Nattfjäril - Jessica Kolterjahn

Nattfjäril (2009) är Jessica Kolterjahns andra bok. Jag tycker att den är bättre än debutromanen Ut ur skuggan (2007) - jag gillade den visserligen, men inte så mycket som jag hade velat gilla den. Det var något med den som jag tyckte liksom skavde, inte riktigt stämde. Nu var det ett bra tag sedan jag läste den, och jag tror inte att jag skrev något om den då, så jag ska inte säga för mycket. (Jag kanske borde läsa om den? Ibland kan något hända med böcker vid omläsning.) Det jag tyckte om med Ut ur skuggan var själva historien, kärleken till Claire. (Jag skulle också kunna kalla en äldre gift kvinna som min huvudperson förälskar sig i för Claire. Fast nu kan jag förstås inte göra det...) Jag minns det som att jag hade svårt att komma in i boken, jag reagerade på att språket kändes "korthugget" tror jag - brukar vara en vanlig invändning från min sida. Här känner jag det delvis, men utan att det alls stör mig lika mycket. Här känns det som att Kolterjahn har hittat fram till en säkrare ton, ett språk som bär (enligt mig i alla fall).

Romanen tar avstamp i en verklig händelse som inträffade i slutet av år 1892 på Hotel del Coronado i Kalifornien. En ung kvinna hittades död och det antogs vara självmord. Men vem var hon och varför dog hon? Kring dessa frågor spinner Jessica Kolterjahn sin roman (av denna beskrivning kan det nog låta som en deckare, men det vill jag inte riktigit rubricera boken som), och det är en tät och fängslande berättelse.

Coroner Henry Stetson får hand om fallet. Han berättar om undersökningen och om sig själv i jag-form, samtidigt som vart annat kapitel är skrivet i tredje person ur den dödas perspektiv. Kvinnans berättelse börjar den 24 november, Henrys börjar den 28:e, dagen då kroppen hittas. När kvinnans berättelse har hunnit fram till Henrys startdatum har han redan passerat det.

Och det är intressant. Vem den döda är, hur hon har hamnat på hotellet utan baggage och varför hon dör av ett pistolskott blir läsaren snart varse. Porträttet av henne är övertygande och väl utfört. Genom hennes minnen under hennes sista tid i livet får man en tydlig bild av hennes försök att fly från sin inre vånda. Men snart nog är det Henrys gestalt som fascinerar mig mest. Även han berättar om sina inre slitningar, och om ett inte helt okomplicerat förhållande till hustrun Louisa. Något lite märkligt är det över honom.

Romanens uppbyggnad visar tydligt att historien följer två trådar, och man anar att de till sist på något sätt ska tvinnas samman. Och så sker också, på ett delvis oväntat sätt.

Nu sedan jag skrivit ett utkast till den här texten gjorde jag en hastig sökning på internet efter recensioner. Som alltid vid sådana undersökningar slås man av hur olika vi uppfattar saker och ting. Jag läste till exempel hur en recensent inte alls gillar Henrys berättelse. Hon tycker att hopknytningen sker på ett "något krystat" sätt. Jag känner snarare att man kan tro på det på samma sätt som slumpen ibland tycks foga samman människor på de mest oväntade sätt. Egentligen känns det som om hela romanen genomsyras av en känsla av hur kaotiskt, mörkt och obegripligt livet kan vara. Ibland för livet en till slutsatser, val och situationer som man egentligen inte trivs med, men man hamnar där ändå, och vad ska man göra?

Det tog lång tid för mig att läsa ut Nattfjäril. Jag började, men det kom något annat emellan. När jag sedan fortsatte kunde jag inte förstå att jag låtit det gå så lång tid. Jag sögs genast fast av texten; in i det regnfuktiga grå vinterlandskapet med sin trötta tristess, sina tunga minnen, där hoppet om en slags frid - något ljusare och varmare - dunkar som heta, hemliga hjärtslag innerst inne.

We're Here. Conversations with lesbian women. Angela Stewart-Park & Jules Cassidy.

We're Here. Conversations with lesbian women är en intervjubok från 1977. Angela Stewart-Park och Jules Cassidy har i elva kapitel samtalat med tolv kvinnor i åldrarna 21 till 50 om hur det är att vara öppet lesbisk i dagens (= det sena sjuttiotalets) brittiska samhälle. De medverkande kvinnorna berättar om hur de blev medvetna om sin lesbiskhet, om sin komma ut-process och reaktionerna från omgivningen, om sin syn på kärlek, förhållanden och politik.

Samtalsämnena är likartade genom hela boken (när visste du att du gillar kvinnor? är du aktiv i kvinnorörelsen? vilket kom först, feminismen eller kärleken till kvinnor? vet dina barn om att du är lesbisk? när kom du ut? osv) men tonen är mycket personlig; hela tiden får man en tydlig bild av varje individs sätt att uttrycka sig. Vissa samtal är intressantare än andra. Ett av de kortare avsnitten roade mig extra mycket; det var en kvinna som anser att alla lesbiska är intresserade av varandras stjärntecken, oavsett om de låtas att de inte tror på sådant eller inte – och gör de det inte, så borde de göra det, eftersom detta med astrologi korresponderar väldigt väl med den kvinnliga naturen.

På många sätt är boken naturligtvis ett tidsdokument. En hel del har hänt i samhället sedan dessa intervjuer ägde rum (även om jag inte är särskilt insatt i den aktuella situationen för HBT-personer i Storbrittannien). En mening så som denna: "Lesbians nearly always lose their children in custody cases" får man hoppas inte längre stämmer. Och inte minst är öppenheten mycket större. I dagens (västerländska) samhälle är det kanske inte så vanligt att under flera år undertrycker sina känslor för kvinnor av den anledningen att man är omedveten om att lesbiskhet i sig existerar. Isolerad och ensam kan man helt säkert känna sig, men man kan åtminstone betrakta omvärlden genom litteratur, TV och inte minst internet.

Genom detta perspektiv är We're Here en fascinerande textsamling. Många av dessa kvinnor har aktivt varit med om att forma dagens samhälle. Flera av dem berättar om hur de i åratal saknade en gemenskap med andra kvinnor, ett sammanhang som inte fanns. För många av dem var det första steget att bli aktiv i kvinnorörelsen. Genom feminismen och det politiska arbetet öppnades ögonen för att heterosexualiteten inte är ett måste. Ett kapitel ägnas åt samtal med den svenska konstnären Monica Sjöö, bosatt i England. Hon berättar att kvinnorörelsen i Sverige i motsats till den brittiska var "incredibly straight" och att den sexuella öppenheten begränsades till heterosexualitet:

There's heavy pressure on all girls from their teens to screw around with men all the time. It's the opposite pressure - it's sexually liberal only for the bloke's pleasure - but it's really difficult to see through that. The sexual revolution bit - it's heavy - lesbianism is seen as titillation for commercial gain.

* You were saying that lesbianism is very popular in porn clubs.
That's right - it's the height of radicalism - to have a lesbian cabaret.

* It sounds quite a suffocating environment. How do women in the lesbian front cope with it?
Most of them are very much under cover at the moment - this year at the International Women's Day march I walked with the Victoria group, with banners and posters actually saying what we were, and it's the first time in Sweden's history that a group of lesbians has walked openly down the street.

Wow, tänkte jag när jag läste detta. Ja, nog kan man konstatera att det ännu finns mycket som är långt ifrån perfekt, som är "incredibly straight" - men tänk, från denna första grupp (ganska liten, kan jag tänka mig) till dagens prideparader och äktenskapsdebatt... det är ändå ett stort steg!

På tal om äktenskap. En av de intervjuade talar om sitt förhållande med sin flickvän som "vilket äktenskap som helst", och intervjuarna tycker att det är lite märkligt att hon använder ordet "marriage" och undrar hur hon tänker kring det, eftersom en stor del av de övriga i boken har kämpat i åratal i vissa fall för att komma loss ur sina äktenskap med män. Så visst kan man förstå hur de i den kontexten ofta upplevde själva ordet som symbol för närmast ett heterosexuellt fängelse. Att vilja leva i ett äktenskap, om än med en annan kvinna, ses av de intervjuande som lika suspekt som "butch/femme role playing" som innebär "lesbians who imitate male and female heterosexual roles in their lifestyle, speech and dress". Det är intressant. En av kvinnorna berättar om hur hon när hon började söka sig till gaybarer kände sig oerhört obekväm, för att hon upplevde att man som lesbisk måste passa in i någon av kategorierna "butch" eller "femme", och att man inte kunde vara attraherad av kvinnor i båda kategorierna. Hon kände sig inte som "femme" eftersom hon var van vid hårt kroppsarbete och bekväma kläder... och då var det lättare att passera som "butch" trots att hon egentligen tyckte mycket illa om att låtsas vilja vara man. Först efter några år insåg hon att man inte måste följa dessa mönster. Jag minns hur jag stötte på diskussioner om detta i Sylvias diskussionsforum för åtta eller nio år sedan. "Måste man vara antingen butch eller femme? Måste man vara intresserad av butch-tjejer om man själv är mer 'femmig'?" och liknande. Det förvånade mig mycket; att någon sådan uppdelning faktiskt skulle finnas som något annat än stereotypa fördomar om lesbiskhet. Det förvirrade mig. Vad betyder "femme"? Att ha höga klackar, långa naglar och massa smink? Vad är en "butch" - en tjej som är korthårig, gillar sport och bilar? Jag själv var ju bara en "typ vanlig" tjej som plötsligt (nåja) hade insett att jag hellre skulle vilja ha en flickvän än en pojkvän, och tyckte att Violet var supersexig – borde jag i så fall vara mer som Corky, eller?! Ja, det tog mig bara lite mer eftertanke, lite mer samtal, lite mer böcker för att snabbt inse att äh, vem bryr sig om det där?! Och det är väl den stora skillnaden mellan min situation år 2000 och kvinnorna som började sitt sökande på 50-, 60- och 70-talet: När jag väl visste vad jag letade efter, så var det relativt enkelt att hitta relevant information och snabbt forma mina egna uppfattningar. Kvinnan i We’re Here – vid intervjutillfället 28 år – tillbringade flera år med att grubbla på varför det tycktes nödvändigt att dela upp sig i två fack. För att det var allt vad hon såg omkring sig just då.

Vid läsningen av dessa konversationer med lesbiska kvinnor är det lätt att tänka att generellt har homosexuella det lättare nu; mycket som har hänt var då bara i början av sin utveckling. Men inte mindre slående är det att faktum att väldigt mycket är sig precis likt. Än idag är det många som möter religiöst grundat avståndstagande, eller till och med avsky, från nära familj och vänner. Det finns kvinnor som redan från barndomen var medvetna om att de drogs till tjejer. Det finns kvinnor som först efter många förhållanden med män, kanske för att det verkade ”enklast så”, vågar bejaka sin lesbiskhet. Det finns kvinnor som måste kämpa mot sin egen internaliserade homofobi innan de kommer ut. Det finns kvinnor som aldrig vågar komma ut. Det finns kvinnor som aldrig har haft en tanke på lesbiskhet förrän de hux flux möter en kvinna att bli blixtförälskad i. Det finns kvinnor som känner att lesbiskhet är en naturlig följd av den feministiska övertygelsen. När det gäller dessa historier ur livet, så visar det sig att livet är sig likt; kanske är vissa av dessa historier så tidlösa att de alltid kommer att upprepa sig. Allt detta som handlar om kärlek, till exempel – hur skulle det någonsin kunna bli enkelt? Men förhoppningsvis slipper vi så småningom historier om hur samhällets heteronormativitet förhindrar, försenar och försvårar människors väg till ett liv i kärlek, lycka och öppenhet.

Flera av bokens kvinnor klagar på att det är jobbigt, det här att man alltid självklart antas vara hetero tills motsatsen är bevisad, tills man själv har sagt hur det är. Och då betraktas man (kanske) som avvikande, annorlunda, provocerande. År 2009, trettiotvå år senare, är det mycket lätt att känna igen sig.

Skräck?

Jag läste nyss lite på Bokhora och hittade en text där det talas om skräck. En åsikt som uttrycktes var att det som lockar med skräckgenren är viljan att bli rädd. Visst, så kan man ju tänka - att bli skrämd på ett tryggt sätt, liksom. Fast jag undrar om jag håller med om det egentligen. Eller, jag vet inte... Jag läser visserligen sällan skräck, jag gjorde det mer när jag var yngre, men när jag tänker på de böckerna tror jag inte att det var skrämseleffekten som lockade mig. Någonting i detta att det övernaturliga, magiska, omöjliga, plötsligt blir verkligt ger en extra dimension åt livet på något sätt, gör att det blir större... när jag blev riktigt rädd var det mer obehagligt.

Det rörde sig nog om olika typer av spökhistorier. Gärna med en touch av något romantiskt. Det skulle vara spännande och kusligt förstås, men inte så att jag blev rädd för att sova. (Inte som Roald Dahl, alltså. När jag var liten, ungefär i lågstadieåldern, var jag fruktansvärt rädd för Roald Dahls böcker - så det var riktig skräckkänsla!) Så egentligen kanske jag faktiskt inte läste så mycket "skräck" trots allt? Eftersom jag hellre ville ha "kusligt" än "farligt"? Men skräck kan väl vara nästan allting från Anden i glaset till massmördare, väl? Stephen King är förstås ett bra skräckexempel! Nu ska jag avslöja att av alla hans böcker så har jag bara läst två: Carrie (såg filmen först) och Benrangel...

Några titlar jag minns från barndomen/tidiga tonåren: Bakom väggarna på vinden, Tvillingmagi, Dit någon vänder åter... och nu ska vi se... något om "skuggan från..." i titeln; det handlade om en familj som flyttade till någonstans i norra Kanada... Och framför allt minns jag Margaret Mahys böcker, eller åtminstone två av dem. Först och främst Förvandlingen: en tjej och hennes lillebror gick in i en leksaksaffär där det fanns en ganska obehaglig smilfink till gubbe, som erbjöd pojken ett klistermärke att sätta på handen. Hur det nu var, så började pojken tyna bort; ingen förstod varför, men på ett eller annat sätt var det den där mannen som sög åt sig hans själ genom märket. Tjejen var tvungen att ta till drastiska åtgärder; hennes klasskompis (med hjälp av sin mamma och mormor) åtog sig att förvandla henne till häxa. Eller något sådant. Det var en rätt besvärlig procedur i alla fall. Nu var det väl säkert femton år sedan jag läste den här boken, men den gjorde intryck i alla fall... En annan bok som jag inte minns lika tydligt hade titeln Trixarna. Och Maria Gripe. Agnes Cecilia är ju en spökhistoria.

Och fantasy ligger väl ganska nära skräck ibland? Eller kan göra det. Det beror kanske på vad man kallar fantasy. Fantastik kanske. Nej, inte är det lätt att dra gränserna... Nu kom jag på att den där varulvsboken jag läste för en tid sedan kanske kan hamna i skräckfacket. Och för den delen tycker jag att Jonathan Strange & Mr Norrell var riktigt skräckinjagande ibland! Den där tistelfjunsmannens hemska hantering av Stephen Black och Lady Pole, först och främst.

Men nu de senaste åren har jag faktiskt inte läst mycket skräck(liknande) böcker alls. Det närmaste är väl Anne Rice; nu var det väl fem-sex år sedan jag läste något av henne. I gymnasiet gjorde jag ju det, då jag även läste Dracula och Carmilla och ett par mindre bra vampyrhistorier jag inte minns namnet på. Jag har faktiskt inte läst vare sig John Ajvide Lindkvist eller Twilight, fast tanken har slagit mig. Som skrivande en vampyrromantisk roman bör man kanske ha lite koll... Hm. Ärligt talat var det kanske mest på grund av detta som jag reagerade på inlägget. Jag tänkte: Men hur skrämd blir man av min roman egentligen? Visst, det finns inslag av skräck och blod, men det som egentligen är farligt ligger nog mer på ett annat plan. Nåja, vad är det som säger att allt måste passa som handen i handsken i en exakt genre!

Min läsning för x år sedan

Jaha, det här med att läsa andras bokbloggar kan tydligen skapa sysselsättning... Idag hittade jag till Boktipset - ni na ni na ni nanna... och detta inlägg, som jag nu svarar på.

För 25 år sedan kunde jag inte läsa själv, men mina föräldrar läste för mig. Alla möjliga slags sagoböcker skulle jag tro, från pixi-böcker till historier som mamma berättade utantill. (Av dessa mins jag bara att jag var förtjust i att höra om "Hur elefanten fick sin långa snabel".) Det var Pelle Svanslös och Klas Klättermus, till exempel.

För 20 år sedan ungefär kom jag in i bokslukaråldern; jag lät småsystrarna själva välja godnattsaga och läste mina egna böcker. Fem-böckerna framför allt, och jag minns en trilogi som fascinerade mig, om en flicka som fick en ny kompis: Rosalie, Är det sanning, Rosalie? och Rosalies hus. Jag skulle kunna googla författaren och/eller gå till biblioteket för att läsa om böckerna, men jag tror jag avstår det försöket. (Det känns som om vissa barndomsland inte ska återbesökas...). Jag tror att jag började läsa Kulla Gulla då också - och jag läste Maria Gripes Agnes Cecilia - en sällsam historia, men jag var fortfarande för liten för den och uppskattade den inte förrän ca tre år senare... Om jag gräver i minnet kan jag säkert hitta fler titlar, men det får räcka så.

För 15 år sedan hade jag nästan helt, men inte riktigt, lämnat bibliotekets barnavdelning. Jag läste fortfarande om Laura Ingalls Wilder och L.M. Montgomerys böcker, och böckerna om Cherry Ames. Därmed inte sagt att jag orienterade mig särskilt väl bland vuxenböckerna. Jag läste Sagan om Isfolket, J.M. Auel och Sidney Sheldon, Avalons dimmor, David Eddings och diverse annan fantasy... Om jag inte minns fel var det också i slutet av den här perioden som jag började läsa Jane Austen. Och jag minns en lång, lång släktsaga som kretsade kring ett hus kallat Jalna. Det känns, så här i efterhand, som en något förvirrad blandning. Det var väl en sorts övergångsperiod.

För tio år sedan läste jag kurslitteraturen till Litteraturvetenskap A. Därutöver läste jag Doktor Glas (jag minns det faktiskt mycket tydligt; hur jag strök under någon rad här och var, där jag satt i soffan i vardagsrummet hos det äldre par där jag var inneboende...), Virginia Woolf, Vita Sackville-West (bara en bok p.g.a. kopplingen till Woolf), Karin Boye, Emily Dickinson och manuset till Fucking Åmål (med "extramaterial" som t ex information om hur man kräks på film), för övrigt började jag skriva min första berättelse med en lesbisk karaktär, samtidigt som jag skrev sonetter med manlig adressat. Det var väl också en övergångsperiod. Uppsala; slottet, LundeQ, alla antikvariat...

För fem år sedan läste jag kurslitteraturen till Lärares arbete A. Dessutom blev det nog ett par Anne Holt, Patricia Cornwell, Sarah Waters... men egentligen har jag inga tydliga bokminnen från 2004. Jag minns en sångtext av Heather Nova: Wanna cry for you/Would it do any good?/If I cried for you/It would just be water...

Ett par av de bästa böckerna jag läste förra året var Ladies av Mara Lee, och Marguerite Duras Emily L. Just nu har jag lika många böcker på gång samtidigt som jag brukade ha för ungefär femton år sedan: Nattfjäril av Jessica Kolterjahn, Renascence and other poems av Edna St. Vincent Millay, The Sewing Circle av Axel Madsen samt La vie heureuse av Nina Bouraoui.

Äppelkaka och bokenkät

Ibland kommer jag ihåg att läsa vad som händer på Bokhora - undrar varför jag glömmer att göra det regelbundet, istället för att läsa nästan en månads inlägg i ett streck... Hur som helst, där hittade jag nu ett inlägg med ursprung i ännu en litteraturblogg, av Fiktionista. Därav detta.

1. Infoga en bild av det snyggaste bokomslaget du har i din bokhylla. Förklara varför du tycker det är så snyggt.

Okej. Det måste bli omslaget till De besatta - en romantisk berättelse av A.S. Byatt.



Detta är The Beguiling of Merlin av Sir Edward Burne-Jones. Jag är väldigt förtjust i Prerafaeliterna! Fast första gången jag läste den här boken (som för övrigt är en av mina absoluta favoritböcker) hade jag aldrig hört talas om det gänget, jag tyckte bara att bilden var fin... Om jag hade en bok med omslag av Waterhouse så skulle den vara min favorit, men nu blir det den här!

2. Vilka tre böcker vill du köpa härnäst?

Emily L. av Marguerite Duras (helst både i original och översättning, men jag räknar det som en i alla fall), Sarah Waters senaste, och Joyce Carol Oates dagböcker... jaha, det var tre, det gick snabbt!

3. Vad skulle titeln vara till din egen självbiografi?

Hmm... Jo, det skulle vara en fras från Edith Södergran: Av hela vår soliga värld önskar jag blott en trädgårdssoffa...

4. Om du fick bjuda hem valfri författare i ett dygn, vem hade du bjudit och vad hade ni gjort under dygnet?

Om Nina Bouraoui vore singel så hade jag bjudit in henne. Men hon har väl en flickvän! Så jag vet inte. Birgitta Trotzig kanske? Vågar man bjuda hem en författare som man har skrivit fyra uppsatser om (i olika ämnen!) på både A, B och C-nivå?!

5. Hur ser din läsritual ut (hur förbereder du din lässtund)?

Jag har inga ritualer. Men ibland gillar jag att dricka te och äta något (sött...) till läsningen.

6. Föredrar du färdiga/definitiva slut eller öppna slut? Varför?

Det är väl olika. *funderar* Eller, kanske att jag mest tycker om öppna slut, där tankarna får vandra vidare... I och för sig kan ett definitivt slut vara väldigt tillfredsställande också. Obönhörligt, utan återvändo, en definitiv förändring av tillvaron. Fast egentligen är väl nästan alla slut mer eller mindre öppna. För egentligen tar ju ingenting någonsin helt slut, om inte huvudpersonen dör, vill säga? (I en sådan tolkning har även till exempel Svart flicka, vit flicka ett öppet slut. Hur Genna går vidare med livet, kan man tänka sig...)

7. Vilken bok hoppas du blir film, och vem ska i så fall regissera filmen?

Som jag har sagt tidigare: Les amies d'Héloïse! I så fall kan Fanny Ardant både regissera den (nu har hon ju vanan inne) och spela rollen som Suzanne. Eller François Ozon. Okej, okej, jag har inte så jättebra koll på regissörer... En annan bok jag skulle vilja se som film är Virginia Woolfs To the Lighthouse. Jag vet att den redan är filmad (1983), men de jag känner som har sett filmen håller med mig om att en ny version inte skulle sitta fel! Den ska regisseras av någon som förmår uppskatta Woolfs poetiska dimensioner (för hon är min favoritpoet bland prosaförfattarna!). Och jag skulle gärna se Mississippi av Marnie Woodraw som film.

8. Infoga en sångtext som du gillar och musikvideon om du kan hitta den på t.ex. YouTube.

Jag är lite lat och infogar därför bara en länk till min förra blogg, för där har jag både text och översättning redan. Les larmes de tes yeux (C. Cabat och J. Musy), Mireille Mathieu. Och ja, man kan höra den på YouTube! Det finns många fler texter jag gillar... men jag tycker om det där om vägen som öppnar sig...

9. Nämn en rolig litteraturrelaterad internetsida som du brukar vara inne på (helst något annat än en bokblogg).

Annat än bokblogg? Det lär vara den här, det! Eller Lilis blogg, som kanske mest handlar om film och Fanny Ardant, men det är ju verkligen litteraturrelaterat.

10. Hur många böcker läser du i genomsnitt på ett år?

I genomsnitt? Hm. Om jag räknar från september förra året till nu, och antar att jag alltid läser ungefär lika mycket, så säger jag ca 40. (Det känns som att det borde kunna vara mer, men, men.)

Svart flicka, vit flicka - Joyce Carol Oates

Ja, jag vet att den JCO-roman som alla har pratat om den senaste tiden är Dödgrävarens dotter, men jag har inte kommit så långt i bokhögen än... Svart flicka, vit flicka kom för något år sedan.

De båda flickorna som titeln talar om är Minette Swift och Genna Meade. De har ingenting gemensamt, utom att de båda är arton år och är rumskamrater på det anrika Schuyler College.

Schuyler College är ett prestigefyllt humanistiskt lärosäte för flickor, grundat av Gennas släktingar, förmögna kväkare som kämpade för slaveriets avskaffande. Nu några generationer senare har Genna en självskriven plats vid skolan, trots att hennes närmaste familj anses som släktens avfällingar. Hennes far, Maximilian eller "Galne Max", är övertygad ateist och en välkänd - eller ökänd - "hippieadvokat", som när det begav sig gav sitt stöd till motståndare mot Vietnamkriget. Gennas mor Veronica är övertygad om att FBI spionerar på dem, och hennes äldre bror har brutit med familjen.

Minette Swift befinner sig på colleget som stipendiat; hon är dotter till en pastor i New York. Till en början väcker hon nyfikenhet och till och med beundran. Man uppfattar henne som annorlunda; det tycks inte röra henne i ryggen - inte heller det faktum att hon är svart - hon säger vad hon tycker och smörar inte för någon. Sedan svänger uppfattningarna och de flesta studenterna börjar betrakta Minette som snorkig, otrevlig, avståndstagande.

Genna är den enda som aldrig ger upp försöken att komma Minette in på livet. Hon är övertygad om att de snart kommer att bli vänner på riktigt, att Minette innerst inne gillar henne trots att hon inte visar det. Genna är fascinerad av Minettes starka tro och av hennes familj som hon uppfattar som kärleksfull med stark sammanhållning. Under Gennes uppväxt var Max ofta borta på viktiga uppdrag, och det stora huset var oftast fullt av hans vänner, lärjungar eller skydslingar. Det inpräntades i Genna att hon aldrig fick fråga något, aldrig ifrågasätta, aldrig göra annat än att lita på och beundra sin karismatiske far. Under Gennas första år på Schuyler College börjar hon dock ana sprickor i fasaden.

Det är Genna som för ordet i berättelsen. Hon berättar för att komma till rätta med vem Minette egentligen var, och vad som låg bakom hennes plötsliga död - en död som Genna kanske hade kunnat förhindra. Vems var egentligen skulden? Varför gick det som det gick? Ju mer Genna berättar, desto mer blir gåtan Minette inom henne sammanvävd med gåtan Max, och en smärtsam känslomässig process rullas upp för läsaren.

Det är egentligen hela tiden Genna själv det mest handlar om. Hennes minnen, hennes utveckling och frigörelse. Gåtan Minette lämnas olöst; man ser den svarta flickan genom den vita flickans ögon; genom Gennas envisa förundran och beundran. Genna föreställer sig dem som systrar, och det är tydligt att hon ser något som de andra flickorna inte vill eller kan se - de andra, som tycker att Minette är butter, underlig, obehaglig. Genom Joyce Carol Oates skickliga förmedling hamnar läsaren någonstans mittemellan Gennas och de övrigas perspektiv. Hon framställer inte Minette som ett missförstått offer, men hon tar heller inte parti för dem som ogillar henne. Bakom Minettes till synes oberörda, till sist nästan orörliga och stumma yta, anas ett bråddjup - samma djup som i alla andra individer som har sin egen sanning, sin egen historia. Denna historia avslöjas inte. Istället är det Genna som blir synlig - så som hon alltid velat bli synlig för sin far - genom att vara den som vill ge den döda Minette Swift en röst.