Pour l'amour de Marie Salat heter på svenska Maries passion, och jag läste den för kanske nio år sedan. Då tyckte jag om historien, och det var väl lite därför jag köpte den; dels för att se om jag fortfarande gillar den och för att jag var för feg för att ta bara sådant jag inte kände till i gaybokhandeln Violette and Co...
Régine Deforges är kanske mest känd för romanserien Den blå cykeln som utspelar sig under andra världskriget. Det var under arbetet med denna som hon råkade hitta den här historien. I ett antikvariat hittade hon några gamla vykort, som hon köpte för motivens skull. Inte förrän senare läste hon dem, och konstaterade då att de var en serie kärleksförklaringar från en kvinna till en annan. Hon gick tillbaka och hittade ytterligare några kort. I förordet till Pour l'amour de Marie Salat beskriver hon hur hon greps av brevskrivarens vackra och passionerade språk, och förundrades över att två kvinnor vågade älska varandra så passionerat i en liten by i början av nittonhundratalet. Så skapades denna brevroman -- det mesta är alltså påhittat (även namnen), även om det bygger på en sann historia.
De flesta breven är skrivna av den unga fabriksarbeterskan Marguerite; nyinflyttad tillsammans med sin make. Hon är höggravid och har alltså begränsad rörelsefrihet och tycker att livet i den lilla byn är ganska trist. Men mitt emot henne bor den några år äldre sömmerskan Marie; de blir bekanta vid beställandet av en klänning, och i sitt första brev uttrycker Marguerite en artig förhoppning om att de ska kunna bli goda vänner eftersom hon känner att de kom så bra överens. (Här kan jag inte låta bli att tänka på beskrivningen av Selma Lagerlöfs möte med Sophie Elkan... kärlek vid första ögonkastet är ganska häftigt ändå!) Så börjar d eras brevväxling; snart nog duar de varandra, och Marguerites ord blir allt intensivare. Marie håller emot lite. När den yngre kvinnan börjar tala om kärlek förmanar hon henne att absolut inte prata sådant tok som är mot både Gud och naturen, och vad skulle deras äkta män säga... Marie ger dock vika ganska snart. Hon är nervös och orolig, men besvarar Marguerites kärlek. Men tvivlen och hindren är många, inte minst de äkta makarna...
Den här brevromanen är lättläst och ganska fin. Tonen är verkligen ganska het ibland i Marguerites brev. Ibland känner till och med en romantiker som jag att det blir lite väl intensivt och uppskruvat med alla "om du slutar att älska mig så dör jag men jag är så lycklig så att jag dör ändå", men det gör inte så mycket. Jag tyckte till och med att det var ganska spännande läsning, för jag hade faktiskt glömt en del detaljer, och jag kom inte ens ihåg om deras hemliga kärlek blev avslöjad eller inte i slutet...
Régine Deforges är kanske mest känd för romanserien Den blå cykeln som utspelar sig under andra världskriget. Det var under arbetet med denna som hon råkade hitta den här historien. I ett antikvariat hittade hon några gamla vykort, som hon köpte för motivens skull. Inte förrän senare läste hon dem, och konstaterade då att de var en serie kärleksförklaringar från en kvinna till en annan. Hon gick tillbaka och hittade ytterligare några kort. I förordet till Pour l'amour de Marie Salat beskriver hon hur hon greps av brevskrivarens vackra och passionerade språk, och förundrades över att två kvinnor vågade älska varandra så passionerat i en liten by i början av nittonhundratalet. Så skapades denna brevroman -- det mesta är alltså påhittat (även namnen), även om det bygger på en sann historia.
De flesta breven är skrivna av den unga fabriksarbeterskan Marguerite; nyinflyttad tillsammans med sin make. Hon är höggravid och har alltså begränsad rörelsefrihet och tycker att livet i den lilla byn är ganska trist. Men mitt emot henne bor den några år äldre sömmerskan Marie; de blir bekanta vid beställandet av en klänning, och i sitt första brev uttrycker Marguerite en artig förhoppning om att de ska kunna bli goda vänner eftersom hon känner att de kom så bra överens. (Här kan jag inte låta bli att tänka på beskrivningen av Selma Lagerlöfs möte med Sophie Elkan... kärlek vid första ögonkastet är ganska häftigt ändå!) Så börjar d eras brevväxling; snart nog duar de varandra, och Marguerites ord blir allt intensivare. Marie håller emot lite. När den yngre kvinnan börjar tala om kärlek förmanar hon henne att absolut inte prata sådant tok som är mot både Gud och naturen, och vad skulle deras äkta män säga... Marie ger dock vika ganska snart. Hon är nervös och orolig, men besvarar Marguerites kärlek. Men tvivlen och hindren är många, inte minst de äkta makarna...
Den här brevromanen är lättläst och ganska fin. Tonen är verkligen ganska het ibland i Marguerites brev. Ibland känner till och med en romantiker som jag att det blir lite väl intensivt och uppskruvat med alla "om du slutar att älska mig så dör jag men jag är så lycklig så att jag dör ändå", men det gör inte så mycket. Jag tyckte till och med att det var ganska spännande läsning, för jag hade faktiskt glömt en del detaljer, och jag kom inte ens ihåg om deras hemliga kärlek blev avslöjad eller inte i slutet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar