Nu verkar det säkert som om jag inte har läst en enda bok på evigheter. Det har jag -- och då borde jag förstås ha skrivit om det -- men ändå kommer här ett blogginlägg som är lite mer "off topic" än vanligt. Detta på grund av att jag läste en krönika av Marcus Birro imorse som fick mig att fundera lite igen. Man kan inte skriva så här långa kommentarer på dt.se, men i min blogg kan jag ju göra det.
Ja, det kan nog hända att Marcus Birro har helt rätt i att det finns större och allvarligare problem i Sverige 2010 än den vardagsdiskriminering som vissa homosexuella utsätts för, och de enstaka hatbrott som begås. Det kan hända att Pride är ett kan se ut som ett "spektakel", men egentligen -- detta är ju någonting att vara tacksam för. Nu kan alla som vill få gifta sig i kyrkan; det är ett framsteg, och det kan göra att det kan tycks som att det inte finns något mer att "bråka" om, och man kan lämna plats för andra frågor.
Men nej. Så är det ju ändå inte riktigt. Nu handlar det inte om att man kan bli dödad eller kastad i fängelse om man håller en person av samma kön i handen på gatan, och den lagliga diskriminering av HBT-personer som finns i andra länder finns inte här. Men det finns osynlighet, misstroende, fördomar, hån, avståndstagande och ett myller av "åsikter" som var och en är i sin fulla rätt att uttrycka. Homosexuella är också "riktiga människor."
Detta är inte problem i samma utsträckning som arbetslöshet och barn som lever i misär, med mera, men det påverkar ändå individer. Det handlar inte om att vara "en svårt eftersatt minoritetsgrupp", det handlar om attityder i vardagen i mötet mellan människor. Det är inte konkret allvarligt och drabbande för den stora massan, men det är ytterst verkligt och plågsamt för dem som berörs. En gång kände jag en blivande lärare som inte alltid hade fått positiva reaktioner när hon kom ut, och hon tog mycket illa vid sig när någon tittade snett på henne. Hon sa till mig att hon hade bestämt sig för att hon inte skulle bli ihop med en tjej någon mer gång; "jag orkar helt enkelt inte vara lesbisk!" Det var inte kärleksproblem hon pratade om då, utan det faktum att man alltid antas vara hetero, och blir motsatsen bevisad väcks frågor och funderingar. Att alltid komma ut, gång på gång, inför kollegor, barn och deras föräldrar - hon såg framför sig en stor press. Alternativet, att aldrig komma ut utan hålla privatlivet hemligt insåg hon är ännu mer stressande i längden. Så mycket enklare då om hon, som "alla andra", kunde svänga sig med ord som "han" och "honom" och "jag och min pojkvän"...
Nu är det här bara en person. Men jag tror inte att hon är unik. Särskilt inte bland lärare -- inte för att barn och ungdomar skulle vara jobbiga att ha att göra med, men för att deras föräldrar verkligen representerar ett tvärsnitt ur samhället och man kan inte räkna med att alla människor man möter ska vara toleranta. Som lärare kan man nog uppleva att det finns viktigare saker att fokusera på än det egna privatlivet, och därför låter man bli det. Grejen är ju att om man inte syns, så kan det tyckas bekräfta föreställningen om att man inte finns. Homosexualitet blir något främmande och annorlunda som finns där borta (på Pride?) men inte här.
Man kan förstås inte begära av enskilda att de ska kämpa och ta alla smällar, men om inte ungdomarnas lärare vågar företräda uppfattningen att homosexualitet är normalt... För några år sedan, när jag läste mycket Anne Holt, läste jag en hel del recensioner/reflektioner/åsikter kring hennes böcker om Hanne Wilhelmsen. Hanne är en karaktär som genom bokserien haft ett problematiskt förhållande till sin lesbiskhet och till sin omgivning; hennes garderob var till en början både djup och låst med dubbla lås. Jag läste då att många ansåg att Hanne var allt för gnällig och negativ, och att Holt borde ha något slags ansvar som författare att tvärt om ge en positiv bild av homosexualitet -- för det vill man hellre läsa om, och det är också mycket bättre för den heterosexuella deckarpubliken att få läsa om en glad och stolt lesbisk huvudperson. Men varför skulle det vara så?! Jag skulle vilja påstå att Hanne Wilhelmsen är en realistisk karaktär och att det finns många som upplever livet mer eller mindre som hon. Sedan finns förstås åtskilliga exempel på motsatsen också. (Detta var dessutom på den tiden då det ännu fanns relativt få böcker med lesbiska karaktärer, om man jämför med idag.)
Det har nog hänt väldigt mycket vad det gäller öppenhet de senaste åren, vilket ju är jättebra. Homosexualitet är mycket mindre uppseendeväckande nu. Jag minns inte längre exakt när det var, men i slutet av 90-talet, då teveserien Rederiet gick på högvarv. En gång dök det upp en karaktär som var bög och frisör. I ett avsnitt kysste han den bisexuelle kocken på Freja. Detta stod på löpsedlarna dagen efter -- på illgula papper stod att läsa om att man vågat visa en kyss mellan två män i svensk teve. Är inte det mycket märkligt att det faktiskt var så, för bara några år sedan, att detta var konstigt?
Men det var väl nödvändigt. Allt detta med underliga spektakel måste man igenom för att så småningom -- kanske -- komma ut på andra sidan där en kyss mellan två män inte alls är något konstigt.
Jag har aldrig varit på Pride, så jag kan egentligen inte säga så mycket om det, men en sak jag tror det handlar om är en sorts kollektiv solidaritet bakåt och utåt i världen. En tjugotvåårig tjej som går i paraden och håller sin flickvän i handen hade kanske en gammelfaster som en gång blev förskjuten av sin familj. Vi minns den tiden då homosexualitet ansågs vara en sjukdom, en abnormalitet. Vi är medvetna om att detta synsätt fortfarande finns i delar av världen. Och innan man påstår att detta inte är allvarligt, att det handlar om "livsstil" och "livsval" som man inte behöver skylta med... Nej, det handlar om kärlek mellan två människor, de djupaste och starkaste känslor som finns. Det handlar om människors liv, men inget val -- de enda val man kan göra är att förtiga en del av sin verklighet eller inte. Två tjejer som håller varandra i handen på stan "skyltar" inte med sin "läggning" mer än vad en man och en kvinna som håller varandra i hand gör det.
Men människor beskyller fortfarande homosexuella som är öppna för att "skylta". Människor kan fortfarande uttrycka åsikten att de "inte tror på" homosexualitet; att jag bara förmodar att jag nog är lesbisk för att jag inte har mött den rätte mannen än. De kan säga att homosexualitet inte handlar om kärlek utan är ett felaktigt beteende. De kan säga att "homosexuella handlingar" är en synd.
Visst kan det vara så att de människor som inte säger/tänker dessa saker tycker att det tjatas onödigt mycket om homosexualitet i media... Jag skulle tro att denna uppfattning kommer att leva kvar ända tills vi faktiskt har kommit dithän att ingen längre tycker att homosexualitet är konstigt och man inte längre reagerar på att det "tjatas" om homosexualitet mer än det "tjatas" om heterosexualitet. Det är bara det att man vanligtvis inte tycker att det tjatas om heterosexualitet eftersom detta är det normala.
En sak som Marcus Birro säger i slutet av sin krönika har jag full förståelse för; detta att det kan vara väldigt svårt att komma ut som troende. Det kan faktiskt ibland vara lite samma sak, fast spegelvänt på något vis. En gång när jag sa att jag var kristen mitt i ett gäng homo/bisexuella personer tittade de på mig som om jag var den allra mest osannolika varelse som någonsin existerat. Det kan vara oerhört provocerande i vissa sammanhang att påstå att man är troende och man kan bli utsatt för ett starkt ifrågasättande. Som om inga "normala" personer kan vara något annat än ateister eller möjligtvis ägna sig åt tarot och astrologi.
På samma sätt kan man i kristna kretsar känna att det finns en mycket tydlig norm för vad som är rätt och fel, vad som är okej att säga, göra och till och med tänka. På senare år har de flesta jag träffat förmodat att de kristna är mycket få och att de kristna med "åsikter" om homosexualitet är ännu färre; de är så få att man inte ens behöver bry sig om dem. Nej, det kan man tycka -- men kanske inte när man befinner sig mitt ibland dem. Det spelar inte så stor roll vilken grupp man tillhör, men om man tillräckligt länge befinner sig i ett snävt sammanhang med starkt "vi och dom"-tänkande, så kan man inte undgå att ta åt sig. Man kanske inte börjar ta till sig hela deras världsbild (men det händer nog också), men inte känner man sig särskilt stark och självsäker när de flesta omkring en hävdar att det vore en synd att ha känslor för en annan tjej och att det är rent skamligt att så många inom kyrkan säger rent ut att detta är helt okej.
Jag tror säkert att de flesta jag mött i grunden menat väl (de har på något sätt menat att uttrycka kärlek då de påstått att "vissa kan bli botade" eftersom de verkligen trott att man kan och bör "bota" en homosexuell person), men jag kan inte komma ifrån att det känns lite fel då en person kan säga till mig om en bekant: "Märkte du hur trevlig han var mot dig? Jag blev nästan förvånad, för jag har berättat att du är lesbisk och han tycker att homosexualitet är fel -- men det var ju bra att han kunde vara trevlig ändå." Ungefär som att jag skulle vara tacksam för att en kille var trevlig mot mig, för att hans åsikter om homosexualitet skulle ge honom rätt att uttrycka dem var som helst och när som helst, när jag inte uttrycker något annat än att stå där och säga "hej".
Det som, trots allt (jag har läst ganska många böcker och varit inblandad i en hel del diskussioner), är svårast att förstå är varför det är så stötande för dem. Det här är en några år gammal dikt, inspirerad av verkliga händelser och uttalanden. Ja, jag har hört sägas att "dom ska brinna!" och jag har sett en tjej nästan brista i gråt då hon försökt förklara varför hon blir illa berörd av homosexualitet. I rättvisans namn ska tilläggas att jag även hört att jag varit "intressant" eftersom jag varit mångas första möte med en homosexuell person -- och detta bara genom att existera, då jag inte ens haft en flickvän att visa upp till beskådande.
En gång så hörde jag vännerna tala:
"Kärleken har väl sin tydliga gräns!"
Jag hörde verkligen tankarna mala
hos dem som visste hur kärleken känns.
"Alla ska brinna i helvetets lågor
som inte älskar som vi på rätt sätt,
kom inte här nu med dina små frågor,
tro inte att du mot oss kan få rätt.
Du kan väl inte försvara en flata,
det syns ju på dig att du är normal!
Det kan väl räcka att dom tillåts prata
jämt i varendaste tevekanal --
tänk att dom också kan få hålla handen;
bögar på gator och torg i vår stad,
transor på landet, i skogen, på stranden --
om nån blir botad, så kan han va' glad!"
Så sa de blivande prästerna eldigt
ute i köket där jag lagat mat,
sen bad vi bordsbön och det var ett väldigt
trevligt kalas, det blev tomt på vart fat.
Sen kom desserten som jag hade bakat
och de sa till mig att jag var så bra,
det var den godaste kaka man smakat;
mannen blir välgödd som får mig en dag
tyckte de vänner som tog allt för givet;
"du är den snällaste flicka vi känt!"
Då log jag vänligt och vågade klivet:
"Tycker ni inte att det smakar bränt?"
***
Nåja, ärligt talat: de två sista raderna är inte sanna. Jag vågade aldrig säga något till de allra mest rabiata; jag bodde ju ändå där, liksom, och det kunde ha blivit otrevligt. Men ändå.
Ja, det kan nog hända att Marcus Birro har helt rätt i att det finns större och allvarligare problem i Sverige 2010 än den vardagsdiskriminering som vissa homosexuella utsätts för, och de enstaka hatbrott som begås. Det kan hända att Pride är ett kan se ut som ett "spektakel", men egentligen -- detta är ju någonting att vara tacksam för. Nu kan alla som vill få gifta sig i kyrkan; det är ett framsteg, och det kan göra att det kan tycks som att det inte finns något mer att "bråka" om, och man kan lämna plats för andra frågor.
Men nej. Så är det ju ändå inte riktigt. Nu handlar det inte om att man kan bli dödad eller kastad i fängelse om man håller en person av samma kön i handen på gatan, och den lagliga diskriminering av HBT-personer som finns i andra länder finns inte här. Men det finns osynlighet, misstroende, fördomar, hån, avståndstagande och ett myller av "åsikter" som var och en är i sin fulla rätt att uttrycka. Homosexuella är också "riktiga människor."
Detta är inte problem i samma utsträckning som arbetslöshet och barn som lever i misär, med mera, men det påverkar ändå individer. Det handlar inte om att vara "en svårt eftersatt minoritetsgrupp", det handlar om attityder i vardagen i mötet mellan människor. Det är inte konkret allvarligt och drabbande för den stora massan, men det är ytterst verkligt och plågsamt för dem som berörs. En gång kände jag en blivande lärare som inte alltid hade fått positiva reaktioner när hon kom ut, och hon tog mycket illa vid sig när någon tittade snett på henne. Hon sa till mig att hon hade bestämt sig för att hon inte skulle bli ihop med en tjej någon mer gång; "jag orkar helt enkelt inte vara lesbisk!" Det var inte kärleksproblem hon pratade om då, utan det faktum att man alltid antas vara hetero, och blir motsatsen bevisad väcks frågor och funderingar. Att alltid komma ut, gång på gång, inför kollegor, barn och deras föräldrar - hon såg framför sig en stor press. Alternativet, att aldrig komma ut utan hålla privatlivet hemligt insåg hon är ännu mer stressande i längden. Så mycket enklare då om hon, som "alla andra", kunde svänga sig med ord som "han" och "honom" och "jag och min pojkvän"...
Nu är det här bara en person. Men jag tror inte att hon är unik. Särskilt inte bland lärare -- inte för att barn och ungdomar skulle vara jobbiga att ha att göra med, men för att deras föräldrar verkligen representerar ett tvärsnitt ur samhället och man kan inte räkna med att alla människor man möter ska vara toleranta. Som lärare kan man nog uppleva att det finns viktigare saker att fokusera på än det egna privatlivet, och därför låter man bli det. Grejen är ju att om man inte syns, så kan det tyckas bekräfta föreställningen om att man inte finns. Homosexualitet blir något främmande och annorlunda som finns där borta (på Pride?) men inte här.
Man kan förstås inte begära av enskilda att de ska kämpa och ta alla smällar, men om inte ungdomarnas lärare vågar företräda uppfattningen att homosexualitet är normalt... För några år sedan, när jag läste mycket Anne Holt, läste jag en hel del recensioner/reflektioner/åsikter kring hennes böcker om Hanne Wilhelmsen. Hanne är en karaktär som genom bokserien haft ett problematiskt förhållande till sin lesbiskhet och till sin omgivning; hennes garderob var till en början både djup och låst med dubbla lås. Jag läste då att många ansåg att Hanne var allt för gnällig och negativ, och att Holt borde ha något slags ansvar som författare att tvärt om ge en positiv bild av homosexualitet -- för det vill man hellre läsa om, och det är också mycket bättre för den heterosexuella deckarpubliken att få läsa om en glad och stolt lesbisk huvudperson. Men varför skulle det vara så?! Jag skulle vilja påstå att Hanne Wilhelmsen är en realistisk karaktär och att det finns många som upplever livet mer eller mindre som hon. Sedan finns förstås åtskilliga exempel på motsatsen också. (Detta var dessutom på den tiden då det ännu fanns relativt få böcker med lesbiska karaktärer, om man jämför med idag.)
Det har nog hänt väldigt mycket vad det gäller öppenhet de senaste åren, vilket ju är jättebra. Homosexualitet är mycket mindre uppseendeväckande nu. Jag minns inte längre exakt när det var, men i slutet av 90-talet, då teveserien Rederiet gick på högvarv. En gång dök det upp en karaktär som var bög och frisör. I ett avsnitt kysste han den bisexuelle kocken på Freja. Detta stod på löpsedlarna dagen efter -- på illgula papper stod att läsa om att man vågat visa en kyss mellan två män i svensk teve. Är inte det mycket märkligt att det faktiskt var så, för bara några år sedan, att detta var konstigt?
Men det var väl nödvändigt. Allt detta med underliga spektakel måste man igenom för att så småningom -- kanske -- komma ut på andra sidan där en kyss mellan två män inte alls är något konstigt.
Jag har aldrig varit på Pride, så jag kan egentligen inte säga så mycket om det, men en sak jag tror det handlar om är en sorts kollektiv solidaritet bakåt och utåt i världen. En tjugotvåårig tjej som går i paraden och håller sin flickvän i handen hade kanske en gammelfaster som en gång blev förskjuten av sin familj. Vi minns den tiden då homosexualitet ansågs vara en sjukdom, en abnormalitet. Vi är medvetna om att detta synsätt fortfarande finns i delar av världen. Och innan man påstår att detta inte är allvarligt, att det handlar om "livsstil" och "livsval" som man inte behöver skylta med... Nej, det handlar om kärlek mellan två människor, de djupaste och starkaste känslor som finns. Det handlar om människors liv, men inget val -- de enda val man kan göra är att förtiga en del av sin verklighet eller inte. Två tjejer som håller varandra i handen på stan "skyltar" inte med sin "läggning" mer än vad en man och en kvinna som håller varandra i hand gör det.
Men människor beskyller fortfarande homosexuella som är öppna för att "skylta". Människor kan fortfarande uttrycka åsikten att de "inte tror på" homosexualitet; att jag bara förmodar att jag nog är lesbisk för att jag inte har mött den rätte mannen än. De kan säga att homosexualitet inte handlar om kärlek utan är ett felaktigt beteende. De kan säga att "homosexuella handlingar" är en synd.
Visst kan det vara så att de människor som inte säger/tänker dessa saker tycker att det tjatas onödigt mycket om homosexualitet i media... Jag skulle tro att denna uppfattning kommer att leva kvar ända tills vi faktiskt har kommit dithän att ingen längre tycker att homosexualitet är konstigt och man inte längre reagerar på att det "tjatas" om homosexualitet mer än det "tjatas" om heterosexualitet. Det är bara det att man vanligtvis inte tycker att det tjatas om heterosexualitet eftersom detta är det normala.
En sak som Marcus Birro säger i slutet av sin krönika har jag full förståelse för; detta att det kan vara väldigt svårt att komma ut som troende. Det kan faktiskt ibland vara lite samma sak, fast spegelvänt på något vis. En gång när jag sa att jag var kristen mitt i ett gäng homo/bisexuella personer tittade de på mig som om jag var den allra mest osannolika varelse som någonsin existerat. Det kan vara oerhört provocerande i vissa sammanhang att påstå att man är troende och man kan bli utsatt för ett starkt ifrågasättande. Som om inga "normala" personer kan vara något annat än ateister eller möjligtvis ägna sig åt tarot och astrologi.
På samma sätt kan man i kristna kretsar känna att det finns en mycket tydlig norm för vad som är rätt och fel, vad som är okej att säga, göra och till och med tänka. På senare år har de flesta jag träffat förmodat att de kristna är mycket få och att de kristna med "åsikter" om homosexualitet är ännu färre; de är så få att man inte ens behöver bry sig om dem. Nej, det kan man tycka -- men kanske inte när man befinner sig mitt ibland dem. Det spelar inte så stor roll vilken grupp man tillhör, men om man tillräckligt länge befinner sig i ett snävt sammanhang med starkt "vi och dom"-tänkande, så kan man inte undgå att ta åt sig. Man kanske inte börjar ta till sig hela deras världsbild (men det händer nog också), men inte känner man sig särskilt stark och självsäker när de flesta omkring en hävdar att det vore en synd att ha känslor för en annan tjej och att det är rent skamligt att så många inom kyrkan säger rent ut att detta är helt okej.
Jag tror säkert att de flesta jag mött i grunden menat väl (de har på något sätt menat att uttrycka kärlek då de påstått att "vissa kan bli botade" eftersom de verkligen trott att man kan och bör "bota" en homosexuell person), men jag kan inte komma ifrån att det känns lite fel då en person kan säga till mig om en bekant: "Märkte du hur trevlig han var mot dig? Jag blev nästan förvånad, för jag har berättat att du är lesbisk och han tycker att homosexualitet är fel -- men det var ju bra att han kunde vara trevlig ändå." Ungefär som att jag skulle vara tacksam för att en kille var trevlig mot mig, för att hans åsikter om homosexualitet skulle ge honom rätt att uttrycka dem var som helst och när som helst, när jag inte uttrycker något annat än att stå där och säga "hej".
Det som, trots allt (jag har läst ganska många böcker och varit inblandad i en hel del diskussioner), är svårast att förstå är varför det är så stötande för dem. Det här är en några år gammal dikt, inspirerad av verkliga händelser och uttalanden. Ja, jag har hört sägas att "dom ska brinna!" och jag har sett en tjej nästan brista i gråt då hon försökt förklara varför hon blir illa berörd av homosexualitet. I rättvisans namn ska tilläggas att jag även hört att jag varit "intressant" eftersom jag varit mångas första möte med en homosexuell person -- och detta bara genom att existera, då jag inte ens haft en flickvän att visa upp till beskådande.
En gång så hörde jag vännerna tala:
"Kärleken har väl sin tydliga gräns!"
Jag hörde verkligen tankarna mala
hos dem som visste hur kärleken känns.
"Alla ska brinna i helvetets lågor
som inte älskar som vi på rätt sätt,
kom inte här nu med dina små frågor,
tro inte att du mot oss kan få rätt.
Du kan väl inte försvara en flata,
det syns ju på dig att du är normal!
Det kan väl räcka att dom tillåts prata
jämt i varendaste tevekanal --
tänk att dom också kan få hålla handen;
bögar på gator och torg i vår stad,
transor på landet, i skogen, på stranden --
om nån blir botad, så kan han va' glad!"
Så sa de blivande prästerna eldigt
ute i köket där jag lagat mat,
sen bad vi bordsbön och det var ett väldigt
trevligt kalas, det blev tomt på vart fat.
Sen kom desserten som jag hade bakat
och de sa till mig att jag var så bra,
det var den godaste kaka man smakat;
mannen blir välgödd som får mig en dag
tyckte de vänner som tog allt för givet;
"du är den snällaste flicka vi känt!"
Då log jag vänligt och vågade klivet:
"Tycker ni inte att det smakar bränt?"
***
Nåja, ärligt talat: de två sista raderna är inte sanna. Jag vågade aldrig säga något till de allra mest rabiata; jag bodde ju ändå där, liksom, och det kunde ha blivit otrevligt. Men ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar