Sen tar vi Berlin - Moa-Lina Croall

En liten samling tjejer lever tillsammans i ett kvinnokollektiv i Berlin. Huvudpersonen Lou har åkt dit med sin bästa vän Julia, eftersom hon vill komma bort från sitt vanliga instängda, ensamma liv.

Lou är en blandning av äventyrsanda (det är väl inte vem som helst som tar sitt pick och pack och bara drar, eller?) och slutenhet i sig själv. Hon har svårt för sociala sammanhang, lider av mycket ångest och självförakt (ett cirkelproblem, som det väl ofta är), och Julia är den enda person som hon känner att hon står riktigt nära. Genom återblickar till barndomen förstår man att Lou aldrig känt att livet varit direkt lätt, men ingenting får någon definitiv förklaring. Detta känns skönt - det är en skildring av en ung människas liv, helt enkelt, och allt kan inte och behöver inte detaljförklaras.

I Berlin blir Lou förälskad i Sara, en tjej som är ännu vilsnare och trasigare än hon själv. Snart förstår man även att Sarah döljer någonting om sin bakgrund. Genom sina respektive svårigheter har de inte så lätt att nå fram till varandra, men de försöker i alla fall - och man känner att deras vilja att nå fram är äkta.

Lou är ofta ganska självdestruktiv. Man lider med henne och önskar henne lycka. Jag kunde på vissa sätt känna igen mig en del i hennes vilsenhet och osäkerhet på sin plats i tillvaron, men ändå var det någonting... någonting som gjorde att jag kände ett motstånd i läsningen, något som gjorde att jag inte riktigt kunde ta henne till mig.

Det tog mig ganska lång tid att börja läsa den. Första gången jag hörde talas om den var när en av mina skrivarkurslärare berättade för klassen att han hade en granne som har skrivit en bok: "Den handlar om flickor som är såhär, hm, vadheterdet lesbiska... Den är bra, läs den." (En liten snegling på mig, tycktes det...) Och ja, visst är de kanske det, fast det är ändå inte huvudpoängen med boken (utan: hur gör man för att trivas med livet och sig själv?). Och ja, Sen tar vi Berlin är långt ifrån en dålig debut, men ändå inte en bok som tog mig med storm.

Brottsjöar - Claudie Gallay

Brottsjöar är den franska författaren Claudie Gallays femte bok, men den första som är översatt till svenska. Jag hoppas innerligt att fler titlar följer (en fransk bloggare tipsade mig om Seule Venise), för den här var riktigt bra.

"Don't judge a book by the cover" heter det på engelska, men det gör man ändå ibland... När jag fick Brottsjöar från tidningen blev jag först lite förvånad, för jag brukar inte få deckare att recensera... Jag upptäckte dock snart att även om omslaget av någon anledning fick mig att tro att det är en deckare, och berättelsen innehåller faktiskt ett mysterium - familjehemligheter, förväxlingar, händelser i det förflutna som påverkar nuet, osv - så passar beteckningen "roman" bättre. Och trots att handlingen i och för sig var (eller åtminstone blev mer och mer med tiden) intressant med sin gäckande gåta, så var det människorna och miljöerna jag njöt av att läsa om, som förde berättelsen framåt.

Jag tror att jag kanske ska våga mig på att läsa något mer av Gallay på franska. En gång har jag varit i Bretagne, och Brottsjöar väcker min längtan efter att se mer av norra Frankrike; den vilda atlantkusten med vågor och vindar och gamla sägner...

Min fullständiga recension av boken kan läsas här:

http://www.dt.se/kultur/article527252.ece

Fanfiction

Det verkar kanske som om jag inte har läst en enda bok på evigheter, men jag har faktiskt läst ett par stycken. Jag har bara inte kommit mig för med att skriva om dem...

Något som jag även har läst är ett stycke fanfiction av romanlängd, och faktiskt nästan även av romankvalitet. Fast en sådan text inte skulle kunna publiceras som en roman.

Å andra sidan; det där kan man fundera på. I tonåren läste jag en tegelsten med titeln Scarlett som var en "fortsättning" på Borta med vinden. Jag har läst en "fortsättning" på Emma, och Sanditon (som jag inte har läst) är skriven av "Jane Austen och en annan dam". Förra året, tror jag det var, gick en teveserie som hette Lost in Austen.

Det finns säkert fler exempel som inte är Jane Austen-relaterade... och vad är detta om inte just fanfiction?! Ja, Bengt Ohlssons Gregorius, till exempel, eller Michael Cunninghams Timmarna... ja, det finns ju jättemycket, så egentligen kan man väl inte säga att fanfiction per definition är sämre eller mindre äkta litteratur. Man kan förstås konstatera att den ofta är mindre välskriven, och många som skriver fanfiction påstår sig göra det för att det är lättare än att hitta på något eget. Men även originallitteratur som är självpublicerad på internet kan väl innehålla brister av det slag som förlagspublicerad litteratur mindre ofta innehåller (jag säger inte aldrig!).

Så det handlar alltså om fall till fall-bedömning, och det kan förstås vara svårt att hitta det som faktiskt är bra! Jag har läst en del som är Heroes-relaterat eftersom jag fick en knäpp och började skriva sådant själv - ja, jag är kluven till det hela och påstår inte att jag tillmäter det lika stor vikt som mitt "riktiga" skrivande... men för min del tror jag att det till stor del har varit som ett redskap/en form av skrivövning.

Det som jag talade om ovan härrör dock från genren "Mirandy fic", det vill säga: Miranda och Andy från filmen Djävulen bär Prada. I filmbloggen har jag förklarat en del av vad jag inte gillade med den filmen. Däremot tycker jag att "Mirandy fic" är rätt intressant som fenomen. Filmen presenterar vissa förutsättningar och ger övertydliga tolkningsförslag... "Mirandy fic" skrivs av personer som precis som jag tycker att filmen är "fel"; de tar alltså fasta på andra möjligheter som man kan finna i undertexten, om man är benägen att se sådana. Uppenbarligen finns det väldigt många som tycker att undertexten är skrikande tydlig och filmens sanna poäng. Ändå kan man inte komma ifrån att fanfic bara utgår från originalet och gör något helt annat med det.

Det finns uppenbarligen ett stort behov av sådana fantasier, och många (naturligtvis långt ifrån alla) är mycket välskrivna. Jag kan därför bli lite sorgsen av att detta visar sig i just formen av fanfiction som - Michael Cunningham och andra till trots - till största delen är en internetgrej. I mycket av det här ligger jättefina romaner dolda under namnen Miranda, Nigel, Runway Magazine, som aldrig kan få eget liv. Trots att handlingen i berättelserna skulle kunna ha haft en annan inramning. Detta för att det är en handling som till största delen låter sig finnas i undertexter till romaner och filmer. Filmen Djävulen bär Prada vill få publiken att hålla med om att det är otänkbart att en smart, snäll flicka som Andy Sachs skulle kunna fortsätta arbeta för och än mindre tycka om en kvinna som Miranda Priestly. "Mirandy fic" tilltalar den delen av mänskligheten som ser ett sådant scenario som inte bara möjligt utan högst önskvärt.

Historien Truth and Measure av pseudonymen Telanu rör sig även den i tidnings- och modevärlden, men är mycket bättre än Djävulen bär Prada. I denna är Miranda ingen djävul, utan en kvinna i en maktposition, till det yttre mycket kylig och reserverad, rent av skrämmande respektingivande. Hon har höga krav på både sig själv och omgivningen, men innanför skalet är hon även en människa som både vill och kan ge och ta emot kärlek. Andy är flickan som respekterar och beundrar henne, som gör sitt bästa för att förstå henne, som inte låter sig hunsas av henne men som både älskar och låter sig älskas av henne. Förutsättningen är att Andy inte sticker i Paris; hon stannar för att visa Miranda att man kan vara en framgångsrik karriärkvinna och samtidigt vara lycklig och glad... När Miranda sedan visar sig vara gravid (!) är historien i full gång. Det som gjorde att jag fastnade för den var alla detaljer, och gestaltningen är omsorgsfullt genomförd ner till minsta biroll. En del av Telanus egna karaktärer sätter färg på berättelsen på ett oemotståndligt humoristiskt sätt. Andys relation till Miranda utvecklar sig långsamt - på det viset att läsaren anar vissa saker som gör Andy konfunderad - liksom Andys relation till Mirandas döttrar. I berättelsen finns ett ständigt driv framåt och jag kunde helt enkelt inte sluta läsa. När romansen sedan kommer igång (för övrigt är det nästan omöjligt att inte bli åtminstone lite förälskad i fanfiction-versionen av den eleganta Miranda) är berättelsen långt ifrån slut, utan fortsätter i många förvecklingar. När sedan nio månader har gått finns till läsarens tröst inte mindre än två epiloger.

Detta höll mig alltså sysselsatt mellan läsningen av de ännu inte omskrivna böckerna och en elak v*r*sattack...

Stupeur et tremblements - Amélie Nothomb

Stupeur et tremblements är Amélie Nothombs sjunde bok som belönades med Grand Prix du roman de L'Académie française och blev en stor framgång. Den lär ju vara i någon mån självbiografisk, men i hur hög grad kan jag inte avgöra. Framför allt är den en hejdlöst rolig satir om japansk kultur och arbetsmoral och de kulturkrockar som kan uppstå för att man inte förstår varandra till fullo.

Amélie föddes i Japan och tillbringade första delen av sin barndom där, vilket gjorde att hon alltid kände sig väldigt japansk. I början av 1990-talet får hon anställning vid det enormt stora företaget Yumimoto. Yumimoto handlar med allt och alla i hela världen, och Amélie räknar med att kunna vara till nytta genom sitt belgiska ursprung och sin djupa kännedom om Japans språk och kultur.

Men ack, vad hon bedrar sig. Man ska inte tro att det bara är att komma dit och visa sig duktig, nej, hon får allt börja från botten med att hämta kaffe. Så långt är hon nöjd, men när avdelningschefen Monsieur Saito tvingar henne att om och om igen kopiera en tusensidig lunta för hand (eftersom snabbmataren enligt honom gör att marginalerna blir en aning sneda) så börjar hon känna sig en aning förslavad. Som en räddande ängel kommer den vänlige monsieur Tenshi från en annan avdelning och ber henne hjälpa honom att sköta kontakterna med ett belgiskt företag, eftersom hans kollega är frånvarande. Äntligen får Amélie använda sina kunskaper! Tyvärr leder detta till att både hon och monsieur Tenshi anklagas för sabotage och förräderi, eftersom ingen hade gett henne lov att arbeta för en annan avdelning, och ingen hade gett Tenshi lov att ge sin kollegas uppgifter till någon annan... Härifrån går det bara utför. Vad än Amélie gör, så är det någonting som går lite på tok, och hon sjunker allt längre ner i hackordningen. I egenskap av västerlänning tycks det vara omöjligt att smälta in i ett japanskt företag.

Hon förlorar dock inte humöret för detta utan accepterar allting utan att klaga (så värst mycket). En bidragande orsak till hennes förnöjsamhet är att även om hon egentligen inte gör någonting vettigt alls på jobbet, så sitter hon i alla fall mitt emot sin närmaste chef, Fubuki Mori. Mademoiselle Mori är strax under trettio år och är en av mycket få kvinnliga underchefer på företaget, och hon är mycket vacker. Hon är själva idealbilden av japansk kvinnlig skönhet, så perfekt att man skulle kunna betrakta henne för evigt utan att tröttna. Hon är dessutom helt oklanderlig till sitt uppträdande, professionell ut i fingerspetsarna, strikt och kylig och till synes omöjlig att få ur balans. Amélie beundrar henne ofantligt, och en dag får hon reda på att de är födda i samma trakt, vilket känns som ett band mellan dem. Och Fubukis namn betyder "snöstorm"

Hon var ett vinterbarn. Jag föreställde mig plötsligt denna snöstorm över den sublima staden Nara, över dess oräkneliga klocktorn [cloches] - var det inte att vänta sig att denna underbara unga kvinna skulle födas den dagen då himlens skönhet störtade sig över jordens?

Huruvida Amélies beundran är enbart estetisk eller något mer kan man kanske ha delade meningar om, för min del ser jag det som ett solklart fall av hejdlös förälskelse. Som snart når absurda proportioner. Fubuki håller sig inte för god för att förhindra att Amélie gör för snabba framsteg i karriären (själv har hon kämpat i åratal för att nå sin nuvarande position), och snart blir det tydligt att hon njuter av sin maktutövning. Amélie i sin tur reflekterar över de japanska kvinnornas utsatta position i samhället (för kvinnor liksom för män gäller att idogt arbete och plikten framför allt är det högsta goda, samtidigt som kvinnor också har pressen på sig att gifta sig med en värdig man innan de fyllt 25 och bli en perfekt hustru - en ekvation som verkar omöjlig) samtidigt som hon gör en dygd av att underordna sig.

Men de oskrivna uppförandekoderna är allt för många för att hon ska kunna undvika att bryta dem, helt enkelt genom att hennes sätt att tänka om vad som är rätt och riktigt i vissa situationer skiljer sig väsentligt från det japanska. Till sist placerar Fubuki henne på toaletterna som städerska, och där väntar Amélie på att de sista månaderna av hennes anställning ska passera. Hon har dock kvar sitt stora nöje som hon kallar "défenestration", att "kasta sig ut i tomrummet"; det vill säga; företaget befinner sig på den fyrtiofjärde våningen, och utsikten över staden är magnifik. när Amélie står vid ett stort fönster känner hon sig så fri som om hon flyger, och det har varit hennes största glädje ända sedan hon först kom till Yumimoto.

Allt detta låter väl närmast kafkaartat mardrömsaktigt. Och absurt är det förvisso, men romanen genomsyras ändå av en stark kärlek till det japanska, och inte minst av ständig humor. Man kan inte låta bli att skratta högt ibland, till och med när det är som allra mest eländigt.

Jag vet inte om boken är översatt till svenska (det borde den vara, men jag har inte kollat), men i alla fall blev den film 2003, och den svenska titeln är Min japanska vän. Jag såg filmen för ungefär ett år sedan, och den är lika bra som boken.

Snö - Maxence Fermine

Sist jag var på biblioteket och strövade runt lite planlöst bland hyllorna drogs min hand till den här boken av två anledningar: formatet - den är inbunden, men liten och tunn, mindre än en pocket - och titeln, Snö.

Korta titlar är ofta lite mystiska och intresseväckande. Och ibland tycker jag att det är något så lockande med små, tunna böcker - det känns som om de borde innehålla något alldeles särskilt vackert och speciellt, och viktigt. Konsten att vara kortfattad men ändå få mycket sagt - den är beundransvärd.

Ja, kanske romantiserar jag kortromanen nu, men det är ändå just detta som den här boken i viss mån handlar om. Den handlar om något ännu mer komprimerat än konsten att skriva kortromaner, nämligen om konsten att skriva haiku.

Huvudpersonen i Snö är den unge Yuko, som då han fyller sjutton år meddelar sin far att han vet vad han vill göra med sitt liv: han vill bli poet, för han älskar haiku. Pappa shintoprästen tycker dock att

"Poesi är inget yrke. Det är ett tidsfördriv. Ett poem är ett rinnande vatten, som floden här."
Yuko stirrade ner i det tysta strömmande vattnet. Sedan vände han sig mot sin far och sa:
"Det är det jag vill göra. Jag vill lära mig att se tiden gå."

I ungefär den stilen fortsätter hela boken. Till sist förstår fadern att Yuko menar allvar, och han får då lov att vara poet på vintern. Yuko skriver en dikt om dagen om det vackraste han vet, snö. Men han får höra att dikterna trots sin skönhet saknar färg. För att bli en stor poet måste Yuko lära sig att behärska alla konstarter, särskilt målarkonsten.

Yuko ger sig ut på en lång och strapatsrik vandring, och kommer så småningom fram till mästaren Soseki. Soseki älskade en gång en kvinna som hette Snö, som var lindanserska, och han berättar för Yuko om hur kärleken har gjort honom till den konstnär han är. Han säger också att författarskap är detsamma som att vara lindansare: "Att skriva, det är att ord för ord vandra på en lina av skönhet [...]. Att skriva är att röra sig steg för steg, sida för sida, på bokens väg."

Första halvan av boken (bara drygt hundra sidor) innehåller många haikudikter, andra halvan är mer berättande. I början tyckte jag att tonen var fascinerande, men sedan kändes det nästan som om visdomsorden började falla lite väl tätt. Gamla, kloka män som har genomskådat livet är nog bra, och det ligger väl en del sanning i det som sägs, men trots en viss dos sorg och smärta blev det hela ändå i längden lite sockersött. (Snö kan nog uppskattas mer av Paolo Coelho-läsare.)

Så... trots att jag först ville tillskriva Snö nästan magiska egenskaper (för det att den fick mig att skriva tolv haikudikter nästan i ett svep), så känner jag med lite eftertanke att någonting gjorde att den inte riktigt nådde ända fram. Som om den hade behövt ännu ett stråk av kyla för att bevara snökänslan ända till slutet.

Vinterträdgården - Christine Falkenland

Vinterträdgården är det första jag har läst av Christine Falkenland, och det är en roman om kärlek, ensamhet och skapande - skapande av litteratur, drömmar, av verklighet.

Det handlar om Laura, nästan 40 år, som är dagisfröken och bor hemma hos sin pappa. Hon har alltid velat skriva men inte riktigt vågat försöka; i romanens början känner hon att det är tid för viss förändrin, och börjar en skrivarkurs - hon känner sig dock aldrig riktigt hemma i gruppen eller bekväm med kursens metoder (som för övrigt, för en med viss erfarenhet, verkar fullt rimliga - Laura har helt enkelt stora problem med att släppa fram tilliten till såväl sig själv och sin förmåga som till andra människor). På dagis lär hon känna den mer än tio år yngre Shahrzad, mamma till lille Aryan, och Laura faller handlöst för henne.

Så, från vilket perspektiv ska man nu börja för att tala om den här boken? En roman om skrivande och skapande? Att Falkenland är poet syns tydligt eftersom Lauras dikter får stort utrymme i romanen; de belyser hennes tankar och även handlingen ibland. Hennes tankar om skrivande och skapande är trevande men starka. Här kan man också fundera på i hur hög grad Shahrzad är en drömskapelse, en adressat för dikterna och en förutsättning för att skrivandet ska få något fäste (Laura funderar även på att skriva en roman om sin morfar, men dessa minnesbilder/textfragment griper mig inte och känns inte lika angelänga som annat i romanen). Här och var antyds att kärleksförhållandet som utvecklar sig - från Shahrzads sida hela tiden ganska osäkert och halvhjärtat, kanske skrämt - bara händer i Lauras fantasi.

I anslutning till detta kan man också fundera över kulturkrockar/skillnader, och den drömska exotismen som boken flödar av (i och för sig på ett vackert och suggestivt sätt, samtidigt lite störande); Shahrzad är inte bara en vacker ung kvinna, utan en vacker orientalisk ung kvinna, som hämtad ur Tusen och en natt med sina väldoftande exotiska maträtter och berättelser om djinner. Eller så kan man fundera mindre och bara se det som en lesbisk kärlekshistoria, och önska att Laura kunde få en älskarinna som vågade ge sig hän fullständigt, istället för att ge intryck av att vara en skygg hind som med undantryckta skam- och äckelkänslor söker sig till en annan kvinnas famn för att - eventuellt, om modet växer - ta sig bort från sin krävande men något distanserade make. Laura ser sig som något av en "koloss på lerfötter", ett halvgammalt kvinnomonster som lockas av den oskuldsfullt sexiga Shahrzad - med denna självbild blir hon en sentida syster till den "olycksfödda" Stephen Gordon (något man i och för sig med lätthet kan förstå, om man har minnen av att ha haft ovälkomna känslor för en heteroflicka).

Några tankar kunde också ägnas åt Lauras "mommy issues" - mycket av hennes känslor av att vara hämmad/stelnad/fastfrusen i sitt liv, och kanske också hennes dragning till "det kvinnliga" som hon inte själv förmår personifiera på samma sätt som Shahrzad - (bort)förklaras med att hennes mamma var självupptagen, svartsjuk och avståndstagande (modern gick för övrigt bort i bröstcancer, något som Laura undrar om hon också kommer att få -- är det någon mer än jag som får en känsla av att den här lilla boken försöker täcka in alldeles för mycket på en gång?). Och det är klart, om det förhåller sig på det viset kan man förstås inte argumentera mot det. Men jag undrar vad som skulle ha hänt med romanen om mamman lämnats utanför i högre grad - om författaren inte hade känt att det var nödvändigt att försöka förklara allting, att finna konkreta orsaker till varför Laura är som hon är. Skulle hennes liv inte kunna se ut som det gör utan att det måste vara mammans fel? Samtidigt ger denna vinkling också lite andrum i den nästan våldsamma "id-faktor" boken har, särskilt i början. Däri ligger något vagt skrämmande - Laura blir ett fönster tio år in i framtiden, och Falkenland har kanske gjort inbrott hemma hos mig och snott några gamla diktfragment... och samtidigt det kanske trösterika i tanken: "intet nytt under solen." Eller, med Fanny Ardants ord: "Quand on a mal, on n'a pas toujours à qui parler. Alors, on prend un livre, pas pour qu'on nous explique comment être heureux, mais pour entendre cette voix jumelle, comme un écho à ses propres pensées". ("När man är nere har man inte alltid någon att tala med. Så man tar en bok, inte för att den ska förklara för en hur man ska bli lycklig, utan för att höra den där tvillingrösten, som ett eko av ens egna tankar.) ... För övrigt kallar Tekoppen Christine Falkenland för "Sveriges Duras". Jag antar att jag borde läsa mer. Vinterträdgården är en bra bok, i alla fall.

Bokhyllan är själens spegel

En utmaning från min kompis Jossan:

Beskriv ditt liv genom de titlar du har hemma i hyllan!

Är du man eller kvinna?
We're Here. Conversations with lesbian women.

Beskriv dig själv
De besatta

Hur mår du?
Bonjour tristesse

Beskriv stället du bor på
Ugglepladder i värsta Faluskogen

Vart skulle du vilja resa?
Det franska testamentet

Beskriv din bästa vän
Sofies värld

Vilken är din favoritfärg?
Bonniers stora bok om måleriets historia

Hurdant väder är det just nu?
Frostnupen

Vilken är din favoritårstid?
Det ondas blommor

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
Open me carefully

Vad betyder livet för dig?
Att fånga världen i ord

Hurdant är ditt parförhållande?
The well of loneliness

Vad är du rädd för?
Det mesta är osagt

Dagens aforism
Någonstans väntar en katt

Vilket råd skulle du vilja ge?
Skriv på!

Hur skulle du vilja dö?
Happy Sally

Ditt motto
1001 filmer du måste se innan du dör

Månskensvargen - Elvira Birgitta Holm

För ett tag sedan fick jag en recensionsbok igen; den här gången en ungdomsbok: Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm. Här kan man läsa min recension.

Som framgår av min recension blev jag ganska förtjust i boken; jag tror att jag skulle ha gillat den när jag var mellan tolv och fjorton år ungefär. (När jag var ca elva-tolv läste jag för övrigt ett par böcker av Hans-Eric Hellberg; den författare som Holm skrev sina första böcker ihop med - jag kanske även läste dem, förresten. Jag minns i alla fall titlarna, Förbjudet och Tillåtet; jag minns hela den hyllan i skolbiblioteket... lustigt!) Det är en historisk roman - sådant gillade jag. Det är dramatiskt med död och ensamhet; det tilltalade mig också. (Faktum är att mitt första romanförsök, när jag gick i sjuan, handlade om en flicka som flydde när hela hennes by ödelades av pesten... dock i vikingamiljö; det här är 1300-tal.) Det finns en liten aning av magi och mystik; inte som fantasy, utan på det sättet som "skrock" väl var en naturlig del av världsbilden - självklart existerar vittror, och det är allt säkrast att använda ord som "tasse" så att man inte lockar fram björnarna...

Och det är också en kärlekshistoria - eller egentligen flera. Och trots att boken är intressant, spännande, välskriven osv (om än farligt nära att bli lite lång ibland) så är det egentligen i detta som den är mest intressant, och som mest skiljer sig från de ungdomsböcker jag läste i tidiga tonåren.

Jag vet inte om den genomsnittliga tonårsläsaren genast tänker på det, det kanske bara är min sedan runt tio år uppövade vana att snabbt identifiera det som står mellan raderna... Hur som helst så började min "bok-gaydar" snart ge utslag... Ja, pojken i boken är olycklig, för att han är skild från killen han älskar. Författaren smyger in det lite försiktigt, det blir allt tydligare, och så småningom har man fått ta del av hela hans berättelse. Skildringen av kärleken mellan pojkarna är på ett sätt helt modern. När Mikael berättar för Ylva, så reagerar hon också på ett sätt som inte är främmande - hon blir häpen, lite chockad, tycker att det är ganska svårt att förstå, men vill i alla fall försöka, vill inte egentligen ta avstånd från sin vän trots att hon uttrycker sig lite hårt ibland. (Hon tänker väl också att varför skulle det väl egentligen vara så konstigt att älska någon av samma kön, för den här uppdelningen i saker man får/inte får göra bara för att man är man/kvinna, den är egentligen helt konstig och obegriplig.) Pojkarna skiljs åt och möter avsky från större delen av omgivningen, men det finns vissa som är välvilliga. Man får alltså en känsla av att 1300-talet egentligen var precis som nu. Eller kanske lite värre? Kung Magnus skymtar förbi i en anmärkning i förbifarten; pesten skylls på honom - och andra män som är som han - det är klart att Gud straffar landet med denna hemska farsot, när kungen ligger med män! Ja, detta var helt normala tankar - den Heliga Birgitta var inte nådig mot sin kung, och faktum är ju att synen på homosexualitet som något brottsligt fanns kvar ända till 1944; det klassades som sjukdom till 1979, och anses ännu idag som helt förkastligt i vissa kretsar. (När pesten associeras med kungens kärleksliv och kallas för Guds straff, påminns man även om hur det i våra dagar från religiöst håll har talats om "cancersvulst på samhällskroppen" och att det är rätt åt bögarna att de får aids, etc!) Och det är just därför som det är bra att det tas upp i ungdomsböcker. Det Elvira Birgitta Holm gör är att hon tar någonting vanligt och igenkännbart (den första kärleken, oron inför att kanske förlora en vän, vilja att förstå, homofobi, sexuellt utnyttjande och hot) och stoppar in det i en äventyrsberättelse i medeltidsmiljö.

Jag tror att det är bra att läsa dels naturligtvis för homosexuella ungdomar, men även för de ungdomar som har homosexuella kompisar. Jag vet inte, men det är nog möjligt att dagens öppnare klimat har gjort det vanligare att fler tonåringar vågar/kan komma ut som homosexuella. Därmed får deras heterosexuella kompisar en förståelse för att homosexualitet inte är något konstigt (kan man hoppas!), men de har väl också sina tankar och funderingar, som i den här boken speglas genom Ylvas perspektiv. (Här kommer också ett annat dilemma in, nämligen: Vad händer om man blir kär i en homosexuell kille? och för den delen även: Hur går det om man först är kär i en kille och sedan blir attraherad av en tjej?) Jag vet bara, att åtminstone existerar ett antal ungdomsböcker som går emot den heteronorm som naturligtvis fortfarande är alldeles överväldigande.

Elvira Birgitta Holm skrev om homosexualitet (killar) redan på 1970-talet, men på det stora hela har ungdomsböckerna varit få. Inger Edelfeldts Duktig pojke (1977) var en. Jag har sett flera referera till Edelfeldts Julianne och jag (1985) som en lesbisk motsvarighet, men i så fall är vi tillbaka till att läsa mellan raderna och tolka undertexter - jag för min del kan inte minnas annat än att jag, i sjuan eller åttan, tänkte att det handlade om annat än vänskap (något som jag vid den tiden väl längtade efter mer än kärlek). Här* hittade jag en intressant text om behovet av en litteraturhistorieskrivning ur hbt-perspektiv - jag håller med - där boken listas som exempel. Och jag har ingenting emot "mellan raderna"-litteratur, jag menar bara att öppenhet också har sina poänger. För min del dröjde det till hösten år 2000 och Marika Kolterjahns I väntan på liv innan jag läste en ungdomsbok med lesbiskt tema. Efter Kolterjahn har en del andra böcker följt, vilket är bra. Tänk om jag hade kunnat läsa något liknande ungefär 1993? Dagens tonåringar kan i alla fall göra det. (Och här slås jag av det lätt absurda i uttrycket "dagens tonåringar" när det sägs av mig, men ur just detta litterära perspektiv där så mycket har hänt, så känns det ändå rätt relevant.)

När man läser om Elvira Birgitta Holm känns det som att hon har en bra känsla för vad som rör sig i ungdomars huvuden, och jag hoppas att hon skriver mer! När det gäller berättelsen om Ylva och Mikael, så lutar slutet definitivt åt att det kommer en fortsättning.

* Listan är från 2003 och alltså inte helt aktuell. Bland annat har Margareta Subers Charlie blivit utgiven på nytt (Normal förlag), så som önskades!

La vie heureuse - Nina Bouraoui

Jag läste någonstans att Nina Bouraoui beskriver sitt skrivande som "autofiction"; av någon anledning finner jag det ganska fascinerande. Det är inte alltid uttalat självbiografiskt, men ändå får man (jag!) lätt en känsla av att varje bok på något sätt är en pusselbit i en större helhet. När jag tänker efter finns det nog många författare som, mer eller mindre uttalat, skriver på det viset. För ett par år sedan läste jag många böcker på rad av Barbara Voors (inför hennes besök på skrivarkursen) och jag fick en liknande känsla då; att det finns en mycket påtaglig röd tråd i hennes skrivande. Hur mycket av det som faktiskt är grundat i hennes eget liv vet jag förstås inte, och det är egentligen ointressant. Det intressanta är just hur återkommande teman utvecklas.

I La vie heureuse känns en hel del saker igen från Mina onda tankar, samtidigt som den traditionella romanformen är mycket mer påtaglig. Romanen börjar med att huvudpersonen Marie firar sin sextonårsdag tillsammans med familjen (syster, mamma, morföräldrar, mostrar och kusiner) i deras sommarhus i Saint-Malo. Men döden kastar sin skugga över livet. Bokens första mening lyder: Klaus Nomi est mort du sida. La radio passe sa dernière chanson plusieurs fois par jour, comme une messe. ("Klaus Nomi har dött i aids. Radion spelar hans sista sång flera gånger om dagen som en mässa".) Men berättelsen handlar inte om aids egentligen, utan om cancer. Maries moster Carol är svårt sjuk; efter födelsedagen går det utför och hon måste läggas in på sjukhus. Hennes femåriga dotter Liz får vara med kusinerna i Saint-Malo, eller hos sin mormor i Rennes, och hon får aldrig mer se sin mamma.

Kapitlen är för det mesta mycket korta (en halv till tre sidor) med några undantag, och strukturen är intressant. Marie går i skolan i Zürich, och vartannat kapitel utspelar sig i ett Schweiziskt vinterlandskap. Det är två skilda liv som i början kontrasteras skarpt mot varandra men som sedan vävs samman allt mer. (Egentligen har jag lite svårt att hålla reda på kronologin ibland, vet inte riktigt hur lång tid som faktiskt går, men jag skyller det på bristerna i min franska!)

Till en början avskyr Marie sin skola. Det är kallt, hon kan inte åka skidor, hon kan inte prata tyska, hon saknar sina kompisar. Under sommarlovet umgicks hon med sin kusin Julien, sin kompis Marge; de festade, dansade, träffade killar, Marie sökte efter någon att tycka om... Men snart kommer hon in i skoltillvaron allt mer. Där finns många killar som tycker att hon är intressant och lite exotisk; främst två tvillingbröder och den lite yngre men mycket vackre Gil. Hon blir kompis med Karin, Astrid och Céline - och så finns där klasskompisen Diane som med sitt mörka vågiga hår liknar Jennifer Beals i Flashdance (det här är tidigt 80-tal). Diane är jämnårig med de andra, men hennes air av världsvanhet, rikedom och elegans gör att hon verkar äldre. Hon doftar exklusiv parfym, har dyra märkeskläder, en äldre pojkvän som tar henne med på långa resor och dyra restauranger, som alltid får gå före i kön till nattklubbarna.

Ibörjan är Marie inte helt säker på vad hon tycker om Diane, men de dras ändå till varandra, och snart är Marie ohjälpligt förälskad. Hon för många resonemang om skillnaderna mellan att vara med en kille och att vara med en tjej. Pojkar kan också vara vackra, pojkar kan också kyssas rätt bra, det anses normalt att tycka om pojkar om man är flicka. Men å andra sidan - att älska en kvinna är något så starkt och vackert; hur kan man låta bli det? Och måste man inte som kvinna ha en fördel gentemot männen, i och med att man förstår en annan kvinna bättre än vad en man någonsin kan göra? Å andra sidan kan kvinnor göra varandra illa; kanske kvinnor söker sig till män för att inte uppslukas och förtäras av varandra?

Det är inte ett val att älska en flicka. Det är våldsamt. Det är instinkt. Det är huden som talar. Det är blodet som uttrycker sig. Jag har inte valt att älska Diane. Det är en fysisk lag. Det är en attraktion. Det är som Månen och Solen. Det är som stenen i vattnet. Det är som sommaren och snön. Det är naturhistoria. Det stannar kvar länge i kroppen. Det är oförglömligt. Det är det stora livet.
Jag älskar Diane, jag är miljardär.

Det är inte lätt att vara en ung flicka som tycker om flickor, det framgår tydligt. Och det är verkligen inte lätt om flickan man tycker om är Diane. Hon är förförisk, oemotståndlig. Men också hänsynslös och kall - eller är hon bara väldigt fylld av liv, så mycket att hon inte kan hållas fast, för att hon brinner av liv, och man bränner sig på henne... Och deras förhållande är mycket hemligt. Marie vet att ingen skulle förstå. Men kanske att hennes pappa skulle göra det? Hon tänker:

Det är vackert att älska en flicka och det är smärtsamt, på grund av hemligheten. Det skulle vara enklare med min pappa. Han skulle förstå. Min pappa älskar kvinnor. Han tittar på dem på gatan. Han ber om min åsikt om den och den skådespelerskan, sångeskan, TV-hallåan. Min far är tokig i Nathalie Baye. Han tycker att hon är mycket vacker. Det är hans kvinnoideal. Hon är liten och fin som min mor. Han skulle tycka om Diane. Diane skulle tycka om min far. Hon skulle kanske förföra honom. Diane är inte rädd för någonting. Det skulle vara en dålig idé att presentera dem för varandra.

Marie kämpar för att finna fotfästet i sin ibland mycket glädjefyllda och ibland mycket smärtsamma kärlek till Diane, samtidigt som sommarkapitlen skildrar processen från ett annat perspektiv. I dödens närhet måste man snabbt bli vuxen, ta sig samman. Carol är döende. Diane är långt borta. Barndomsvännen Marge glider allt längre ifrån henne. Så småningom är allt förändrat.

Diane är bekant från Mina onda tankar; där skildras hon som en person som har format berättaren och påverkat hennes liv på ett betydelsefullt sätt. Här, i romanform, skildras den första kärleken kanske ännu mer naket och hudlöst. Men trots att det gör ont, så är det någonting som berikar - både att rent allmänt vara lesbisk, men också den konkreta situationen - och jag tänker att det är därför som boken heter La vie heureuse. Det handlar en hel del om sorg - ibland är det nästan överväldigande mörkt och bitterljuvt - men också om livsglädje.

Mig veterligt finns boken inte på svenska, men den kanske kommer. Elisabeth Grate bokförlag har översatt flera andra av Nina Bouraouis böcker. I detta inlägg är alltså alla översättningar mina egna och jag garanterar inte på något vis att de är helt korrekta. Här en mening som jag gillar: Le désir c'est comme quand on regarde un gâteau au chocolat. ("Åtrå är som att titta på en chokladkaka." - som Maries storasyster säger, på tal om att det var mycket som hon inte alls förstod innan Diane kom in i hennes liv.)

Nattfjäril - Jessica Kolterjahn

Nattfjäril (2009) är Jessica Kolterjahns andra bok. Jag tycker att den är bättre än debutromanen Ut ur skuggan (2007) - jag gillade den visserligen, men inte så mycket som jag hade velat gilla den. Det var något med den som jag tyckte liksom skavde, inte riktigt stämde. Nu var det ett bra tag sedan jag läste den, och jag tror inte att jag skrev något om den då, så jag ska inte säga för mycket. (Jag kanske borde läsa om den? Ibland kan något hända med böcker vid omläsning.) Det jag tyckte om med Ut ur skuggan var själva historien, kärleken till Claire. (Jag skulle också kunna kalla en äldre gift kvinna som min huvudperson förälskar sig i för Claire. Fast nu kan jag förstås inte göra det...) Jag minns det som att jag hade svårt att komma in i boken, jag reagerade på att språket kändes "korthugget" tror jag - brukar vara en vanlig invändning från min sida. Här känner jag det delvis, men utan att det alls stör mig lika mycket. Här känns det som att Kolterjahn har hittat fram till en säkrare ton, ett språk som bär (enligt mig i alla fall).

Romanen tar avstamp i en verklig händelse som inträffade i slutet av år 1892 på Hotel del Coronado i Kalifornien. En ung kvinna hittades död och det antogs vara självmord. Men vem var hon och varför dog hon? Kring dessa frågor spinner Jessica Kolterjahn sin roman (av denna beskrivning kan det nog låta som en deckare, men det vill jag inte riktigit rubricera boken som), och det är en tät och fängslande berättelse.

Coroner Henry Stetson får hand om fallet. Han berättar om undersökningen och om sig själv i jag-form, samtidigt som vart annat kapitel är skrivet i tredje person ur den dödas perspektiv. Kvinnans berättelse börjar den 24 november, Henrys börjar den 28:e, dagen då kroppen hittas. När kvinnans berättelse har hunnit fram till Henrys startdatum har han redan passerat det.

Och det är intressant. Vem den döda är, hur hon har hamnat på hotellet utan baggage och varför hon dör av ett pistolskott blir läsaren snart varse. Porträttet av henne är övertygande och väl utfört. Genom hennes minnen under hennes sista tid i livet får man en tydlig bild av hennes försök att fly från sin inre vånda. Men snart nog är det Henrys gestalt som fascinerar mig mest. Även han berättar om sina inre slitningar, och om ett inte helt okomplicerat förhållande till hustrun Louisa. Något lite märkligt är det över honom.

Romanens uppbyggnad visar tydligt att historien följer två trådar, och man anar att de till sist på något sätt ska tvinnas samman. Och så sker också, på ett delvis oväntat sätt.

Nu sedan jag skrivit ett utkast till den här texten gjorde jag en hastig sökning på internet efter recensioner. Som alltid vid sådana undersökningar slås man av hur olika vi uppfattar saker och ting. Jag läste till exempel hur en recensent inte alls gillar Henrys berättelse. Hon tycker att hopknytningen sker på ett "något krystat" sätt. Jag känner snarare att man kan tro på det på samma sätt som slumpen ibland tycks foga samman människor på de mest oväntade sätt. Egentligen känns det som om hela romanen genomsyras av en känsla av hur kaotiskt, mörkt och obegripligt livet kan vara. Ibland för livet en till slutsatser, val och situationer som man egentligen inte trivs med, men man hamnar där ändå, och vad ska man göra?

Det tog lång tid för mig att läsa ut Nattfjäril. Jag började, men det kom något annat emellan. När jag sedan fortsatte kunde jag inte förstå att jag låtit det gå så lång tid. Jag sögs genast fast av texten; in i det regnfuktiga grå vinterlandskapet med sin trötta tristess, sina tunga minnen, där hoppet om en slags frid - något ljusare och varmare - dunkar som heta, hemliga hjärtslag innerst inne.

We're Here. Conversations with lesbian women. Angela Stewart-Park & Jules Cassidy.

We're Here. Conversations with lesbian women är en intervjubok från 1977. Angela Stewart-Park och Jules Cassidy har i elva kapitel samtalat med tolv kvinnor i åldrarna 21 till 50 om hur det är att vara öppet lesbisk i dagens (= det sena sjuttiotalets) brittiska samhälle. De medverkande kvinnorna berättar om hur de blev medvetna om sin lesbiskhet, om sin komma ut-process och reaktionerna från omgivningen, om sin syn på kärlek, förhållanden och politik.

Samtalsämnena är likartade genom hela boken (när visste du att du gillar kvinnor? är du aktiv i kvinnorörelsen? vilket kom först, feminismen eller kärleken till kvinnor? vet dina barn om att du är lesbisk? när kom du ut? osv) men tonen är mycket personlig; hela tiden får man en tydlig bild av varje individs sätt att uttrycka sig. Vissa samtal är intressantare än andra. Ett av de kortare avsnitten roade mig extra mycket; det var en kvinna som anser att alla lesbiska är intresserade av varandras stjärntecken, oavsett om de låtas att de inte tror på sådant eller inte – och gör de det inte, så borde de göra det, eftersom detta med astrologi korresponderar väldigt väl med den kvinnliga naturen.

På många sätt är boken naturligtvis ett tidsdokument. En hel del har hänt i samhället sedan dessa intervjuer ägde rum (även om jag inte är särskilt insatt i den aktuella situationen för HBT-personer i Storbrittannien). En mening så som denna: "Lesbians nearly always lose their children in custody cases" får man hoppas inte längre stämmer. Och inte minst är öppenheten mycket större. I dagens (västerländska) samhälle är det kanske inte så vanligt att under flera år undertrycker sina känslor för kvinnor av den anledningen att man är omedveten om att lesbiskhet i sig existerar. Isolerad och ensam kan man helt säkert känna sig, men man kan åtminstone betrakta omvärlden genom litteratur, TV och inte minst internet.

Genom detta perspektiv är We're Here en fascinerande textsamling. Många av dessa kvinnor har aktivt varit med om att forma dagens samhälle. Flera av dem berättar om hur de i åratal saknade en gemenskap med andra kvinnor, ett sammanhang som inte fanns. För många av dem var det första steget att bli aktiv i kvinnorörelsen. Genom feminismen och det politiska arbetet öppnades ögonen för att heterosexualiteten inte är ett måste. Ett kapitel ägnas åt samtal med den svenska konstnären Monica Sjöö, bosatt i England. Hon berättar att kvinnorörelsen i Sverige i motsats till den brittiska var "incredibly straight" och att den sexuella öppenheten begränsades till heterosexualitet:

There's heavy pressure on all girls from their teens to screw around with men all the time. It's the opposite pressure - it's sexually liberal only for the bloke's pleasure - but it's really difficult to see through that. The sexual revolution bit - it's heavy - lesbianism is seen as titillation for commercial gain.

* You were saying that lesbianism is very popular in porn clubs.
That's right - it's the height of radicalism - to have a lesbian cabaret.

* It sounds quite a suffocating environment. How do women in the lesbian front cope with it?
Most of them are very much under cover at the moment - this year at the International Women's Day march I walked with the Victoria group, with banners and posters actually saying what we were, and it's the first time in Sweden's history that a group of lesbians has walked openly down the street.

Wow, tänkte jag när jag läste detta. Ja, nog kan man konstatera att det ännu finns mycket som är långt ifrån perfekt, som är "incredibly straight" - men tänk, från denna första grupp (ganska liten, kan jag tänka mig) till dagens prideparader och äktenskapsdebatt... det är ändå ett stort steg!

På tal om äktenskap. En av de intervjuade talar om sitt förhållande med sin flickvän som "vilket äktenskap som helst", och intervjuarna tycker att det är lite märkligt att hon använder ordet "marriage" och undrar hur hon tänker kring det, eftersom en stor del av de övriga i boken har kämpat i åratal i vissa fall för att komma loss ur sina äktenskap med män. Så visst kan man förstå hur de i den kontexten ofta upplevde själva ordet som symbol för närmast ett heterosexuellt fängelse. Att vilja leva i ett äktenskap, om än med en annan kvinna, ses av de intervjuande som lika suspekt som "butch/femme role playing" som innebär "lesbians who imitate male and female heterosexual roles in their lifestyle, speech and dress". Det är intressant. En av kvinnorna berättar om hur hon när hon började söka sig till gaybarer kände sig oerhört obekväm, för att hon upplevde att man som lesbisk måste passa in i någon av kategorierna "butch" eller "femme", och att man inte kunde vara attraherad av kvinnor i båda kategorierna. Hon kände sig inte som "femme" eftersom hon var van vid hårt kroppsarbete och bekväma kläder... och då var det lättare att passera som "butch" trots att hon egentligen tyckte mycket illa om att låtsas vilja vara man. Först efter några år insåg hon att man inte måste följa dessa mönster. Jag minns hur jag stötte på diskussioner om detta i Sylvias diskussionsforum för åtta eller nio år sedan. "Måste man vara antingen butch eller femme? Måste man vara intresserad av butch-tjejer om man själv är mer 'femmig'?" och liknande. Det förvånade mig mycket; att någon sådan uppdelning faktiskt skulle finnas som något annat än stereotypa fördomar om lesbiskhet. Det förvirrade mig. Vad betyder "femme"? Att ha höga klackar, långa naglar och massa smink? Vad är en "butch" - en tjej som är korthårig, gillar sport och bilar? Jag själv var ju bara en "typ vanlig" tjej som plötsligt (nåja) hade insett att jag hellre skulle vilja ha en flickvän än en pojkvän, och tyckte att Violet var supersexig – borde jag i så fall vara mer som Corky, eller?! Ja, det tog mig bara lite mer eftertanke, lite mer samtal, lite mer böcker för att snabbt inse att äh, vem bryr sig om det där?! Och det är väl den stora skillnaden mellan min situation år 2000 och kvinnorna som började sitt sökande på 50-, 60- och 70-talet: När jag väl visste vad jag letade efter, så var det relativt enkelt att hitta relevant information och snabbt forma mina egna uppfattningar. Kvinnan i We’re Here – vid intervjutillfället 28 år – tillbringade flera år med att grubbla på varför det tycktes nödvändigt att dela upp sig i två fack. För att det var allt vad hon såg omkring sig just då.

Vid läsningen av dessa konversationer med lesbiska kvinnor är det lätt att tänka att generellt har homosexuella det lättare nu; mycket som har hänt var då bara i början av sin utveckling. Men inte mindre slående är det att faktum att väldigt mycket är sig precis likt. Än idag är det många som möter religiöst grundat avståndstagande, eller till och med avsky, från nära familj och vänner. Det finns kvinnor som redan från barndomen var medvetna om att de drogs till tjejer. Det finns kvinnor som först efter många förhållanden med män, kanske för att det verkade ”enklast så”, vågar bejaka sin lesbiskhet. Det finns kvinnor som måste kämpa mot sin egen internaliserade homofobi innan de kommer ut. Det finns kvinnor som aldrig vågar komma ut. Det finns kvinnor som aldrig har haft en tanke på lesbiskhet förrän de hux flux möter en kvinna att bli blixtförälskad i. Det finns kvinnor som känner att lesbiskhet är en naturlig följd av den feministiska övertygelsen. När det gäller dessa historier ur livet, så visar det sig att livet är sig likt; kanske är vissa av dessa historier så tidlösa att de alltid kommer att upprepa sig. Allt detta som handlar om kärlek, till exempel – hur skulle det någonsin kunna bli enkelt? Men förhoppningsvis slipper vi så småningom historier om hur samhällets heteronormativitet förhindrar, försenar och försvårar människors väg till ett liv i kärlek, lycka och öppenhet.

Flera av bokens kvinnor klagar på att det är jobbigt, det här att man alltid självklart antas vara hetero tills motsatsen är bevisad, tills man själv har sagt hur det är. Och då betraktas man (kanske) som avvikande, annorlunda, provocerande. År 2009, trettiotvå år senare, är det mycket lätt att känna igen sig.

Skräck?

Jag läste nyss lite på Bokhora och hittade en text där det talas om skräck. En åsikt som uttrycktes var att det som lockar med skräckgenren är viljan att bli rädd. Visst, så kan man ju tänka - att bli skrämd på ett tryggt sätt, liksom. Fast jag undrar om jag håller med om det egentligen. Eller, jag vet inte... Jag läser visserligen sällan skräck, jag gjorde det mer när jag var yngre, men när jag tänker på de böckerna tror jag inte att det var skrämseleffekten som lockade mig. Någonting i detta att det övernaturliga, magiska, omöjliga, plötsligt blir verkligt ger en extra dimension åt livet på något sätt, gör att det blir större... när jag blev riktigt rädd var det mer obehagligt.

Det rörde sig nog om olika typer av spökhistorier. Gärna med en touch av något romantiskt. Det skulle vara spännande och kusligt förstås, men inte så att jag blev rädd för att sova. (Inte som Roald Dahl, alltså. När jag var liten, ungefär i lågstadieåldern, var jag fruktansvärt rädd för Roald Dahls böcker - så det var riktig skräckkänsla!) Så egentligen kanske jag faktiskt inte läste så mycket "skräck" trots allt? Eftersom jag hellre ville ha "kusligt" än "farligt"? Men skräck kan väl vara nästan allting från Anden i glaset till massmördare, väl? Stephen King är förstås ett bra skräckexempel! Nu ska jag avslöja att av alla hans böcker så har jag bara läst två: Carrie (såg filmen först) och Benrangel...

Några titlar jag minns från barndomen/tidiga tonåren: Bakom väggarna på vinden, Tvillingmagi, Dit någon vänder åter... och nu ska vi se... något om "skuggan från..." i titeln; det handlade om en familj som flyttade till någonstans i norra Kanada... Och framför allt minns jag Margaret Mahys böcker, eller åtminstone två av dem. Först och främst Förvandlingen: en tjej och hennes lillebror gick in i en leksaksaffär där det fanns en ganska obehaglig smilfink till gubbe, som erbjöd pojken ett klistermärke att sätta på handen. Hur det nu var, så började pojken tyna bort; ingen förstod varför, men på ett eller annat sätt var det den där mannen som sög åt sig hans själ genom märket. Tjejen var tvungen att ta till drastiska åtgärder; hennes klasskompis (med hjälp av sin mamma och mormor) åtog sig att förvandla henne till häxa. Eller något sådant. Det var en rätt besvärlig procedur i alla fall. Nu var det väl säkert femton år sedan jag läste den här boken, men den gjorde intryck i alla fall... En annan bok som jag inte minns lika tydligt hade titeln Trixarna. Och Maria Gripe. Agnes Cecilia är ju en spökhistoria.

Och fantasy ligger väl ganska nära skräck ibland? Eller kan göra det. Det beror kanske på vad man kallar fantasy. Fantastik kanske. Nej, inte är det lätt att dra gränserna... Nu kom jag på att den där varulvsboken jag läste för en tid sedan kanske kan hamna i skräckfacket. Och för den delen tycker jag att Jonathan Strange & Mr Norrell var riktigt skräckinjagande ibland! Den där tistelfjunsmannens hemska hantering av Stephen Black och Lady Pole, först och främst.

Men nu de senaste åren har jag faktiskt inte läst mycket skräck(liknande) böcker alls. Det närmaste är väl Anne Rice; nu var det väl fem-sex år sedan jag läste något av henne. I gymnasiet gjorde jag ju det, då jag även läste Dracula och Carmilla och ett par mindre bra vampyrhistorier jag inte minns namnet på. Jag har faktiskt inte läst vare sig John Ajvide Lindkvist eller Twilight, fast tanken har slagit mig. Som skrivande en vampyrromantisk roman bör man kanske ha lite koll... Hm. Ärligt talat var det kanske mest på grund av detta som jag reagerade på inlägget. Jag tänkte: Men hur skrämd blir man av min roman egentligen? Visst, det finns inslag av skräck och blod, men det som egentligen är farligt ligger nog mer på ett annat plan. Nåja, vad är det som säger att allt måste passa som handen i handsken i en exakt genre!

Min läsning för x år sedan

Jaha, det här med att läsa andras bokbloggar kan tydligen skapa sysselsättning... Idag hittade jag till Boktipset - ni na ni na ni nanna... och detta inlägg, som jag nu svarar på.

För 25 år sedan kunde jag inte läsa själv, men mina föräldrar läste för mig. Alla möjliga slags sagoböcker skulle jag tro, från pixi-böcker till historier som mamma berättade utantill. (Av dessa mins jag bara att jag var förtjust i att höra om "Hur elefanten fick sin långa snabel".) Det var Pelle Svanslös och Klas Klättermus, till exempel.

För 20 år sedan ungefär kom jag in i bokslukaråldern; jag lät småsystrarna själva välja godnattsaga och läste mina egna böcker. Fem-böckerna framför allt, och jag minns en trilogi som fascinerade mig, om en flicka som fick en ny kompis: Rosalie, Är det sanning, Rosalie? och Rosalies hus. Jag skulle kunna googla författaren och/eller gå till biblioteket för att läsa om böckerna, men jag tror jag avstår det försöket. (Det känns som om vissa barndomsland inte ska återbesökas...). Jag tror att jag började läsa Kulla Gulla då också - och jag läste Maria Gripes Agnes Cecilia - en sällsam historia, men jag var fortfarande för liten för den och uppskattade den inte förrän ca tre år senare... Om jag gräver i minnet kan jag säkert hitta fler titlar, men det får räcka så.

För 15 år sedan hade jag nästan helt, men inte riktigt, lämnat bibliotekets barnavdelning. Jag läste fortfarande om Laura Ingalls Wilder och L.M. Montgomerys böcker, och böckerna om Cherry Ames. Därmed inte sagt att jag orienterade mig särskilt väl bland vuxenböckerna. Jag läste Sagan om Isfolket, J.M. Auel och Sidney Sheldon, Avalons dimmor, David Eddings och diverse annan fantasy... Om jag inte minns fel var det också i slutet av den här perioden som jag började läsa Jane Austen. Och jag minns en lång, lång släktsaga som kretsade kring ett hus kallat Jalna. Det känns, så här i efterhand, som en något förvirrad blandning. Det var väl en sorts övergångsperiod.

För tio år sedan läste jag kurslitteraturen till Litteraturvetenskap A. Därutöver läste jag Doktor Glas (jag minns det faktiskt mycket tydligt; hur jag strök under någon rad här och var, där jag satt i soffan i vardagsrummet hos det äldre par där jag var inneboende...), Virginia Woolf, Vita Sackville-West (bara en bok p.g.a. kopplingen till Woolf), Karin Boye, Emily Dickinson och manuset till Fucking Åmål (med "extramaterial" som t ex information om hur man kräks på film), för övrigt började jag skriva min första berättelse med en lesbisk karaktär, samtidigt som jag skrev sonetter med manlig adressat. Det var väl också en övergångsperiod. Uppsala; slottet, LundeQ, alla antikvariat...

För fem år sedan läste jag kurslitteraturen till Lärares arbete A. Dessutom blev det nog ett par Anne Holt, Patricia Cornwell, Sarah Waters... men egentligen har jag inga tydliga bokminnen från 2004. Jag minns en sångtext av Heather Nova: Wanna cry for you/Would it do any good?/If I cried for you/It would just be water...

Ett par av de bästa böckerna jag läste förra året var Ladies av Mara Lee, och Marguerite Duras Emily L. Just nu har jag lika många böcker på gång samtidigt som jag brukade ha för ungefär femton år sedan: Nattfjäril av Jessica Kolterjahn, Renascence and other poems av Edna St. Vincent Millay, The Sewing Circle av Axel Madsen samt La vie heureuse av Nina Bouraoui.

Äppelkaka och bokenkät

Ibland kommer jag ihåg att läsa vad som händer på Bokhora - undrar varför jag glömmer att göra det regelbundet, istället för att läsa nästan en månads inlägg i ett streck... Hur som helst, där hittade jag nu ett inlägg med ursprung i ännu en litteraturblogg, av Fiktionista. Därav detta.

1. Infoga en bild av det snyggaste bokomslaget du har i din bokhylla. Förklara varför du tycker det är så snyggt.

Okej. Det måste bli omslaget till De besatta - en romantisk berättelse av A.S. Byatt.



Detta är The Beguiling of Merlin av Sir Edward Burne-Jones. Jag är väldigt förtjust i Prerafaeliterna! Fast första gången jag läste den här boken (som för övrigt är en av mina absoluta favoritböcker) hade jag aldrig hört talas om det gänget, jag tyckte bara att bilden var fin... Om jag hade en bok med omslag av Waterhouse så skulle den vara min favorit, men nu blir det den här!

2. Vilka tre böcker vill du köpa härnäst?

Emily L. av Marguerite Duras (helst både i original och översättning, men jag räknar det som en i alla fall), Sarah Waters senaste, och Joyce Carol Oates dagböcker... jaha, det var tre, det gick snabbt!

3. Vad skulle titeln vara till din egen självbiografi?

Hmm... Jo, det skulle vara en fras från Edith Södergran: Av hela vår soliga värld önskar jag blott en trädgårdssoffa...

4. Om du fick bjuda hem valfri författare i ett dygn, vem hade du bjudit och vad hade ni gjort under dygnet?

Om Nina Bouraoui vore singel så hade jag bjudit in henne. Men hon har väl en flickvän! Så jag vet inte. Birgitta Trotzig kanske? Vågar man bjuda hem en författare som man har skrivit fyra uppsatser om (i olika ämnen!) på både A, B och C-nivå?!

5. Hur ser din läsritual ut (hur förbereder du din lässtund)?

Jag har inga ritualer. Men ibland gillar jag att dricka te och äta något (sött...) till läsningen.

6. Föredrar du färdiga/definitiva slut eller öppna slut? Varför?

Det är väl olika. *funderar* Eller, kanske att jag mest tycker om öppna slut, där tankarna får vandra vidare... I och för sig kan ett definitivt slut vara väldigt tillfredsställande också. Obönhörligt, utan återvändo, en definitiv förändring av tillvaron. Fast egentligen är väl nästan alla slut mer eller mindre öppna. För egentligen tar ju ingenting någonsin helt slut, om inte huvudpersonen dör, vill säga? (I en sådan tolkning har även till exempel Svart flicka, vit flicka ett öppet slut. Hur Genna går vidare med livet, kan man tänka sig...)

7. Vilken bok hoppas du blir film, och vem ska i så fall regissera filmen?

Som jag har sagt tidigare: Les amies d'Héloïse! I så fall kan Fanny Ardant både regissera den (nu har hon ju vanan inne) och spela rollen som Suzanne. Eller François Ozon. Okej, okej, jag har inte så jättebra koll på regissörer... En annan bok jag skulle vilja se som film är Virginia Woolfs To the Lighthouse. Jag vet att den redan är filmad (1983), men de jag känner som har sett filmen håller med mig om att en ny version inte skulle sitta fel! Den ska regisseras av någon som förmår uppskatta Woolfs poetiska dimensioner (för hon är min favoritpoet bland prosaförfattarna!). Och jag skulle gärna se Mississippi av Marnie Woodraw som film.

8. Infoga en sångtext som du gillar och musikvideon om du kan hitta den på t.ex. YouTube.

Jag är lite lat och infogar därför bara en länk till min förra blogg, för där har jag både text och översättning redan. Les larmes de tes yeux (C. Cabat och J. Musy), Mireille Mathieu. Och ja, man kan höra den på YouTube! Det finns många fler texter jag gillar... men jag tycker om det där om vägen som öppnar sig...

9. Nämn en rolig litteraturrelaterad internetsida som du brukar vara inne på (helst något annat än en bokblogg).

Annat än bokblogg? Det lär vara den här, det! Eller Lilis blogg, som kanske mest handlar om film och Fanny Ardant, men det är ju verkligen litteraturrelaterat.

10. Hur många böcker läser du i genomsnitt på ett år?

I genomsnitt? Hm. Om jag räknar från september förra året till nu, och antar att jag alltid läser ungefär lika mycket, så säger jag ca 40. (Det känns som att det borde kunna vara mer, men, men.)

Svart flicka, vit flicka - Joyce Carol Oates

Ja, jag vet att den JCO-roman som alla har pratat om den senaste tiden är Dödgrävarens dotter, men jag har inte kommit så långt i bokhögen än... Svart flicka, vit flicka kom för något år sedan.

De båda flickorna som titeln talar om är Minette Swift och Genna Meade. De har ingenting gemensamt, utom att de båda är arton år och är rumskamrater på det anrika Schuyler College.

Schuyler College är ett prestigefyllt humanistiskt lärosäte för flickor, grundat av Gennas släktingar, förmögna kväkare som kämpade för slaveriets avskaffande. Nu några generationer senare har Genna en självskriven plats vid skolan, trots att hennes närmaste familj anses som släktens avfällingar. Hennes far, Maximilian eller "Galne Max", är övertygad ateist och en välkänd - eller ökänd - "hippieadvokat", som när det begav sig gav sitt stöd till motståndare mot Vietnamkriget. Gennas mor Veronica är övertygad om att FBI spionerar på dem, och hennes äldre bror har brutit med familjen.

Minette Swift befinner sig på colleget som stipendiat; hon är dotter till en pastor i New York. Till en början väcker hon nyfikenhet och till och med beundran. Man uppfattar henne som annorlunda; det tycks inte röra henne i ryggen - inte heller det faktum att hon är svart - hon säger vad hon tycker och smörar inte för någon. Sedan svänger uppfattningarna och de flesta studenterna börjar betrakta Minette som snorkig, otrevlig, avståndstagande.

Genna är den enda som aldrig ger upp försöken att komma Minette in på livet. Hon är övertygad om att de snart kommer att bli vänner på riktigt, att Minette innerst inne gillar henne trots att hon inte visar det. Genna är fascinerad av Minettes starka tro och av hennes familj som hon uppfattar som kärleksfull med stark sammanhållning. Under Gennes uppväxt var Max ofta borta på viktiga uppdrag, och det stora huset var oftast fullt av hans vänner, lärjungar eller skydslingar. Det inpräntades i Genna att hon aldrig fick fråga något, aldrig ifrågasätta, aldrig göra annat än att lita på och beundra sin karismatiske far. Under Gennas första år på Schuyler College börjar hon dock ana sprickor i fasaden.

Det är Genna som för ordet i berättelsen. Hon berättar för att komma till rätta med vem Minette egentligen var, och vad som låg bakom hennes plötsliga död - en död som Genna kanske hade kunnat förhindra. Vems var egentligen skulden? Varför gick det som det gick? Ju mer Genna berättar, desto mer blir gåtan Minette inom henne sammanvävd med gåtan Max, och en smärtsam känslomässig process rullas upp för läsaren.

Det är egentligen hela tiden Genna själv det mest handlar om. Hennes minnen, hennes utveckling och frigörelse. Gåtan Minette lämnas olöst; man ser den svarta flickan genom den vita flickans ögon; genom Gennas envisa förundran och beundran. Genna föreställer sig dem som systrar, och det är tydligt att hon ser något som de andra flickorna inte vill eller kan se - de andra, som tycker att Minette är butter, underlig, obehaglig. Genom Joyce Carol Oates skickliga förmedling hamnar läsaren någonstans mittemellan Gennas och de övrigas perspektiv. Hon framställer inte Minette som ett missförstått offer, men hon tar heller inte parti för dem som ogillar henne. Bakom Minettes till synes oberörda, till sist nästan orörliga och stumma yta, anas ett bråddjup - samma djup som i alla andra individer som har sin egen sanning, sin egen historia. Denna historia avslöjas inte. Istället är det Genna som blir synlig - så som hon alltid velat bli synlig för sin far - genom att vara den som vill ge den döda Minette Swift en röst.

Les amies d'Héloïse - Hélène de Monferrand

Les amies d'Héloïse är en roman uppbyggd av brev och dagboksanteckningar skrivna av Héloïse, hennes vänner och deras vänner och släktingar.

De första breven skrivs av Héloïse och hennes kompis Claire i början av sommarlovet 1964, det år då de ska fylla femton; de talar om de kärleksäventyr de förväntar sig att snart kunna engagera sig i. De har då män i tankarna, men det som händer är att Héloïse blir förförd av 29-åriga Erika, som blir kär i henne vid första ögonkastet. I början tycker Claire att det känns lite märkligt att hennes kompis plötsligt "blivit" lesbisk, men accepterar snart faktum, och blir mycket engagerad i Héloïses förhållande, samtidigt som hon själv börjar träffa killar. Först är Claire den enda som känner till förhållandet, men det visar sig snart att deras klasskompis Manuela i åratal har läst sin syster Erikas hemliga dagböcker... Manuela är också en av rösterna i boken, och snart dyker ytterligare brev- och dagboksskrivare upp. Erika, den nästan för passionerade och romantiska, presenterar Héloïse för sin vänninna Suzanne, som femton år tidigare var hennes första älskarinna. Det visar sig att Suzanne var god vän med Héloïses mor under kriget. När Héloïse bestämmer sig för att förföra Suzanne börjar det som en lek, men det blir snabbt till allvar, vars konsekvenser sträcker sig nästan 20 år framåt i tiden, allt medan barn föds och nya vänskaps- och kärleksband skapas.

Romanen (som belönades med Goncourtpriset 1990) är humoristisk (till exempel bor Héloïses föräldrar en tid i Stockholm, och hennes mammas kommentarer om Sverige är ganska lustiga), romantisk och engagerande. Det är fascinerande att se hur vänskapsband skapas och bevaras och hur personerna knyts allt starkare kring varandra allt eftersom åren går. Även om jag kanske inte förstod exakt allting (förkortningar, referenser till skolvärlden, frankrikes historia och politik) så riktigt njöt jag av läsningen. Det finns även en uppföljare - som jag har för avsikt att läsa - som heter Le journal de Suzanne.

P.S. Jag skulle kunna tänka mig den här boken som film, med Fanny Ardant i rollen som Suzanne...

Ett hem vid världens ände - Micahel Cunningham

Det här är en roman av författaren till Timmarna. Den är välskriven och engagerande och lämnar en känsla av att det är just så här livet är - man kan finna beröringspunkter med var och en av huvudpersonerna, trots att de på ytan är mycket olika en själv - och det gäller att inse det i tid och ta tag i det; kanske inte bara för att förverkliga sina drömmar utan även att leva i nuet.

Det handlar om Jonathan, enda barnet till Ned och Alice, och Bobby, vars dyrkade äldre bror förolyckades mitt under en fest. Jonathan och Bobby möts som tonåringar; Jonathan dras till den tuffe Bobby, vilket Alice till en början är starkt tveksam till, men sedan tar hon sig an den vilsne pojken, som kanske bara söker en plts att känna sig hemma på. Jonathans och Bobbys känslor växer snart över gränserna för "vanlig vänskap", och Alice tvingas inse att hennes son är homosexuell. När det är dags att börja college går killarna skilda vägar då Jonathan bestämmer sig för att flytta till New York. Där blir han vän med den bohemiska Clare, banden växer sig starka mellan dem, och de bryts inte, men tänjs, då Bobby efter några år kommer till New York för att bo hos dem.

Det är en fin roman, som ändå lämnar efter sig en diffus känsla av sorgsenhet. Just som jag var på väg att läsa ut den såg jag att filmversionen skulle gå på någon kanal. Jag såg den inte.

Denna historia om en kvinna och två män påminner om att kärleken kan ha många ansikten, att den ofta kan ta sig vägar som går utanför de gängse normerna.

Farozonen - Patricia Cornwell

Det här är en ganska snabbläst deckare i typisk Patricia Cornwell-stil, fast när hon inte skriver om Scarpetta känns det lite som om hon kopierar sig själv; det är inte samma engagemang. Det handlar om en polis och hans ambivalenta känslor inför sin chef, en oerhört attraktiv men kallhamrad åklagare. Han finner sig snart indragen i en gammal mordgåta vars lösning har dunkla politiska motiv. Tja... det räcker kanske.

Simtag - Jessika Berglund

Anneli är lesbisk och bor någonstans vid en tjärn ute i skogen. En dag när barndomsvännen Cecilia är på besök tillsammans med sin lilla dotter, inser Anneli att hon är förälskad i sin vän. Det är förstås inte så lämpligt; Anneli inser att Cecilia inte borde veta om de nyvakna känslorna, och hon försöker hantera/komma över sin förälskelse genom att isolera sig. Men så småningom måste hon våga leva...

Berättelsen är ganska enkel, och verklighetsnära. Baksidestexten talar om den som "ovanlig", men jag antar snarare att väldigt många kan identifiera sig med Anneli och känna igen sig i förvirringen som uppstår när kärleken till en nära vän inte håller sig inom gränserna för det förväntade.

Kärlekshistoria. Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur - Eva Borgström

En bok som undersöker hur bland andra Fredrika Bremer, C. J. L. Almqvist och Ellen Key skildrade kärlek mellan kvinnor under en tid då det mesta måste vara osagt, men då en hel del ändå kunde vara synligt mellan raderna. Faktum är att Borgström visar hur förvånansvärt mycket var synligt rakt på raderna också; det var bara det att då den heteronormativa tolkningen dominerade (vilket den ofta kan sägas göra fortfarande) osynliggjordes begär mellan kvinnor.

Boken är väldigt intressant (för mig särskilt kapitlet om Fredrika Bremer, eftersom jag inte visste så mycket om henne innan, men nu blir jag nyfiken på att läsa de romaner som Borgström nämner), om än lite pladdrig ibland - särskilt kapitlet om Strindberg. Invändningen är inte allvarlig; som helhet är boken mycket bra, och man påminns om hur mycket som förmodligen ännu är outforskat på temat lesbisk kärlek i svensk litteratur.

Även Vilhelmine Zahle och Mathilda Roos tas upp i ett kapitel.

Le ravissement de Lol V. Stein - Marguerite Duras

Den unga Lol tillbringar sommaren vid T. Beach, där hon hastigt förlovar sig med Michael Richardson. Hon ska hoppa av skolan, bröllopet ska stå till hösten. Detta gör Lols väninna Tatiana Karl lite förvånad - visst; Lol är en kul tjej, men samtidigt är det något med henne, som om hela tiden spelar, som om hon inte riktigt är... där. Kanske är det hennes hjärta som på något sätt inte finns riktigt där det borde vara - men om hon nu har förlovat sig, tänker Tatiana, så måste det väl betyda att den unge mannen har väckt liv i hennes känslor...

Sedan blir det bal. Lol dansar med Michael Richardson. Tills en kvinna kommer in i balsalen tillsammans med sin dotter. Kvinnan heter Anne-Marie Stretter, coh hon och Michael Richardson dras till varandra. De dansar en gång, och sedan en gång till... och efter det lämnar de inte varandras sida. Lol står där och ser på dem, Tatiana står bredvid och stryker hennes hand...

Det blir allmänt känt att Lol blivit övergiven av sin fästman, och att hon är utom sig av sorg, att hon har förlorat vettet rent av. Så småning om börjar hon dock gå ut, och en natt möter hon en man, en violinist som är svag för unga flickor med krossade hjärtan, sägs det. De gifter sig hastigt och flyttar till U. Bridge, får barn och lever där - stillsamt - i tio år, då de flyttar tillbaka till Lols hemstad S. Thala.

Där börjar Lol gå långa promenader. Genom staden, timme efter timme; denna stad som hon känner så väl, fast hon verkar inte känna någon där. Alla lämnar henne taktfullt ifred, hon tror sig vara osynlig. Någonting i skildringen av hennes slumpmässiga promenader grep mig.

Pourquoi ces lieux plutôt que autres? En quelque point qu'elle s'y trouve Lol y est pour la première fois. De la distance invariable du souvenir elle ne se dispose plus: elle est là. Sa présence fait la ville pure, méconnaissable. Elle commence à marcher dans le palais fastueux de l'oubli de S. Thala.

Så småningom söker hon upp Tatiana Karl, som också har gift sig. Dessutom har hon en älskare, som hon möter på ett hotell i utkanten av staden. Mellan de tre börjar ett slags triangeldrama ta form... Tatiana är förtjust över att Lol har kommit tillbaka, men hon är också misstänksam. Vad vill Lol egentligen, vad menar hon, vad känner hon - känner hon något över huvud taget; har Lol V. Stein äntligen hämtat sig efter den ödesdigra balen som ständigt återkommer i deras minnen - handlar det ens om balen och Michael Richardson egentligen? Även älskaren har blivit informerad av Tatiana Karl om hennes barndomsvän, och det är han som är bokens berättare. Han försöker, genom det han har hört och det han iakttar och det han föreställer sig, att göra sig en bild av Lol V. Stein.

Och det är inte så lätt. Det är en märklig, mystisk berättelse; trollbindande. Alla som Lol möter blir fascinerade av henne. Jacques Hold, vad vet och förstår han egentligen? Lol dras till honom, men hon är ogripbar och ofta handlar det kanske mest om vad han vill tro, vad han förmodar och gissar sig till. Det är bara Tatiana Karl som försöker vara kritisk, ifrågasättande, men samtidigt är kanske hon den som är allra mest trollbunden av Lola Valérie Stein. Vilka är egentligen hennes motiv? Även hon har i tio år tänkt på den där balen, hur hon stod där vid Lols sida - Lol som sedan säger sig minnas lite vagt att någon fanns där, en kvinna som strök hennes hand; jasså, var det Tatiana?

Det är en bok som det nog är nödvändigt att återkomma till. Det är inte så lätt att beskriva den... Jag läste den på franska, samtidigt som jag lyssnade på den som CD-bok (läst av Fanny Ardant, som verkligen brinner för Duras). Även om jag tyckte att jag förstod, så är jag övertygad om att det finns flera bottnar, långt flera nyanser, än vad jag hittills har upptäckt. Marguerite Duras skriver med en märklig, mystisk kraft... Ibland kommer jag att tänka på Birgitta Trotzig; kanske inte några direkta paralleller precis, men någonting i känslan av något ogripbart...

My Story - Ava Gardner

Ava Gardners självbiografi. Den ger en intressant inblick i hur det gick till i Hollywood på 40- och 50-talen, och förstås också i Ava Gardners liv och personlighet.

Ava Gardner (1922 - 1990) växte upp i North Carolina som yngsta barnet av sex. På Wikipedia står det att hon "genomled en olycklig, kärlekslös barndom", men det tycks rakt inte vara fallet när man läser hennes egna ord. Familjen genomled visserligen kärva tider, men bokens första kapitel påminner mig i tonen om de äldre, trevliga (kanske "käcka") flickböcker jag läste som barn... men det är klart, någon "Fröken Sprakfåle" eller "Cherry Ames" handlar det trots allt inte om. Ava Gardner blev "upptäckt" av MGM när hon besökte sin syster i New York; systerns make var porträttfotograf...

Systern Bappie följde med Ava till Hollywood, där hon lanserades som en sexbomb, och de första åren fick hon bara mycket små filmroller. Så småningom tog karriären fart. Privat var Ava Gardner blyg, och kunde aldrig se sig själv som vacker eller som en "riktig" skådespelerska. Det var få av filmerna som hon verkligen gillade. Det är intressant att läsa om i alla fall... om hennes filmer, om skådespelare, regissörer, och författare... (Censuren var högst påtaglig på den tiden, och det fanns många regler för vad en film inte fick innehålla. Man påminns här om att på den tiden kunde man verkligen ha skäl att säga att "boken var bättre än filmen"!) Ju mer man läser, desto mer smyger sig en annan ton in i "flickbokskänslan". Hon hade stormiga kärleksaffärer och var gift tre gånger (Mickey Rooney - som var notoriskt otrogen - Artie Shaw - som var en knepig typ - och med Frank Sinatra) och var god vän med den märklige Howard Huges. Man får en känsla för hur filmindustrin verkligen är en industri, där inte bara filmerna utan även skådespelarna är produkter. Det är lätt att förstå att det kan vara ett tröttsamt liv, detta att ständigt vara påpassad. Insprängt i boken finns även kortare kapitel skrivna av personer som stod Ava Gardner mer eller mindre nära. Ibland bekräftar de vad man nyss har läst, ibland har de en ganska annorlunda bild av henne än vad hon säger själv.

Det händer rätt sällan att jag läser (själv)biografier; denna var en present från en vän till följd av vårt gemensamma filmintresse. Jag tyckte mycket om att läsa den, skrattade ibland högt - Ava Gardner må ha varit en något motvillig stjärna, men hon tycks ha varit en intressant person, och ett väldigt trevligt sällskap i bokform.

Livet på Scotland Street 44 - Alexander McCall Smith

En varm och trevlig, lite smårolig, bok om några människor i olika åldrar som bor i samma hus.
Romanen började som följetong i en dagstidning.

Inget direkt märkvärdigt, men liksom... vänligt. Även om det inte riktigt känns som "min stil", så var det trevlig avkoppling.

Skattsökaren - J.M.G. Le Clézio

Alexis och hans syster Laure växer upp på en isolerad egendom på Mauritius. De umgås mest med varandra - de undervisas av sin mor, som de avgudar - och den jämnårige pojken Denis. Det är en vacker, nästan paradisisk tillvaro, fast de ibland drömmer om rikedomen ute i stora världen när de sitter på vinden och läser de engelska tidningar deras far prenumererar på.

Men så händer det otänkbara - faderns affärer går fel, han förlorar allt, och familjen måste flytta. Alexis flyttar till en internatskola där han får tiden att gå genom att dagdrömma om sjörövare och skatter. Fadern dör, och han lämnar ingenting i arv åt sina barn utom en dröm om en skatt som ska finnas på ön Rodriguez. Alexis ger sig av för att finna den...

Hans ihärdighet, hans besatthet, vet inga gränser. Han möter kärleken och han upplever Första världskrigets skyttegravar. Men skatten, skatten. Till slut vet man nästan inte om det är vackert, spännande, sorgligt eller rent av lite otäckt...

Skattsökaren är en mycket tät, poetisk berättelse om kärlek och drömmar och tidens obönhörliga gång.

Den trånga porten - André Gide

André Gides Den trånga porten (La porte étroite, 1909) handlar om kärleken mellan Jérôme och Alissa, kusiner som har älskat varandra sedan barndomen. De är båda två starkt religiösa och delar föreställningen om att deras kärlek fullkomnas i att de delar samma hängivenhet för Gud. Genom att älska Gud högst av allt kan de mötas på ett högre plan.

Men det blir bekymmer. Alissa oroas av att Jérômes strävan av att nå högre på dygdens väg kanske motiveras mer av att han vill imponera på henne än att han älskar Gud. Alltså; även om hon älskar honom också, så kan hon inte stå ut med tanken på att någonting går före Gud. Dessutom är hon rädd att han gör sig en idealbild av henne och att hon inte är värd hans dyrkan. Snart anser hon att de nöjen de har tillsammans - till exempel att läsa samma böcker och diskutera dem - blir att stå ivägen för deras kärlek de blir för upptagna av det jordiska. Och det är inte meningen att de ska tacka Gud för den lycka de får av varandra, utan de ska bli lyckliga tillsammans genom Gud...

Tanken är att den enda sanna glädjen kommer från Gud. Något sådant som att till exempel läsa och då finna glädje i själva språkets rytm och skönhet blir till slut syndfullt för Alissa. Hennes resonemang går allt längre. Hon anser även att deras kärlek kan komma att krossas om de gifter sig (deras förhållande är naturligtvis helt platoniskt), eftersom det är troligt att de inte kan leva upp till idealen. Om de träffas blir de bara besvikna - bättre då att bara brevväxla och låta känslorna förädlas den vägen. Men de driver det hela för långt. Alissa betonar att deras själsliga gemenskap bara blir större av att de är ifrån varandra, men egentligen är hon väl mest rädd. Dels för att verkligheten riskerar att göra dem besvikna, men också för att hon fruktar att de ska bli så lyckliga tillsammans att de glömmer Gud.

Sedan försöker hon få Jérôme att sluta älska henne. Hon tycker att han är ämnad till "något större" och att hon står i vägen för honom - genom sin kärlek. Hon försöker få honom att tro att hon är förändrad, att hon inte älskar honom som förr och att kärleken är en dröm.

Det är ett offer. Hon intalar sig att hon offrar sin lycka för hans skull, för att det är vad kärleken till Gud kräver av dem båda. Just för att hon älskar honom måste hon avstå... Ja, det kan finnas omständigheter - i Alissas fall hennes religiösa tro - som leder till försök att förneka sin egen vilja, att utplåna den. Hur kan min vilja vara så viktig, jämfört med (en motstridig) uppfattning om "det Rätta"? Alissa funderar: "Hur lycklig skulle inte den själ vara, för vilken dygd vore detsamma som kärlek". Hon intalar sig att om hon skulle kunna underkasta sig med glädje, så blir hon lugn - och kanske lycklig. Egentligen finns ingen anledning, utom föreställningen om Guds krav - men resultatet blir bara plåga. De försöker båda gå askesesn väg, men de offrar inte jordisk kärlek med lätthet och självklarhet, utan av självpåtaget tvång. Syftet är att nå högre mot Gud.

Fast den tanken uppfattas också som syndig! Det Alissa vill är helt enkelt (?) att offret inte ska uppfattas som offer, utan att hon ska bli likgiltig... att allt utom Gud ska utplånas i henne. Det lyckas inte: "Jag känner det väl, jag känner det på min sorg, att offret inte är fullbordat i mitt hjärta". Nej, för när offret/underkastelsen är ett tvång nås ingen fullbordan, ingen fullkomning, bara jagutplåning.

Man kan verkligen undra hur det går till att man når till detta. Även Jacques i La symphonie pastorale förespråkade underkastelse som vägen till Gud, medan hans far hade en annan syn på kärlek som det väsentliga. Varför är det så lätt att fastna i det negativa, att tro på det hårda och misstro det vackra? Misstro sin längtan? Det kan man fundera på. André Gide är fascinerande.

Jonathan Strange & Mr Norrel - Susanna Clarke

En gång i tiden var England ett land där magin flödade och hade gott anseende. Numera finns det dock bara teoretiska magiker kvar. Eller, vänta nu; det ryktas om att det faktiskt finns en man som ännu utövar äkta magi...

Mr Norrell håller sig helst i sitt bibliotek och vill inte besväras av teoretiska magikers frågor och funderingar. Men till sist förstår han att nu är tiden inne för att återbörda den äkta magin till England, och han reser till London för att stå till regeringens tjänst i kriget mot Napoleon. Han blir mycket hyllad för sina bedrifter. Men så tar han sig en lärjunge, den unge begåvade Jonathan Strange. Det visar sig snart att dessa båda har väldigt olika idéer inte bara om hur Napoleon ska bekämpas utan om hur magin bäst ska bedrivas; ja, om själva dess grundläggande principer...

Samtidigt smider en äldre gentleman med tistelfjunshår sina ränker kring butlern Stephen Black och hans härskarinna Lady Pole - eller gör han dem i själva verket en stor tjänst med sin ivriga uppmärksamhet?

Susanna Clarke har skrivit en hejdlös - framför allt hejdlöst lång - blandning av fantasy och historisk roman. Boken är spännande - en riktigt otäck spökhistoria ibland! - och bitvis rolig (den innehåller dessutom mängder av sidospår och utvikningar i fotnoter), men kanske lite väl lång egentligen...

Bonjour tristesse - Francoise Sagan

Sjuttonåriga Cécile är en livsnjutare som tar dagen som den kommer och inte gör sig så mycket bekymmer; en attityd hon fick lära sig av sin levnadsglade far två år tidigare, då hon vid femton års ålder lämnade internatskolan. Nu är de på semester, de har hyrt ett hus vid Medelhavet, tillsammans med pappans senaste unga älskarinna Elsa. Det är ett ganska behagligt liv:

Je m'allongeais dans le sable, en prenais une poignée dans ma main, le laissais s'enfuir de mes doigts en un jet jaunâtre et doux, je me disais qu'il s'enfuyait comme le temps, que c'était un idée facile et qu'il était agréable d'avoir des idées faciles. C'était l'été.

Men enkelheten kompliceras mycket snart av att Anne, den döda moderns nära väninna, dyker upp för att tillbringa lite tid med dem. Anne är en helt annan typ av person än Cécile och hennes far, hon står för ett annat slags liv: rutiner, ordning, lugn, värdighet, elegans... Cécile blir kluven mellan sin tillgivenhet för Anne och sin dragning till allt det hon står för, och sin rädsla för att tillvaron kommer att förändras och att hon ska bli tvungen att ge upp sitt bekymmerslösa glidande genom livet till förmån för något allvarligare, kanske tråkigare, kanske sämre... När det så visar sig att faderns känslor för Anne är starkare än vad man kanske skulle kunna tro, kokar Cécile ihop en plan som hon tänker genomföra tillsammans med pojkvännen Cyril och Elsa. Hon fångas av sin egen lek...

Françoise Sagan, vars efternamn egentligen var Quoriez, gjorde en sensationell debut 1954 med Bonjour tristesse. Boken blev en succée men gjorde också skandal på grund av sitt ämne och sin frispråkiga behandling av kvinnlig sexualitet; någonting sällan sett på den tiden. Att följa Céciles tankeprocess - hon lyckas tänka både djup och mycket, samtidigt utan tillräckligt mycket insikt och analys; trots allt är hon bara sjutton år - är en väldigt intressant upplevelse.

Boken är filmad 1958 med Jean Seberg i huvudrollen, och 1995 i en TV-version. Även Françoise Sagans liv har blivit film.

Hur jag blev författare - Diverse författare

Fjorton svenska författare, bland andra Torgny Lindgren och Jan Guillou, berättar om sina förhållanden till läsning och böcker, och om uppväxt, och om hur de själva började skriva.

Ja, skrivande är ju alltid intressant att prata om; visst kan det vara spännande att höra framgångsrika författare berätta om sina "resor" fram till dit där de är idag. Men kanske inte fjorton gånger i följd...

Boken tycks vara ämnad främst för yngre läsare.

Garçon manqué - Nina Bouraoui

Garçon manqué handlar om Ninas uppväxt i Algeriet, och sommarloven som hon tillbringar i franska Rennes tillsammans med systern och morföräldrarna. Hon är en pojkflicka som hellre spelar fotboll och dyker från klipporna än ägnar sig åt mer "flickatiga" lekar - där hon växer upp är hon den enda flickan som spelar fotboll. När hon kommer till Rennes ogillar hon att bära klänning, men hur som helst iakttar hon sin omgivning och analyserar den med skarp blick; försöker förstå personerna och livet omkring sig. Var hon än är känner hon sig lite halv - hon talar inte så bra arabiska, men är ändå inte helt och hållet fransyska. Ibland kallar hon sig Achmed, men ändå är hon ju ingen pojke (hennes bästa väns mamma tror att om sonen umgås för mycket med en flicka så kan han bli homosexuell). Helst kallar hon sig Brio; då känner hon sig fri.

På svenska heter boken Pojkflickan. Det är en berättelse om uppväxt och om ett författarskaps födelse.

Goodnight, Friend - Nicolas Kurtovitch

Goodnight, Friend är en roman på franska om en familj på Nya Caledonien. Det som skildras är en värld där traditioner och familjeband inte bara har stor betydelse utan även stark makt.

Léas far är fängslad för ett brott han har begått för familjehederns skull. Men därmed är inte försoningen nådd. Léa måste ge sig av för att finna sin äldre bror, som har gett sig av från familjen...

Romanen är uppbyggd av ett intressant ständigt växlande berättarperspektiv. Ibland är det Léa som för ordet, ibland är det hennes adoptivbror eller dennes flickvän, eller så är det modern eller den yngsta systern... Intressant även att läsa om en del av världen som jag inte känner särskilt väl till. Berättelsen är lite svårläst just på grund av de ständiga växlingarna; tempot är ändå ganska lugnt, samtidigt som historien är spännande. Vad är det Léas far har gjort? Var befinner sig hennes bror? Kommer något hemskt att hända?.....

Innan männen - Nina Bouraoui

En kortroman som jag nu, eftersom jag har läst ett par böcker, kallar: "i typisk Nina Bouraoui-stil"... och det är en stil som jag gillar.

Innan männen (Avant les hommes) handlar om en tonårskille som har sommarlov. Han ägnar sin mesta tid åt att fundera på Livet, på sina föräldrar - hur de har format honom, och varandra, och hur han kan forma sig utan dem - och han tänker även på åtrå, på män, och på kärleken -- mest av allt tänker han på den jämnårige Sami som är föremålet för hans allra största längtan.

La symphonie pastorale - André Gide

En vacker berättelse om den omöjliga kärleken mellan en blind flicka och den gifte äldre man som inte bara tar sig an hennes utbildning utan försöker hjälpa henne till ett normalt liv.

Eller, det var i alla fall min tolkning av denna berättelse av nobelpristagaren André Gide (1869-1951). Jag har försökt läsa mer om honom och hans verk, men har hittat mycket lite information i de böcker jag just nu har tillgängliga. På internet har jag läst diverse uppfattningar som skiljer sig från min. Prästen och familjefadern (namnlös) som tar sig an den unga Gertrude beskrivs i samtliga texter jag har sett på internet som en kallhamrad och obehaglig typ som i princip utnyttjar hennes ungdom och naivitet. Jag antar att sonen Jacques då ska föreställa en hjältetyp?

Och det är ju märkligt, för jag tänker precis tvärt om. Det är mannens fru som är kall och obehaglig - även om han försöker påstå att hon har ett gott hjärta innerst inne kan jag som läsare se att han mest försöker finna ursäkter; det gör man ju så gärna när man är fast i en situation. I beskrivningen av mannens och hustruns relation tycker jag mig få en tydlig bild av ett förhållande som inte är vad det borde vara, och mina sympatier är i det här fallet på mannens sida.

Även om man naturligtvis kan ifrågasätta lämpligheten i att bli kär i någon som är ung nog att vara ens dotter, tycker jag att det verkar fullt rimligt att det händer. Han är inte ens medveten om det först, vill inte inse att det är så, och när han förstår att Gertrude har känslor för honom vågar han inte riktigt ta det på allvar. Och han är en man som ser kärlek, medmänsklighet och värme som viktiga värden. "Det finns ingenting ont i kärleken", säger han till Gertrude, då hon undrar om deras känslor för varandra verkligen kan få existera.

Medan sonen Jacques, som för övrigt är kär i Gertrude, står för en helt annan grundhållning. Underkastelse, lydnad, moralregler. Verklig lycka kommer av att göra sin plikt, ingenting annat. Hans Gud är straffande och förbjudande, medan faderns Gud är varm och kärleksfull. Två olika uppfattningar ställs mot varandra: All kärlek är bra kärlek, eller: Kärleken får bara finnas inom vissa givna ramar och det är inte tillåtet att gå utanför dem. Och när Gertrude blir seende efter en operation, är det första hon ser denne unge mans gravallvarliga vackra ansikte, och han berättar för henne att världen och mänskligheten är full av synd. Nu kan hon för första gången se livet som det verkligen är, både bokstavligt och symboliskt -- och det är Jacques världsbild som blir det första hon "ser". Varpå skam och skuld leder till katastrof...

Jag tänker att denna upplösning är självklar, i och med att den är "moraliskt riktig" i de flestas ögon: En gift man får inte bli kär i en ung flicka och Gertrudes skuldkänslor är därför befogade... samtidigt som det "egentliga" budskapet är det motsatta. (Jag har lite svårt att egentligen samla tankarna kring vad det här betyder; om det inte i själva verket är så att vissa nyanser har gått mig förbi på grund av språket så att jag missat någon viktig undertext? Hm.) Kärleken kan drabba vem som helst hur som helst, ålder och omständigheter (eller kön; Gide var homosexuell, men det hade kanske blivit för magstarkt för hans samtids läsare om Gertrude varit en ung man) spelar kanske ingen roll, eller gör de? Låt vara att deras kärlek är omöjlig, åtminstone enligt den tidens förutsättningar - berättelsen utspelar sig under slutet av 1800-talet, då man väl inte gärna såg att en präst skilde sig - och även om man tar lättare på saker och ting nu för tiden är väl stor åldersskillnad fortfarande något av ett tabu, men när han säger: "Le mal n'est jamais dans l'amour", så vill jag gärna tro honom...

IMDb upplyser om att La symphonie pastorale är filmad 1946.