Dödgrävarens dotter handlar om Rebecca Schwart, yngsta barn till de tyska immigranterna Jacob och Anna. Jacob, tidigare matematiklärare, får jobb som dödgrävare. Han förbjuder familjen att tala tyska, men familjen Schwart ses ändå som utlänningar, främlingar, och de hånas och förföljs. Jacob blir hård, kall och sluten; livet i den lilla stugan är påfrestande för alla och Rebecca får kämpa för att behålla sin styrka. När till sist katastrofen slår till börjar hennes långa färd mot ett nytt liv; ett liv som hon hela tiden formar och omformar, på jakt efter trygghet och säkerhet och en plats där hon kan känna sig hemma.
Det är något speciellt med Joyce Carol Oates sätt att skriva. Det är något speciellt med hennes karaktärer. Det finns en benhård okuvlighet inom dem alla. Det finns även kärlek och värme, även om den kan gömmas långt inne bland osäkerhet, rädsla och grymhet som ofta visar sig vara ett försvar. Vissa påpekar det märkliga i att hon kan skriva så fängslande om så osympatiska karaktärer, men det kan jag inte hålla med om. De är säregna, javisst, men jag kan inte se något osympatiskt hos Rebecca. Till exempel Jacob Schwart; han presenteras i början av texten som ett mardrömsaktigt monster men till och med där finner man en förståelse från författarens sida. Man kanske inte tycker om honom, men det behöver man inte göra. Oates vet vem han är. Det räcker med att man ser honom så som han blir visad. Joyce Carol Oates berättar inga sagor; hon gestaltar liv, och det är fascinerande, fängslande.
Boken är tjock och tog mig lång tid att läsa (framför allt tog det mig väldigt lång tid att över huvud taget börja läsa den...), men det beror mest på att jag periodvis gör annat än läser. Den är inte tungläst, men intensiv. Berättelsen flyter fram även genom det svåra och mörka, och hoppet skymtar alltid fram, och godheten. Dödgrävarens dotter upphör aldrig att engagera... bättre än så kan jag visst inte formulera det just nu.
Det är något speciellt med Joyce Carol Oates sätt att skriva. Det är något speciellt med hennes karaktärer. Det finns en benhård okuvlighet inom dem alla. Det finns även kärlek och värme, även om den kan gömmas långt inne bland osäkerhet, rädsla och grymhet som ofta visar sig vara ett försvar. Vissa påpekar det märkliga i att hon kan skriva så fängslande om så osympatiska karaktärer, men det kan jag inte hålla med om. De är säregna, javisst, men jag kan inte se något osympatiskt hos Rebecca. Till exempel Jacob Schwart; han presenteras i början av texten som ett mardrömsaktigt monster men till och med där finner man en förståelse från författarens sida. Man kanske inte tycker om honom, men det behöver man inte göra. Oates vet vem han är. Det räcker med att man ser honom så som han blir visad. Joyce Carol Oates berättar inga sagor; hon gestaltar liv, och det är fascinerande, fängslande.
Boken är tjock och tog mig lång tid att läsa (framför allt tog det mig väldigt lång tid att över huvud taget börja läsa den...), men det beror mest på att jag periodvis gör annat än läser. Den är inte tungläst, men intensiv. Berättelsen flyter fram även genom det svåra och mörka, och hoppet skymtar alltid fram, och godheten. Dödgrävarens dotter upphör aldrig att engagera... bättre än så kan jag visst inte formulera det just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar