Les amies d'Héloïse - Hélène de Monferrand

Les amies d'Héloïse är en roman uppbyggd av brev och dagboksanteckningar skrivna av Héloïse, hennes vänner och deras vänner och släktingar.

De första breven skrivs av Héloïse och hennes kompis Claire i början av sommarlovet 1964, det år då de ska fylla femton; de talar om de kärleksäventyr de förväntar sig att snart kunna engagera sig i. De har då män i tankarna, men det som händer är att Héloïse blir förförd av 29-åriga Erika, som blir kär i henne vid första ögonkastet. I början tycker Claire att det känns lite märkligt att hennes kompis plötsligt "blivit" lesbisk, men accepterar snart faktum, och blir mycket engagerad i Héloïses förhållande, samtidigt som hon själv börjar träffa killar. Först är Claire den enda som känner till förhållandet, men det visar sig snart att deras klasskompis Manuela i åratal har läst sin syster Erikas hemliga dagböcker... Manuela är också en av rösterna i boken, och snart dyker ytterligare brev- och dagboksskrivare upp. Erika, den nästan för passionerade och romantiska, presenterar Héloïse för sin vänninna Suzanne, som femton år tidigare var hennes första älskarinna. Det visar sig att Suzanne var god vän med Héloïses mor under kriget. När Héloïse bestämmer sig för att förföra Suzanne börjar det som en lek, men det blir snabbt till allvar, vars konsekvenser sträcker sig nästan 20 år framåt i tiden, allt medan barn föds och nya vänskaps- och kärleksband skapas.

Romanen (som belönades med Goncourtpriset 1990) är humoristisk (till exempel bor Héloïses föräldrar en tid i Stockholm, och hennes mammas kommentarer om Sverige är ganska lustiga), romantisk och engagerande. Det är fascinerande att se hur vänskapsband skapas och bevaras och hur personerna knyts allt starkare kring varandra allt eftersom åren går. Även om jag kanske inte förstod exakt allting (förkortningar, referenser till skolvärlden, frankrikes historia och politik) så riktigt njöt jag av läsningen. Det finns även en uppföljare - som jag har för avsikt att läsa - som heter Le journal de Suzanne.

P.S. Jag skulle kunna tänka mig den här boken som film, med Fanny Ardant i rollen som Suzanne...

Ett hem vid världens ände - Micahel Cunningham

Det här är en roman av författaren till Timmarna. Den är välskriven och engagerande och lämnar en känsla av att det är just så här livet är - man kan finna beröringspunkter med var och en av huvudpersonerna, trots att de på ytan är mycket olika en själv - och det gäller att inse det i tid och ta tag i det; kanske inte bara för att förverkliga sina drömmar utan även att leva i nuet.

Det handlar om Jonathan, enda barnet till Ned och Alice, och Bobby, vars dyrkade äldre bror förolyckades mitt under en fest. Jonathan och Bobby möts som tonåringar; Jonathan dras till den tuffe Bobby, vilket Alice till en början är starkt tveksam till, men sedan tar hon sig an den vilsne pojken, som kanske bara söker en plts att känna sig hemma på. Jonathans och Bobbys känslor växer snart över gränserna för "vanlig vänskap", och Alice tvingas inse att hennes son är homosexuell. När det är dags att börja college går killarna skilda vägar då Jonathan bestämmer sig för att flytta till New York. Där blir han vän med den bohemiska Clare, banden växer sig starka mellan dem, och de bryts inte, men tänjs, då Bobby efter några år kommer till New York för att bo hos dem.

Det är en fin roman, som ändå lämnar efter sig en diffus känsla av sorgsenhet. Just som jag var på väg att läsa ut den såg jag att filmversionen skulle gå på någon kanal. Jag såg den inte.

Denna historia om en kvinna och två män påminner om att kärleken kan ha många ansikten, att den ofta kan ta sig vägar som går utanför de gängse normerna.

Farozonen - Patricia Cornwell

Det här är en ganska snabbläst deckare i typisk Patricia Cornwell-stil, fast när hon inte skriver om Scarpetta känns det lite som om hon kopierar sig själv; det är inte samma engagemang. Det handlar om en polis och hans ambivalenta känslor inför sin chef, en oerhört attraktiv men kallhamrad åklagare. Han finner sig snart indragen i en gammal mordgåta vars lösning har dunkla politiska motiv. Tja... det räcker kanske.

Simtag - Jessika Berglund

Anneli är lesbisk och bor någonstans vid en tjärn ute i skogen. En dag när barndomsvännen Cecilia är på besök tillsammans med sin lilla dotter, inser Anneli att hon är förälskad i sin vän. Det är förstås inte så lämpligt; Anneli inser att Cecilia inte borde veta om de nyvakna känslorna, och hon försöker hantera/komma över sin förälskelse genom att isolera sig. Men så småningom måste hon våga leva...

Berättelsen är ganska enkel, och verklighetsnära. Baksidestexten talar om den som "ovanlig", men jag antar snarare att väldigt många kan identifiera sig med Anneli och känna igen sig i förvirringen som uppstår när kärleken till en nära vän inte håller sig inom gränserna för det förväntade.

Kärlekshistoria. Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur - Eva Borgström

En bok som undersöker hur bland andra Fredrika Bremer, C. J. L. Almqvist och Ellen Key skildrade kärlek mellan kvinnor under en tid då det mesta måste vara osagt, men då en hel del ändå kunde vara synligt mellan raderna. Faktum är att Borgström visar hur förvånansvärt mycket var synligt rakt på raderna också; det var bara det att då den heteronormativa tolkningen dominerade (vilket den ofta kan sägas göra fortfarande) osynliggjordes begär mellan kvinnor.

Boken är väldigt intressant (för mig särskilt kapitlet om Fredrika Bremer, eftersom jag inte visste så mycket om henne innan, men nu blir jag nyfiken på att läsa de romaner som Borgström nämner), om än lite pladdrig ibland - särskilt kapitlet om Strindberg. Invändningen är inte allvarlig; som helhet är boken mycket bra, och man påminns om hur mycket som förmodligen ännu är outforskat på temat lesbisk kärlek i svensk litteratur.

Även Vilhelmine Zahle och Mathilda Roos tas upp i ett kapitel.

Le ravissement de Lol V. Stein - Marguerite Duras

Den unga Lol tillbringar sommaren vid T. Beach, där hon hastigt förlovar sig med Michael Richardson. Hon ska hoppa av skolan, bröllopet ska stå till hösten. Detta gör Lols väninna Tatiana Karl lite förvånad - visst; Lol är en kul tjej, men samtidigt är det något med henne, som om hela tiden spelar, som om hon inte riktigt är... där. Kanske är det hennes hjärta som på något sätt inte finns riktigt där det borde vara - men om hon nu har förlovat sig, tänker Tatiana, så måste det väl betyda att den unge mannen har väckt liv i hennes känslor...

Sedan blir det bal. Lol dansar med Michael Richardson. Tills en kvinna kommer in i balsalen tillsammans med sin dotter. Kvinnan heter Anne-Marie Stretter, coh hon och Michael Richardson dras till varandra. De dansar en gång, och sedan en gång till... och efter det lämnar de inte varandras sida. Lol står där och ser på dem, Tatiana står bredvid och stryker hennes hand...

Det blir allmänt känt att Lol blivit övergiven av sin fästman, och att hon är utom sig av sorg, att hon har förlorat vettet rent av. Så småning om börjar hon dock gå ut, och en natt möter hon en man, en violinist som är svag för unga flickor med krossade hjärtan, sägs det. De gifter sig hastigt och flyttar till U. Bridge, får barn och lever där - stillsamt - i tio år, då de flyttar tillbaka till Lols hemstad S. Thala.

Där börjar Lol gå långa promenader. Genom staden, timme efter timme; denna stad som hon känner så väl, fast hon verkar inte känna någon där. Alla lämnar henne taktfullt ifred, hon tror sig vara osynlig. Någonting i skildringen av hennes slumpmässiga promenader grep mig.

Pourquoi ces lieux plutôt que autres? En quelque point qu'elle s'y trouve Lol y est pour la première fois. De la distance invariable du souvenir elle ne se dispose plus: elle est là. Sa présence fait la ville pure, méconnaissable. Elle commence à marcher dans le palais fastueux de l'oubli de S. Thala.

Så småningom söker hon upp Tatiana Karl, som också har gift sig. Dessutom har hon en älskare, som hon möter på ett hotell i utkanten av staden. Mellan de tre börjar ett slags triangeldrama ta form... Tatiana är förtjust över att Lol har kommit tillbaka, men hon är också misstänksam. Vad vill Lol egentligen, vad menar hon, vad känner hon - känner hon något över huvud taget; har Lol V. Stein äntligen hämtat sig efter den ödesdigra balen som ständigt återkommer i deras minnen - handlar det ens om balen och Michael Richardson egentligen? Även älskaren har blivit informerad av Tatiana Karl om hennes barndomsvän, och det är han som är bokens berättare. Han försöker, genom det han har hört och det han iakttar och det han föreställer sig, att göra sig en bild av Lol V. Stein.

Och det är inte så lätt. Det är en märklig, mystisk berättelse; trollbindande. Alla som Lol möter blir fascinerade av henne. Jacques Hold, vad vet och förstår han egentligen? Lol dras till honom, men hon är ogripbar och ofta handlar det kanske mest om vad han vill tro, vad han förmodar och gissar sig till. Det är bara Tatiana Karl som försöker vara kritisk, ifrågasättande, men samtidigt är kanske hon den som är allra mest trollbunden av Lola Valérie Stein. Vilka är egentligen hennes motiv? Även hon har i tio år tänkt på den där balen, hur hon stod där vid Lols sida - Lol som sedan säger sig minnas lite vagt att någon fanns där, en kvinna som strök hennes hand; jasså, var det Tatiana?

Det är en bok som det nog är nödvändigt att återkomma till. Det är inte så lätt att beskriva den... Jag läste den på franska, samtidigt som jag lyssnade på den som CD-bok (läst av Fanny Ardant, som verkligen brinner för Duras). Även om jag tyckte att jag förstod, så är jag övertygad om att det finns flera bottnar, långt flera nyanser, än vad jag hittills har upptäckt. Marguerite Duras skriver med en märklig, mystisk kraft... Ibland kommer jag att tänka på Birgitta Trotzig; kanske inte några direkta paralleller precis, men någonting i känslan av något ogripbart...