Två böcker, mina recensioner och andras

För er som eventuellt följer den här bloggen verkar det nog som att jag har slutat läsa. Så är inte fallet; flera böcker väntar bara på att bli omskrivna. Tyvärr är det ju så att om jag av någon anledning inte skriver om en bok ganska snart efter att jag läst den så tar det allt mer emot att börja skriva om den. Det är ju lite märkligt. (Eller inte.)

Som ett första exempel på att denna lista med lästa böcker faktiskt existerar så kan jag ju nämna Konsten att vara otrogen på Facebook av Gunilla Bergensten. Nej, det är ingen handbok i hur man bedrar någon, inte direkt, utan en roman. Det är varken den bästa eller sämsta bok jag har läst på sistone, men ganska trevlig var den ändå på något sätt. Den handlar om ett gäng människor i 30-årsåldern som alla upplever att Facebook har en viktig roll i deras liv på ett eller annat sätt. Rätt mycket kärleksrelationer innehåller den också.

Min fullständiga recension av boken finns HÄR.

Och titta här då...

Det är ju min recension av Anna-Leena Härkönens Nej tack, som jag inte hade tänkt skriva om i bloggen innan texten funnits i tidningen. Fast nu finns den ju på nätet, så... Ja, läs själva vad jag tyckte om den. Spoiler: Jag gillade den inte så värst.

Facebook-boken var trevligare och roligare -- kanske för att huvudpersonerna är mindre gnälliga. Den innehåller också betydligt mindre detaljerade sexscener, vilket vi tackar för. (Eller, ja, det är väl upp till var och en, förstås...) På Hallandsposten.se finns en betydligt positivare recension, som dock innehåller en märklig formulering: att Heli har en "utmärkt sund och nöjd kroppsuppfattning"... det har hon väl inte riktigt? Inte i kapitlet där hon bestämmer sig för att göra något åt sitt ansikte... Men jag håller med denne recensent om att slutet är mesigt. Man kan nog se det som lyckligt om man vill, men det påminner mig faktiskt lite om slutet på filmen (inga egentligen stora likheter, dock, men...) Nathalie... som inte är direkt tillfredsställande.

Borås Tidnings recension är också lite mer gillande än min. Jag berättar det, för att jag tycker att det kan vara rätt intressant att jämföra mina recensioner med andras, se vad andra tycker och fundera på varför jag tyckt annorlunda, kanske. Kanske handlar det mest bara om att historien i sig befinner sig lite väl långt, på flera fronter, för att kunna ha särskilt hög "ID-faktor" för mig, och då sjunker intresset. Eller vad det nu kan bero på.

Enfermez-la dans la chambre rouge!

Jane Eyre som ljudbok inläst av Fanny Ardant = tre flugor i en smäll. Skulle man kunna tänka sig. Det fanns en tid då jag drabbades av ett oemotståndligt behov av att läsa om Jane Eyre en gång om året; det var nu ganska länge sedan (sist jag tog fram boken var efter att ha sett teveserien; jag ville kolla upp vissa scener... jag vill minnas att jag var ganska nöjd med filmatiseringen på det stora hela), och när jag läste Sargassohavet av Jean Rhys tänkte jag att det nog skulle dröja mycket, mycket länge innan jag gjorde det igen... men detta skulle alltså vara första flugan. Den andra, förstås, att det är mycket bra att öva sin franska hörförståelse på alla sätt man kan. Det kan ju rent av vara en fördel att lyssna på en historia man känner till, man uppfattar nog vad som sägs bättre om ämnet är bekant.

Jag har haft de här CD-skivorna ganska länge i min ägo nu (ja, ända sedan jag kom hem från min resa i våras) men egentligen inte lyssnat ordentligt. Bara haft dem som "bakgrundsljud" ibland i fåfäng förhoppning om att något ska fastna i mig -- men en sak är säker; jag kan inte förstå mycket på det viset! Jag måste koncentrera mig. Och nu då jag har börjat lyssna koncentrerat, så upptäckte jag att jag kan följa med i historien, men... det beror nog till stor del på att jag kan historien... Första gången jag lyssnade på Le ravissement de Lol V. Stein, så begrep jag ingenting alls -- men det berodde väl delvis på att jag inte visste någonting. (Den börjar "Lol V. Stein est née ici, à S. Thala, et elle y a vécu une grande partie de sa jeunesse"... och det var bara en ljudgröt, främst för att jag nog inte hade koll på pc av vivre, och inte visste att S. Thala är namnet på en ort...) Att sedan se texten samtidigt gjorde det hela oerhört mycket lättare. Jane Eyre har jag inte i fransk textversion, och att sitta med min svenska pocket -- nja, jag tror inte det. Problemet är väl att även om det till stor del hänger på koncentration och att öva upp öronen så förekommer förstås också en hel del ord jag inte kan. Och just därför är det bra (?) att lyssna på Jane Eyre på franska eftersom jag kan tro att jag förstår mer än vad jag gör... Eller jag vet inte.

Hur som helst får jag nu lust att läsa om boken (på riktigt alltså) i alla fall. För när jag nu lyssnade på Fannys läsning, så var jag med i hur Mrs. Reed samlar sina barn omkring sig, scenen i biblioteket då Eliza förbjuder Jane att läsa böckerna där, det otäcka promenadvädret, elaka John och hans mobbing, och slagsmålet som Jane får skulden för så att hon låses in i det röda rummet, och Bessies förmaningstal. Även om jag egentligen bara uppfattade delar av allt detta så var jag helt med på noterna i alla fall... Och sedan plötsligt var vi på skolan och barnen fick gå hungriga och i dåliga kläder i snöslasket till kyrkan, och Jane var en flitig elev och blev lärare men längtade bort, och skrev en annons, och så var hon hos Mrs Fairfax. Så, en stor del av romanen är alltså bortredigerad. Det är i och för sig inte så konstigt för det skulle nog, vid närmare eftertanke, ta alldeles för lång tid att läsa in hela boken! Men om det är klippt i början (och kanske skoldelen inte är det väsentligaste i alla fall) så är det rimligtvis klippt längre fram också. Och det kommer kanske att göra att jag tycker att det är dags att läsa om boken i alla fall.

Nåja. Om man vill ha en riktig snabbversion av Jane Eyre kan man läsa den här berättelsen med titeln Matt Eyre. Ett koncentrat, något förvridet, liksom.

... Ja, okej; det kanske inte är så roligt om man inte delar mina mer udda intressen, som Heroes-fanfic... men det är rätt bra gjort, särskilt som författaren inte ens hade läst Jane Eyre innan detta skulle skrivas. Vissa tycker ju inte att man får göra så här med klassiker, men... nog kan man få leka lite ibland. ;)

Nina Bouraoui på svenska

Elisabeth Grate Bokförlag är Nina Bouraouis svenska hem. Jag fick precis ett nyhetsmejl där det berättas att Appelez-moi par mon prénom nu utkommer på svenska med titeln Kärlekens geografi. Läs den; den är bra!

Just nu läser jag Nos baisers sont des adieux; det finns kärlek i den boken också, men stilen är en annan. Mer om det senare.

Här är en intervju med Nina Bouraoui ur UNT.

Etiketter...

När man börjar en ny blogg är det inte alldeles lätt att veta hur man ska organisera den. Det beror ju lite på vad och hur man kommer att skriva, och det vet man kanske inte från början. Nu har jag haft den här bloggen ett tag, och undan för undan har jag försökt få ett system i etiketterna.

Problemet blir när jag får för mig att byta namn på etiketterna för att göra det hela litet klarare. (Till exempel, "genre: personligt om livet" bör signalera att det rör sig om en bok som har någon form av självupplevd grund - inte nödvändigtvis en biografi, dock - istället för bara "personligt om livet", vilket kanske kan se ut som att det handlar om mitt liv.)

Jag skulle önska att det fanns något lätt sätt att göra detta på, men icke. Det måste göras inlägg för inlägg. Inte för att det är hela världen, men det tar lite tid att redigera hela bloggen... Då föredrar jag Live Journals smidiga system, där man bara kan klicka på "manage tags", och sedan kan man byta namn och radera bäst man vill...

Detta för att förklara mig ifall någon eventuell läsare skulle tycka att det hela just nu ser rörigt och inkonsekvent ut...

/Slut på poänglöst blogginlägg

To Kill a Mockingbird - Harper Lee

När jag började läsa To Kill A Mockingbird någon gång i juli tänkte jag: "Wow, jag förstod aldrig innan att den var så bra!" Jag valde mellan den och The Great Gatsby i min systers bokhylla med kurslitteratur (hon har alltså läst engelska...) med tanken att när jag nu tyckte att Lyckan är en sällsam fågel var så i det närmaste oläslig, så skulle jag istället ta en av de ännu olästa "klassikerna som man bör ha läst". Jag visste väldigt lite om boken -- knappt mer än att jag sett den på alla klassiker-listor, och jag läste någon artikel om Harper Lee för inte så länge sedan (det var först då jag förstod att det var en kvinna), som väckte mitt intresse lite.

Historien berättas av flickan Scout, som bor i en liten stillsam stad i den Amerikanska södern. Hon fördriver dagarna med att leka med sin ett par år äldre bror Jem, och den jämnårige pojken Dill. Scout och Jems mamma är död, men deras pappa, som är advokat, har ett nära förhållande till sina barn. Det här är ett samhälle med mycket strikta uppdelningar mellan svarta och vita; exakt hur strikt förstår man först när Scouts pappa får i uppdrag att försvara en svart man vid en mycket uppmärksammad rättegång.

Tänk att jag har läst littvet och ändå känner mig skeptisk mot "böcker man måste läsa"-listor! (Ofta finns ju böckerna där av en anledning, vilket jag är väl medveten om.) Men det här är definitivt en bok som är en njutning att läsa. Ämnet/skeendet är naturligtvis bitvis hemskt -- hela den djupgående vidden av rasismen skrivs inte läsaren på näsan men gestaltas med obönhörlig effektivitet genom barnperspektivet. Samtidigt är det en helt förtjusande barndomsskildring och ett fint porträtt av syskonkärlek och varma band mellan barn och vuxna... Det finns många enskilda detaljer som är bra med boken och jag borde nog ha skrivit det här för en månad sedan istället när jag läste ut boken, men kort sagt var det en riktig slukarbok. Läs den!

Den svenska titeln är Dödssynden.

The Voyage Out - Virginia Woolf

Ja, nu är det kanske dags att jag uppdaterar den här bloggen! Man skulle ju kunna tro att jag inte tyckte om The Voyage Out eftersom jag inte har skrivit om boken trots att jag läste ut den för ungefär en månad sedan. Så är inte fallet. Det är inte heller så att det inte finns något att säga om den! Medan jag läste fick jag många tankar... men jag skrev ingenting under tiden, och kanske är det så att man kan få lite (onödig!) prestationsångest av böcker som är skrivna av ens favoritförfattare? Som att: "nu måste jag skriva något riktigt djupt/analyserande/intressant....." Och visst är det så att jag tycker om att skriva om böcker, men samtidigt står det mig naturligtvis fritt att vara hur kortfattad och intetsägande jag vill i min egen blogg! Suck. Det är ju knappast så att någon kommer att skriva "Väl godkänt! Fortsätter du så här kommer du att få VG på hela kursen." Och inte heller raka motsatsen. (Och det är ju tur, för det är väl ytterst få texter här som ens liknar ett ordentligt PM i alla fall...)

Alltså. The Voyage Out är Virginia Woolfs debutroman från 1915 (inte översatt till svenska förrän nyligen). Den brukar inte räknas in bland hennes mästerverk -- men detta säger mer om Woolfs utveckling till en viktig författare än om själva boken, för den är också bra. När jag började läsningen var jag osäker på vad jag skulle komma att tycka, för jag mindes inte särskilt mycket av när jag läste boken första gången sommaren 1999. Mitt omdöme den gången bestod till största delen av "den var bra" och "stackars Rachel", och vem vet -- tänkte jag nu inför omläsningen -- om jag inte på den tiden ännu var så nyförälskad i Virginia Woolfs skrivande att jag bara ville att allt skulle vara i min smak även om det inte var det? Jag vet inte, men jag upptäckte till min lättnad att jag faktiskt tyckte om boken. Jag tror också att jag tyckte mer om den nu än då -- eller åtminstone att jag förstod den bättre nu.

En sak som jag inte förstod helt (men som kanske belyser föregående mening) är Angelica Garnetts förord. (När ska jag lära mig att inte läsa förord förrän efteråt?) Eller snarare, jag tror man måste ta det som en helt personlig kommentar. "Var min moster Virginia Woolf verkligen en stor författare?" börjar texten, och sedan pratar hon ett tag om att det var hon ju, fast Garnett hade svårt att förstå romanerna som ung flicka. Hon skriver även att "The Voyage Out is not a novel to be enjoyed by those who cannot tolerate a certain distance between themselves and the subject. Self-identification with Rachel, Helen or Terrence will only bring disappointment since, not being super-human, they cannot translate us into that condition. With the possible exception of Helen Ambrose, they are the most ordinary of people."

Vad exakt menar hon med det? Det är möjligt att jag missförstår någonting, men jag tror att frågan om identifikation eller inte är helt upp till läsaren. Man behöver inte identifiera sig med romankaraktärer för att bry sig om dem eller tycka att boken är bra, och det behöver inte vara så att man tycker att en roman är fantastisk bara för att man identifierar sig med huvudpersonen. Men hur man kan påstå att man inte kan identifiera sig med någon av dessa personer, det förstår jag inte. Däremot tror jag att jag faktiskt inte kunde känna igen mig själv i någon av dessa personer som nittonåring; jag tror till och med (om jag försöker minnas mitt sätt att tänka och reagera rent allmänt på den tiden) att vissa saker gav mig en viss känsla av besvikelse, eftersom jag hade önskat att personerna hade sagt/gjort/känt andra saker; att handlingen hade utvecklat sig på ett sätt som jag som nittonåring hade tyckt var mer tillfredsställande enligt mitt överromantiska sätt att kanske inte se på livet men önska, drömma om och föreställa mig det. Jag ville att det inte skulle vara så komplicerat, att lyckan skulle vara mer lättillgänglig, att alla tvivel skulle förbytas i ett "så levde de lyckliga i alla sina dagar." Rachel? Ja, hon var kanske inte så lätt att tycka om, och visst var det synd om henne, men hon hade i alla fall kunnat vara lite gladare medan hon hade chansen. Typ så? Ja, jag tror nog att Angelica Garnetts påstående stämde in på mig som nittonåring. Men detta för att jag knappast hade tillräckligt med självdistans för att se vissa likheter mellan mig själv och Rachel -- eller åtminstone inte för att erkänna dem -- och faktiskt uppskatta Woolfs sätt att fånga dessa "vanliga" personers sätt att tänka och vara. Rachel går omkring och tänker och grubblar ganska mycket, men hon försjunker också ofta i ett mer ogripbart (för henne själv) betraktande. Det finns något drömskt, vagt och passivt över henne. Som nittonåring hade jag kanske hellre sett någonting mer liknande övermänniskor, men nu uppskattar jag realismen i hur hon porträtteras. Över huvud taget är alla människor (romanen innehåller en hel del) om inte helt begripliga så i alla fall intressant skildrade; samtalen och samspelet dem emellan.

Huvudpersonen Rachel Vinrace är tjugofyra år; hon har levt ett oerhört skyddat liv tillsammans med sina två fastar. Hon har en väldigt begränsad kunskap om livet/världen, hon tycks inte ha särskilt många drömmar och ambitioner. Hennes största, för att inte säga enda, intresse är att spela piano. Romanen handlar om en resa som hon gör till Sydamerika tillsammans med sin pappa (som är affärsman), sin moster Helen och dennes man. Senare går hon iland tillsammans med dessa medan fadern fortsätter upp för Amazonfloden; Helens bror har en villa som de får disponera. I närheten av villan finns ett hotell till stor del befolkat av turistande engelsmän, och snart börjar Rachel och Helen umgås med en del av dessa -- det blir utflykter, baler, diskussioner och tedrickande och frågor väcks om vem som kommer att bli förälskad i och förlova sig med vem. Två av hotellgästerna är de unga männen St. John och Terence, den förre är mycket intelligent, spränglärd och allvarligt lagd. Rachel tycker först inte om honom (han tycks sarkastisk och kritisk) men han är helt enkelt inte så "social" av sig, och allra minst har han någon vana av att umgås med unga kvinnor. Mellan honom och Helen uppstår ett nära vänskapsförhållande; han har aldrig mött någon som gett honom så mycket förståelse förut, någon han kunnat tala så öppet med. Ytterligare ett exempel från nittonåringens horisont: "det var synd att det inte blev något mellan Helen och St. John" -- det kan man kanske tycka om detta är ens fokus, och om man dessutom missar de subtila men inte helt otydliga signalerna om att St. John är gay. Det som däremot "blir något" är Rachel och Terence, och kärlekens natur avhandlas en del.

Med på en del av resan finns även paret Dalloway. Både Richard och Clarissa gör ett starkt intryck på Rachel, som sällan eller aldrig har träffat så fascinerande, världsvana, pratsamma, vänliga människor. Vid ett tillfälle, strax innan han och hans fru ska gå i land, befinner sig Richard med Rachel i hennes hytt. När båten kränger till och föser dem mot varandra tar han tillfället i akt att kyssa henne, eftersom han inte kan låta bli -- hon är ung och fräsch och faller i hans armar, så varför skulle han inte. Sedan ger han henne knappt en enda blick innan han försvinner. Jag fruktar att jag första gången såg något romantiskt i denna scen -- eller i alla fall en önskan om något romantiskt. Rachel vet inte om hon ska gilla eller ogilla det hela; om hon ska ta det som att han tycker om henne eller inte, om hon tyckte om att kyssas av honom eller inte... samtidigt som hon vet att hon förmodligen aldrig kommer att få se honom igen. Vilket väl även jag visste, men kanske att jag den gången var så mycket i Rachels huvud att jag helt delade hennes förvirring utan att kunna se hans tölpaktighet -- hon ramlar, vilket han ser som en självklar sak att utnyttja, utan att fråga sig (eller henne) vad hon tycker om det.

Det här är i sig inte så betydelsefullt, men en annan sak Richard Dalloway säger (innan detta) är att han aldrig tillåter sin fru att prata om politik. Han är politiker och det är ansträngande -- därför är det viktigt för honom att hon lever sitt skyddade liv med barn och hushållsbestyr, och att han kan komma hem till denna oskuldsfulla, ombonade värld när dagen är slut. Det vill säga, en sorts låtsasvärld egentligen, men en värld som de flesta män och kvinnor i dessa personers situation tar för given. Något som diskuteras av alla genom hela romanen är synen på manligt och kvinnligt -- verkliga eller inbillade, naturgivna eller skapade, skillnader och likheter och personlighetsdrag som ska förklara kvinnans underordning. Rösträtt för kvinnor diskuteras mer eller mindre eldigt, och så väl män som kvinnor uttrycker argument för och emot. Motargumenten uttrycks som självklara sanningar trots att de -- naturligtvis -- är mycket lätt punkterade ur läsarens perspektiv. Genom diskussionerna hör man Virginia Woolfs indignerade budskap: "Kvinnor är också tänkande och kännande människor!!", och det är med lättnad man konstaterar att ingen här och nu kan säga emot henne.

Handlingen är enkel utan mysterier och dramatik (föutom det tragiska slutet, men även den dramatiken är stillsam), men med tankeflöden som ibland blir en aning långrandiga -- men oftast känner jag mig närvarande och intresserad. Med reservation för att jag aldrig har varit i Sydamerika, tycker jag att Virginia Woolf beskriver miljön med trovärdighet och elegans. Nåja -- det är detaljrikt, men inte på den nivån att platser och arter nämns, men hon målar upp en stämning av grönska, hetta och något totalt annorlunda... samtidigt som människors tankar och reaktioner är helt eller nästan helt de samma som var som helst. Över huvud taget fäster jag mig vid beskrivningar och formuleringar. Små iakttagelser kan bli till långa, vackra betraktelser och historier. Hennes berättarröst och språkmelodi pekar framåt mot de kommande romaner som de flesta nutida läsare förmodligen läser innan de tar sig an The Voyage Out.

Off topic: Homosexuella är också riktiga människor

Nu verkar det säkert som om jag inte har läst en enda bok på evigheter. Det har jag -- och då borde jag förstås ha skrivit om det -- men ändå kommer här ett blogginlägg som är lite mer "off topic" än vanligt. Detta på grund av att jag läste en krönika av Marcus Birro imorse som fick mig att fundera lite igen. Man kan inte skriva så här långa kommentarer på dt.se, men i min blogg kan jag ju göra det.

Ja, det kan nog hända att Marcus Birro har helt rätt i att det finns större och allvarligare problem i Sverige 2010 än den vardagsdiskriminering som vissa homosexuella utsätts för, och de enstaka hatbrott som begås. Det kan hända att Pride är ett kan se ut som ett "spektakel", men egentligen -- detta är ju någonting att vara tacksam för. Nu kan alla som vill få gifta sig i kyrkan; det är ett framsteg, och det kan göra att det kan tycks som att det inte finns något mer att "bråka" om, och man kan lämna plats för andra frågor.

Men nej. Så är det ju ändå inte riktigt. Nu handlar det inte om att man kan bli dödad eller kastad i fängelse om man håller en person av samma kön i handen på gatan, och den lagliga diskriminering av HBT-personer som finns i andra länder finns inte här. Men det finns osynlighet, misstroende, fördomar, hån, avståndstagande och ett myller av "åsikter" som var och en är i sin fulla rätt att uttrycka. Homosexuella är också "riktiga människor."

Detta är inte problem i samma utsträckning som arbetslöshet och barn som lever i misär, med mera, men det påverkar ändå individer. Det handlar inte om att vara "en svårt eftersatt minoritetsgrupp", det handlar om attityder i vardagen i mötet mellan människor. Det är inte konkret allvarligt och drabbande för den stora massan, men det är ytterst verkligt och plågsamt för dem som berörs. En gång kände jag en blivande lärare som inte alltid hade fått positiva reaktioner när hon kom ut, och hon tog mycket illa vid sig när någon tittade snett på henne. Hon sa till mig att hon hade bestämt sig för att hon inte skulle bli ihop med en tjej någon mer gång; "jag orkar helt enkelt inte vara lesbisk!" Det var inte kärleksproblem hon pratade om då, utan det faktum att man alltid antas vara hetero, och blir motsatsen bevisad väcks frågor och funderingar. Att alltid komma ut, gång på gång, inför kollegor, barn och deras föräldrar - hon såg framför sig en stor press. Alternativet, att aldrig komma ut utan hålla privatlivet hemligt insåg hon är ännu mer stressande i längden. Så mycket enklare då om hon, som "alla andra", kunde svänga sig med ord som "han" och "honom" och "jag och min pojkvän"...

Nu är det här bara en person. Men jag tror inte att hon är unik. Särskilt inte bland lärare -- inte för att barn och ungdomar skulle vara jobbiga att ha att göra med, men för att deras föräldrar verkligen representerar ett tvärsnitt ur samhället och man kan inte räkna med att alla människor man möter ska vara toleranta. Som lärare kan man nog uppleva att det finns viktigare saker att fokusera på än det egna privatlivet, och därför låter man bli det. Grejen är ju att om man inte syns, så kan det tyckas bekräfta föreställningen om att man inte finns. Homosexualitet blir något främmande och annorlunda som finns där borta (på Pride?) men inte här.

Man kan förstås inte begära av enskilda att de ska kämpa och ta alla smällar, men om inte ungdomarnas lärare vågar företräda uppfattningen att homosexualitet är normalt... För några år sedan, när jag läste mycket Anne Holt, läste jag en hel del recensioner/reflektioner/åsikter kring hennes böcker om Hanne Wilhelmsen. Hanne är en karaktär som genom bokserien haft ett problematiskt förhållande till sin lesbiskhet och till sin omgivning; hennes garderob var till en början både djup och låst med dubbla lås. Jag läste då att många ansåg att Hanne var allt för gnällig och negativ, och att Holt borde ha något slags ansvar som författare att tvärt om ge en positiv bild av homosexualitet -- för det vill man hellre läsa om, och det är också mycket bättre för den heterosexuella deckarpubliken att få läsa om en glad och stolt lesbisk huvudperson. Men varför skulle det vara så?! Jag skulle vilja påstå att Hanne Wilhelmsen är en realistisk karaktär och att det finns många som upplever livet mer eller mindre som hon. Sedan finns förstås åtskilliga exempel på motsatsen också. (Detta var dessutom på den tiden då det ännu fanns relativt få böcker med lesbiska karaktärer, om man jämför med idag.)

Det har nog hänt väldigt mycket vad det gäller öppenhet de senaste åren, vilket ju är jättebra. Homosexualitet är mycket mindre uppseendeväckande nu. Jag minns inte längre exakt när det var, men i slutet av 90-talet, då teveserien Rederiet gick på högvarv. En gång dök det upp en karaktär som var bög och frisör. I ett avsnitt kysste han den bisexuelle kocken på Freja. Detta stod på löpsedlarna dagen efter -- på illgula papper stod att läsa om att man vågat visa en kyss mellan två män i svensk teve. Är inte det mycket märkligt att det faktiskt var så, för bara några år sedan, att detta var konstigt?

Men det var väl nödvändigt. Allt detta med underliga spektakel måste man igenom för att så småningom -- kanske -- komma ut på andra sidan där en kyss mellan två män inte alls är något konstigt.

Jag har aldrig varit på Pride, så jag kan egentligen inte säga så mycket om det, men en sak jag tror det handlar om är en sorts kollektiv solidaritet bakåt och utåt i världen. En tjugotvåårig tjej som går i paraden och håller sin flickvän i handen hade kanske en gammelfaster som en gång blev förskjuten av sin familj. Vi minns den tiden då homosexualitet ansågs vara en sjukdom, en abnormalitet. Vi är medvetna om att detta synsätt fortfarande finns i delar av världen. Och innan man påstår att detta inte är allvarligt, att det handlar om "livsstil" och "livsval" som man inte behöver skylta med... Nej, det handlar om kärlek mellan två människor, de djupaste och starkaste känslor som finns. Det handlar om människors liv, men inget val -- de enda val man kan göra är att förtiga en del av sin verklighet eller inte. Två tjejer som håller varandra i handen på stan "skyltar" inte med sin "läggning" mer än vad en man och en kvinna som håller varandra i hand gör det.

Men människor beskyller fortfarande homosexuella som är öppna för att "skylta". Människor kan fortfarande uttrycka åsikten att de "inte tror på" homosexualitet; att jag bara förmodar att jag nog är lesbisk för att jag inte har mött den rätte mannen än. De kan säga att homosexualitet inte handlar om kärlek utan är ett felaktigt beteende. De kan säga att "homosexuella handlingar" är en synd.

Visst kan det vara så att de människor som inte säger/tänker dessa saker tycker att det tjatas onödigt mycket om homosexualitet i media... Jag skulle tro att denna uppfattning kommer att leva kvar ända tills vi faktiskt har kommit dithän att ingen längre tycker att homosexualitet är konstigt och man inte längre reagerar på att det "tjatas" om homosexualitet mer än det "tjatas" om heterosexualitet. Det är bara det att man vanligtvis inte tycker att det tjatas om heterosexualitet eftersom detta är det normala.

En sak som Marcus Birro säger i slutet av sin krönika har jag full förståelse för; detta att det kan vara väldigt svårt att komma ut som troende. Det kan faktiskt ibland vara lite samma sak, fast spegelvänt på något vis. En gång när jag sa att jag var kristen mitt i ett gäng homo/bisexuella personer tittade de på mig som om jag var den allra mest osannolika varelse som någonsin existerat. Det kan vara oerhört provocerande i vissa sammanhang att påstå att man är troende och man kan bli utsatt för ett starkt ifrågasättande. Som om inga "normala" personer kan vara något annat än ateister eller möjligtvis ägna sig åt tarot och astrologi.

På samma sätt kan man i kristna kretsar känna att det finns en mycket tydlig norm för vad som är rätt och fel, vad som är okej att säga, göra och till och med tänka. På senare år har de flesta jag träffat förmodat att de kristna är mycket få och att de kristna med "åsikter" om homosexualitet är ännu färre; de är så få att man inte ens behöver bry sig om dem. Nej, det kan man tycka -- men kanske inte när man befinner sig mitt ibland dem. Det spelar inte så stor roll vilken grupp man tillhör, men om man tillräckligt länge befinner sig i ett snävt sammanhang med starkt "vi och dom"-tänkande, så kan man inte undgå att ta åt sig. Man kanske inte börjar ta till sig hela deras världsbild (men det händer nog också), men inte känner man sig särskilt stark och självsäker när de flesta omkring en hävdar att det vore en synd att ha känslor för en annan tjej och att det är rent skamligt att så många inom kyrkan säger rent ut att detta är helt okej.

Jag tror säkert att de flesta jag mött i grunden menat väl (de har på något sätt menat att uttrycka kärlek då de påstått att "vissa kan bli botade" eftersom de verkligen trott att man kan och bör "bota" en homosexuell person), men jag kan inte komma ifrån att det känns lite fel då en person kan säga till mig om en bekant: "Märkte du hur trevlig han var mot dig? Jag blev nästan förvånad, för jag har berättat att du är lesbisk och han tycker att homosexualitet är fel -- men det var ju bra att han kunde vara trevlig ändå." Ungefär som att jag skulle vara tacksam för att en kille var trevlig mot mig, för att hans åsikter om homosexualitet skulle ge honom rätt att uttrycka dem var som helst och när som helst, när jag inte uttrycker något annat än att stå där och säga "hej".

Det som, trots allt (jag har läst ganska många böcker och varit inblandad i en hel del diskussioner), är svårast att förstå är varför det är så stötande för dem. Det här är en några år gammal dikt, inspirerad av verkliga händelser och uttalanden. Ja, jag har hört sägas att "dom ska brinna!" och jag har sett en tjej nästan brista i gråt då hon försökt förklara varför hon blir illa berörd av homosexualitet. I rättvisans namn ska tilläggas att jag även hört att jag varit "intressant" eftersom jag varit mångas första möte med en homosexuell person -- och detta bara genom att existera, då jag inte ens haft en flickvän att visa upp till beskådande.

En gång så hörde jag vännerna tala:
"Kärleken har väl sin tydliga gräns!"
Jag hörde verkligen tankarna mala
hos dem som visste hur kärleken känns.

"Alla ska brinna i helvetets lågor
som inte älskar som vi på rätt sätt,
kom inte här nu med dina små frågor,
tro inte att du mot oss kan få rätt.

Du kan väl inte försvara en flata,
det syns ju på dig att du är normal!
Det kan väl räcka att dom tillåts prata
jämt i varendaste tevekanal --

tänk att dom också kan få hålla handen;
bögar på gator och torg i vår stad,
transor på landet, i skogen, på stranden --
om nån blir botad, så kan han va' glad!"

Så sa de blivande prästerna eldigt
ute i köket där jag lagat mat,
sen bad vi bordsbön och det var ett väldigt
trevligt kalas, det blev tomt på vart fat.

Sen kom desserten som jag hade bakat
och de sa till mig att jag var så bra,
det var den godaste kaka man smakat;
mannen blir välgödd som får mig en dag

tyckte de vänner som tog allt för givet;
"du är den snällaste flicka vi känt!"
Då log jag vänligt och vågade klivet:
"Tycker ni inte att det smakar bränt?"

***
Nåja, ärligt talat: de två sista raderna är inte sanna. Jag vågade aldrig säga något till de allra mest rabiata; jag bodde ju ändå där, liksom, och det kunde ha blivit otrevligt. Men ändå.