Dead Until Dark är den första boken om Sookie Stackhouse, den tankeläsande servitrisen i den lilla staden Bon Temps, som mer än något annat längtar efter tystnad och lugn och ro i sitt huvud. När vampyren Bill dyker upp blir hon överförtjust, eftersom hon inte kan höra en enda gnutta av hans tankar. Dock kan inte alla så lättvindigt acceptera ett förhållande mellan en människa och en vampyr, och dessutom upptäcker Sookie snart själv att det inte är alldeles problemfritt att dejta en nattens varelse. Snart börjar dessutom andra unga kvinnor råka ut för att bli brutalt mördade...
TV-serien True Blood är baserad på böckerna av Charlaine Harris. Eftersom jag ser serien var jag lite nyfiken på böckerna, och har alltså nu plöjt den första. Dead Until Dark innehåller få överraskningar, vilket får ses som gott betyg åt TV-serien; den fördjupar snarare än drar ifrån. Boken är skriven i första person, och de andra karaktärernas göranden och låtanden beskrivs alltså bara ur Sookies perspektiv - men det känns som om det mesta som jag sett på TV ändå är väl grundat i första boken. Ja, förutom väninnan Tara, som inte finns med alls i boken - där har Sookie inga riktigt nära vänner alls, vilket förstärker hennes utanförskap en hel del.
True Blood är både mustigare och mörkare än hur Charlaine Harris skriver, men boken är lättläst och har sina humoristiska inslag. Första gången jag skrattade till var redan på första sidan, där New Orleans nämns som ett populärt tillhåll för vampyrer, på grund av "the whole Anne Rice thing, right?" Ja, äras den som äras bör! Ett stråk av allvar finns kanske i parallellerna mellan homofobi och, hm, vampyrfobi.
Det är sexigt, fartfyllt och ganska underhållande. Så värst mycket skräck kan man inte finna här; det är snarare spänning och äventyr. Kanske kommer jag att läsa ett par böcker till ur serien, kanske inte...
TV-serien True Blood är baserad på böckerna av Charlaine Harris. Eftersom jag ser serien var jag lite nyfiken på böckerna, och har alltså nu plöjt den första. Dead Until Dark innehåller få överraskningar, vilket får ses som gott betyg åt TV-serien; den fördjupar snarare än drar ifrån. Boken är skriven i första person, och de andra karaktärernas göranden och låtanden beskrivs alltså bara ur Sookies perspektiv - men det känns som om det mesta som jag sett på TV ändå är väl grundat i första boken. Ja, förutom väninnan Tara, som inte finns med alls i boken - där har Sookie inga riktigt nära vänner alls, vilket förstärker hennes utanförskap en hel del.
True Blood är både mustigare och mörkare än hur Charlaine Harris skriver, men boken är lättläst och har sina humoristiska inslag. Första gången jag skrattade till var redan på första sidan, där New Orleans nämns som ett populärt tillhåll för vampyrer, på grund av "the whole Anne Rice thing, right?" Ja, äras den som äras bör! Ett stråk av allvar finns kanske i parallellerna mellan homofobi och, hm, vampyrfobi.
Det är sexigt, fartfyllt och ganska underhållande. Så värst mycket skräck kan man inte finna här; det är snarare spänning och äventyr. Kanske kommer jag att läsa ett par böcker till ur serien, kanske inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar