Julie Lezzies korta roman Passerelles (185 sidor) är utgiven av Éditions Gaies et Lesbiennes och har en regnbågsrand på framsidan -- detta förmodligen för att den ska vara lätt att hitta för den som letar efter hbtq-litteratur. Vilket förstås kan vara bra. Det finns många som letar. Även moi gick ju till bokhandeln Violette and Co av en anledning. Men, men... känslan jag får är att om man väljer en roman med en regnbågsrand så väljer man bort någonting man får i de "diskretare" böckerna, nämligen litterär kvalitet. (Som en slags, hm, kiosklitteratur.) Vilket är väldigt tråkigt! Faktiskt rent av upprörande - om det nu är så att alla böcker från detta förlag håller samma låga kvalitet, vilket jag ju inte alls kan uttala mig om. Av den anledningen ska man förstås prata med expediten i bokhandeln (där även Pour l'amour de Marie Salat av Régine Deforges och Nos baisers sont des adieux av Nina Bouraoui inhandlades) istället för att få en blackout och tycka att man inte kan någon franska alls över huvud taget. I så fall skulle kanske expediten ha kunnat säga att om du gillar Bouraoui är kanske den här ingenting för dig... Men nu valde jag att gå efter boktipsen jag fick från tjejen som ledde mig till Je vous écris comme je vous aime och Les amies d'Héloïse, istället för att försöka bekämpa tunghäftan och prata litteratur på franska.
Nu är inte heller Les amies d'Héloïse alls en bok i Bouraoui-stil, men den har stil; den är välskriven och charmig och på sitt sätt alldeles underbar. Men så står det inte heller "roman lesbien" på framsidan av den, som om detta betyder "det kanske inte är så välskrivet, men det är i alla fall lesbiskt, och det är väl det viktigaste"... Det stör mig... väldigt.
Passerelles är kanske inte en jättedålig bok, men det finns för mycket att anmärka på i den för att det ska få passera obemärkt. (På sista sidan tackar Julie Lezzie sin fru för kritik och goda råd och sina redaktörer för att de hjälpt henne att skriva bättre.) Att den har ett ganska enkelt språk hör inte till saken; vid det här laget har jag läst tillräckligt många riktigt bra böcker på franska för att kunna se att det går att skriva böcker som kan läsas av någon vars franska inte är flytande. Den senaste jag läste av Bouraoui, t ex, var inte jättelättläst, men inte svårare än att jag klarade av den. Innan jag påbörjade Passerelles tog jag dock upp Bouraouis Poing Mort [hennes andra roman, från 1992], en mycket tunn liten bok, om man ser till det yttre. Språket, dock! Stilen, förtätad, koncentrerad, ett tydligt exempel på vad som saknas för min läsförståelse. Om man måste slå upp femton ord på första sidan i en roman för att ens få ett ungefärligt grepp om vad som händer i texten, då kan man lika gärna spara boken ett år eller två. Jag bytte raskt till Passerelles och konstaterade glatt att det tog 20 sidor för mig att komma upp i femton glosor -- det känns lite mer "normalt", till och med något "bättre" än genomsnittet (om mitt mål är att behöva slå upp så få ord som möjligt). Jag fick också på den tiden en känsla av att det här är en typ av bok där inte särskilt mycket av innehållet går förlorat om jag inte förstår varenda ord; jag behöver inte slå upp varenda litet adjektiv jag inte känner igen, jag kan till och med hoppa över en halv fras här och där och nöja mig med att jag nog förstår andemeningen... Så i början tyckte jag bra om Passerelles; den kändes jämförelsevis enkel, och trevligt lättsam -- allting behöver ju inte vara så djupt och allvarligt!
Men efter ett tag väcktes dock den kritiska läsaren inom mig, den med viss kräsenhet, vissa krav. För även lättsam underhållningslitteratur bör väl ändå uppfylla vissa krav för att vara njutbar.
Boken handlar om Justine, en ung speciallärare. Hon trivs väldigt bra med sitt yrke och barnen i klassen; bland andra en svårt autistisk pojke, en flicka med downs syndrom (om jag tolkar texten rätt), en annan med någon form av svår koncentrationsstörning -- eller ett överskott av energi --, och fyra andra barn som mest fungerar som "kulisser" och bara nämns i förbigående här och var. Boken börjar med att Justine får en assistent på halvtid, David, och en ny elev i klassen, den autistiske Olivier som även är döv. Justine kan inte teckenspråk, men som tur är kan David lite.
Någonstans här kommer det första jag reagerar på: historien är helt uppenbart berättad ur Justines perspektiv. Så helt plötsligt kommer ett kort litet stycke där läsaren kastas in i Davids huvud och får veta vad han tänker om henne. Ja, visst kan en roman med fördel rymma flera olika berättarröster, men detta är under förutsättning att rösterna får ungefär lika mycket utrymme eller att det åtminstone genomförs med konsekvens. Davids perspektiv dyker dock bara upp korta stunder, fyra-fem gånger genom hela romanen, och då blir det bara störande och ger ett amatörmässigt intryck. Samtliga gånger är informationen man får om/av David antingen oväsentlig, övertydlig -- framgår ändå genom gestaltningen -- eller hade kunnat gestaltas på något annat sätt. Istället känns det som ett "bekvämt" sätt för författaren att berätta för läsaren vad personerna känner utan att behöva gestalta det. Det finns över huvud taget mycket som gestaltas bristfälligt eller inte alls; ofta kommer en bit information om någonting som Justine har gjort eller tänkt som bara berättas utan att läsaren alls får vara med i det som händer.
Eftersom Olivier är döv tänker Justine att hon måste lära sig teckenspråk. Olivier har tidigare gått i en skola för "vanliga" döva barn, och där får han fortfarande mattelektioner eftersom det är det enda ämne han tycker om och över huvud taget uppvisar något resultat i. Justine går dit för att anmäla sig till en teckenspråkskurs, och för att prata med Oliviers mattelärare. Denna visar sig vara en vacker ung kvinna vid namn Sarah. Trots att de inte kan prata med varandra annat än genom skrift upplever Justine att de får en märklig ögonblicklig djup kontakt. Hon anser dock att Sarah inte alls ser lesbisk ut och att det är just typiskt henne att falla för en heterotjej. Men -- vilket alla redan förstår -- det visar sig efter ett tag att hon har fel; Sarah är mycket intresserad av henne, och nu återstår bara för Justine att lära sig teckenspråk och för Sarah att tala om för sina föräldrar att hon är lesbisk. Föräldrarna är ortodoxa judar, vilket innebär en svår konflikt för Sarah (hennes tankar trillar för övrigt också in i texten ett par tre gånger, utan att det på något ställe görs så att det känns ett dugg nödvändigt).
Ett av de största problemen med romanen är att jag aldrig egentligen får någon känsla för Justine. Hon är romanens huvudperson, men vem är hon? Ingenstans får jag en känsla av varför jag borde bry mig om och intressera mig för henne. Hennes mest utmärkande personlighetsdrag är att hon drar snabba slutsatser, är snar att generalisera. Sarah ser inte lesbisk ut, David är likadan som alla andra killar; omöjlig att vara kompis med. Justine gillar David och tycker att han är bra med barnen, men hon är ganska kort mot honom, ibland fientlig. När han till slut får veta att hon är lesbisk (en dag då han kommer hem till henne och råkar se några tidskrifter; då han ertappas med att bläddra i dem rodnar han "som en pojke i kortbyxor som ertappats med fingrarna i syltburken"; snälla, nej..!) blir stämningen mellan dem bättre, men Justine grälar ibland på honom av mycket konstiga skäl. T ex är David lämpligt nog också jude, och Justine fräser åt honom att han borde ha berättat för henne om judiska traditioner, eftersom hon kände sig dum då Sarah gav henne en Chanukka-present utan att hon själv hade någon. "Men visste du inte det?" tyckte han, och hon säger att nej, hur skulle hon kunna veta? Men hur skulle David kunna veta vad hon inte vet om judendom? (Och hur skulle Sarah kunna veta vad hon inte vet? Varför frågar inte Justine Sarah om hennes religion? Varför läser hon inte böcker om hon inte vill fråga? Varför berättar inte Sarah självmant saker för Justine?)
Det jag egentligen mest känner inför Justine är en viss irritation. Till slut blir David också irriterad på henne; anklagar henne för att tycka illa om män och dra alla över en kam. Hon erkänner för sig själv att han kanske har rätt i att hon har mycket fördomar mot män, hon gråter lite och sedan är det inget mer med det. Man undrar om deras relation blir bättre? Man undrar varför Justine har denna attityd mot killar -- hur mycket obehagliga incidenter har hon egentligen upplevt? Vad rör sig i hennes huvud? Här presenteras verkligen en form av konflikt som skulle kunna utvecklas, men den bara antyds och släpps sedan.
Författaren verkar tappa intresset även för Olivier. I början engagerar sig både Justine och David mycket i honom. I andra halvan av boken pratar hon om hur spännande det är att arbeta med barn med kommunikationssvårigheter; utmaningen i att hitta ett sätt att få dem att meddela sig med omvärlden och tillfredsställelsen i att finna "nyckeln" till varje barn. Sedan händer inget mer med Olivier. Klassens andra autistiske pojke, Jérémy, presenteras också ganska utförligt, liksom även hans mamma (den enda föräldern som beskrivs närmare) som är elegant men verkar "kallsinnig" utom då hon en dag lyckligt berättar för Justine att hennes son har kallat henne "mamma". Det går alltså framåt med Jérémy. Men sedan släpps både han och hans mamma, som återigen, när hon sista gången dyker upp i texten, avfärdas som vacker och elegant men förmodligen utan moderskärlek. Jaha? Det verkar ju nyanserat av Justine.
Man funderar också på hur det går för Justine att lära sig teckenspråk. Teckenspråk är ju verkligen ett helt nytt språk; det förstår man i alla fall. Alldeles i början får Justine låna en bok av Sarah, vilket hon blir glad för. Det framgår dock aldrig om hon läser boken och får någon hjälp av den. Det framgår inte heller hur lektionerna går, hur mycket hon övar, hur mycket sedan Sarah hjälper henne. I början konstaterar hon att det är mycket svårt. Framåt slutet är hon mycket frustrerad för att det är så oerhört komplicerat och tar så lång tid att lära sig och det är så mycket hon inte kan (här förstår jag henne, eftersom hon uttrycker hur jag ofta känner inför franskan), och sedan rätt vad det är har hon och Sarah långa nyanserade diskussioner och Justine kan även översätta vad andra säger. Tja, hon kanske bara vaknade upp en morgon och upptäckte att hon hade förvärvat nya kunskaper på något magiskt vis medan hon sov. Det problematiska i att Sarah är döv försvann i alla fall någonstans utefter vägen.
Men allra mest funderar man på Sarah och hennes religion. Man förstår -- eller åtminstone tror man sig förstå -- att Sarah faktiskt tar sin tro på allvar, i någon utsträckning, bortom det att hon oroar sig för föräldrarnas fördomar och förväntningar. Sarahs ortodoxt judiska bakgrund blir ett mycket stort problem i början av förhållandet med Justine. Fast de pratar inte så mycket om det, det bara ligger som en mur mellan dem. En katastrofalt hög mur. Men sedan är det plötsligt inget stort problem längre. Det är naturligtvis sympatiskt att Sarah når denna slutsats -- och en hyllning till romantiken att Justine är viktigare än föräldrarna -- men hur går det till? Justine känner sig som sagt var främmande inför religion, men jag upplever det som ett problem i texten att en djup och allvarlig konflikt presenteras för att sedan bara avfärdas med ett leende. Ungefär halva romanen gick (till största delen klassrumsscener, promenader till och från dövskolan, vagt flirtande och Justines diskussioner med sin katt) innan ämnet över huvud taget introducerades, men istället för att försöka förstå problemet blir Justine mest irriterad. Rätt synd, med tanke på att ämnet homosexualitet/religion ändå är så pass sällsynt i litteraturen.
Över huvud taget är det många små trådar som introduceras och släpps. Kanske på hundra sidor till, mindre klichéer, perspektivbyten och personer som bara finns där, mer gestaltning och reflektioner istället för övertydliga konstateranden (saker man får sig skrivna på näsan), eller kanske ett konsekvent genomfört pov-byte (mellan Justine och Sarah, inte David!), då hade det kanske blivit något. Upplösningen... går verkligen i regnbågens alla glada färger, tycks det, och den avslutande lilla twisten är helt enkelt bara en ingrediens för mycket.
Ja, nu låter väl det här som en bok det knappt var mödan värt att läsa ut? Jag vet inte riktigt. Ju mer jag läste, desto mer irriterad blev jag. (De två-tre sexscenerna som är ditslängda är för övrigt inte på något vis intressanta.) Jag var nära att ge upp, men jag läste ut boken främst för den är på franska och alltid ger det väl något att ta sig igenom en bok. Man kan ju alltid hoppas att ordförrådet växer, och det kan ju vara bra att studera användningen av le subjoctif i en autentisk modern text...
Nu är inte heller Les amies d'Héloïse alls en bok i Bouraoui-stil, men den har stil; den är välskriven och charmig och på sitt sätt alldeles underbar. Men så står det inte heller "roman lesbien" på framsidan av den, som om detta betyder "det kanske inte är så välskrivet, men det är i alla fall lesbiskt, och det är väl det viktigaste"... Det stör mig... väldigt.
Passerelles är kanske inte en jättedålig bok, men det finns för mycket att anmärka på i den för att det ska få passera obemärkt. (På sista sidan tackar Julie Lezzie sin fru för kritik och goda råd och sina redaktörer för att de hjälpt henne att skriva bättre.) Att den har ett ganska enkelt språk hör inte till saken; vid det här laget har jag läst tillräckligt många riktigt bra böcker på franska för att kunna se att det går att skriva böcker som kan läsas av någon vars franska inte är flytande. Den senaste jag läste av Bouraoui, t ex, var inte jättelättläst, men inte svårare än att jag klarade av den. Innan jag påbörjade Passerelles tog jag dock upp Bouraouis Poing Mort [hennes andra roman, från 1992], en mycket tunn liten bok, om man ser till det yttre. Språket, dock! Stilen, förtätad, koncentrerad, ett tydligt exempel på vad som saknas för min läsförståelse. Om man måste slå upp femton ord på första sidan i en roman för att ens få ett ungefärligt grepp om vad som händer i texten, då kan man lika gärna spara boken ett år eller två. Jag bytte raskt till Passerelles och konstaterade glatt att det tog 20 sidor för mig att komma upp i femton glosor -- det känns lite mer "normalt", till och med något "bättre" än genomsnittet (om mitt mål är att behöva slå upp så få ord som möjligt). Jag fick också på den tiden en känsla av att det här är en typ av bok där inte särskilt mycket av innehållet går förlorat om jag inte förstår varenda ord; jag behöver inte slå upp varenda litet adjektiv jag inte känner igen, jag kan till och med hoppa över en halv fras här och där och nöja mig med att jag nog förstår andemeningen... Så i början tyckte jag bra om Passerelles; den kändes jämförelsevis enkel, och trevligt lättsam -- allting behöver ju inte vara så djupt och allvarligt!
Men efter ett tag väcktes dock den kritiska läsaren inom mig, den med viss kräsenhet, vissa krav. För även lättsam underhållningslitteratur bör väl ändå uppfylla vissa krav för att vara njutbar.
Boken handlar om Justine, en ung speciallärare. Hon trivs väldigt bra med sitt yrke och barnen i klassen; bland andra en svårt autistisk pojke, en flicka med downs syndrom (om jag tolkar texten rätt), en annan med någon form av svår koncentrationsstörning -- eller ett överskott av energi --, och fyra andra barn som mest fungerar som "kulisser" och bara nämns i förbigående här och var. Boken börjar med att Justine får en assistent på halvtid, David, och en ny elev i klassen, den autistiske Olivier som även är döv. Justine kan inte teckenspråk, men som tur är kan David lite.
Någonstans här kommer det första jag reagerar på: historien är helt uppenbart berättad ur Justines perspektiv. Så helt plötsligt kommer ett kort litet stycke där läsaren kastas in i Davids huvud och får veta vad han tänker om henne. Ja, visst kan en roman med fördel rymma flera olika berättarröster, men detta är under förutsättning att rösterna får ungefär lika mycket utrymme eller att det åtminstone genomförs med konsekvens. Davids perspektiv dyker dock bara upp korta stunder, fyra-fem gånger genom hela romanen, och då blir det bara störande och ger ett amatörmässigt intryck. Samtliga gånger är informationen man får om/av David antingen oväsentlig, övertydlig -- framgår ändå genom gestaltningen -- eller hade kunnat gestaltas på något annat sätt. Istället känns det som ett "bekvämt" sätt för författaren att berätta för läsaren vad personerna känner utan att behöva gestalta det. Det finns över huvud taget mycket som gestaltas bristfälligt eller inte alls; ofta kommer en bit information om någonting som Justine har gjort eller tänkt som bara berättas utan att läsaren alls får vara med i det som händer.
Eftersom Olivier är döv tänker Justine att hon måste lära sig teckenspråk. Olivier har tidigare gått i en skola för "vanliga" döva barn, och där får han fortfarande mattelektioner eftersom det är det enda ämne han tycker om och över huvud taget uppvisar något resultat i. Justine går dit för att anmäla sig till en teckenspråkskurs, och för att prata med Oliviers mattelärare. Denna visar sig vara en vacker ung kvinna vid namn Sarah. Trots att de inte kan prata med varandra annat än genom skrift upplever Justine att de får en märklig ögonblicklig djup kontakt. Hon anser dock att Sarah inte alls ser lesbisk ut och att det är just typiskt henne att falla för en heterotjej. Men -- vilket alla redan förstår -- det visar sig efter ett tag att hon har fel; Sarah är mycket intresserad av henne, och nu återstår bara för Justine att lära sig teckenspråk och för Sarah att tala om för sina föräldrar att hon är lesbisk. Föräldrarna är ortodoxa judar, vilket innebär en svår konflikt för Sarah (hennes tankar trillar för övrigt också in i texten ett par tre gånger, utan att det på något ställe görs så att det känns ett dugg nödvändigt).
Ett av de största problemen med romanen är att jag aldrig egentligen får någon känsla för Justine. Hon är romanens huvudperson, men vem är hon? Ingenstans får jag en känsla av varför jag borde bry mig om och intressera mig för henne. Hennes mest utmärkande personlighetsdrag är att hon drar snabba slutsatser, är snar att generalisera. Sarah ser inte lesbisk ut, David är likadan som alla andra killar; omöjlig att vara kompis med. Justine gillar David och tycker att han är bra med barnen, men hon är ganska kort mot honom, ibland fientlig. När han till slut får veta att hon är lesbisk (en dag då han kommer hem till henne och råkar se några tidskrifter; då han ertappas med att bläddra i dem rodnar han "som en pojke i kortbyxor som ertappats med fingrarna i syltburken"; snälla, nej..!) blir stämningen mellan dem bättre, men Justine grälar ibland på honom av mycket konstiga skäl. T ex är David lämpligt nog också jude, och Justine fräser åt honom att han borde ha berättat för henne om judiska traditioner, eftersom hon kände sig dum då Sarah gav henne en Chanukka-present utan att hon själv hade någon. "Men visste du inte det?" tyckte han, och hon säger att nej, hur skulle hon kunna veta? Men hur skulle David kunna veta vad hon inte vet om judendom? (Och hur skulle Sarah kunna veta vad hon inte vet? Varför frågar inte Justine Sarah om hennes religion? Varför läser hon inte böcker om hon inte vill fråga? Varför berättar inte Sarah självmant saker för Justine?)
Det jag egentligen mest känner inför Justine är en viss irritation. Till slut blir David också irriterad på henne; anklagar henne för att tycka illa om män och dra alla över en kam. Hon erkänner för sig själv att han kanske har rätt i att hon har mycket fördomar mot män, hon gråter lite och sedan är det inget mer med det. Man undrar om deras relation blir bättre? Man undrar varför Justine har denna attityd mot killar -- hur mycket obehagliga incidenter har hon egentligen upplevt? Vad rör sig i hennes huvud? Här presenteras verkligen en form av konflikt som skulle kunna utvecklas, men den bara antyds och släpps sedan.
Författaren verkar tappa intresset även för Olivier. I början engagerar sig både Justine och David mycket i honom. I andra halvan av boken pratar hon om hur spännande det är att arbeta med barn med kommunikationssvårigheter; utmaningen i att hitta ett sätt att få dem att meddela sig med omvärlden och tillfredsställelsen i att finna "nyckeln" till varje barn. Sedan händer inget mer med Olivier. Klassens andra autistiske pojke, Jérémy, presenteras också ganska utförligt, liksom även hans mamma (den enda föräldern som beskrivs närmare) som är elegant men verkar "kallsinnig" utom då hon en dag lyckligt berättar för Justine att hennes son har kallat henne "mamma". Det går alltså framåt med Jérémy. Men sedan släpps både han och hans mamma, som återigen, när hon sista gången dyker upp i texten, avfärdas som vacker och elegant men förmodligen utan moderskärlek. Jaha? Det verkar ju nyanserat av Justine.
Man funderar också på hur det går för Justine att lära sig teckenspråk. Teckenspråk är ju verkligen ett helt nytt språk; det förstår man i alla fall. Alldeles i början får Justine låna en bok av Sarah, vilket hon blir glad för. Det framgår dock aldrig om hon läser boken och får någon hjälp av den. Det framgår inte heller hur lektionerna går, hur mycket hon övar, hur mycket sedan Sarah hjälper henne. I början konstaterar hon att det är mycket svårt. Framåt slutet är hon mycket frustrerad för att det är så oerhört komplicerat och tar så lång tid att lära sig och det är så mycket hon inte kan (här förstår jag henne, eftersom hon uttrycker hur jag ofta känner inför franskan), och sedan rätt vad det är har hon och Sarah långa nyanserade diskussioner och Justine kan även översätta vad andra säger. Tja, hon kanske bara vaknade upp en morgon och upptäckte att hon hade förvärvat nya kunskaper på något magiskt vis medan hon sov. Det problematiska i att Sarah är döv försvann i alla fall någonstans utefter vägen.
Men allra mest funderar man på Sarah och hennes religion. Man förstår -- eller åtminstone tror man sig förstå -- att Sarah faktiskt tar sin tro på allvar, i någon utsträckning, bortom det att hon oroar sig för föräldrarnas fördomar och förväntningar. Sarahs ortodoxt judiska bakgrund blir ett mycket stort problem i början av förhållandet med Justine. Fast de pratar inte så mycket om det, det bara ligger som en mur mellan dem. En katastrofalt hög mur. Men sedan är det plötsligt inget stort problem längre. Det är naturligtvis sympatiskt att Sarah når denna slutsats -- och en hyllning till romantiken att Justine är viktigare än föräldrarna -- men hur går det till? Justine känner sig som sagt var främmande inför religion, men jag upplever det som ett problem i texten att en djup och allvarlig konflikt presenteras för att sedan bara avfärdas med ett leende. Ungefär halva romanen gick (till största delen klassrumsscener, promenader till och från dövskolan, vagt flirtande och Justines diskussioner med sin katt) innan ämnet över huvud taget introducerades, men istället för att försöka förstå problemet blir Justine mest irriterad. Rätt synd, med tanke på att ämnet homosexualitet/religion ändå är så pass sällsynt i litteraturen.
Över huvud taget är det många små trådar som introduceras och släpps. Kanske på hundra sidor till, mindre klichéer, perspektivbyten och personer som bara finns där, mer gestaltning och reflektioner istället för övertydliga konstateranden (saker man får sig skrivna på näsan), eller kanske ett konsekvent genomfört pov-byte (mellan Justine och Sarah, inte David!), då hade det kanske blivit något. Upplösningen... går verkligen i regnbågens alla glada färger, tycks det, och den avslutande lilla twisten är helt enkelt bara en ingrediens för mycket.
Ja, nu låter väl det här som en bok det knappt var mödan värt att läsa ut? Jag vet inte riktigt. Ju mer jag läste, desto mer irriterad blev jag. (De två-tre sexscenerna som är ditslängda är för övrigt inte på något vis intressanta.) Jag var nära att ge upp, men jag läste ut boken främst för den är på franska och alltid ger det väl något att ta sig igenom en bok. Man kan ju alltid hoppas att ordförrådet växer, och det kan ju vara bra att studera användningen av le subjoctif i en autentisk modern text...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar