har ytterst svårt att acceptera. Inga-Lill Örnefors Modin är en av de präster (det finns ju trots allt några!) som vågar ta upp brännfrågorna inom kyrkan till diskussion. Hon är en av dem som protesterar mot negativa attityder gentemot homosexuella, och för det skulle hon egentligen ha en stor kram!
Fast när jag läste boken koncentrerade jag mig väl mer på de rent literära aspekterna än på budskapet...
Lastbar barlast - Ulla Hannelius
En av de bättre böckerna jag har recenserat... En roman som handlar om två ungdomar och deras skräckfyllda färd genom både djungelhetta och svenskt vinterlandskap.
Lastbar barlast är Ulla Hannelius femte bok och utgiven av henne själv - enligt mig borde något förlag ha kunnat nappa på manuset. Temat, människohandel och ungdomars skyddslöshet, är angeläget, och boken bör kunna finna läsare både bland ungdomar och vuxna.
Ulla Hannelius hemsida.
Lastbar barlast är Ulla Hannelius femte bok och utgiven av henne själv - enligt mig borde något förlag ha kunnat nappa på manuset. Temat, människohandel och ungdomars skyddslöshet, är angeläget, och boken bör kunna finna läsare både bland ungdomar och vuxna.
Ulla Hannelius hemsida.
En sorts kärlek - Ray Kluun
Detta är en bok som jag aldrig skulle ha läst, vore det inte för att jag råkar vara recensent ibland (vilket i och för sig är en mycket bra sysselsättning!).
En visserligen sorglig men ändå platt och oengagerande skildring av sjukdom, otrohet och död. Kan hända att ämnet i sig är intressant (vad händer med en man och hans känslor då hustrun drabbas av cancer? hur hanterar han det? hur går man vidare? klarar någon människa egentligen av att vara monogam och vad är det egentligen för vits med att binda sig över huvud taget?) men i mitt tycke har Ray Kluun fått oförtjänt stor uppmärksamhet för sina böcker på grund av att det råder en märkvärdig fascination för det "självupplevda", det "verklighetsbaserade", som av någon anledning tycks vara mycket intressantare än en konstnärligt välfungerande roman.
Sex, död och personliga tragedier är väl av någon anledning sånt som säljer.
En visserligen sorglig men ändå platt och oengagerande skildring av sjukdom, otrohet och död. Kan hända att ämnet i sig är intressant (vad händer med en man och hans känslor då hustrun drabbas av cancer? hur hanterar han det? hur går man vidare? klarar någon människa egentligen av att vara monogam och vad är det egentligen för vits med att binda sig över huvud taget?) men i mitt tycke har Ray Kluun fått oförtjänt stor uppmärksamhet för sina böcker på grund av att det råder en märkvärdig fascination för det "självupplevda", det "verklighetsbaserade", som av någon anledning tycks vara mycket intressantare än en konstnärligt välfungerande roman.
Sex, död och personliga tragedier är väl av någon anledning sånt som säljer.
Fyren - P.D. James
En helt okej "sommardeckare" om man gillar P.D. James och hennes Dalgliesh. En "klassisk" historia med alla de välkända ingredienserna, men kanske inte en av hennes bästa.
L-ordet: Vart tog alla lesbiska vägen? - Tiina Rosenberg
En bok jag hade nytta av till uppsatsen. Om ordet "lesbisk", om "queer"; om samhället och dess normer, om attityder till lesbiskhet, etc.
Mississippi - Marnie Woodrow
En välkomponerad, lättflytande och fängslande berättelse om kärlek, sökande efter ursprung, mening och mål, och lite om skrivande också. Och om Mississippi, som är både "Lethe, glömskans flod, och Mnemosyne, det eviga minnets källa."
Jag tyckte hemskt mycket om boken, inte bara för att det handlar om en tjej i min ålder med författarambitioner som blir kär i en elegant och fascinerande pianospelande kvinna i 40-årsåldern, utan för att den verkligen är välskriven. Jag gled igenom sidorna med ett leende, och jag hade verkligen lust att genast ta nästa flyg till New Orleans!
Jag tyckte hemskt mycket om boken, inte bara för att det handlar om en tjej i min ålder med författarambitioner som blir kär i en elegant och fascinerande pianospelande kvinna i 40-årsåldern, utan för att den verkligen är välskriven. Jag gled igenom sidorna med ett leende, och jag hade verkligen lust att genast ta nästa flyg till New Orleans!
Djur - Joyce Carol Oates
Med tanke på att jag nyligen har köpt två nya Oates-pocketar borde jag kanske ha en JCO-tag också... Djur är en fascinerande berättelse. En av personerna påstår att vi alla är djur. Frågan är då kanske... vilket slags djur?
Det är en kortroman. Jag tycker att den formen är väldigt fascinerande, jag förtjusas över koncentrationen. (Jag tror att det inte är helt lätt att lyckas med det.)
Huvudpersonen är Gillian, en collegestudent. Det är en pyroman på skolområdet. Och de flesta flickorna är förälskade i poesiläraren. (I förbigående sagt verkar det vara en högst intressant form av undervisning. Någonting mitt emellan litteraturvetenskap och skrivarkurs.) Gillian är dessutom fascinerad av lärarens vackra fru, konstnären Dorcas. Och så dras hon in i deras liv, deras... klibbiga spindelnät, bedövande, ohjälpligt fascinerande. Och destruktivt. Den här läraren som verkar så karismatisk är egentligen en slags parasit, och Dorcas också. Det handlar om utnyttjande och manipulation. Men också... skrivande, poesi -- något om gränser och överskridande av gränser... något om förhållandet mellan liv och konst; eller om detta förhållande som en förevändning för någonting som egentligen inte (?) har med konst att göra...
Det är en kortroman. Jag tycker att den formen är väldigt fascinerande, jag förtjusas över koncentrationen. (Jag tror att det inte är helt lätt att lyckas med det.)
Huvudpersonen är Gillian, en collegestudent. Det är en pyroman på skolområdet. Och de flesta flickorna är förälskade i poesiläraren. (I förbigående sagt verkar det vara en högst intressant form av undervisning. Någonting mitt emellan litteraturvetenskap och skrivarkurs.) Gillian är dessutom fascinerad av lärarens vackra fru, konstnären Dorcas. Och så dras hon in i deras liv, deras... klibbiga spindelnät, bedövande, ohjälpligt fascinerande. Och destruktivt. Den här läraren som verkar så karismatisk är egentligen en slags parasit, och Dorcas också. Det handlar om utnyttjande och manipulation. Men också... skrivande, poesi -- något om gränser och överskridande av gränser... något om förhållandet mellan liv och konst; eller om detta förhållande som en förevändning för någonting som egentligen inte (?) har med konst att göra...
Luder - Helen Walsh
Millie - olycklig, sviken, intelligent, söker tröst via sex, alkohol och droger. Bäste vännen Jamie kluven mellan vänner och fästmö ger sitt perspektiv på Millie.
Det var en bra bok, fast först var jag inte säker på vad jag skulle tycka om den. Men efter hand började en helhetsbild växa fram.
Dock någonting jag inte riktigt förstår: på baksidan står det att boken har lagts till på en lista över de sexigaste böckerna någonsin. Jag undrar vad det betyder. Är en bok "sexig" bara för att den innehåller sex? Vad menas egentligen med uttrycket? Vad menar listmakarna? Jag menar, visst förekommer väldigt mycket sex i boken. Huvudpersonen Millie är en tjej som tar vad hon vill ha. Liksom i fråga om alkohol och droger. Men trots att hon i någon mån njuter av det hon gör, så är det otvivelaktigt så att nästan samtliga utsvävningar efterlämnar en bitter eftersmak.
Det är inget moraliserande, bara ett konstaterande. Millie är en intelligent tjej, men inte lycklig. Hon hanterar sin känsla av vilsenhet, att vara sviken och sårad, via de medel som står henne till buds. (Och en lösning visar sig - saker och ting avslöjas, så som sker i romaner, och man anar, hoppas, att en ljus framtid väntar både Millie och hennes bäste vän Jamie.) Det är inte så att hennes beteende är obegripligt. Men jag ifrågasätter att man kan mena att boken är "sexig" i positiv bemärkelse. Om det är så att boken, som det står på baksidan, i lika hög grad tilltalar feminister som porrkonsumenter -- så måste det betyda att dessa båda grupper har väldigt olika sätt att tolka det de läser. Ett annat uttryck som används i baksidestexten är "mardrömsspiral".
Men det kanske är något jag inte förstår. Jag tyckte att boken var bra och engagerande, men inte just på grund av att den var "sexig".
Det var en bra bok, fast först var jag inte säker på vad jag skulle tycka om den. Men efter hand började en helhetsbild växa fram.
Dock någonting jag inte riktigt förstår: på baksidan står det att boken har lagts till på en lista över de sexigaste böckerna någonsin. Jag undrar vad det betyder. Är en bok "sexig" bara för att den innehåller sex? Vad menas egentligen med uttrycket? Vad menar listmakarna? Jag menar, visst förekommer väldigt mycket sex i boken. Huvudpersonen Millie är en tjej som tar vad hon vill ha. Liksom i fråga om alkohol och droger. Men trots att hon i någon mån njuter av det hon gör, så är det otvivelaktigt så att nästan samtliga utsvävningar efterlämnar en bitter eftersmak.
Det är inget moraliserande, bara ett konstaterande. Millie är en intelligent tjej, men inte lycklig. Hon hanterar sin känsla av vilsenhet, att vara sviken och sårad, via de medel som står henne till buds. (Och en lösning visar sig - saker och ting avslöjas, så som sker i romaner, och man anar, hoppas, att en ljus framtid väntar både Millie och hennes bäste vän Jamie.) Det är inte så att hennes beteende är obegripligt. Men jag ifrågasätter att man kan mena att boken är "sexig" i positiv bemärkelse. Om det är så att boken, som det står på baksidan, i lika hög grad tilltalar feminister som porrkonsumenter -- så måste det betyda att dessa båda grupper har väldigt olika sätt att tolka det de läser. Ett annat uttryck som används i baksidestexten är "mardrömsspiral".
Men det kanske är något jag inte förstår. Jag tyckte att boken var bra och engagerande, men inte just på grund av att den var "sexig".
Bortom normen 2.0. Om en ny sorts rättvisa - Åsa Petersen
Normen det talas om är det som förtrycker, diskriminerar, hindrar människor från att vara sig själva; allt som får människor att känna sig fel och utanför.
En intressant och engagerande debattbok, läst för recension i juli 2007.
En intressant och engagerande debattbok, läst för recension i juli 2007.
Ungkarlsflickor, kamrathustrur och manhaftiga lesbianer. Modernitetens litterära gestalter i mellankrigstidens Sverige - Kristina Fjelkestam
Även detta var uppsatsläsning; intressant och givande sådan. Avhandlingen handlar om den nya kvinnosyn och de representationer av kvinnor som växte fram och kom till uttryck i mellankrigstidens (1918-1940) svenska litteratur. Det handlar om möjligheter till självständighet, skapande och kärlek - dessa tre gick sällan hand i hand. Det handlar även om hur uppfattningen om lesbiskhet växte fram och vad den ökande synligheten hade för konsekvenser för litteratur och liv.
Vintersolstånd - Joyce Carol Oates
Ytterst intressant och fängslande. Handlar om en ung lärare som blir vän med en något äldre kvinna som är konstnär, och hur deras relation utvecklar sig och djupnar.
Vissa böcker skapar en känsla av välbehag för att de är så bra. En del böcker framkallar utöver detta även en sorts känsla av skräckblandad panik, då man tänker på sitt eget skrivande och undrar om man någonsin ska lyckas med något över huvud taget... J.C. Oates är, helt enkelt, vördnadsbjudande.
Vissa böcker skapar en känsla av välbehag för att de är så bra. En del böcker framkallar utöver detta även en sorts känsla av skräckblandad panik, då man tänker på sitt eget skrivande och undrar om man någonsin ska lyckas med något över huvud taget... J.C. Oates är, helt enkelt, vördnadsbjudande.
Charlie - Margareta Suber
År 1932 utkom Charlie, den första svenska lesbiska romanen (två år innan Boyes Kris, en berättelse med en helt annan ton och problematik), det vill säga en roman med en lesbisk huvudperson och med kärlek som tema. Det anmärkningsvärda med den är inte bara huvudpersonens kärlek till Sara (en några år äldre kvinna som den unga flickan Charlie möter på sommarsemestern), utan att boken faktiskt har en ljus och positiv ton. Den lesbiska kärleken är visserligen inte något enkelt, men skildras helt utan fördömande moralpredikningar. Charlie är helt enkelt en roman som skildrar det första smärtsamma men också jublande vackra och livsbejakande mötet med kärleken.
Greta Garbo och den döde mexikanen - Olov Svedelid
Här har Olof Svedelid minsann dristat sig till att skriva en roman om den Gudomliga Garbo! Han hade säkert roligt när han gjorde det, och romanen med sin vagt deckarliknande struktur är inte alls tråkig att läsa, men ändå tilltalade boken mig inte särskilt mycket, måste jag säga.
När jag tänker på boken nu i efterhand känner jag ett vagt ogillande som jag är rädd att jag inte riktigt fick fram i min officiella recension för ca två år sedan... En roman om Greta Garbo borde egentligen verkligen kunna vara bättre än så här. Å andra sidan är det nog inte helt lätt att skriva om verkliga personer... å andra sidan; se bara på Oates behandling av Monroe! Jag drar mig vagt till minnes min läsning (i gymnasiet) av Ernst Brunners roman om Edith Södergran, som jag inte heller gillade något vidare...
När jag tänker på boken nu i efterhand känner jag ett vagt ogillande som jag är rädd att jag inte riktigt fick fram i min officiella recension för ca två år sedan... En roman om Greta Garbo borde egentligen verkligen kunna vara bättre än så här. Å andra sidan är det nog inte helt lätt att skriva om verkliga personer... å andra sidan; se bara på Oates behandling av Monroe! Jag drar mig vagt till minnes min läsning (i gymnasiet) av Ernst Brunners roman om Edith Södergran, som jag inte heller gillade något vidare...
En genialisk lek. Kritik och överskridande i Selma Lagerlöfs tidiga författarskap - Lisbeth Stenberg
En genialisk lek. Kritik och överskridande i Selma Lagerlöfs tidiga författarskap (Göteborg 2001) är en avhandling Selma Lagerlöfs tidiga författarskap granskat ur lesbiskt-feministisk perspektiv. Läste den för min uppsats skull; mycket intressant och informativ.
De texter hon tar upp till analys är skrivna före och åren närmast efter Lagerlöfs debut med Gösta Berlings saga 1891. Stenberg avfärdar vissa allmänna tendenser i lagerlöfforskningen, tex att Selma Lagerlöf endast var en förmedlare av en muntlig tradition, eller den biografiska; det var länge vanligt att förklara/avfärda Lagerlöf med att hon var halt och därför inte kunde bli gift, och tillbringade sitt liv med att älska en student hon en gång mötte som fjortonåring, och att bearbeta sina känslor för fadern... I dessa förklaringsmodeller blir relationer till kvinnor sekundära.
Stenberg lägger helt enkelt sitt fokus på vad själva texterna säger när man närläser dem ur ett lesbiskt-feministisk perspektiv. Hon ser mångtydigheter i texterna, att de är skapade utifrån en egen identitet, att Selma Lagerlöf hade en ganska lycklig barndom och alltid hade nära relationer till andra kvinnor - vänner, släktingar och koolegor - men att hon anpassade sig till omgivningens bild och iklädde sig en "sagotantsförklädnad" (s. 18f). Stenberg läser de tidiga texterna könsöverskridande. Hon fixerar inte personerna som antingen män eller kvinnor utan låter dem befinna sig i ett "tomrum"där de kan överskriva givna roller; texten kan därmed få ett annat innehåll än vad som kan synas vid första anblicken. I de tidiga novellerna kan man, om man läser dem könsöverskridande, se att det som bearbetas är en kvinnas känslor för en annan kvinna. Stenberg skriver att Lagerlöf "stjäl manligt berättarutrymme för en kvinnlig problematik", vilket gör texten utmanande (s. 386).
De texter hon tar upp till analys är skrivna före och åren närmast efter Lagerlöfs debut med Gösta Berlings saga 1891. Stenberg avfärdar vissa allmänna tendenser i lagerlöfforskningen, tex att Selma Lagerlöf endast var en förmedlare av en muntlig tradition, eller den biografiska; det var länge vanligt att förklara/avfärda Lagerlöf med att hon var halt och därför inte kunde bli gift, och tillbringade sitt liv med att älska en student hon en gång mötte som fjortonåring, och att bearbeta sina känslor för fadern... I dessa förklaringsmodeller blir relationer till kvinnor sekundära.
Stenberg lägger helt enkelt sitt fokus på vad själva texterna säger när man närläser dem ur ett lesbiskt-feministisk perspektiv. Hon ser mångtydigheter i texterna, att de är skapade utifrån en egen identitet, att Selma Lagerlöf hade en ganska lycklig barndom och alltid hade nära relationer till andra kvinnor - vänner, släktingar och koolegor - men att hon anpassade sig till omgivningens bild och iklädde sig en "sagotantsförklädnad" (s. 18f). Stenberg läser de tidiga texterna könsöverskridande. Hon fixerar inte personerna som antingen män eller kvinnor utan låter dem befinna sig i ett "tomrum"där de kan överskriva givna roller; texten kan därmed få ett annat innehåll än vad som kan synas vid första anblicken. I de tidiga novellerna kan man, om man läser dem könsöverskridande, se att det som bearbetas är en kvinnas känslor för en annan kvinna. Stenberg skriver att Lagerlöf "stjäl manligt berättarutrymme för en kvinnlig problematik", vilket gör texten utmanande (s. 386).
Joyce Carol Oates i samtal med Stig Björkman
En intervjubok där man får ta del av samtal med J.C. Oates om hennes liv, och framför allt hennes verk; hennes skapande, rutiner, drivkrafter, tankar om skrivprocessen, om litteratur och liv... Har man inte förstått det tidigare så får man också en insikt i hur oerhört omfattande hennes produktion är. förutom romaner har hon skrivit novellsamlingar, ungdomsböcker, diktsamlingar, essäer, kortromaner; det mesta... och en stor del av allt detta har aldrig blivit översatt till svenska.
"Det är för att jag har lärt mig av Homeros". Poesi på 2000-talet - Magnus William-Olsson
En väldigt intressant, djup och även personlig bok om poesi, språk, skrivande, skapande; litteratur...
Hjärnmänniskan - Gabriella Håkansson
Hjärnmänniskan räknar jag också till en av de bästa böckerna jag läste under läsåret 06/07. Av Gabriella Håkansson hade jag tidigare läst Operation B (1997) och Fallet Sandemann (2002), båda mycket speciella historier som var en ren njutning. Därför blev jag oerhört förtjust när jag att Håkansson hade skrivit en ny roman. Jag blev inte besviken på denna roman om Hermann, och om Hjärnmänniskan i Hermanns huvud...
Tillsammans är man mindre ensam - Anna Gavalda
En samling ganska trasiga och mer eller mindre olyckliga (och olika!) människor möts. Det handlar om vänskap, kärlek, konst, möten. Och det blir något så trevligt och mysigt och fint av det hela!
Nu var det ganska länge sedan jag läste boken (hösten 2006), men jag minns mycket väl att jag gillade den. Nyligen såg jag filmen och den var också bra - liksom trevlig - men den gjorde ändå inte ett lika starkt intryck som boken.
Nu var det ganska länge sedan jag läste boken (hösten 2006), men jag minns mycket väl att jag gillade den. Nyligen såg jag filmen och den var också bra - liksom trevlig - men den gjorde ändå inte ett lika starkt intryck som boken.
Swinging With Neighbours - Aase Berg, Carl Dieker (red.)
Swinging With Neighbours är en enorm antologi med svensk, norsk, dansk, finsk och rysk samtidspoesi av en mängd poeter. Dessutom innehåller boken en mängd essäer om allt från poesi ur olika synvinklar, litteratur och skapande till livet i allmänhet. Material på DVD medföljer också, med författaruppläsningar. Helt fantastisk! En underbar bok att tillbringa ett rätt isolerat sportlov på folkhögskola med.
Blonde - Jocye Carol Oates
J. C. Oates roman (vissa har kallat det "biografi", men det är självklart en fiktiv roman, även om den bygger på verkliga personer och verkliga händelser) om Marilyn Monroe är ett riktigt storverk. Inte bara är romanen en "tegelsten" rent fysiskt, den är dessutom helt förtrollande läsning som det är mycket svårt att slita sig från.
Pölsan - Torgny Lindgren
Torgny Lindgrens Pölsan lästes för litteraturdiskussion på skrivarkursen hösten 2006. Jag började läsa boken, en roman om två mäns jakt på den perfekta pölsan, men den vanliga pliktkänslan man har inför något som är schemalagt, men upptäckte snart att det faktiskt är en jättebra bok. Det är en intressant historia om skapande och fantasins kraft, och man kan plocka sentenser från var och varannan sida.
Jag har skrivit en längre text om Pölsan i min gamla "litteratur- och diverseblogg" Lisa och poeterna.
Jag har skrivit en längre text om Pölsan i min gamla "litteratur- och diverseblogg" Lisa och poeterna.
Fallen - Joyce Carol Oates
Bellefleur var den första J.C.O. -bok jag läste, i gymnasiet. Kanske var det för att den gjorde ett så överväldigande intryck som det dröjde till sommaren 2006 innan jag läste något mer av henne - och då blev det Fallen.
En oerhört fascinerande historia om en märklig kvinna, hennes familj, och de inte mindre märkliga och märkvärdiga Niagarafallen och deras dragningskraft. Jag utnämnde den då till sommarens bästa bok!
En oerhört fascinerande historia om en märklig kvinna, hennes familj, och de inte mindre märkliga och märkvärdiga Niagarafallen och deras dragningskraft. Jag utnämnde den då till sommarens bästa bok!
Musselstranden - Marie Hermansson
Läsningen av Musselstranden gjorde mig helt uppslukad. En annorlunda, skimrande och vacker berättelse.
Jag har tyvärr inte läst något mer av Marie Hermanson, trots att jag ända sedan sommaren 2006 har tänkt att jag absolut måste göra det någon gång!
Jag har tyvärr inte läst något mer av Marie Hermanson, trots att jag ända sedan sommaren 2006 har tänkt att jag absolut måste göra det någon gång!
Carol - Patricia Highsmith
Carol publicerades ursprungligen under titeln The Price of Salt av pseudonymen Claire Morgan 1952. Den återutgavs 1990 med författarens rätta namn.
Anledningen till pseudonymen var att på den tiden var det inte helt riskfritt för en författare som ville lyckas och bli tagen på allvar att skriva om lesbisk kärlek, vilket är vad boken handlar om. Den unga Therese jobbar på ett varuhus, där hon en dag möter den äldre kvinnan Carol, som hon blir förälskad i. Kärleken är dock inte helt okomplicerad; Carol är gift och har ett barn, och hennes make hyr en privatdetektiv för att komma åt de båda kvinnorna...
Det är en mycket bra roman; någonting man ärligt talat inte är bortskämd med i genren "flatlitteratur". Jag läste den i maj 2006 och tyckte mycket om den. Utiven av Normal förlag.
Anledningen till pseudonymen var att på den tiden var det inte helt riskfritt för en författare som ville lyckas och bli tagen på allvar att skriva om lesbisk kärlek, vilket är vad boken handlar om. Den unga Therese jobbar på ett varuhus, där hon en dag möter den äldre kvinnan Carol, som hon blir förälskad i. Kärleken är dock inte helt okomplicerad; Carol är gift och har ett barn, och hennes make hyr en privatdetektiv för att komma åt de båda kvinnorna...
Det är en mycket bra roman; någonting man ärligt talat inte är bortskämd med i genren "flatlitteratur". Jag läste den i maj 2006 och tyckte mycket om den. Utiven av Normal förlag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)