Ja, nu är det kanske dags att jag uppdaterar den här bloggen! Man skulle ju kunna tro att jag inte tyckte om The Voyage Out eftersom jag inte har skrivit om boken trots att jag läste ut den för ungefär en månad sedan. Så är inte fallet. Det är inte heller så att det inte finns något att säga om den! Medan jag läste fick jag många tankar... men jag skrev ingenting under tiden, och kanske är det så att man kan få lite (onödig!) prestationsångest av böcker som är skrivna av ens favoritförfattare? Som att: "nu måste jag skriva något riktigt djupt/analyserande/intressant....." Och visst är det så att jag tycker om att skriva om böcker, men samtidigt står det mig naturligtvis fritt att vara hur kortfattad och intetsägande jag vill i min egen blogg! Suck. Det är ju knappast så att någon kommer att skriva "Väl godkänt! Fortsätter du så här kommer du att få VG på hela kursen." Och inte heller raka motsatsen. (Och det är ju tur, för det är väl ytterst få texter här som ens liknar ett ordentligt PM i alla fall...)
Alltså. The Voyage Out är Virginia Woolfs debutroman från 1915 (inte översatt till svenska förrän nyligen). Den brukar inte räknas in bland hennes mästerverk -- men detta säger mer om Woolfs utveckling till en viktig författare än om själva boken, för den är också bra. När jag började läsningen var jag osäker på vad jag skulle komma att tycka, för jag mindes inte särskilt mycket av när jag läste boken första gången sommaren 1999. Mitt omdöme den gången bestod till största delen av "den var bra" och "stackars Rachel", och vem vet -- tänkte jag nu inför omläsningen -- om jag inte på den tiden ännu var så nyförälskad i Virginia Woolfs skrivande att jag bara ville att allt skulle vara i min smak även om det inte var det? Jag vet inte, men jag upptäckte till min lättnad att jag faktiskt tyckte om boken. Jag tror också att jag tyckte mer om den nu än då -- eller åtminstone att jag förstod den bättre nu.
En sak som jag inte förstod helt (men som kanske belyser föregående mening) är Angelica Garnetts förord. (När ska jag lära mig att inte läsa förord förrän efteråt?) Eller snarare, jag tror man måste ta det som en helt personlig kommentar. "Var min moster Virginia Woolf verkligen en stor författare?" börjar texten, och sedan pratar hon ett tag om att det var hon ju, fast Garnett hade svårt att förstå romanerna som ung flicka. Hon skriver även att "The Voyage Out is not a novel to be enjoyed by those who cannot tolerate a certain distance between themselves and the subject. Self-identification with Rachel, Helen or Terrence will only bring disappointment since, not being super-human, they cannot translate us into that condition. With the possible exception of Helen Ambrose, they are the most ordinary of people."
Vad exakt menar hon med det? Det är möjligt att jag missförstår någonting, men jag tror att frågan om identifikation eller inte är helt upp till läsaren. Man behöver inte identifiera sig med romankaraktärer för att bry sig om dem eller tycka att boken är bra, och det behöver inte vara så att man tycker att en roman är fantastisk bara för att man identifierar sig med huvudpersonen. Men hur man kan påstå att man inte kan identifiera sig med någon av dessa personer, det förstår jag inte. Däremot tror jag att jag faktiskt inte kunde känna igen mig själv i någon av dessa personer som nittonåring; jag tror till och med (om jag försöker minnas mitt sätt att tänka och reagera rent allmänt på den tiden) att vissa saker gav mig en viss känsla av besvikelse, eftersom jag hade önskat att personerna hade sagt/gjort/känt andra saker; att handlingen hade utvecklat sig på ett sätt som jag som nittonåring hade tyckt var mer tillfredsställande enligt mitt överromantiska sätt att kanske inte se på livet men önska, drömma om och föreställa mig det. Jag ville att det inte skulle vara så komplicerat, att lyckan skulle vara mer lättillgänglig, att alla tvivel skulle förbytas i ett "så levde de lyckliga i alla sina dagar." Rachel? Ja, hon var kanske inte så lätt att tycka om, och visst var det synd om henne, men hon hade i alla fall kunnat vara lite gladare medan hon hade chansen. Typ så? Ja, jag tror nog att Angelica Garnetts påstående stämde in på mig som nittonåring. Men detta för att jag knappast hade tillräckligt med självdistans för att se vissa likheter mellan mig själv och Rachel -- eller åtminstone inte för att erkänna dem -- och faktiskt uppskatta Woolfs sätt att fånga dessa "vanliga" personers sätt att tänka och vara. Rachel går omkring och tänker och grubblar ganska mycket, men hon försjunker också ofta i ett mer ogripbart (för henne själv) betraktande. Det finns något drömskt, vagt och passivt över henne. Som nittonåring hade jag kanske hellre sett någonting mer liknande övermänniskor, men nu uppskattar jag realismen i hur hon porträtteras. Över huvud taget är alla människor (romanen innehåller en hel del) om inte helt begripliga så i alla fall intressant skildrade; samtalen och samspelet dem emellan.
Huvudpersonen Rachel Vinrace är tjugofyra år; hon har levt ett oerhört skyddat liv tillsammans med sina två fastar. Hon har en väldigt begränsad kunskap om livet/världen, hon tycks inte ha särskilt många drömmar och ambitioner. Hennes största, för att inte säga enda, intresse är att spela piano. Romanen handlar om en resa som hon gör till Sydamerika tillsammans med sin pappa (som är affärsman), sin moster Helen och dennes man. Senare går hon iland tillsammans med dessa medan fadern fortsätter upp för Amazonfloden; Helens bror har en villa som de får disponera. I närheten av villan finns ett hotell till stor del befolkat av turistande engelsmän, och snart börjar Rachel och Helen umgås med en del av dessa -- det blir utflykter, baler, diskussioner och tedrickande och frågor väcks om vem som kommer att bli förälskad i och förlova sig med vem. Två av hotellgästerna är de unga männen St. John och Terence, den förre är mycket intelligent, spränglärd och allvarligt lagd. Rachel tycker först inte om honom (han tycks sarkastisk och kritisk) men han är helt enkelt inte så "social" av sig, och allra minst har han någon vana av att umgås med unga kvinnor. Mellan honom och Helen uppstår ett nära vänskapsförhållande; han har aldrig mött någon som gett honom så mycket förståelse förut, någon han kunnat tala så öppet med. Ytterligare ett exempel från nittonåringens horisont: "det var synd att det inte blev något mellan Helen och St. John" -- det kan man kanske tycka om detta är ens fokus, och om man dessutom missar de subtila men inte helt otydliga signalerna om att St. John är gay. Det som däremot "blir något" är Rachel och Terence, och kärlekens natur avhandlas en del.
Med på en del av resan finns även paret Dalloway. Både Richard och Clarissa gör ett starkt intryck på Rachel, som sällan eller aldrig har träffat så fascinerande, världsvana, pratsamma, vänliga människor. Vid ett tillfälle, strax innan han och hans fru ska gå i land, befinner sig Richard med Rachel i hennes hytt. När båten kränger till och föser dem mot varandra tar han tillfället i akt att kyssa henne, eftersom han inte kan låta bli -- hon är ung och fräsch och faller i hans armar, så varför skulle han inte. Sedan ger han henne knappt en enda blick innan han försvinner. Jag fruktar att jag första gången såg något romantiskt i denna scen -- eller i alla fall en önskan om något romantiskt. Rachel vet inte om hon ska gilla eller ogilla det hela; om hon ska ta det som att han tycker om henne eller inte, om hon tyckte om att kyssas av honom eller inte... samtidigt som hon vet att hon förmodligen aldrig kommer att få se honom igen. Vilket väl även jag visste, men kanske att jag den gången var så mycket i Rachels huvud att jag helt delade hennes förvirring utan att kunna se hans tölpaktighet -- hon ramlar, vilket han ser som en självklar sak att utnyttja, utan att fråga sig (eller henne) vad hon tycker om det.
Det här är i sig inte så betydelsefullt, men en annan sak Richard Dalloway säger (innan detta) är att han aldrig tillåter sin fru att prata om politik. Han är politiker och det är ansträngande -- därför är det viktigt för honom att hon lever sitt skyddade liv med barn och hushållsbestyr, och att han kan komma hem till denna oskuldsfulla, ombonade värld när dagen är slut. Det vill säga, en sorts låtsasvärld egentligen, men en värld som de flesta män och kvinnor i dessa personers situation tar för given. Något som diskuteras av alla genom hela romanen är synen på manligt och kvinnligt -- verkliga eller inbillade, naturgivna eller skapade, skillnader och likheter och personlighetsdrag som ska förklara kvinnans underordning. Rösträtt för kvinnor diskuteras mer eller mindre eldigt, och så väl män som kvinnor uttrycker argument för och emot. Motargumenten uttrycks som självklara sanningar trots att de -- naturligtvis -- är mycket lätt punkterade ur läsarens perspektiv. Genom diskussionerna hör man Virginia Woolfs indignerade budskap: "Kvinnor är också tänkande och kännande människor!!", och det är med lättnad man konstaterar att ingen här och nu kan säga emot henne.
Handlingen är enkel utan mysterier och dramatik (föutom det tragiska slutet, men även den dramatiken är stillsam), men med tankeflöden som ibland blir en aning långrandiga -- men oftast känner jag mig närvarande och intresserad. Med reservation för att jag aldrig har varit i Sydamerika, tycker jag att Virginia Woolf beskriver miljön med trovärdighet och elegans. Nåja -- det är detaljrikt, men inte på den nivån att platser och arter nämns, men hon målar upp en stämning av grönska, hetta och något totalt annorlunda... samtidigt som människors tankar och reaktioner är helt eller nästan helt de samma som var som helst. Över huvud taget fäster jag mig vid beskrivningar och formuleringar. Små iakttagelser kan bli till långa, vackra betraktelser och historier. Hennes berättarröst och språkmelodi pekar framåt mot de kommande romaner som de flesta nutida läsare förmodligen läser innan de tar sig an The Voyage Out.
Alltså. The Voyage Out är Virginia Woolfs debutroman från 1915 (inte översatt till svenska förrän nyligen). Den brukar inte räknas in bland hennes mästerverk -- men detta säger mer om Woolfs utveckling till en viktig författare än om själva boken, för den är också bra. När jag började läsningen var jag osäker på vad jag skulle komma att tycka, för jag mindes inte särskilt mycket av när jag läste boken första gången sommaren 1999. Mitt omdöme den gången bestod till största delen av "den var bra" och "stackars Rachel", och vem vet -- tänkte jag nu inför omläsningen -- om jag inte på den tiden ännu var så nyförälskad i Virginia Woolfs skrivande att jag bara ville att allt skulle vara i min smak även om det inte var det? Jag vet inte, men jag upptäckte till min lättnad att jag faktiskt tyckte om boken. Jag tror också att jag tyckte mer om den nu än då -- eller åtminstone att jag förstod den bättre nu.
En sak som jag inte förstod helt (men som kanske belyser föregående mening) är Angelica Garnetts förord. (När ska jag lära mig att inte läsa förord förrän efteråt?) Eller snarare, jag tror man måste ta det som en helt personlig kommentar. "Var min moster Virginia Woolf verkligen en stor författare?" börjar texten, och sedan pratar hon ett tag om att det var hon ju, fast Garnett hade svårt att förstå romanerna som ung flicka. Hon skriver även att "The Voyage Out is not a novel to be enjoyed by those who cannot tolerate a certain distance between themselves and the subject. Self-identification with Rachel, Helen or Terrence will only bring disappointment since, not being super-human, they cannot translate us into that condition. With the possible exception of Helen Ambrose, they are the most ordinary of people."
Vad exakt menar hon med det? Det är möjligt att jag missförstår någonting, men jag tror att frågan om identifikation eller inte är helt upp till läsaren. Man behöver inte identifiera sig med romankaraktärer för att bry sig om dem eller tycka att boken är bra, och det behöver inte vara så att man tycker att en roman är fantastisk bara för att man identifierar sig med huvudpersonen. Men hur man kan påstå att man inte kan identifiera sig med någon av dessa personer, det förstår jag inte. Däremot tror jag att jag faktiskt inte kunde känna igen mig själv i någon av dessa personer som nittonåring; jag tror till och med (om jag försöker minnas mitt sätt att tänka och reagera rent allmänt på den tiden) att vissa saker gav mig en viss känsla av besvikelse, eftersom jag hade önskat att personerna hade sagt/gjort/känt andra saker; att handlingen hade utvecklat sig på ett sätt som jag som nittonåring hade tyckt var mer tillfredsställande enligt mitt överromantiska sätt att kanske inte se på livet men önska, drömma om och föreställa mig det. Jag ville att det inte skulle vara så komplicerat, att lyckan skulle vara mer lättillgänglig, att alla tvivel skulle förbytas i ett "så levde de lyckliga i alla sina dagar." Rachel? Ja, hon var kanske inte så lätt att tycka om, och visst var det synd om henne, men hon hade i alla fall kunnat vara lite gladare medan hon hade chansen. Typ så? Ja, jag tror nog att Angelica Garnetts påstående stämde in på mig som nittonåring. Men detta för att jag knappast hade tillräckligt med självdistans för att se vissa likheter mellan mig själv och Rachel -- eller åtminstone inte för att erkänna dem -- och faktiskt uppskatta Woolfs sätt att fånga dessa "vanliga" personers sätt att tänka och vara. Rachel går omkring och tänker och grubblar ganska mycket, men hon försjunker också ofta i ett mer ogripbart (för henne själv) betraktande. Det finns något drömskt, vagt och passivt över henne. Som nittonåring hade jag kanske hellre sett någonting mer liknande övermänniskor, men nu uppskattar jag realismen i hur hon porträtteras. Över huvud taget är alla människor (romanen innehåller en hel del) om inte helt begripliga så i alla fall intressant skildrade; samtalen och samspelet dem emellan.
Huvudpersonen Rachel Vinrace är tjugofyra år; hon har levt ett oerhört skyddat liv tillsammans med sina två fastar. Hon har en väldigt begränsad kunskap om livet/världen, hon tycks inte ha särskilt många drömmar och ambitioner. Hennes största, för att inte säga enda, intresse är att spela piano. Romanen handlar om en resa som hon gör till Sydamerika tillsammans med sin pappa (som är affärsman), sin moster Helen och dennes man. Senare går hon iland tillsammans med dessa medan fadern fortsätter upp för Amazonfloden; Helens bror har en villa som de får disponera. I närheten av villan finns ett hotell till stor del befolkat av turistande engelsmän, och snart börjar Rachel och Helen umgås med en del av dessa -- det blir utflykter, baler, diskussioner och tedrickande och frågor väcks om vem som kommer att bli förälskad i och förlova sig med vem. Två av hotellgästerna är de unga männen St. John och Terence, den förre är mycket intelligent, spränglärd och allvarligt lagd. Rachel tycker först inte om honom (han tycks sarkastisk och kritisk) men han är helt enkelt inte så "social" av sig, och allra minst har han någon vana av att umgås med unga kvinnor. Mellan honom och Helen uppstår ett nära vänskapsförhållande; han har aldrig mött någon som gett honom så mycket förståelse förut, någon han kunnat tala så öppet med. Ytterligare ett exempel från nittonåringens horisont: "det var synd att det inte blev något mellan Helen och St. John" -- det kan man kanske tycka om detta är ens fokus, och om man dessutom missar de subtila men inte helt otydliga signalerna om att St. John är gay. Det som däremot "blir något" är Rachel och Terence, och kärlekens natur avhandlas en del.
Med på en del av resan finns även paret Dalloway. Både Richard och Clarissa gör ett starkt intryck på Rachel, som sällan eller aldrig har träffat så fascinerande, världsvana, pratsamma, vänliga människor. Vid ett tillfälle, strax innan han och hans fru ska gå i land, befinner sig Richard med Rachel i hennes hytt. När båten kränger till och föser dem mot varandra tar han tillfället i akt att kyssa henne, eftersom han inte kan låta bli -- hon är ung och fräsch och faller i hans armar, så varför skulle han inte. Sedan ger han henne knappt en enda blick innan han försvinner. Jag fruktar att jag första gången såg något romantiskt i denna scen -- eller i alla fall en önskan om något romantiskt. Rachel vet inte om hon ska gilla eller ogilla det hela; om hon ska ta det som att han tycker om henne eller inte, om hon tyckte om att kyssas av honom eller inte... samtidigt som hon vet att hon förmodligen aldrig kommer att få se honom igen. Vilket väl även jag visste, men kanske att jag den gången var så mycket i Rachels huvud att jag helt delade hennes förvirring utan att kunna se hans tölpaktighet -- hon ramlar, vilket han ser som en självklar sak att utnyttja, utan att fråga sig (eller henne) vad hon tycker om det.
Det här är i sig inte så betydelsefullt, men en annan sak Richard Dalloway säger (innan detta) är att han aldrig tillåter sin fru att prata om politik. Han är politiker och det är ansträngande -- därför är det viktigt för honom att hon lever sitt skyddade liv med barn och hushållsbestyr, och att han kan komma hem till denna oskuldsfulla, ombonade värld när dagen är slut. Det vill säga, en sorts låtsasvärld egentligen, men en värld som de flesta män och kvinnor i dessa personers situation tar för given. Något som diskuteras av alla genom hela romanen är synen på manligt och kvinnligt -- verkliga eller inbillade, naturgivna eller skapade, skillnader och likheter och personlighetsdrag som ska förklara kvinnans underordning. Rösträtt för kvinnor diskuteras mer eller mindre eldigt, och så väl män som kvinnor uttrycker argument för och emot. Motargumenten uttrycks som självklara sanningar trots att de -- naturligtvis -- är mycket lätt punkterade ur läsarens perspektiv. Genom diskussionerna hör man Virginia Woolfs indignerade budskap: "Kvinnor är också tänkande och kännande människor!!", och det är med lättnad man konstaterar att ingen här och nu kan säga emot henne.
Handlingen är enkel utan mysterier och dramatik (föutom det tragiska slutet, men även den dramatiken är stillsam), men med tankeflöden som ibland blir en aning långrandiga -- men oftast känner jag mig närvarande och intresserad. Med reservation för att jag aldrig har varit i Sydamerika, tycker jag att Virginia Woolf beskriver miljön med trovärdighet och elegans. Nåja -- det är detaljrikt, men inte på den nivån att platser och arter nämns, men hon målar upp en stämning av grönska, hetta och något totalt annorlunda... samtidigt som människors tankar och reaktioner är helt eller nästan helt de samma som var som helst. Över huvud taget fäster jag mig vid beskrivningar och formuleringar. Små iakttagelser kan bli till långa, vackra betraktelser och historier. Hennes berättarröst och språkmelodi pekar framåt mot de kommande romaner som de flesta nutida läsare förmodligen läser innan de tar sig an The Voyage Out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar