Följande inlägg innehåller "spoilers" för boken så väl som för True Blood, säsong två.
Det här skulle jag egentligen ha skrivit för några dagar sedan då tankarna var färska... Nåja. Ja, det blev alltså så att den första boken i högen jag kastade mig över var Living Dead In Dallas. Andra boken om Sookie Stackhouse och vampyrerna och alla de andra i den lilla staden Bon Temps, känd från TV.
Hm. Alltså, jag är faktiskt inte säker på hur intresserad jag skulle vara av att läsa de här böckerna om jag inte hade sett True Blood. Nog för att böckerna är ganska annorlunda på vissa sätt; händelserna skildras lite annorlunda. På något sätt känns det ändå som att en del av nöjet ligger i att jämföra handlingarna, och det är väl egentligen lite konstigt när man läser en bok. Eller så är det bara det att handlingen skulle kännas mer spännande om det inte vore för att jag vet ungefär hur det ska gå. Och då blir det så att det intressantaste ligger i detaljerna som skiljer sig från True Bloods säsong två. Bills intressanta koppling till familjen Bellefleur, till exempel. (Men det kanske kommer.) Men jag måste säga att skaparna av TV-serien ändå har hittat rätt saker att skruva till och spinna vidare på. Som detta med att Jason i True Blood lierar sig med de fanatiska vampyrhatarna (när det gäller boken gillar jag hur Sookie blir hjälpt av en shapeshifter, och varulvarna - jag kan i och för sig tänka mig att sådana dyker upp i en senare säsong), att Godric var Erics skapare (men bokens Godric/Godfrey var en lite mörkare karaktär), att Lafayette fortfarande är vid liv, och framför allt att Maryann (bokens Callisto) spelade en så framträdande roll. Jag blev riktigt besviken när det genast slogs fast att hon var en menad och inte särskilt mystisk alls... samtidigt som jag nog nästan hade väntat mig det också.
Nu vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska säga. Någonting i boken inbjuder till slukande; tempot är högt och handlingen går hela tiden framåt. Sookie är en rätt sympatisk huvudperson. Men. Det är på gränsen. På gränsen till lite för rappt och käckt, på något vis. Just nu tänker jag att jag nog gärna kan läsa del tre också, ungefär på samma sätt som man tar en näve godis till eftersom skålen står inom räckhåll. På ett sätt lockar serien till sträckläsning, men vissa saker i andra boken i ordningen ger mig varningssignaler; det känns som om det finns risk för att man snabbt blir övermätt om man sträckläser. I den första boken, Dead Until Dark, presenteras huvudpersonen Sookie och hennes liv. Man får reda på hennes bakgrund, familjehistoria och hennes "speciella lilla svårighet", tankeläsningen. Sedan kommer Bill in i hennes liv, och handlingen tar fart. Problemet med andra boken är att en hel del saker berättas för andra gången. Det påminner lite om de där såporna där återblickar hela tiden förklarar och bromsar upp det som händer. Detta grepp är förstås jättebra för att locka nya läsare; man ska kunna hoppa in när som helst och ändå förstå vad saken gäller. Men för den som läser alla böckerna i ordning blir det kanske lite upprepande i längden. Jag vet i och för sig inte hur pass påfallande detta är i de följande böckerna. Och kanske är det någonting som alla bokserier har gemensamt? Man kanske inte ska sträckläsa i alla fall, utan sprida ut det lite?
Ja, lite ambivalent är jag alltså. Men jag kanske ska läsa vidare och se om den där vampyrdrottningen är något intressant i bokform...
Det här skulle jag egentligen ha skrivit för några dagar sedan då tankarna var färska... Nåja. Ja, det blev alltså så att den första boken i högen jag kastade mig över var Living Dead In Dallas. Andra boken om Sookie Stackhouse och vampyrerna och alla de andra i den lilla staden Bon Temps, känd från TV.
Hm. Alltså, jag är faktiskt inte säker på hur intresserad jag skulle vara av att läsa de här böckerna om jag inte hade sett True Blood. Nog för att böckerna är ganska annorlunda på vissa sätt; händelserna skildras lite annorlunda. På något sätt känns det ändå som att en del av nöjet ligger i att jämföra handlingarna, och det är väl egentligen lite konstigt när man läser en bok. Eller så är det bara det att handlingen skulle kännas mer spännande om det inte vore för att jag vet ungefär hur det ska gå. Och då blir det så att det intressantaste ligger i detaljerna som skiljer sig från True Bloods säsong två. Bills intressanta koppling till familjen Bellefleur, till exempel. (Men det kanske kommer.) Men jag måste säga att skaparna av TV-serien ändå har hittat rätt saker att skruva till och spinna vidare på. Som detta med att Jason i True Blood lierar sig med de fanatiska vampyrhatarna (när det gäller boken gillar jag hur Sookie blir hjälpt av en shapeshifter, och varulvarna - jag kan i och för sig tänka mig att sådana dyker upp i en senare säsong), att Godric var Erics skapare (men bokens Godric/Godfrey var en lite mörkare karaktär), att Lafayette fortfarande är vid liv, och framför allt att Maryann (bokens Callisto) spelade en så framträdande roll. Jag blev riktigt besviken när det genast slogs fast att hon var en menad och inte särskilt mystisk alls... samtidigt som jag nog nästan hade väntat mig det också.
Nu vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska säga. Någonting i boken inbjuder till slukande; tempot är högt och handlingen går hela tiden framåt. Sookie är en rätt sympatisk huvudperson. Men. Det är på gränsen. På gränsen till lite för rappt och käckt, på något vis. Just nu tänker jag att jag nog gärna kan läsa del tre också, ungefär på samma sätt som man tar en näve godis till eftersom skålen står inom räckhåll. På ett sätt lockar serien till sträckläsning, men vissa saker i andra boken i ordningen ger mig varningssignaler; det känns som om det finns risk för att man snabbt blir övermätt om man sträckläser. I den första boken, Dead Until Dark, presenteras huvudpersonen Sookie och hennes liv. Man får reda på hennes bakgrund, familjehistoria och hennes "speciella lilla svårighet", tankeläsningen. Sedan kommer Bill in i hennes liv, och handlingen tar fart. Problemet med andra boken är att en hel del saker berättas för andra gången. Det påminner lite om de där såporna där återblickar hela tiden förklarar och bromsar upp det som händer. Detta grepp är förstås jättebra för att locka nya läsare; man ska kunna hoppa in när som helst och ändå förstå vad saken gäller. Men för den som läser alla böckerna i ordning blir det kanske lite upprepande i längden. Jag vet i och för sig inte hur pass påfallande detta är i de följande böckerna. Och kanske är det någonting som alla bokserier har gemensamt? Man kanske inte ska sträckläsa i alla fall, utan sprida ut det lite?
Ja, lite ambivalent är jag alltså. Men jag kanske ska läsa vidare och se om den där vampyrdrottningen är något intressant i bokform...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar