För en tid sedan recenserade jag kortromanen Fjärde torsdagen i november av Anton Westman. Jag blev genast nyfiken på boken, eftersom jag tilltalas av små böcker - rent visuellt, liksom. Jag har nog nämnt det förut. Som om jag förväntar mig något extra fint av det korta formatet, som kanske inte får plats i en tegelstensroman. (Inget ont om tegelstenar. Jag älskade dem som tonåring... står det till exempel Murakami eller Oates på dem kan jag ännu bli lockad...)
Jag är rädd att jag kanske sågade den här boken lite. Oops. Men jag ser recenserandet som ett uttryck för personliga spontana reaktioner, och trots att jag försökte så lyckades jag inte ta den här historien till mig, och jag skyllde på formen. Texten är så till den grad dialogburen att jag tyckte att något saknades... Man tänker ju att i en kort roman finns inget onödigt med; allt måste vara noga genomtänkt, så självklart måste det finnas en idé, en mening bakom allt det här "pratet". Men olika böcker kräver olika läsare.
Jag drar mig vagt till minnes de där böckerna av Bachtin som jag läste, om Dostojevskijs romankonst. Begrepp som "dialogisk roman" och "polyfon"... appropå att de bara pratar, alltså. Jag kallade alltid Dostojevskij för "pladdrig". Men det förstås, hans böcker är ju tegelstenar och rymmer annat än prat också. Intressant nog har Anton Westman kommenterat min recension med att jag har rätt i det jag säger, men att förlagen vägrar att ge ut tegelstenar.
Det antar jag att jag bör lägga på minnet. Hur tänker de då, förlagen? Och vad innebär det för författarna? Detta ska diskuteras med skrivarkompisarna. Hur som helst, det faktum att romanen i alla fall är utgiven av ett förlag är det som gör att jag har mage att kritisera den. Även om jag inte gillade den något vidare har ju uppenbarligen någon annan gjort det, och vi vet ju alla hur svårt det är att bli publicerad. Ändå tänker jag alltid på hur jag själv skulle känna om min roman blev förbigången eller gnälld på... så jag blev glad när jag såg på Tusculums hemsida att Westman har fått en positiv recension också.
Fjärde torsdagen i november har förstås en handling också. Läs om det i min recension här.
P.S. Även om en recensent sågar boken så betyder ju inte det att ingen vill läsa den. Mitt exemplar är utlånat till farmor, som blev väldigt nyfiken och tyckte att boken verkade intressant.
Jag är rädd att jag kanske sågade den här boken lite. Oops. Men jag ser recenserandet som ett uttryck för personliga spontana reaktioner, och trots att jag försökte så lyckades jag inte ta den här historien till mig, och jag skyllde på formen. Texten är så till den grad dialogburen att jag tyckte att något saknades... Man tänker ju att i en kort roman finns inget onödigt med; allt måste vara noga genomtänkt, så självklart måste det finnas en idé, en mening bakom allt det här "pratet". Men olika böcker kräver olika läsare.
Jag drar mig vagt till minnes de där böckerna av Bachtin som jag läste, om Dostojevskijs romankonst. Begrepp som "dialogisk roman" och "polyfon"... appropå att de bara pratar, alltså. Jag kallade alltid Dostojevskij för "pladdrig". Men det förstås, hans böcker är ju tegelstenar och rymmer annat än prat också. Intressant nog har Anton Westman kommenterat min recension med att jag har rätt i det jag säger, men att förlagen vägrar att ge ut tegelstenar.
Det antar jag att jag bör lägga på minnet. Hur tänker de då, förlagen? Och vad innebär det för författarna? Detta ska diskuteras med skrivarkompisarna. Hur som helst, det faktum att romanen i alla fall är utgiven av ett förlag är det som gör att jag har mage att kritisera den. Även om jag inte gillade den något vidare har ju uppenbarligen någon annan gjort det, och vi vet ju alla hur svårt det är att bli publicerad. Ändå tänker jag alltid på hur jag själv skulle känna om min roman blev förbigången eller gnälld på... så jag blev glad när jag såg på Tusculums hemsida att Westman har fått en positiv recension också.
Fjärde torsdagen i november har förstås en handling också. Läs om det i min recension här.
P.S. Även om en recensent sågar boken så betyder ju inte det att ingen vill läsa den. Mitt exemplar är utlånat till farmor, som blev väldigt nyfiken och tyckte att boken verkade intressant.
Jeg leste den som e-bok og syntes formatet var herlig blottet for slikt kjedelig pladder som tegelstensromaner er så fulle av; endeløse beskrivelser av ditt og datt, som ikke har annet syfte enn å vise at forfatteren har bedrevet research in absurdum i et patetisk forsøk på å skape litteratur.
SvaraRaderaTakk da til Anton Westman som har skrevet en underholdende bok som man kan nyte i "one sitting", om man klarer å holde konsentrasjonen oppe, for det tegelstener har, som ikke Antons bok har, er hvileskjærene som lar leserens slappe intellekt få hvile.
Med andre ord: En bra bok som ga mersmak.
Vilken tur att inte alla tycker lika, för i så fall skulle alla böcker se likadana ut, och det vore tråkigt! Själv är jag inte heller helt förtjust i tegelstensromaner (undantag finns), men alla kortromaner är inte varandra lika, och just den här var inte i min smak.
SvaraRaderaNaturligtvis blir inte ett manus utgivet om inte någon har sett något bra i det och tror på att boken kan finna läsare. :)
Tack för kommentaren, det är alltid roligt med reaktioner!
"Vilken tur att inte alla tycker lika".
SvaraRaderaEnig :)