Jane Austen-klubben - Karen Joy Fowles

Jag tog upp Jane Austen-klubben av Karen Joy Fowles för en tid sedan (i själva verket innan jag läste någon av de senast nämnda böckerna) med tanken att det nog var en "trevlig" och "okomplicerad" historia som jag just då kände mig i behov av. Lite som en "feelgood-film", fast som bok. Allting behöver visst inte vara sådär jättefängslande som den nedan nämnda Stad av glas, till exempel, ibland vill man bara fördriva tiden med en bok.

Men vid närmare eftertanke har jag nog även vissa krav på sådana böcker också. (Jag säger inte att Jane Austen-klubben var dålig, men lite besviken blev jag allt.) Upplägget är ändå ganska lovande om man söker en "feelgood-roman": Den har en ramhandling, som går ut på att flera olika personer blir sammanfösta och lär känna varandra, samtidigt som läsaren lär känna varje person lite i taget. Dessutom sägs Jane Austens romaner vara av betydelse för boken.

Nja, jag vet inte. Om jag inte har fel så har boken filmats, och det är möjligt att boken passar bättre som film. (För att man ibland kan sänka kraven när det gäller film? Lite som Hur man gör ett amerikansk lapptäcke; inte direkt en film av stor betydelse [om man inte bockar av sin Anne Bancroft-lista] men helt okej för stunden.) Känslan jag får är att det helt enkelt blir för ytligt. I början tyckte jag om boken, och det finns vissa partier som får mig att tycka att boken kanske ändå är bättre än vad jag tyckte nyss. Det är kanske inte bara ytlig underhållning; allvarligare teman berörs, men hastas förbi för snabbt. Det händer egentligen inte särskilt mycket med personerna inom ramhandlingen; det mesta är egentligen att när boken är slut har relationer (åter)uppstått. De flesta av dessa är förutsägbara, samtliga dock tillfredsställande som slut, utom när det gäller Allegra och hennes författande flickvän. (Jag är osäker på om Fowler menar att detta slut är "lyckligt" eller inte -- men det känns okaraktäristiskt för boken som helhet. Detta kan ju tyckas "Austenskt", men om man ser Jane Austen främst som romantikförfattare har man nog missat något. Det tror jag inte är Karen Joy Fowlers poäng heller, men ändå.) Det känns som att varje person, eller i alla fall några av dem, hade kunnat få en egen roman, som kunde ha blivit intressantare istället för dessa fragment. De delarna som handlar om när klubben träffas hade kunnat vara intressantare, men det händer just ingenting.

Samtalen om romanerna är också så ytliga att man som läsare får känslan av att klubben träffas i tjugo minuter åt gången. Med det menar jag inte att Fowler borde ha skrivit sida upp och ner med djupgående litteraturvetenskapliga analyser, men trots att det upprepade gånger sägs att personerna älskar böckerna så känns det inte. Kvinnornas kärlek till Austen känns både besatt, överdriven och onyanserad; en person som inte läser eller som inte uppskattar Austen tycks knappt förtjänas att kallas en riktig människa. Måhända detta är menat som något av en satir... men det känns inte heller som en direkt tillfredsställande teori. Bland baksidestextens små recensionsuttdrag kan man bland annat se följande påstående: "en roman som kan få Austen-fans att sucka av lycka." Jag gillar alla Jane Austens böcker, även om jag inte har läst samtliga femtioelva gånger... jag tycker mycket om Övertalning, och Stolthet och fördom... Emma är nog den jag har läst om flest gånger. Jag suckar inte av lycka.

Jag har lite svårt att sätta fingret på det. Berättarperspektivet känns märkligt. Det är svårt att säga vilken av kvinnorna som är huvudperson; de som får mest utrymme är kanske Jocelyn och Sylvia, barndomsvännerna. Det är Jocelyn som för samman klubben, som introducerar den ende mannen, Austen-novisen och science ficction-läsaren Grigg. Deras relation är den mest intressanta, åtminstone mellan raderna -- eller egentligen bara mellan raderna -- det är möjligt att det kommer fram bättre i filmen. Romanen berättas i tredje person, i stort sett en person i taget. Men ibland kommer den allvetande berättarrösten fram som ett "vi": "Bokcirkeln var Jocelyns idé, och hon handplockade medlemmarna. [...] Vi anade en baktanke, men vem skulle låta Jane Austen tjäna några onda avsikter? [...] Det var vi sex - Jocelyn, Bernadette, Sylvia, Allegra, Prudie och Grigg - som utgjorde hela styrkan i Central Valley/River Citys bara-Jane-Austen-hela-tiden-klubb. Vår första träff var hemma hos Jocelyn." Detta vi-perspektiv kommer fram då och då, och det stör mig på något sätt att inte kunna binda det till ett jag. Greppet tycks bara onödigt.

I slutet av boken finns en lång samling citat ur tidiga recensioner, brev och texter om Austen, samt senare texter ända fram till våra dagar -- ett uttalande av J.K. Rowling om berömmelse får sista ordet. Sedan kommer en ovanlig detalj: ett gäng diskussionsfrågor om texten, om Jane Austen och om litteratur i allmänhet. Jag återger några:

1. Austens böcker får en ofta att undra om alla personer som hon för samman verkligen passar för varandra. Besynnerliga par skulle kunna vara Marianne Dashwood och överste Brandon, Lydia Bennet och Wickham, Emma och mr Knigthley, Louisa Musgrove och kapten Benwick. Väcker något av paren i Jane Austen-klubben sådana funderingar?
Nja. För det första tycker jag inte att Marianne och Brandon är ett så besynnerligt par, inte heller Emma och Knightley. Lydia och Wickham förtjänar ju varandra kan man tycka; det är inte konstigt att de dras till varandra - därmed inte sagt att de passar ihop i längden? I den här boken tycker jag som sagt att Allegra inte borde ha gått tillbaka till sin historiestjälande litteratursnobb till flickvän. Jag misstänker att Jocelyn/Grigg är menat som ett överraskande par, men det är naturligtvis givet från början.

3. Det Prudie menade i det där avsnittet om ironi är att bara för att alla hamnar på sin samhällsnivå i slutet av Emma innebär det inte att Austen själv tycker att det är bra. Precis som med Shakespeare är det svårt att bli klok på vad Jane Austen själv har för åsikter genom att läsa hennes verk. Kan man säga detsamma om Karen Joy Fowler?
Ja, möjligtvis. Förmodligen.

8. Många som läser science fiction älskar även Austen. Varför tror du att det är så? Tror du att många som läser Austen älskar science fiction?
Oj. Det vet jag verkligen inte. Men kanske en intressant fråga...

Stad av glas - Paul Auster

Någon gång i mitten av augusti började jag läsa Paul Austers New York-trilogi, eftersom den låg åtkomlig i en hög i närheten av där jag satt sysslolös. Jag har inte läst något av Auster förut, däremot har jag hört en del om honom, tex på Bokhora, därför valet.

Jag blev genast intresserad, snart fascinerad, av den första delen i serien, Stad av glas. Det handlar om en författare, Quinn, som har tappat mycket av livsgnistan sedan han förlorade sin fru och sin son. Vännerna tror att han slutat skriva. Det har han inte; han skriver mycket framgångsrika deckare under pseudomymen William Wilson, vars verkliga identitet bara Quinns agent känner till. Så en kväll får han ett telefonsamtal från någon som vill tala med detektiven Paul Auster... Quinn bestämmer sig för att låtsas vara Auster; han finner sig snart vara indragen i ett märkligt mysterium.

Man skulle kunna tro att det här är en vanlig om än lite märklig deckare i stilen ensam man får mystiskt spaningsuppdrag av femme fatale, men nej; det är mycket mer än så. Sammanhang mellan språk-namn-identitet skapar en fascinerande gåta som är uppslukande, oroande, överraskande, mörk. När jag precis hade läst ut berättelsen hade jag en hel del halvfärdiga formuleringar att skriva ner, som dock aldrig hamnade på papper. Nu kan jag inte riktigt få tag i tankarna, men säkert är att läsningen gjorde mig djup engagerad och lycklig, så där som man blir när man läser något riktigt bra.

Det var med rätt stor iver jag bläddrade vidare till andra delen, Vålnader, som handlar om Blue som fått i uppdrag av White att skugga Black. Men när jag väl började läsa upplevde jag ingenting av den där känslan av att genast sugas in i berättelsen. Nej, faktum är att det kändes rent tråkigt. Sedan blev det så att jag lade boken ifrån mig ett tag. Nu har den legat i över en månad utan att jag har kommit förbi de 40 första sidorna, och nu känns det tveksamt att jag kommer att ta upp den igen inom överskådlig framtid. Så småningom, säkert...

Men som trilogin i alla fall består av fristående romaner, kan de väl läsas fristående också...

Hemmapappans hämnd - Mats Bjurbom

Ännu en recensionsbok jag fått mig tillskickad, av Mats Bjurbom som tidigare bland annat skrivit novellsamlingen Konsten att räkna till tio.

Hemmapappans hämnd handlar om en småbarnspappa som i stort sett mot sin vilja får lov att stanna hemma med barnen medan hustrun jobbar, varpå totalt kaos utbryter; mycket på grund av alla märkliga filurer som dyker upp i hans liv, som grannar och läkare, stinsar och allt möjligt. Det rör sig om en vild skröna kryddad av sex(fantasier), och boken är tyvärr inte så rolig som författaren nog hade hoppats. Den är helt enkelt för överdriven, tror jag; liksom för konstig för att man ska kunna ta den till sig.

Två böcker, mina recensioner och andras

För er som eventuellt följer den här bloggen verkar det nog som att jag har slutat läsa. Så är inte fallet; flera böcker väntar bara på att bli omskrivna. Tyvärr är det ju så att om jag av någon anledning inte skriver om en bok ganska snart efter att jag läst den så tar det allt mer emot att börja skriva om den. Det är ju lite märkligt. (Eller inte.)

Som ett första exempel på att denna lista med lästa böcker faktiskt existerar så kan jag ju nämna Konsten att vara otrogen på Facebook av Gunilla Bergensten. Nej, det är ingen handbok i hur man bedrar någon, inte direkt, utan en roman. Det är varken den bästa eller sämsta bok jag har läst på sistone, men ganska trevlig var den ändå på något sätt. Den handlar om ett gäng människor i 30-årsåldern som alla upplever att Facebook har en viktig roll i deras liv på ett eller annat sätt. Rätt mycket kärleksrelationer innehåller den också.

Min fullständiga recension av boken finns HÄR.

Och titta här då...

Det är ju min recension av Anna-Leena Härkönens Nej tack, som jag inte hade tänkt skriva om i bloggen innan texten funnits i tidningen. Fast nu finns den ju på nätet, så... Ja, läs själva vad jag tyckte om den. Spoiler: Jag gillade den inte så värst.

Facebook-boken var trevligare och roligare -- kanske för att huvudpersonerna är mindre gnälliga. Den innehåller också betydligt mindre detaljerade sexscener, vilket vi tackar för. (Eller, ja, det är väl upp till var och en, förstås...) På Hallandsposten.se finns en betydligt positivare recension, som dock innehåller en märklig formulering: att Heli har en "utmärkt sund och nöjd kroppsuppfattning"... det har hon väl inte riktigt? Inte i kapitlet där hon bestämmer sig för att göra något åt sitt ansikte... Men jag håller med denne recensent om att slutet är mesigt. Man kan nog se det som lyckligt om man vill, men det påminner mig faktiskt lite om slutet på filmen (inga egentligen stora likheter, dock, men...) Nathalie... som inte är direkt tillfredsställande.

Borås Tidnings recension är också lite mer gillande än min. Jag berättar det, för att jag tycker att det kan vara rätt intressant att jämföra mina recensioner med andras, se vad andra tycker och fundera på varför jag tyckt annorlunda, kanske. Kanske handlar det mest bara om att historien i sig befinner sig lite väl långt, på flera fronter, för att kunna ha särskilt hög "ID-faktor" för mig, och då sjunker intresset. Eller vad det nu kan bero på.

Enfermez-la dans la chambre rouge!

Jane Eyre som ljudbok inläst av Fanny Ardant = tre flugor i en smäll. Skulle man kunna tänka sig. Det fanns en tid då jag drabbades av ett oemotståndligt behov av att läsa om Jane Eyre en gång om året; det var nu ganska länge sedan (sist jag tog fram boken var efter att ha sett teveserien; jag ville kolla upp vissa scener... jag vill minnas att jag var ganska nöjd med filmatiseringen på det stora hela), och när jag läste Sargassohavet av Jean Rhys tänkte jag att det nog skulle dröja mycket, mycket länge innan jag gjorde det igen... men detta skulle alltså vara första flugan. Den andra, förstås, att det är mycket bra att öva sin franska hörförståelse på alla sätt man kan. Det kan ju rent av vara en fördel att lyssna på en historia man känner till, man uppfattar nog vad som sägs bättre om ämnet är bekant.

Jag har haft de här CD-skivorna ganska länge i min ägo nu (ja, ända sedan jag kom hem från min resa i våras) men egentligen inte lyssnat ordentligt. Bara haft dem som "bakgrundsljud" ibland i fåfäng förhoppning om att något ska fastna i mig -- men en sak är säker; jag kan inte förstå mycket på det viset! Jag måste koncentrera mig. Och nu då jag har börjat lyssna koncentrerat, så upptäckte jag att jag kan följa med i historien, men... det beror nog till stor del på att jag kan historien... Första gången jag lyssnade på Le ravissement de Lol V. Stein, så begrep jag ingenting alls -- men det berodde väl delvis på att jag inte visste någonting. (Den börjar "Lol V. Stein est née ici, à S. Thala, et elle y a vécu une grande partie de sa jeunesse"... och det var bara en ljudgröt, främst för att jag nog inte hade koll på pc av vivre, och inte visste att S. Thala är namnet på en ort...) Att sedan se texten samtidigt gjorde det hela oerhört mycket lättare. Jane Eyre har jag inte i fransk textversion, och att sitta med min svenska pocket -- nja, jag tror inte det. Problemet är väl att även om det till stor del hänger på koncentration och att öva upp öronen så förekommer förstås också en hel del ord jag inte kan. Och just därför är det bra (?) att lyssna på Jane Eyre på franska eftersom jag kan tro att jag förstår mer än vad jag gör... Eller jag vet inte.

Hur som helst får jag nu lust att läsa om boken (på riktigt alltså) i alla fall. För när jag nu lyssnade på Fannys läsning, så var jag med i hur Mrs. Reed samlar sina barn omkring sig, scenen i biblioteket då Eliza förbjuder Jane att läsa böckerna där, det otäcka promenadvädret, elaka John och hans mobbing, och slagsmålet som Jane får skulden för så att hon låses in i det röda rummet, och Bessies förmaningstal. Även om jag egentligen bara uppfattade delar av allt detta så var jag helt med på noterna i alla fall... Och sedan plötsligt var vi på skolan och barnen fick gå hungriga och i dåliga kläder i snöslasket till kyrkan, och Jane var en flitig elev och blev lärare men längtade bort, och skrev en annons, och så var hon hos Mrs Fairfax. Så, en stor del av romanen är alltså bortredigerad. Det är i och för sig inte så konstigt för det skulle nog, vid närmare eftertanke, ta alldeles för lång tid att läsa in hela boken! Men om det är klippt i början (och kanske skoldelen inte är det väsentligaste i alla fall) så är det rimligtvis klippt längre fram också. Och det kommer kanske att göra att jag tycker att det är dags att läsa om boken i alla fall.

Nåja. Om man vill ha en riktig snabbversion av Jane Eyre kan man läsa den här berättelsen med titeln Matt Eyre. Ett koncentrat, något förvridet, liksom.

... Ja, okej; det kanske inte är så roligt om man inte delar mina mer udda intressen, som Heroes-fanfic... men det är rätt bra gjort, särskilt som författaren inte ens hade läst Jane Eyre innan detta skulle skrivas. Vissa tycker ju inte att man får göra så här med klassiker, men... nog kan man få leka lite ibland. ;)

Nina Bouraoui på svenska

Elisabeth Grate Bokförlag är Nina Bouraouis svenska hem. Jag fick precis ett nyhetsmejl där det berättas att Appelez-moi par mon prénom nu utkommer på svenska med titeln Kärlekens geografi. Läs den; den är bra!

Just nu läser jag Nos baisers sont des adieux; det finns kärlek i den boken också, men stilen är en annan. Mer om det senare.

Här är en intervju med Nina Bouraoui ur UNT.

Etiketter...

När man börjar en ny blogg är det inte alldeles lätt att veta hur man ska organisera den. Det beror ju lite på vad och hur man kommer att skriva, och det vet man kanske inte från början. Nu har jag haft den här bloggen ett tag, och undan för undan har jag försökt få ett system i etiketterna.

Problemet blir när jag får för mig att byta namn på etiketterna för att göra det hela litet klarare. (Till exempel, "genre: personligt om livet" bör signalera att det rör sig om en bok som har någon form av självupplevd grund - inte nödvändigtvis en biografi, dock - istället för bara "personligt om livet", vilket kanske kan se ut som att det handlar om mitt liv.)

Jag skulle önska att det fanns något lätt sätt att göra detta på, men icke. Det måste göras inlägg för inlägg. Inte för att det är hela världen, men det tar lite tid att redigera hela bloggen... Då föredrar jag Live Journals smidiga system, där man bara kan klicka på "manage tags", och sedan kan man byta namn och radera bäst man vill...

Detta för att förklara mig ifall någon eventuell läsare skulle tycka att det hela just nu ser rörigt och inkonsekvent ut...

/Slut på poänglöst blogginlägg