onsdag 27 juli 2011

Simple - Marie-Aude Murail

Marie-Aude Murail har skrivit många böcker för barn och ungdomar och hon väljer ofta ämnen som är, för en fransk läsekrets, lite ovanliga för åldersgruppen. I Simple handlar det om att skapa förståelse för funktionshinder.

Huvudperson är sjuttonårige Kléber som kommer till Paris med sin äldre bror. Till hösten ska han börja en ny skola och han ska bo tillsammans med sin bror. Det är bara det att brodern, som kallas Simple (enkel), är som ett stort barn i en ung mans kropp. Han säger alltid rakt ut vad han tänker, han kan inte räkna, han har ingen klocka eftersom han alltid tar sönder sådant för att se om det finns en liten gubbe inuti, och hans bästa vän är tygkaninen Monsieur Pinpin. Han försätter ofta sig själv och sin bror i knepiga situationer (inte sällan på grund av Monsieur Pinpin).

Pojkarnas mamma är död sedan ett antal år tillbaka och pappan är omgift med en ung kvinna som helst vill ha så lite med Simple att göra som möjligt. Simple har tillbringat en hel del tid på Malicrox, ett hem för personer med vårdbehov, men Kléber gillar inte hur stället har kuvat och kväst hans bror och har därför fått pappans tillstånd att ta Simple där ifrån. Simple leker ofta Malicroix med sina leksaksfigurer: "Vi säger att det här är pappan och det här är barnet. Barnet är en idiot så pappan skickar honom till Malicrox"... Men nu är de i Paris, hos en gammal släkting som verkar vara lite rädd för Simple, som inte tycker om henne, och Kléber letar därför efter ett eget boende.

Han finner ett kollektiv i en lägenhet, där det finns två små lediga rum. Där bor Enzo med sin vän Corentin, dennes syster Aria samt Arias pojkvän Emmanuel. Alla dessa är i tjugoårsåldern. Enzo är den som figurerar mest i handlingen, en butter ung man med författarambitioner och en het kärlek till Aria som mest verkar tycka att han är ganska dryg. Delvis kan jag hålla med henne, särskilt när han tar hjälp av en granne, den gamle Monsieur Villededieu, som ger råd av typen: "Var stark och visa att du är en man!"

I början vet inte ungdomarna vad de ska tänka om Simple. Som alla andra som möter honom blir de ställda, generade och vet inte hur de ska behandla honom. Gradvis inser de dock att de kanske ändå har något att lära av honom ändå och både han och hans bror finner sin plats hos dem. Malicroix hotar dock fortfarande i bakgrunden, allt medan Kléber slits mellan två olika tjejer i sin klass.

På det stora hela är det här en underhållande och tänkvärd bok om att växa upp, om kärlek och att acceptera varandras olikheter. Kléber hamnar ofta i kläm mellan viljan att leva sitt eget liv och att alltid sätta sin bror i första rummet, något som säkert kan kännas igen av andra som har anhöriga med funktionshinder. Något som störde mig lite var att vissa av relationerna mellan tjejer och killar är lite väl stereotypiskt skildrade (man får hoppas på att läsarna ser det komiska i M. Villededieu istället för att ta honom på allvar), särskilt när det gäller de två flickor som Kléber tycker om. Den ena är krävande, högljudd, utmanande och drivande, den andra är stillsam, vänlig, blyg och mjuk... Vem av dem som Simple gillar bäst, och vem som Kléber slutligen väljer, tja...

En sak som jag i början förvånades mycket över var hur Simple blir bemött av sin omgivning. Alla som möter honom första gången blir chockade och nästan arga, som om personer som Simple borde hållas bakom lås och bom. Detta är dock realistiskt skrivet enligt min lärare; även om det börjar bli bättre nu med öppenheten och toleransen i det franska samhället. Det är attityden att Simple måste hållas undangömd som Kléber protesterar mot och som är bokens viktigaste budskap: Simple kanske inte är som alla andra, men han är ändå värdefull som människa och vän till alla oavsett deras ålder och bakgrund.

Något annat jag funderar på är vilken åldersgrupp boken riktar sig till. Tydligen ska det vara 11-12-åringar, vilket jag tycker känns lite märkligt med tanke på huvudpersonernas ålder (mellan 17 och 25) och den stora vikt som läggs vid deras sexuella relationer. (I sammanhanget kan dock noteras ett litet plus för hintarna om Corentins eventuella känslor för vännen Enzo -- det är dock mycket subtilt och kan säkert helt missas om man inte har ögonen öppna.) Simples historia kan dock vara intressant och viktig att ta del av för alla åldrar. Temat är allvarligt men tonen humoristisk och innerlig. Man både upprörs, berörs och skrattar, även om inte allt alltid känns helt trovärdigt.

Simple har fått flera franska och även tyska utmärkelser. På svenska heter boken Pucko och kategoriseras på flera sajter som passande för 12-15-åringar.

måndag 18 juli 2011

Chronicles of the Cursed Sword - Yeo Beop-Ryong & Park Hui-Jin

Chronicles of the Cursed Sword är del 7 i en serie mest tänkt för yngre tonåringar. Den handlar om föräldralöse Rey som tillsammans med en jämnårig flicka uppfostrats av en gammal mästare i stidsteknik (vissa av teknikerna inkluderar magi). Mannen dödas av en demon och Rey måste ge sig ut i världen. Han har ett mäktigt demonsvärd med sig, och träffar på diverse figurer som hjälper -- eller stjälper -- honom på hans väg. bland karaktärerna finns kungar, kejsare och diverse varelser av alla möjliga slag. I den här boken börjar det visa sig att det finns många som vill honom väldigt illa.

Så pass mycket går att förstå, men eftersom det här är del 7 är det ganska svårt att egentligen begripa historien och hålla isär karaktärerna och deras olika relationer till varandra. Det mesta går mig nog förbi; det beror säkert delvis på att jag kom in just vid denna punkt i serien, men kanske är inte demoner och mystiska krigare riktigt min grej, åtminstone inte i den här formen...

Anledningen till att jag läste del sju var att det var det lägsta nummer i serien bokhandeln hade, och de andra två eller tre serierna var det likadant med, förutom någon som jag inte tyckte verkade intressant... Jag ville ändå försöka läsa någon manga för att prova på det... (Det här, blev jag dock upplyst om, är inte ens Japansk manga utan manhwa från Korea...) Jag tror säkert att det finns annat där ute som passar mig bättre.

söndag 10 juli 2011

Par le feu - Tahar Ben Jelloun

Par le feu (Genom elden, 2011) handlar om Mohammed, tunisisk arbetslös akademiker. Han är förälskad i Zineb men de kan inte gifta sig innan han får ett jobb. När fadern dör blir Mohammed familjeförsörjare (han har flera yngre syskon och modern har diabetes) och tar över dennes ambulerande fruktaffär.

Konkurrensen är stor och det går inget vidare, men han håller sig i alla fall flytande tills polisen börjar lägga sig i. Polisen måste man hålla sig väl med, annars vet man hur det går. Men Mohammed har inte gjort något fel, han vill inte krypa och fjäska för överheten. Han går så långt som till att klippa ut en bild på presidenten ur en tidning, för att ha något till hands om han blir tillfrågad. Till sin mamma säger han att poliserna ju också har folk över sig och familjer att försörja, och "fattiga tycker aldrig om varandra." Men till slut utsätts han för rena trakasserier.

När Mohammed inte får någon hjälp någonstans utan bara blir hånad och trakasserad gör han något drastiskt. Han sätter eld på sig själv och blir en fackla som lyser upp hela världen.

Denna korta text -- knappt femtio sidor i pocketformat -- är enkelt och fint skriven. Själva berättelsen är fiktiv med händelserna som beskrivs har inträffat; det är en skildring av dagarna som föregick Tunisiens Jasminrevolution. Det är verklighetsnära, gripande och tankeväckande om vad förtryck och korruption kan göra med ett land och hur det kan förstöra människors liv. Vid ett tillfälle, då Mohammed och Zineb går till polisen för att försöka reda ut situationen för Mohammed blir de bemötta med ett hånfullt: "Tror ni att ni är i Sverige eller?"

Club Dead - Charlaine Harris

Den tredje boken om den tankeläsande servitrisen Sookie Stackhouse och hennes vänner och fiender bland vampyrerna är ganska lik föregångarna. I den här berättelsen blir hennes pojkvän Bill kidnappad på grund av ett hemligt projekt han arbetat med -- så hemligt att inte ens Sookie fått veta några detaljer -- och det hänger nu på henne att rädda honom. Hon är rätt sur på honom eftersom han även tycks ha varit otrogen mot henne men ger sig ändå av tillsammans med Alcide, en varulv, för att finna honom. De hamnar bland annat på Club Dead, en klubb för nattens varelser som är råare och mer exklusiv än Erics Fangtasia, och långt farligare än Merlotte's.

I den här boken figurerar varulvar mer än tidigare. Det uppstår vissa gnistor mellan Sookie och Alcide, och spänningen mellan henne och Eric bara växer. Bubba, det vill säga vampyr-Elvis, drar även han sitt strå till stacken. Det är lätt att hänga med, texten är medryckande, och trots att det blir lite drygt ibland (och inte direkt olidligt spännande -- man tvivlar aldrig på om de flesta ska överleva, men undrar kanske om Sookie ska falla för Erics förförelseförsök till slut) är det ändå ganska underhållande. Nu var det ju också ett år sedan jag läste den förra boken...

Jag har inte sett tredje säsongen av True Blood, så jag vet inte hur boken förhåller sig till den.

Ni d'Adam, ni d'Eve - Amélie Nothomb

Ni d'Adam, ni d'Eve handlar om när belgiska Amélie i tjugoårsåldern återvänder till Japan, det land där hon tillbringade sin tidigaste barndom. Skildringen börjar några månader innan tiden som beskrivs i Stupeur et tremblements och handlar om Amélies privatliv; mindre kaotiskt än arbetslivet men inte mindre upplevelserikt.

Fylld av entusiasm och kärlek inför landet som hon tänker på som sitt eget bestämmer hon sig, nyanländ, för att ge privatlektioner i franska för att också själv lära sig bättre japanska. Den ende som svarar på hennes annons är den unge studenten Rinri. Hans franska är hemskt dålig men eftersom Amélies japanska befinner sig på en femårings nivå går de bra ihop. De blir vänner och så småningom ett par. Tillsammans går de igenom språk- och kulturkrockar, festligheter och äventyr som bestigning av Fuji. Vid ett tillfälle går Amélie även vilse i en snöstorm.

Berättelsen är enkel och underhållande, om vänskap och kärlek och att finna sin identitet. Nothomb skriver ganska humoristiskt och språket är inte allt för avancerat. Den är bra, men inte lika stark som föregångaren.

tisdag 5 juli 2011

L'exil selon Julia - Gisèle Pineau

Gisèle Pineau är en författare från Guadeloupe som har levt många år i Frankrike. Hennes böcker behandlar ofta teman som immigration. L'exil selon Julia ("Exil enligt Julia") är inget undantag. Romanen handlar om en familj från Guadeloupe som under 1960-talet flyttar till Frankrike.

Berättare är den lilla flickan Gisèle, i mitten av en syskonskara, och genom hennes ögon får man ta del av hemlandet, färden där ifrån, och försöken att skapa sig ett nytt liv i det kalla Europa - något som inte alls är lätt. I början av historien är hon en liten flicka men hon ska växa upp i Frankrike och i slutet är hon en tonåring mellan barndom och vuxenliv. Hon är en drömmare med stor fantasi men hon betraktar livet omkring sig med öppna ögon. Hon tänker mycket på sin mammas och sin farmors liv och är mycket intresserad av familjens historia. Hennes bröder och systrar är också viktiga för henne men spelar mindre roll i historien. Huvudpersonen som allting kretsar kring är dock farmodern Julia, som kallas Man Ya.

Man Ya har i hela sitt vuxna liv levt tillsammans med sin make Asdrubal, som hon kallar le Bourreau (bödeln) för att hon aldrig går fri från hans brutalitet. Han inte bara misshandlar henne, han ger henne en stark känsla av att hon bara är "en tjock och ful negress" som inte är värd något bättre. Hennes liv är hårt men hon finner sin tröst i trädgården och i kyrkan, dit hon går varje söndagsmorgon trots att det är mycket långt dit. Hon är mycket from och gör alltid sitt bästa för att förlåta sin makes brister. I det nya landet ägnar hon sig åt att ta hand om barnbarnen.

Ett av de viktigaste teman i romanen är exilen. Exil är att vara långt borta från sitt eget land, antingen av tvång eller nödvändighet, utan att egentligen vilja det. Familjen har valt att flytta till Frankrike och de har tagit Man Ya med sig för att få henne bort från Asdrubal. Men för Man Ya blir detta mycket svårt, hon känner sig som i påtvingad exil och blir till sist mycket olycklig. Hon tycker inte om Frankrike där allt, verkligen allt, är annorlunda.

För berättaren är det också svårt. Hon lyssnar till Man Yas historier och för henne blir Guadeloupe ett mytiskt paradisland. Samtidigt vill hon känna sig hemma i Frankrike men det är svårt på grund av rasismen som finns över allt. I skolan finns ingen som liknar henne och hon har inga vänner, och även om inte de andra barnen alltid mobbar henne så finns det vissa lärare som gör det. Men för Man Ya innebär exilen något ännu värre. Hon saknar inte bara landet utan även sin make. Hennes son menade väl när han tog henne med sig men hon blev olycklig av det.

Det har aldrig funnits någon kärlek mellan de två, förutom kanske under kriget, då Asdrubal också levde i exil. Då skrev han vackra kärleksbrev som en grannflicka läste upp, men efter hans hemkomst började misshandeln igen. Trots detta önskar Man Ya bara en enda sak: att få återförenas med sin make. Eftersom de är gifta är det hans rättighet att behandla henne precis som han vill, tänker hon. Hon är mycket kuvad och det hon känner för Asdrubal är en kärlek mot allt förnuft: långt borta i fjärran land oroar hon sig för att han inte får tillräckligt med mat, att han känner sig ensam och övergiven. Det är Gud som har givit henne denne make och alltså kan hon aldrig lämna honom. Men hon har lämnat honom. Detta är för henne den största exilen. Hon lider utan honom och som läsare blir det nästa plågsamt att bevittna det. Att kunna uthärda svårigheter och att kunna förlåta sin bödel när man inte har möjlighet att lämna honom är mycket bra, men på samma gång har man ju bara ett liv och man måste tycka att Julias son gjorde rätt i princip när han tog henne med sig från Guadeloupe. Men exilen enligt Julia, det är att vara långt borta från Asdrubal. Det går som en klagosång genom hela boken.

Andra viktiga teman är rasismen och svårigheten att leva i ett land som bara har fientlighet att erbjuda både barn och vuxna. Men det handlar också om hoppet om att skapa sig ett bättre liv, och om kärleken till böcker och till skrivandet.

Romanen kan kallas "autofiction" - den är inte en självbiografi (i en sådan kan man ju inte beskriva saker man inte sett och andra människors tankar och känslor in i minsta detalj) men Gisèle Pineau har använt många av sina egna erfarenheter och sin egen familjs historia i skrivandet. Pineau har sagt att "skrivandet är en kamp, genom den konstruerar jag mig." (L'écriture est un combat, à travers elle je me construis.) Jag vet inte om alla författare ser sitt yrke som ett sätt att konstruera sig själva, men för den här bokens berättare är skrivandet ett fantastiskt äventyr. Det är ett sätt att förstå livet, det franska språket och även den franska identiteten, så väl som Man Yas och sin egen identitet. Hon skriver inte bara för att uppfinna utan för att upptäcka.

Pineaus stil är ganska komplex och svår. Visserligen är historien i sig lätt att förstå, till och med när man följer flera personer på olika platser (kvinnan och barnet, Frankrike, Landet, drömmarna, m.m.) men resan genom texten är ändå bitvis ansträngande. Detta kan jämföras med Marguerite Duras, där jag kan uppleva det motsatta: scenerna är korta och enkla på ytan och orden går lätt att förstå, men själva historien är ändå mycket mer komplex än vad ytan visar. Detta kan i och för sig delvis ha sin förklaring i att min franska är bristfällig, dvs problemet kan ligga hos mig själv snarare än hos Pineau... Hur som helst var boken ändå rätt intressant.

Ekologisk resa - Håkan Hedin

En ung man som tillbringat sina tonår med att supa och utföra småstölder och andra mindre bra gärningar vaknar upp och börjar omvärdera sitt liv. Han läser mycket, och han grips av idén att leva nära naturen. Full av brinnande iver ger han sig en tidig sommarmorgon av för att utforska delar av Sverige, Dalarna bland annat, på cykel. Han träffar en annan ung man som vill följa med för att ha något att göra medan han tar en paus i sitt ständiga drickande. De två är ganska olika men mellan dem utveckals en vänskap som hade kunnat utgöra en ännu starkare drivkraft i romanen, även om de homoerotiska underströmmarna rinner ut i sanden.

Romanen har som undertitel Roman om 70-talet, och genom huvudpersonen filtreras många av tidens tankar. Detta är ganska intressant, men texten får ibland en lite väl föreläsande karaktär (även vissa gånger då miljöerna beskrivs, med historiska bakgrunder) då romankänslan bryts och författarperspektivet blir lite väl tydligt.

Det är lite synd, för historien har potential att bli ännu mer fängslande. Om fakta och fiktion hade vävts samman lite mer (kort sagt mer gestaltning och mindre dramadokumentär om 70-talet), med fler och mer realistiska dialoger och en fördjupning av personerna och deras relationer, hade det kunnat bli mycket bättre. Som det nu är, är Ekologisk resa en ganska intressant och bitvis underhållande historia som är ganska fort glömd. Jag hade velat ha något mer... För cyklande naturentusiaster som själva var med på 70-talet fyller den dock kanske en viss nostalgisk funktion.

Av mig får boken godkänt. Värre finns det, som föregående recension visat. Här är jag ändå hela tiden intresserad av vad som ska hända härnäst, vilket måste ses som ett plus...

Min tidningsrecension.

Ljusets dotter - Elisabet Nemert

Elisabet Nemert är en produktiv författare som har skrivit flera romaner i historisk miljö. Den senaste, Ljusets dotter, utspelar sig på 1700-talet, under Gustav III:s sista tid i livet.

Berättelsen handlar om den unga Maria Wessman, mobbad av sina jämnåriga och hunsad av sin brutale far. Dock har hon en sällsynt musikalisk begåvning. Denna, tillsammans med den gode och driftige äldre brodern, hjälper henne att lyckas i livet.

Ja, det är egentligen inga fel på grundingredienserna. Problemet är hur författaren hanterar stoffet. För att vara den sjätte romanen i ordningen är denna förbluffande dåligt skriven. Inte nog med att bildspråket består av idel slitna klyschor, gestaltningen är ytterst bristfällig. Personbeskrivningarna är enkla och saknar djup, ingenstans finns utrymme för läsaren att tänka själv. Mindre adjektiv, mindre förklaringar, mer tillit till läsaren... Som det är nu kan man glida igenom texten utan att behöva tänka ett dugg på varför personerna gör som de gör eftersom allt redan serveras. Dessutom är miljöbeskrivningarna oftast torftiga och den historiska bakgrunden känns påklistrad. För många bifigurer kommer in i handlingen och gör historien plottrig, istället hade författaren kunnat fördjupa huvudpersonerna.

Titeln och omslagsbilden liknar en fantasyroman men en sådan är det inte. Inte riktigt. Romanen har vissa vagt övernaturliga, mystiska inslag som skvalpar runt någonstans i bakgrunden. Detta hade egentligen kunnat uteslutas, eftersom det inte blir något av det hela. Ingenstans blir man överraskad, utgången är redan given, och till och med i de partier då författaren försöker skapa spänning blir det konstigt eftersom händelserna berättas i en konstig ordning. Till exempel när Maria och Tobias rusar hem, på var sitt håll, med andan i halsen, eftersom de tror att modern är i fara. Det är bara det att läsaren redan vet att faran är över.

Sammanfattningsvis kan man säga att det här möjligtvis är bättre än en Harlequinroman, men det är marginellt. Det liknar mest en veckotidningsnovell i romanform för läsare som inte har högre krav än att få en lättsmält historia om en kuvad vacker flicka som får revanch, utan att lämna något bestående intryck.

måndag 4 juli 2011

Moderato cantabile - Marguerite Duras

Titeln på denna roman av Marguerite Duras kommer från inledningen. En pianolärarinna frågar en liten pojke vad "moderato cantabile" betyder. Han spelar duktigt, men tycker att det är tråkigt, och han vägrar att svara. Han tiger envist, eller säger att han inte vet, medan lärarinnan blir allt mer frustrerad eftersom hon har talat om för honom massor av gånger vad orden betyder.

Så hörs ljud utifrån gatan. Pojkens mamma, Anne Desbaresdes, går nyfiket fram till fönstret... men de får lov att vänta tills lektionen är slut innan de får veta vad som hänt. Ett mord har skett inne på en bar; en kvinna är död och en man klänger sig fast vid hennes kropp, medan nyfikna människor står runt omkring och ser på.

Anne promenerar alltid runt i staden med sin son varje dag. Nästa dag går hon tillbaka till baren och beställer ett glas vin. Hon är ovan vid att dricka vin, och det är även ovanligt att se en ensam kvinnan på ett sådant ställe. Men baren är nästan tom, sånär som på Chauvin, en man som är främmande för henne men som känner Mme Desbaresdes väl till utseendet. De båda börjar samtala med varandra.

Det är dessa samtal som utgör ramen för handlingen. Anne är nyfiken på mordet som skett och vill att Chauvin ska berätta saker för henne. Han vet inte så mycket men han börjar hitta på i alla fall, och han ställer frågor om henne själv, tillslut börjar han berätta om henne också och det är som om de inte längre vet om de pratar om varandra, om mannen som dödat sin fru, eller om helt fiktiva människor. Hur det än är så kommer Anne tillbaka dag efter dag.

Moderato cantabile kan beskrivas som en historia om kärlek över klassgränserna; förbjuden kärlek och ord som inte får sägas ut, en man och en kvinna som balanserar på skandalens rand. Men det behöver inte vara så. Det kan vara en studie i maktbalansen i ett förhållande, mannens vilja att kontrollera kvinnan och återskapa henne på ett sätt som gör henne mindre hotfull för honom själv. Det kan också vara någonting annat. Det kan vara så att Anne är en olycklig kvinna som inte känner sig levande längre. Genom att försöka förstå passion och våldsamma känslor - genom att lyssna på Chauvins historier - och genom att berusa sig på vin försöker hon komma bort från sitt livs snäva gränser. Chauvin och allt han säger är mycket långt från hennes vanliga liv men han skulle kunna vara vem som helst för henne. Det kan vara så att han försöker förföra henne, han kanske blir förälskad i henne eller så är han bara attraherad av henne - denna vanligtvis så oåtkomliga gifta kvinna som enligt samhällets regler inte borde slå sig i slang med en vanlig arbetare - men han kan aldrig riktigt komma åt henne. Jag får uppfattningen att i allt han berättar finns en underliggande fråga om vad hon egentligen vill att han ska säga, vad hon är ute efter. Jag tror inte att hon vet det. Hon kommer till baren i sökandet efter någonting som saknas i henne liv. Hon kan inte prata med sin son - han är för ung - uppenbarligen inte med sin man, och inte med pianoläraren för det passar sig inte... men Chauvin är en främling. Han kan hjälpa henne mot sanningen genom orden. I slutändan förstår hon att hon på ett sätt redan är död. Eller så förstår hon att hon faktiskt inte alls vill dö...

(Det kan hända att jag är alldeles ute och cyklar, men jag tycker mig se någon form av parallell mellan Moderato cantabile och filmen Nathalie... [Anne Fontaine, 2003]. Mest i strukturen - samtalet, sökandet efter någonting som är outsagt, den ovissa maktbalansen och osäkerheten, spänningen mellan de två som talar och den något tvetydiga upplösningen - men redan för länge sedan tyckte jag att det fanns något "durasiskt" över Nathalie... på något vis... Det vore intressant att veta om någon annan någon gång gjort samma iakttagelse...)

Det faktum att man kan tolka romanen på olika sätt betyder inte att den är obegriplig, men att man måste läsa mellan raderna. Allt är inte helt klart vid första ögonkastet - men när är det någonsin det när det gäller Duras? Det är en kort roman, luftig och lättläst, men ändå i allra högsta grad substantiell. Vartenda ord är viktigt och ingenting är obetydligt. Det finns allt för många böcker överallt där allting är övertydligt och förenklat, vilket är oerhört tröttsamt och irriterande. Av Duras får man däremot någonting äkta. Det finns en kraft i skrivandet som säger att orden är det viktigaste som finns i livet.