1222 över havet är den senaste boken om Hanne Wilhelmsen, tidigare kommisarie vid Oslopolisen. I den här boken arbetar hon inte längre; hon är rullstolsbunden efter en skottskada och lever i det närmaste isolerad. De enda hon träffar är sambon Nefis och deras fyraåriga dotter Ida. När boken börjar befinner hon sig på ett tåg för att åka och träffa en specialist. Tåget spårar dock ur, mitt i smällkalla vintern, och alla passagerare förs till ett oländigt beläget fjällhotell i väntan på räddningen. Snöstormen yr omkring dem, och det står snart klart att de kommer att få lov att sitta där ett tag. Så sker det första mordet...
När jag läste 1222 över havet funderade jag på det jag skrev i föregående inlägg, om upprepningar i serieböcker så att nytillkomna läsare snabbt kan känna sig hemma. Jag tänkte att jag kanske får äta upp mina ord, eftersom jag inte alls kunde komma ihåg varför Hanne satt i den där rullstolen och hur i hela världen hon och Nefis kom på idén att skaffa barn efter omständigheterna. Jag insåg dock efter ett tag att jag faktiskt inte har läst den föregående boken. Jag lyckades tydligen missa den! Däremot minns jag boken innan, hur Hanne mötte Nefis med röda handskar och att det slutade rätt harmoniskt.
Särskilt harmonisk kan man dock inte beskylla Hanne Wilhelmsen för att vara. Jag minns henne som en person som alltid hållit sig på sin kant av olika skäl - dock med en viss utveckling mot större öppenhet genom seriens gång. I den här boken avvisar hon ilsket all kontakt med medpassagerarna, dock finns flera som envisas: läkaren Magnus Streng, den fjällvane advokaten Geir Rugholmen och Berit Tverre, chefen för hotellet Finse 1222. De tre blir mer eller mindre Hannes förtrogna när hon börjar nysta i den många mysterier som dyker upp. Med på tåget fanns så väl ett gäng präster som läkare, tyska turister, hundägare, ungdomsgäng, invandrare, rabiata rasister och struliga tonåringar med taggarna utåt. Konflikterna hopar sig i takt med att temperaturen sjunker och snömassorna stiger runt hotellet. Det är instängt, svettigt, nervöst och oroande. Ändå infinner sig en känsla av "mysdeckare" vid läsningen. Hannes inre demoner känns en smula ogripbara och nästan irriterande, men romanen är ändå avkopplande och ganska underhållande i sommarsolen. Det enda som jag störde mig på vid läsningen var greppet med framåtblickar av typen: "Bara några timmar senare skulle jag tvingas till att... [...] men det visste jag förstås ingenting om där jag satt och hörde stegen från fem personer försvinna nerför trapporna." Nähä? Om hon inte vet, så nämn det inte, vill jag säga. Nåja. Jag sträckläste ändå boken på två dagar, det säger väl kanske något.
Det var ganska många år sedan jag senast läste en Anne Holt-bok. Nu kändes det som att träffa en gammal vän jag inte sett på länge, för att upptäcka att vi kommit en rätt bra bit ifrån varandra - fast ändå var det rätt kul att ses igen, för gamla tiders skull.
När jag läste 1222 över havet funderade jag på det jag skrev i föregående inlägg, om upprepningar i serieböcker så att nytillkomna läsare snabbt kan känna sig hemma. Jag tänkte att jag kanske får äta upp mina ord, eftersom jag inte alls kunde komma ihåg varför Hanne satt i den där rullstolen och hur i hela världen hon och Nefis kom på idén att skaffa barn efter omständigheterna. Jag insåg dock efter ett tag att jag faktiskt inte har läst den föregående boken. Jag lyckades tydligen missa den! Däremot minns jag boken innan, hur Hanne mötte Nefis med röda handskar och att det slutade rätt harmoniskt.
Särskilt harmonisk kan man dock inte beskylla Hanne Wilhelmsen för att vara. Jag minns henne som en person som alltid hållit sig på sin kant av olika skäl - dock med en viss utveckling mot större öppenhet genom seriens gång. I den här boken avvisar hon ilsket all kontakt med medpassagerarna, dock finns flera som envisas: läkaren Magnus Streng, den fjällvane advokaten Geir Rugholmen och Berit Tverre, chefen för hotellet Finse 1222. De tre blir mer eller mindre Hannes förtrogna när hon börjar nysta i den många mysterier som dyker upp. Med på tåget fanns så väl ett gäng präster som läkare, tyska turister, hundägare, ungdomsgäng, invandrare, rabiata rasister och struliga tonåringar med taggarna utåt. Konflikterna hopar sig i takt med att temperaturen sjunker och snömassorna stiger runt hotellet. Det är instängt, svettigt, nervöst och oroande. Ändå infinner sig en känsla av "mysdeckare" vid läsningen. Hannes inre demoner känns en smula ogripbara och nästan irriterande, men romanen är ändå avkopplande och ganska underhållande i sommarsolen. Det enda som jag störde mig på vid läsningen var greppet med framåtblickar av typen: "Bara några timmar senare skulle jag tvingas till att... [...] men det visste jag förstås ingenting om där jag satt och hörde stegen från fem personer försvinna nerför trapporna." Nähä? Om hon inte vet, så nämn det inte, vill jag säga. Nåja. Jag sträckläste ändå boken på två dagar, det säger väl kanske något.
Det var ganska många år sedan jag senast läste en Anne Holt-bok. Nu kändes det som att träffa en gammal vän jag inte sett på länge, för att upptäcka att vi kommit en rätt bra bit ifrån varandra - fast ändå var det rätt kul att ses igen, för gamla tiders skull.
hennes filmer är lite för tuffa för mej
SvaraRaderaAha. Jag har aldrig sett någon filmatisering av hennes böcker. När det gäller deckare på film gillar jag sådant som Miss Marple och Foyle's War... :)
SvaraRadera