Lyckan är en sällsam fågel - Anna Gavalda

Jag har läst två böcker av Anna Gavalda tidigare: Tillsammans är man mindre ensam och Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Den första tyckte jag mycket om, den andra (novellsamling) tyckte jag var helt okej som helhet. Därför såg jag rätt mycket fram emot att läsa Lyckan är en sällsam fågel.

Boken handlar om en man i femtioårsåldern, framgångsrik arkitekt, som lever ihop med sin sambo och dennas tonårsdotter. Han har två äldre systrar som han inte kommer så bra överens med och en yngre syster som är hans bästa vän. Han jobbar väldigt mycket. Han börjar känna att kvinnan han lever ihop med börjar glida ifrån honom, och att dottern är, tja... tonåring. Allt är liksom lite stressigt och småtrist. Sedan får han ett brev från sin barndomsvän Alexis; dennes mamma har dött. Så börjar minnena rullas upp, livskrisen utvecklar sig, och det förflutna tar allt mer över nuet.

Jag brukar läsa ut böcker jag påbörjar, men den här har jag faktiskt lagt undan oläst; det känns som att jag kommer att låta den ligga. En bekant sa till mig att "den är inte så bra i början, men sedan är den jättebra" -- men hur lång är början? Nu har jag läst drygt två hundra sidor... och jag känner att jag orkar inte intressera mig för historien, trots att den innehåller intressanta teman.

Nyligen läste jag en recension där någon störde sig på att romanen är "rörigt skriven" och hoppar fram och tillbaka. Den "röriga" berättartekniken har jag ingenting emot i sig; sådant kan vara helt okej och man behöver inte få veta allt på en gång, precis som huvudpersonerna inte kan förväntas reda ut alla sina tankar och känslor helt ögonblickligen. (Det är ju rätt logiskt att det berättas på det viset också; minnet funkar inte alltid så att man tänker på saker i en strikt ordning.) Nej, det är något med själva tonen jag inte gillar. Okej, jag kan visst läsa en bok om någon som är utbränd och ägnar sig åt att återutforska det förflutna, men jag upplever berättarrösten som alltför... tröttsam. Växlingarna mellan "han" och "jag" stör mig, tex, och det slängiga tonfallet - så på det sättet är det ju rörigt. Även dialogerna är jag mindre förtjust i. Ibland kan jag gilla när karaktärerna liksom "pratar med läsaren", men ibland - som nu - blir det bara drygt. Baksidestexten beskriver språket som "modernt". Så kanske är jag bara lite efter...