Je vous écris comme je vous aime är Élisabeth Bramis första roman för vuxna; tidigare har hon skrivit en mängd barn- och ungdomsböcker på olika förlag. Tydligen har flera av dem översatts till andra språk - dock inte svenska, såvitt jag kan se. Den här romanen skulle dock förtjäna att översättas.
Det är inte en renodlad brevroman, men nära nog. Je vous écris comme je vous aime handlar om två kvinnor som bor i varsin del av världen, och då Gabrielle, den äldre kvinnan, inte tycker om att prata i telefon är brev deras enda kommunikationsmedel.
Om den här historien har något budskap, så kan man säga att det är följande: Kärleken kan drabba vem som helst, var som helst och när som helst; ålder, tid och avstånd har ingen som helst betydelse. Och ordet "drabba" är avsiktligt valt; passionen är en obeveklig kraft som förändrar ens liv för evigt.
Det är inte direkt en solskenshistoria. Gabrielle är en äldre dam, änka sedan ett år, som äger en anrik men numera något förfallen plantage av något slag någonstans på södra halvklotet. En gång förekommer någon typ av festival i trakten, och Gabrielles son inbjuder en av de medverkande kvinnorna, Émilie från Frankrike, att tillbringa ett dygn i huset. Émilie och Gabrielle möts och bekantar sig en aning med varandra, men får egentligen bara några timmar tillsammans. Det räcker. Det räcker för att båda ska känna en oförklarlig och oemotståndlig dragning till varandra, trots att trettio år och en hel värld skiljer dem åt. "Skriv till mig!" uppmanar Émilie när de skiljs åt för att hon ska gå ut på kvällen. Gabrielle svarar att hon redan gjort det, och sedan går hon till sängs. När hon vaknar nästa morgon är gästen redan på väg till flygplatsen, men på Gabrielles skrivbord väntar ett svar på hennes impulsiva lilla brev kvällen före.
Det blir början på deras brevväxling. Émilie skriver många och långa brev, Gabrielle tycker att hon nästan inte hänger med; att den yngre kvinnan använder för stora ord och väntar sig för mycket; hon håller emot. Hon vill gärna svara på samma sätt, men kan inte riktigt förmå sig att erkänna det ens för sig själv. När månaderna går händer det att hon till Émilies glädje säger att hon också är medveten om det stora, märkliga, oförklarliga som hänt dem. Att de kände en ögonblicklig koppling till varandra. Hur är det möjligt? funderar Gabrielle; hur kan denna förtjusande och levnadsglada unga kvinna (gift med två barn; runt femtio år gammal) känna allt detta för mig? Émilie försäkrar att Gabrielle inte är så gammal som hon påstår; att hon är underbar och fantastisk...
Av Émilies brev förstår man att hon försöker hålla emot. Hon försöker att inte vara påstridig, tröttsam, krävande... men hon kan inte hjälpa att hon längtar efter Gabrielles brev, längtar efter svar, ömhetsbevis; mer och mer ord. Ibland beklagar hon sig för att Gabrielle är så grym att det kan gå veckor och åter veckor utan att hon svarar... Émilie vågar inte riktigt tro att Gabrielle delar samma känslor - samtidigt som hon inte förmår sig att tvivla helt på det heller... och känslorna växer...
Kort sagt; hon känner sig förvirrad och omtumlad. Det går Gabrielle också, men Émilie får inte veta så mycket som läsaren om hennes funderingar och känslor. Men när sedan Émilies brev dröjer ovanligt länge börjar Gabrielle ångra att hon varit så återhållsam. Hon anar att något har hänt... Och något har hänt, men inte det att Émilie har tröttnat på att skriva, tvärt om. Ifall någon som läser detta får för sig att läsa boken avslöjar jag inte mer.
För mig var det en omtumlande, intensiv läsning. Om jag trodde mig om att klara av det skulle jag försöka översätta den själv, men nu får jag nöja mig med att konstatera att jag sällan har gjort så många understrykningar och marginalkommentarer i en roman.
Det är inte en renodlad brevroman, men nära nog. Je vous écris comme je vous aime handlar om två kvinnor som bor i varsin del av världen, och då Gabrielle, den äldre kvinnan, inte tycker om att prata i telefon är brev deras enda kommunikationsmedel.
Om den här historien har något budskap, så kan man säga att det är följande: Kärleken kan drabba vem som helst, var som helst och när som helst; ålder, tid och avstånd har ingen som helst betydelse. Och ordet "drabba" är avsiktligt valt; passionen är en obeveklig kraft som förändrar ens liv för evigt.
Det är inte direkt en solskenshistoria. Gabrielle är en äldre dam, änka sedan ett år, som äger en anrik men numera något förfallen plantage av något slag någonstans på södra halvklotet. En gång förekommer någon typ av festival i trakten, och Gabrielles son inbjuder en av de medverkande kvinnorna, Émilie från Frankrike, att tillbringa ett dygn i huset. Émilie och Gabrielle möts och bekantar sig en aning med varandra, men får egentligen bara några timmar tillsammans. Det räcker. Det räcker för att båda ska känna en oförklarlig och oemotståndlig dragning till varandra, trots att trettio år och en hel värld skiljer dem åt. "Skriv till mig!" uppmanar Émilie när de skiljs åt för att hon ska gå ut på kvällen. Gabrielle svarar att hon redan gjort det, och sedan går hon till sängs. När hon vaknar nästa morgon är gästen redan på väg till flygplatsen, men på Gabrielles skrivbord väntar ett svar på hennes impulsiva lilla brev kvällen före.
Det blir början på deras brevväxling. Émilie skriver många och långa brev, Gabrielle tycker att hon nästan inte hänger med; att den yngre kvinnan använder för stora ord och väntar sig för mycket; hon håller emot. Hon vill gärna svara på samma sätt, men kan inte riktigt förmå sig att erkänna det ens för sig själv. När månaderna går händer det att hon till Émilies glädje säger att hon också är medveten om det stora, märkliga, oförklarliga som hänt dem. Att de kände en ögonblicklig koppling till varandra. Hur är det möjligt? funderar Gabrielle; hur kan denna förtjusande och levnadsglada unga kvinna (gift med två barn; runt femtio år gammal) känna allt detta för mig? Émilie försäkrar att Gabrielle inte är så gammal som hon påstår; att hon är underbar och fantastisk...
Av Émilies brev förstår man att hon försöker hålla emot. Hon försöker att inte vara påstridig, tröttsam, krävande... men hon kan inte hjälpa att hon längtar efter Gabrielles brev, längtar efter svar, ömhetsbevis; mer och mer ord. Ibland beklagar hon sig för att Gabrielle är så grym att det kan gå veckor och åter veckor utan att hon svarar... Émilie vågar inte riktigt tro att Gabrielle delar samma känslor - samtidigt som hon inte förmår sig att tvivla helt på det heller... och känslorna växer...
Kort sagt; hon känner sig förvirrad och omtumlad. Det går Gabrielle också, men Émilie får inte veta så mycket som läsaren om hennes funderingar och känslor. Men när sedan Émilies brev dröjer ovanligt länge börjar Gabrielle ångra att hon varit så återhållsam. Hon anar att något har hänt... Och något har hänt, men inte det att Émilie har tröttnat på att skriva, tvärt om. Ifall någon som läser detta får för sig att läsa boken avslöjar jag inte mer.
För mig var det en omtumlande, intensiv läsning. Om jag trodde mig om att klara av det skulle jag försöka översätta den själv, men nu får jag nöja mig med att konstatera att jag sällan har gjort så många understrykningar och marginalkommentarer i en roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar